Rosa pratbubbla där det står Här får du reda på vad som händer i FunkTek!BLOGG

Att flytta hemifrån

Hej! Jag heter Frida.

Jag kämpar varje dag med att klara vardagen, kämpar också med att visa min underbara hund vad han gör och hur han hjälper mig. Dexter är en epilepsihund och samtidigt är han en assistanshund. Dexter och jag är med på tidningar, tv 4, för att vi vill visa hur värdefull han är – och vem vet vad som kommer här näst? Han hjälper mig varje dag att kämpa med allt motstånd! Jag och Dexter visar hur vi har det tillsammans, som jag säkert har skrivit förut.

Att flytta hemifrån. Idag tänkte jag att skriva lite om hur det är för någon att flytta hemifrån. Tillexempel för mig. Jag trodde att det skulle gå fort eftersom LSS tog bort alla mina assistenttimmar och mamma började jobba, hon fick inte längre vabba (vara hemma med sjukt eller funktionsnedsatt barn) eftersom jag fyllde 21. Jag har haft 2 hjärninflammationer. Jag har fått en cp-skada och svår epilepsi även hjärntrötthet och ångest. Jag tycker inte att någon ska tycka synd om mig men jag behöver få hjälp, får jag ingen assistent behöver jag ett boende. Jag har fått boendestöd och trygghetslarm. Boendestöd kommer vissa timmar om dagen, jag hinner inte göra det jag vill göra. Trygghetslarm trycker jag på när jag får anfall och det tar ca en halvtimma innan dem kommer. Att få vänta i en halvtimma vid ett anfall är inte bra! Dexter, min epilepsihund larmar som tur var så att jag hinner sätta mig ner innan anfallen, han kan tyvärr inte ge mig medicin. LSS-handläggaren sa att jag bara skulle ha boendestöd ett litet tag men jag har nu haft dem i ca 5 månader. Jag hoppas snart få flytta hemifrån men behöver ett serviceboende där jag har hjälp bara 100 meter bort, där hjälpen är nära. Jag får ringa och tjata på LSS-handläggare men han ska göra det m.m. sedan får man ringa igen och då ska han prata med den och den personen. Tillslut fattar man ingenting. En gång sa dem att jag helt plötsligt skulle bo på gruppboende men det sa jag nej till. Det är för mycket hjälp för mig. Jag vill ha en egen lägenhet. Jag har även en hund, det skulle dem nog inte gå med på på ett gruppboende, plus att jag inte passar på ett sånt boende. Jag ville ha ett möte med den som jobbar med speciella boenden i Borås. De skulle fixa det och höra av sig men det var i början av veckan och de har inte hört av sig än. Det får väl vara jag som ringer som vanligt… Jag är väldigt trött på kommunen, jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få ett boende pga att man behöver lite extra stöd. Först behöver man söka det sedan får man tjata på dem så att de försöker hitta någonting… Undrar ifall de förstår vad dem jobbar med? Min dröm är egentligen att flytta till Göteborg! :) Bara för att jag är funktionsnedsatt så måste jag skriva bra anledningar varför jag ska bo i Göteborg. Det kommer alltid någonting i vägen. Om man kan bo i vanlig lägenhet utan anpassning, hjälp och så vidare så är det bara att stå i kö. Vi som behöver hjälp, med att anpassa lägenheten, som inte kan ha en lägenhet utan hiss eller behöva ligga på bottenplan, vi måste hitta en annan lägenhet. Ingen av oss får någonsin ge upp! Där har vi det viktigaste!

Första bilden: Frida i ljust hår med en kompis med mörkt hår, bägge ler. På andra bilden: deltagande på Tv4, man ser henne prata på tv. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Det är snö på marken.

Frida med en kompis och deltagande på Tv4. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Undrar om permobilen är så stark att den kan spinna loss? ;)

Kram på er Mvh Frida Bergström!

Utställningstexter

Jag fick i uppgift att titta lite närmare på några av museets utställningar och granska vad som var bra och mindre bra föremålstexter. Så det ska bli intressant att se hur texterna har utvecklats från 2005 (1800-talets Göteborg), 2010 (1700-talets Göteborg) till 2011 (Omänskligt – som är en vandringsutställning, skapad av bla Riksutställningar).

En bättre text enligt mig om ett föremål är kort, koncis och lättläst; den ska ändå innehålla väsentlig fakta om föremålet. Det ska finnas ett nummer eller bokstav som kopplar texten till föremålet.

Jag börjar med utställningen som är skapad först: 1800-talets Göteborg.

Svart suddig text på grått papper, med dåligt ljus - nästintill oläsligt.

Texten var liten och svårläst på flera ställen, kontrasten och färgerna gjorde vissa skyltar oläsliga och så även belysningen.

Bilden visar svartvita fotografier på människor under 1800-talet. Det finns ingen information om dem.

Många föremål har inga skyltar alls, vilket gör det svårt att ta till sig dem. Jag blir mest uppstressad och nervös av att inte riktigt veta vad som är vad och man får chansa sig fram.

Bilden visar ett tjugotal föremål i en monter. Det finns inga siffror som kopplar föremålen till texten.

Ibland finns inga förklaringar. Texterna var ofta väldigt korta och gav inte tillräcklig information. Ofta saknas numreringar kring föremål och texter.

Bilden visar två montrar: en monter med en fabrik i tegel, står framför en text och monter med diverse föremål. Det är svårt att ta sig fram men även att hitta texten.

Placeringen av texterna var på några ställen inte så bra: ofta satt den långt upp, vilket gör det omöjligt om man sitter i rullstol eller är kortväxt; på några ställen alldeles för långt ner så man får huka sig ner. Även bakom andra föremål, som här, bakom en fabrik.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar. Bilden visar en del av en grön gubbe och en karta.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar.

Bilden här under säger ganska mycket: det är svårt att veta vilken av texterna som tillhör vilket av föremålen. Härifrån kan det bara bli bättre har jag på känn.  DSC_3303

Därefter följer 1700-talets Göteborg.

 

Bilden visar montrar med föremål och frågeställningar därunder. Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten "Vad är detta?". Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är - vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten ”Vad är detta?”. Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är – vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

  • Det första jag tänkte på när jag kom fram till montrarna, är att allt är numrerat och därmed mycket enklare att förstå.
  • Det finns även bättre förklaringar tycker jag kring föremålen och lättlästa skyltar. Ett exempel: ”Märkdukar – med alfabet och siffror var vanliga, både som träning och för att visa upp sömerskans kunskaper”.
  • Bra ljus och höjder på skyltarna.
  • Jag skulle önska mig mer information om mönster på tallrikarna i en del av utställningen.

 

Till slut gick jag igenom (O)mänskligt.

Utställningen handlar bla om Sveriges rasbiologiska institut och att Sverige var ledande inom den forskningen för så lite som 70 år sedan.
Jag lade märke till att en stor av utställningen inte är översatt till engelska.
På bilden ser man två texter om "Bollnässkallen". Jag tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket - istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

Tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket – istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

  • De flesta av montrarna verkar anpassade till rullstol och texterna sitter i bra höjd.
  • De väcker även intresse eftersom de är installerade i olika möbler, vilket gör att det känns som jag är där vissa av experimenten verkligen inträffade.
  • Texterna hade lagom med information och var lättförståelig.
  • Ibland fanns det ingen text, det gick bara att lyssna genom hörlurar.
  • Belysningen i montrarna försvann ibland, vilket gjorde texten lite svårläst.
På bilden ser man en text som vi i Funktek skapat. Det är grön text med en balk bakom för att göra den mer lättläst.

Det som vi testade i Funktek, med en balk bakom texten, och annan färg och storlek på både text och bakgrund, kunde använts även i dessa utställningar.

Av Fredrik Eriksson

 

Stadsvandring: 1600-talets Göteborg

Vi var tre deltagare från Funktek, inklusive en ledare som möttes på Esperantoplatsen i Göteborg, för att gå en stadsvandring.

Sex stycken andra deltog förutom pedagogen som ledde workshopen. Han som ledde vandringen var pedagogisk, lättförståelig, intressant, kunnig, öppen, lyhörd och fick med sig gruppen tyckte vi.

På bilden ser man några av deltagarna samlade på Esperantoplatsen. En blå container och högre hus i bakgrunden. Pedagogen står vid ett staket.

Några av deltagarna samlade på Esperantoplatsen.

Alla fick varsin whisper – en liten apparat som hängs kring halsen som gör att man kan höra informationen tydligt. Jag blev förvånad över att det var så bra ljud i whispern trots att det blåste rejält; det brusade endast svagt när det blåste som mest, men man hörde allt som pedagogen pratade om. Vi saknade dock lite information om whispern – hur volymen skulle justeras och var man skulle prata för att ställa frågor. Vi fick information om att det gick att ställa frågor genom att trycka på en knapp på sidan, men inte var man skulle prata. När någon ställde frågor gick de knappt att höra frågorna, mest för att folk inte visste var man skulle prata någonstans. Det hade varit bra om pedagogen hade repeterat frågorna.

På bilden ser man en orange apparat som heter whisper och används vid stadsvandringen. Den är ca en dm lång och fem cm bred.

Whispern vi använde vid vandringen.

Något av det som berättades om, var: byggnader och olika skrån i samhället – man kan nästan säga att det var 1600-talets fackförbund, i ett skrå samlades snickare, i ett annat slaktare för att nämna två. En rolig händelse var när pedagogen berättade om när en av stadens två lagliga musikanter, anmälde en militär, som olagligt hade sjungit på en fest. Militären fick böta och betala rättegången. Sådant här gör att jag får upp intresset, eftersom jag lätt tappar fokus när något blir tråkigt.

Jag skulle uppskatta att få någon fråga att fundera över till en början av vandringen, detta för att göra deltagarna mer delaktiga och frågvisa.

Vi tyckte att det var lagom med tre stopp och mängden information var tillräcklig, på vandringen som varade i drygt 30 minuter och var 500 meter lång. Det fanns inga höga kanter eller backar att ta sig uppför, så vi ansåg den som tillgänglig.

Några frågor som dök upp i mitt huvud var: Hur gör pedagogen om någon eller några ställer frågor hela tiden? Kan man stänga av frågefunktionen? Jag tyckte också att den som leder vandringen borde ha någon färg eller större dekal på sig, eftersom det var lätt att ta miste på honom och deltagarna.

Det är väldigt intressant och roligt att gå en stadsvandring eller besöka tex ett museum om man har sina ”funktek-glasögon” på sig (tänker på tillgänglighet, vad som funkar bra och vad som kan göras bättre) – det kan göra att man får en större förståelse för olika funktionsvariationer. Testa vettja :)

Av: Fredrik Eriksson

Tillgänglighet i Warszawa

Min pappa, jag och min bästa vän åkte till Polen för att fira pappas 70-årsdag. Jag fick en idé om att granska tillgängligheten på bokningssystemet på flyget, incheckning på flygplatsen, hur det var att flyga med lågprisbolag (tänker mest på om planet var mer högljutt och rörigare). Hur tillgängligheten på restauranger, gator, kollektivtrafik fungerar. Hur det fungerar på kulturella/historiska ställen, som museer, slott mm. Hur det gick med bokning och flyget, kommer sist i bloggen.

På bilden ser man flera trappor på väg upp till en bro, utan ramp eller hiss. Så här var det ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Så här kunde det se ut ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Warszawa generellt:
Jag letade buss till centrum från flygplatsen, vilket inte var det lättaste: hur betalar man, kan man göra det på bussen eller måste man ta automaten som bara stod på polska? Jag fick hjälp av en polsk tjej som pluggade i Sverige, att hjälpa mig genom systemet. Det finns få övergångsställen och man får gå rätt långt mellan dem. Det finns bra gångbanor och det är går ofta bra att ta sig fram med rullstol. Ibland är bussar och tåg anpassade för tex rullstolar, ibland inte, så det är en chansning. De flesta butiker och restauranger vi besökte hade inga ramper för rullstol eller hiss till andra våningen och jag såg två handikapptoaletter i hela Warszawa. Vi bodde på lägenhetshotell som hade hiss, men den gick till våningar utan rum, man fick gå två trappor upp eller ner för att komma fram. Väldigt märkligt.

På bilden ser man det över 200 meter höga kulturcentret. Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

På bilden ser man en trappa under marken, med två personer som går uppför. Tunnlarna under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

”Labyrinterna” under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

Tunnlarna under jorden: 
Systemet under jorden för att komma till tex tågstation, bussterminal, centrum, var väldigt rörigt och lätt att gå vilse. Ofta fanns bara skyltar på polska och jag fick olika riktningar som förslag när jag frågade efter vägen. Ibland fanns det punkter i golvet för synskadade, ibland inte. Ofta fanns det inga markeringar i trappan och utanför, ner till själva tunnlarna. Ibland var det bra anpassning för rörelsehindrade, nere i tunnlarna, men däremot kunde de ha glömt att göra en hiss ner från trottoaren ner till själva tunneln eller perrongen. Med andra ord: när du väl är nere i tunnelbanan eller vid tåget, gick det ofta smidigt – men att komma ner till själva tunnlarna kunde vara omöjligt för någon med rullstol eller med stora svårigheter för någon med synnedsättning. För mig skapar det en hel del ångest, det där att inte kunna få tillräcklig information om vägen och att det är så lätt att gå vilse.
När jag provade kläder länge ett tag valde pappa och min kompis att gå tidigare till hotellet, detta för att jag fastnar lätt i butiker, provar, provar om, ser något annat intressant, fastnar i en detalj och glömmer bort tiden i flera timmar ibland. De skulle gå genom tunnlarna under Warszawas centralstation för att komma tillbaka och gick helt vilse och hittade inte hem, detta trots att min kompis är före detta orienterare…haha. De fick leta sig tillbaka till butiken där jag var så att vi kunde leta oss hem gemensamt.

På bilden ser man en tågstation med ett tåg som står inne och två perronger. Det är som oftast var fallet, en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

En vanlig syn: en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

Resan till slottet Malbork:
Att ta sig dit går bra med ”långsamma tåg” på 3 timmar, eller snabbtåg (som ser ut som rymdskepp) på 2 h och 20 minuter. Dock fanns det lite att anmärka på: det var en trappa upp utan hiss på det långsamma tåget till andra våningen (fullsatt där nere), vilket blir omöjligt om man är rullstolsburen och det fanns inga markeringar för trappstegen för de med synnedsättning. Det fanns inte heller uttag för el på platserna eller uppfällbara bord/tidningshållare på sätena. På det snabbare tåget var det väldigt varmt och information om orter vi besökte togs på polska i snabb fart – det gäller själv att veta hur länge resan tar. Ingen av tågen hade wifi eller handikappanpassade toaletter och de flesta av skyltar som rör säkerhet och mycket annat ombord var bara på polska. De flesta av tågstationerna vi stannade vid, hade varken hiss eller markeringar för personer med synnedsättning.

På bilden ser man en digital skylt inne på slottet med information. Som vanligt var texten bara på polska.

En digital skylt inne på slottet. Som vanligt var texten bara på polska.

På bilden ser man det vackra slottet Malbork: det syns tre torn och flera murar i röd tegel. Jag gillar slottet väldigt mycket, men det är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Det vackra slottet Malbork jag gillar väldigt mycket, men som är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Malbork:
Detta är världens största medeltidsslott, ungefär 30 mil från Warszawa. Mycket väl värt ett besök, man kan vara här en heldag. Jag ville jämföra hur det var nu och då; jag var här för 10 år sedan. Då tänkte jag inte på tillgänglighet, men skillnaden från då och nu var knappt inga alls. För att komma in i slottet behöver man köpa biljetter, informationsskyltarna var främst på polska. Man får låna en digital spelare, som berättar på engelska eller polska. Varför jag inte tyckte den var bra, var för att informationen är nästan 3 timmar lång – min uppmärksamhet klarar kanske 30 minuter och för att det var svårt att hitta rätt kapitel som var kopplat till delarna på slottet. Det är bra att det finns gratis spelare att låna, jag klarar inte att läsa långa texter (det fanns många sådana inne på slottet), men man borde kunnat välja kortare eller längre information.

För att komma in i slottet går man på en gata med gamla stenar, dessa gator finns det många av i slottet. Det fanns inga hissar överhuvudtaget på slottet till de olika avdelningarna. Det finns inga ledstråk. Det fanns många omarkerade trösklar. Detta gör det väldigt svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning. Det är väldigt dåligt skyltat i slottets alla olika avdelningar/områden, i och med att det är så stort så blir det som att gå runt i en labyrint. För mig med koncentrationssvårigheter, lättstressad och svårt att hitta (som ofta skapar ångest), hade det behövts vara tydligare skyltat. Som sagt, jag tycker väldigt mycket om detta slott, men det är absolut inte tillgängligt om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Bokning:
För mig med ADD/As kan det vara väldigt jobbigt att boka ett flyg. Det tog en vecka för mig att boka flyget: man ska välja destination (inte det lättaste när idéerna flyger iväg hela tiden om var man vill åka), datum, ta hänsyn till kostnad, restid, hur och var man vill bo och mycket mer. När man väl gått igenom alla ”flygsajterna” och jämfört, ska det bokas. Hemsidan är enormt rörig på bolaget som var billigast. Det första som skett när man gått igenom det krångliga systemet på flygbolagets bokning med extratjänster som de vill sälja, plats på planet, frågor om vikt på väskor mm och alla uppgifter är inskrivna och kontokort är inmatat, då stoppas bokningen pga att någon annan hann före. Detta tar all energi och jag börjar om dagen efter med samma resultat. Att komma utvilad till resmålet är bara att glömma…haha. Kan tänka mig att det är så för många med tight budget: man behöver hitta de billigaste biljetterna (det skiljde 1500 kr per biljett) men det tar mycket energi att gå igenom proceduren hos ett lågprisbolag. Därefter får man skriva ut biljetterna själv på egen skrivare, det kostar några hundra extra på flygplatsen och se till att mosa ihop väskan för att den inte ska komma över gränsen på 42 cm (300 kr extra per väg med ett lite större handbagage).

Flygplatserna och flyget:

Landvetter upplevde jag som väldigt tillgänglig och ganska tyst, men jag studerade den inte så noga, det var så mycket intryck ändå. Vid säkerhetskontrollen upplevde jag en bra service: jag glömmer ofta att packa flaskor i småpåsar, och ta av mig allt när man ska gå igenom ”röntgen” , så även denna gång. Detta stressar mig enormt mycket att det ska gå fort, denna gång fick jag gå till sidan och plocka med mitt utan stress. Värre var att det bara var ”final call” på flyget utan tidigare utrop; det stressar mig mycket att inte få en påminnelse.

Flyget var bekvämt och servicen var bra, trots att det var lågpris (jag råkade slarva bort biljetterna på vägen in i planet, men det löste sig. På hemvägen glömde min kompis sitt pass i stolsryggen, vi upptäckte det när vi skulle lämna flygplatsen, men vi fick lov att gå in igen och hämta passet – dessa situationer sker mig med ADD/ADHD dagligen på grund av bristande uppmärksamhet).

På Chopin Airport Warszawa hade jag inget att anmärka, förutom att bussen mellan flyget och flygplatsen var galet fullproppad och att flera poliser hade automatvapen och det fanns flera militärer på flygplatsen. Det kändes som att de väntade sig något angrepp, men antagligen var det så att i vanliga fall är säkerheten väldigt hög.

Jag frågade min kompis hur det fungerar när man checkar in med rullstol, han sa att en bekant till honom berättat att man skulle man vara där 2 timmar innan så att de kan checka in rullstolen och få en anpassad till planet och för att få eventuell assistans.

Av: Fredrik Eriksson

Gårdagens föreläsning

Igår höll Funktek föreläsning i Visbys museum. Titeln var: Museet har funktionshinder – inte besökarna!

Vi kom dit en stund innan, lade upp Funkteks foldrar och gula tygkassar på ett bord och pratade med teckenspråkstolkningen om vad som var den bästa placeringen att teckenspråkstolka från.

Uppe på scen var projektledaren Daniel, enhetschefen Karl, samt Lilian och Hanna som jobbar som som koordinatorer i projektet. Daniel inledde föreläsningen med en syntolkning av sig själv, av rummet och av ungefär hur många som befann sig i rummet.

Sedan började Daniel prata om Funktek, vilka som samarbetar i projektet och vad Funktek har för syfte. Han pratade även om hur syftet hade förändrats under resans gång, från att ta fram ny teknik till att istället arbeta med människor, så som vi gör idag!

Därefter tog Lilian och Hanna över. Efter att ha syntolkat sig själva gick de först igenom schemat för föreläsningen:

1. Funktänk

2. Metod

3. Resultat

Att gå igenom upplägget för sin föreläsning är en jättebra grej tycker jag, som fort blir uttråkad eller otålig. När föreläsningar bara tuffar på och en inte riktigt vet vad som ska ske härnäst blir det en överhängande risk att det hela känns ”konturlöst”, och att jag får svårt att bilda mig en tidsuppfattning kring hur länge en föreläsning kommer hålla på. Därför tycker jag att det är ett jättebra och dessutom enkelt knep som Hanna och Lilian tog till!

  1. Funktänk

I den första delen pratade Hanna och Lilian om ordet funktionsvariation. Som ni säkert känner till så tycker vi i Funktek väldigt bra om det ordet, även om vi såklart respekterar att alla med tolkningsföreträde inte känner sig bekväma att använda det uttrycket. I denna del av föreläsningen pratade Lilian och Hanna om ordets uppkomst och varför vi tycker att det känns så bra att använda det. Att det handlar om hur vi alla har funktioner, men att de varierar och att vissa av dem fungerar normbrytande.

Under den första delen av föreläsningen pratade Hanna och Lilian även om varför det är bra för alla museer att testa utställningar med referenspersoner (eller funktekpiloter som vi kallar dem) hur vi har rekryterat våra funktekpiloter, varför piloterna får riktig lön och vilka testarenor vi har gjort workshops kring. Här visades även en kortfilm upp, där några funktekpiloter blivit intervjuade om varför jobbet i Funktek är så viktigt.

2. Metod

I den andra delen av föreläsningen pratade Hanna och Lilian om hur museer kan gå tillväga om de tar det eminenta beslutet att anställa referenspersoner. För att hålla workshops i tillgänglighet krävs det att en är flexibel och vågar förändra sitt arbetssätt allt eftersom. Lilian och Hanna tipsade om många saker som vi brukar göra i våra workshops, bland annat skriva och skicka ut ett schema för dagen så alla vet vad som gäller, ha namnrunda och att inte kompromissa med pauser under workshopen. Det har ofta varit just under pauserna då alla tar det lugnt, pratar och dricker kaffe, som de allra bästa idéerna kommer!

3. Resultat

Under den sista delen av föreläsningen summerade Hanna och Lilian vad vi har kommit fram till. Om museet ska ha referenspersoner är det jätteviktigt att hela museets personal är inblandade, och att de deltar i workshopsen i den mån det går. På det sättet blir det lättare att implementera tillgänglighetstänket – att funktänka – så att museet fortsätter att försöka vara tillgängligt för alla. Här tog de upp Göteborgs stadsmuseums utställning Urbanum som exempel. Daniel berättade här hur viktigt det var för honom som då var en av dem som tog fram utställningen, hur viktigt det var för honom att få kritik av funktekpiloterna. På det sättet fick han lära sig massor och utställningen kunde dessutom förändras till det bättre.

Slutligen ville Lilian och Hanna understryka: ”Testa! Allt går inte att läsa sig till. Tillgänglighet är ingen quick fix. Det är inte en kurs du kan gå och bli klar sedan.” Tillgänglighet är inget någon någonsin blir klar med, en kan alltid bli bättre, och lära sig något nytt.

Efter Lilians och Hannas föreläsning kom Karl som är enhetschef för Göteborgs stadsmuseums publika enhet upp på scenen och avrundade genom att säga att det är på cheferna ansvaret vilar. Tillgänglighet måste planeras in i budgeten och i det dagliga schemat om det ska bli en förändring på lång sikt.

Låt oss hoppas att publiken tar till sig detta och börjar funktänka i sina verksamheter! Imorgon är det dags igen. Då ska Daniel och Interactive Institute prata om Funktek i en föreläsning med titeln: ”Kulturlivet har funktionshinder – Inte människorna!”.

 

 

Mångfald 2.0

Funktek har anlänt till Almedalen! Efter en gemensam frukost i lägenheten vi hyr begav vi oss i riktning mot ringmuren. För någon som jag, som aldrig besökt Gotland förut, än mindre Visby under Almedalsveckan, var det många nya intryck att bearbeta väl innanför muren. Överallt liv och rörelse, radio och TV, det serverades kaffe från vagnar ute på gatan, människor hade flyers och vimplar med budskap som skulle nå ut till så många som möjligt. Och mitt i allt kullerstenen, st. Nicolai-ruinen, och stockrosorna i gult, skärt och mörkrött som kantade de gulliga små bostadshusen i puts.

På förmiddagen började veckans (för oss) första seminarium, på Visbys museum i bildstenssalen. Det är även i Bildstenssalen som Funktek kommer att hålla morgondagens föreläsning, och vi tittade oss nyfiket omkring och granskade kritiskt tillgängligheten i lokalen. Vi kunde snabbt konstatera att det var för trångt mellan stolarna, och att personer i permobil eller rullstol troligtvis behövde sitta längst bak nära mixerbordet. Sladdarna till mixerbordet var inte tejpade vilket innebar snubbelrisk. Akustiken i rummet var också rätt jobbig, och ljudet studsade mellan väggarna. Föreläsaren använde mikrofon som krånglade en del i början, vilket störde koncentrationen. Göteborgs stadsmuseums lösning med Whispers hade således varit en bra, alternativ lösning i denna ljudmiljö!

Sedan startade seminariet som hette “Mångfald 2.0 – Kartan förändras när normer och strukturer ställs på ända.” Seminariet handlade om hur vi ska se på mångfald på arbetsplatsen.

I en jobbannons idag är det inte ovanligt att arbetsplatsen efterfrågar mångfald. Oftast syftas det då på att de anställda gärna får ha olika könsidentitet eller etnicitet, i vissa fall påpekas det även att personer med olika normbrytande funktionsvariationer är särskilt välkomna. Föredragshållare var Edna Ericsson som pratade om det farliga i att bedöma mångfald utifrån sådant vi inte själva styr över, som etnicitet, funktionsvariation eller könsidentitet.

Edna ville mena att en människa inte borde ses som ett subjekt, utan snarare som ett verb, alltså något vi gör. Detta eftersom människan är inte enbart sin etniska härkomst eller sin funktionsvariation och därför inte bör bedömas efter saker den ändå inte har något eget inflytande över. Det enda vi kan bedöma är det människan gör, utifrån människan förmåga. Människan är en varelse i ständig förändring, och vad vi gör och vad vi tror på kan bytas ut imorgon. Detta är tänket vi behöver ha med oss när vi nyrekryterar enligt Edna.

Vi i Funktek höll med om det mesta, men diskuterade sinsemellan efteråt också risken med att se på den enskilda individens förmåga på detta sätt. Enligt flera av oss består samhället av förtryckande fördomar och strukturer, och för att kunna förstå strukturerna och varför exempelvis personer med olika funktionsvariationer diskrimineras i jobbrekrytering eller på arbetsplatsen måste vi också kunna se och förstå att människor placeras i olika fack och blir till subjekt med eller mot sin vilja. Just därför kan orden vara superviktiga eftersom de hjälper många av oss att se hur saker sitter ihop, hur fördomar och förtryck fungerar.

Nu blev det ju ganska filosofiskt, men summa summarum har detta varit en dag som bjudit på eftertanke och plats att ventilera sina egna tankar och funderingar.
I skrivande stund repar funktekgänget inför morgondagens föreläsning. Några är lite nervösa, men enligt mig låter det hur bra som helst. Det här kommer att gå galant!

/Jenny

Nu är det dags!

Bilden föreställer Jenny som har glasögon och rött hår. På den marinblå skjortan nära kragen sitter det fast ett gult tygmärke, format som en pratbubbla. I pratbubblan står det: "Kulturlivet har funktionshinder, inte människorna!" Och sedan står även Funkteks logga i lite större bokstäver på tygmärket. Jenny har även på sig en keps. Skärmens undersida på kepsen är grön. Tryckt på kepsen står det "LYTT" i stora bokstäver. Jenny småler och står i snett motljus.

Projektkoordinator Jenny som är klädd och redo för Almedalen!

Detta blir mitt första blogginlägg på Funkteks hemsida, och då passar det väl bra med en mindre introduktion.

Jag heter Jenny och sedan december 2015 jobbar jag som koordinator i Funktek. Tillsammans med Lilian och Hanna förbereder och håller jag i workshops, rekryterar funktekpiloter och en massa annat. Jag tycker Funktek är ett himla bra och viktigt projekt, med många fina människor, och jag är så glad att jag får jobba med just detta.

Ikväll drar Funktek till Almedalen, och under veckan kommer jag att blogga här på hemsidan om läget, om seminarierna och föreläsningarna vi deltar på samt hur tillgängligheten ser ut på plats.

I skrivande stund sitter vi på kontoret i Göteborg och ordnar med det sista. Lilian och Hanna finslipar föreläsningen om Funktek som ska hållas på onsdag. Vi har sytt fast patchar med den gula funktekloggan på våra tröjor och kavajer (klädkod: Marinblått!) och har laddat med Funkteks kepsar och gula kassar.

Nu väntar en intensiv men säkerligen också mycket rolig vecka!
Förhoppningen är stor om att vi ska nå ut till många under veckan om hur viktigt det är att skapa en tillgänglig museimiljö.

Hoppas vi ses i Almedalen!

Om resande och drömmar

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt. På bilden ser man Frida, hon har blont, långt hår och blå huvtröja på sig.

Frida Bergström

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt.

Jag har haft två hjärninflammationer i mitt liv, trots att jag bara är 21 år. Hjärninflammation är herbies virus i hjärnan. Att få hjärninflammation är ovanligt. Den första gav mig cp-skadan och epilepsin. Epilepsin kom i tonåren. 2013 kom den andra hjärninflammationen, av den har jag fått hjärntrötthet, svårt med minnet, jag glömmer och blandar ihop ord. Det har blivit bättre och bättre men det finns kvar och det märker jag när jag blir trött. Annars är jag som vem som helst. Jag tränar ofta på gym, det ger mig mycket energi. Jag håller på att skriva en bok om mitt liv med mera, jag hoppas den kommer ut en dag. Jag jobbar som pilot på Funktek. Jag tycker att det är kul. Plus att jag får mycket användning av min lön jag får från jobbet.

Jag har min epilepsi/assistanshund Dexter. Han säger till mig före anfallen, han hämtar hjälp och då vet jag att jag kan känna mig säker fast jag åker till Göteborg ensam. Dexter hämtar också saker jag tappar, öppnar dörrar via dörröppnare, trycker på hissar och mycket mer. Tyvärr kommer jag inte in i vissa caféer och restauranger på grund av att dem skyller på hundallergi. Jag har inte kommit in på någon folkhögskola. Jag har sökt en hel del folkhögskolor men dem har samma orsak. Nu får jag ha med mig rullstol och Dexter, men inte permobil och Dexter. Där kommer de på massa olika konstiga orsaker till varför jag inte kan studera.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter ligger på en gräsmatta med ett koppel runt sig. Dexter är svart och har tungan ute.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter

En vecka var jag hos en vän Judith som bor utanför Berlin. Som tur var hade jag min vän Anna med mig. Judith pluggade på dagarna så jag och Anna åkte till Berlin när hon var på skolan. I Berlin är det trappor överallt och nästan aldrig hiss. Jag kan gå i trappan men då får någon vara snäll och bära rullstolen. Det var trappor upp och ned. Ibland när det fanns hiss så var det en trappa upp till hissen. Jag älskar Berlin, det är fantastiskt fint och människor är väldigt vänliga och behandlar mig med rullstol som en vanlig människa. Precis som vi är. Det är bara trapporna, hissarna och vägarna som dem får fixa. Även spårvagnarna som nästan alltid har en trappa upp. I slutet av veckan var både jag och Anna helt slut och trötta. Tack vare att det är så underbara människor där så är jag sugen på att åka dit igen eftersom det är så fint. För personer som inte klarar av trappor så är det inget bra tips enligt mig.

I Sverige finns det mer hissar och bättre tillgänglighet men här behövs också mer anpassning. Människor behöver också tänka sig för vart dem går. På övergångsställen där människor gärna vill gå, där trottoarkanten är nersänkta till rullstolar och vagnar – då får jag ta den med hög kant i alla fall. Det är också jobbigt och känns onödigt att dem brukar bygga refuger med kant. Jag hoppas att en dag vet människor mer om funktionshinder. Nu känns det som att folk tänker att funktionshinder är människor som inte kan gå men det är så mycket mer. Hjärnan funkar inte alltid hundra procent och frågan är om den funkar hundra procent på någon. Det tror inte jag. Min hjärna har vart med om mycket men den har klarat och gå vidare. Tyvärr har den fått sina ärr. Jag orkar inte jobba 100 %, jag har svårt att hänga med ibland när det blir för mycket prat på en gång. Min plan var att läsa på högskola direkt efter gymnasiet, jag ville bli något speciellt men jag fick ändra min plan, på grund av hjärninflammationen 2013.

Nu har jag lärt mig att man kan bli något utan hög utbildning. Bara man har tålamod. Som sagt kämpar jag. Mycket tack vare den fyrbenta tryggheten jag har bredvid mig. Min dröm är att jag en dag har jobb eller träffar en rik man så jag har råd med ett fint hus. Nära en sjö eller havet hade inte varit fel. Fin trädgård, en man, barn och en hund. Jag kommer bo så jag kan komma lätt till mina vänner, samtidigt som jag bor nära min familj.

På bilden ser man Frida framför en lång trappa, som hon tittar uppför.

Berlin, på väg till tunnelbanan.

.

Om syntolkning och ledsagning

Funktek har sedan en tid tillbaka börjat arbeta med syntolkning tillsammans med Eli Tistelö och Annette Wilhelmsson. Vi ser det som ett bra sätt att göra kulturen tillängligare för fler – såväl för seende som för personer med synnedsättning. Därför har vi haft en rad workshops på temat med museets personal.

Den 20 juni arrangerades ytterligare en workshop. Syftet var framför allt att introducera museets nya pedagoger Jessica och Herkules för metoden. Denna gång presenterade Eli och Annette också saker som är bra att tänka på när en ledsagar en person med synnedsättning. Vi fick bland annat lära oss att:

  • Den som ledsagar en annan person kan erbjuda sin arm genom att sätta den i ”armkroksläge”. Det är viktigt att den som blir ledsagar själv får välja om hen vill gå i armkrok eller bara lägga sin hand på ledsagarens arm eller axel. Tvinga inte på någon ledsagning. Berätta att det är en tjänst som kan erbjudas om det önskas.
Bilden visar två personer. Den ena personer ledsagar den andre genom ett rum med höga gulmålade väggar. Bakom personerna syns två höga fönster. Det hänger klotformade lampor i taket.

Ledsagning pågår.

  • Ledsagaren bör gå ett halvt steg före den som ledsagas. Då känner den som ledasagas om sällskapet är på väg uppför eller nerför t.ex. en trappa. Vid smala passager kan ledsagaren hålla sin arm lite bakom sig för att markera att vägen framför är mindre framkomlig.

 

  • Om ledsagaren vill visa var t.ex en stol är kan hen lägga sin hand på stolen. Då kan den som ledsagas följa ledsagarens arm och hitta till stolen. Samma teknik kan användas för att visa var ledstångar på trappor är eller för att visa var föremål är någonstans. Se upp med ledstångar på trappräcken eftersom de ibland kan ta slut utan att trappan har tagit slut. Då finns det risk för att någon ramlar!
På bilden syns fyra personer som ledsagar varandra. De ska just bege sig ner för en trappa. till höger om dem syns bruna mappar. Till vänster syns en vägg som persikofärgad. trappans räcke anas. Räcket är mörkt grått.

Ledsagning nerför en spiraltrappa.

  • Vid dörrar kan ledsagaren tala om på vilken sida dörren ”hänger”. Då blir det lättare att förtå hur man ska ta sig igenom.

De som deltog på workshopen fick ledsaga varandra genom museets bibliotek. Därefter fick de turas om att syntolka föremål för varandra. Du kan läsa mer om hur syntolkning fungerar genom att trycka på länken nedan:

Syntolkning pågår!

Gott och blandat i sommartid =)

Denna sköna sommardag kommer lite gott och blandat, som rör funktionsnedsättningar/funktionsvariationer:

 

Bilder som förändrar världen

Den här tyckte jag var väldigt spännande om normbrytande fotografering: http://www.metro.se/nyheter/guide-sa-tar-du-bilder-som-ar-normbrytande/EVHpdg!cdqff74XN6y8k/

Sällsynta filmfestivalen, affisch

Den här filmfestivalen hade jag gärna upplevt: http://www.sallsyntadiagnoser.se/sallsynta-dagen/sallsynta-filmfestivalen

Verkligen på tiden, nu kan det bara gå framåt:
http://www.metro.se/nyheter/nu-lanserar-lego-forsta-rullstolsburna-figuren/EVHpaC!N3cO1u9J9eab2/