Även om ”alla andra” inte finns så är jag så trött på att glömmas bort.

På bilden ser man Felicia. Hon har rött långt hår, svart tröja med grå huvtröja. Hon sitter i en rullstol på kullerstenar.

Felicia Sparrström är 26 år och bor i Göteborg. Hon är intresserad av hälsa, teater och av att skriva. Hon tycker om att beröra andra genom det hon skriver, genom att ta upp viktiga ämnen som nog många tänker på men som man kanske inte själv vågar ta upp.

Jag har alltid försökt att inte tänka på den diskriminering som drabbar främst oss med funktionsnedsättning. Jag läser t.ex. aldrig statistik om hur många av oss med funktionsnedsättning som inte får jobb och jag försöker att inte tänka på alla ställen som vi inte kan komma in på. Jag undviker också att läsa artiklar om när någon med funktionsnedsättning har blivit illa bemött. Jag klarar liksom inte av att tänka på alla orättvisor. Men den senaste tiden så har jag haft lite för mycket tid till att fundera över just denna diskriminering och just det faktum att vi ofta inte ens nämns som en minoritets grupp.

När man pratar minoritetsgrupper så brukar man prata om homosexuella och personer med ursprung från något annat land och diskriminering mot kvinnor men ofta tycker jag folk glömmer oss med funktionsnedsättning.

Egentligen vet jag ju att vi räknas som en diskriminerad minoritet och många är medvetna om vår situation som faktiskt går framåt. Tänk bara för 40-50 år sedan så bodde nästan alla med någon form av funktionsvariation gömda på någon intuition och nu kan vi ändå få ett jobb som ”alla andra” och leva ett vanligt liv med både familj och barn.

Men jag tänkte på det där vem är ”alla andra”? Är det alla som inte har en synlig eller intellektuell funktionsnedsättning? För det är så lätt att man utgår från sig själv när man pratar om diskriminering och att tänka att ”alla andra har det mycket lättare”. Det är så lätt att glömma att det är så många fler i samhället som blir diskriminerade. Jag utgår från mitt perspektiv och den diskriminering som råder mot mig som funktionsnedsatt kvinna, men vi är så många som blir diskriminerade av olika anledningar, först har vi ju de andra minoritetsgrupperna, men det räcker med att du har en övervikt för att du ska ha svårare att få jobb. Det räcker också med att du är ung kvinna för att få en klapp på axeln och en ”lilla gumman” stämpel eller få mindre lön än en jämnårig man. Det är som sagt väldigt lätt att utgå från sig själv och är du just ung kvinna så utgår du från just det perspektivet och den diskriminering som råder då, medens jag som funktionsnedsatt kvinna önskar att jag bara fick vara med om den diskrimineringen som ”vanliga” kvinnor får vara med om.

Så även om det ibland är bra att tänka på att vi är många i samhället som blir diskriminerade vid olika tillfällen och att det faktiskt inte bara är jag som har det jobbigt, så kan jag inte låta bl. Även om jag försöker undvika det, att tänka på att vi så ofta glöms bort som minoritetsgrupp. Jag kan inte låta bli att bli riktigt ledsen över att nybyggda caféer inte har haft en tanke på att vi med rullstol ska kunna komma in, eller att min favoritaffär endast har två branta rännor som ramp som jag omöjligt kan ta mig upp för själv. Jag kan inte heller låta bli att bli ledsen över att de flesta receptioner är så höga att jag inte når upp över kanten eller att det arbetas aktivt för att det ska bli en bra könsfördelning på arbetsplatser. Och att invandrare ska få komma in på arbetsmarknaden, medans vi med någon form av funktionsvariation ska bli glada över om vi får en praktikplats, även det som sagt går framåt på den fronten också. Men det är många som har väldigt lite kunskap om funktionsnedsättningar och är rädda för att anställa oss då de har förutfattade meningar om vad ”vi” klarar av och inte klarar av.

Så även om ”alla andra” inte finns och att vi är många i samhället som blir diskriminerade och inte behandlade på ett okej sett så är jag trött på att glömmas bort, trött på att inte räknas med, trött på att inte kunna komma in i min favoritaffär och trött på folks förutfattade meningar om mig och vad jag klarar av och inte klarar av.

Felicia Sparrström