Att flytta hemifrån

Hej! Jag heter Frida.

Jag kämpar varje dag med att klara vardagen, kämpar också med att visa min underbara hund vad han gör och hur han hjälper mig. Dexter är en epilepsihund och samtidigt är han en assistanshund. Dexter och jag är med på tidningar, tv 4, för att vi vill visa hur värdefull han är – och vem vet vad som kommer här näst? Han hjälper mig varje dag att kämpa med allt motstånd! Jag och Dexter visar hur vi har det tillsammans, som jag säkert har skrivit förut.

Att flytta hemifrån. Idag tänkte jag att skriva lite om hur det är för någon att flytta hemifrån. Tillexempel för mig. Jag trodde att det skulle gå fort eftersom LSS tog bort alla mina assistenttimmar och mamma började jobba, hon fick inte längre vabba (vara hemma med sjukt eller funktionsnedsatt barn) eftersom jag fyllde 21. Jag har haft 2 hjärninflammationer. Jag har fått en cp-skada och svår epilepsi även hjärntrötthet och ångest. Jag tycker inte att någon ska tycka synd om mig men jag behöver få hjälp, får jag ingen assistent behöver jag ett boende. Jag har fått boendestöd och trygghetslarm. Boendestöd kommer vissa timmar om dagen, jag hinner inte göra det jag vill göra. Trygghetslarm trycker jag på när jag får anfall och det tar ca en halvtimma innan dem kommer. Att få vänta i en halvtimma vid ett anfall är inte bra! Dexter, min epilepsihund larmar som tur var så att jag hinner sätta mig ner innan anfallen, han kan tyvärr inte ge mig medicin. LSS-handläggaren sa att jag bara skulle ha boendestöd ett litet tag men jag har nu haft dem i ca 5 månader. Jag hoppas snart få flytta hemifrån men behöver ett serviceboende där jag har hjälp bara 100 meter bort, där hjälpen är nära. Jag får ringa och tjata på LSS-handläggare men han ska göra det m.m. sedan får man ringa igen och då ska han prata med den och den personen. Tillslut fattar man ingenting. En gång sa dem att jag helt plötsligt skulle bo på gruppboende men det sa jag nej till. Det är för mycket hjälp för mig. Jag vill ha en egen lägenhet. Jag har även en hund, det skulle dem nog inte gå med på på ett gruppboende, plus att jag inte passar på ett sånt boende. Jag ville ha ett möte med den som jobbar med speciella boenden i Borås. De skulle fixa det och höra av sig men det var i början av veckan och de har inte hört av sig än. Det får väl vara jag som ringer som vanligt… Jag är väldigt trött på kommunen, jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få ett boende pga att man behöver lite extra stöd. Först behöver man söka det sedan får man tjata på dem så att de försöker hitta någonting… Undrar ifall de förstår vad dem jobbar med? Min dröm är egentligen att flytta till Göteborg! :) Bara för att jag är funktionsnedsatt så måste jag skriva bra anledningar varför jag ska bo i Göteborg. Det kommer alltid någonting i vägen. Om man kan bo i vanlig lägenhet utan anpassning, hjälp och så vidare så är det bara att stå i kö. Vi som behöver hjälp, med att anpassa lägenheten, som inte kan ha en lägenhet utan hiss eller behöva ligga på bottenplan, vi måste hitta en annan lägenhet. Ingen av oss får någonsin ge upp! Där har vi det viktigaste!

Första bilden: Frida i ljust hår med en kompis med mörkt hår, bägge ler. På andra bilden: deltagande på Tv4, man ser henne prata på tv. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Det är snö på marken.

Frida med en kompis och deltagande på Tv4. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Undrar om permobilen är så stark att den kan spinna loss? ;)

Kram på er Mvh Frida Bergström!

Utställningstexter

Jag fick i uppgift att titta lite närmare på några av museets utställningar och granska vad som var bra och mindre bra föremålstexter. Så det ska bli intressant att se hur texterna har utvecklats från 2005 (1800-talets Göteborg), 2010 (1700-talets Göteborg) till 2011 (Omänskligt – som är en vandringsutställning, skapad av bla Riksutställningar).

En bättre text enligt mig om ett föremål är kort, koncis och lättläst; den ska ändå innehålla väsentlig fakta om föremålet. Det ska finnas ett nummer eller bokstav som kopplar texten till föremålet.

Jag börjar med utställningen som är skapad först: 1800-talets Göteborg.

Svart suddig text på grått papper, med dåligt ljus - nästintill oläsligt.

Texten var liten och svårläst på flera ställen, kontrasten och färgerna gjorde vissa skyltar oläsliga och så även belysningen.

Bilden visar svartvita fotografier på människor under 1800-talet. Det finns ingen information om dem.

Många föremål har inga skyltar alls, vilket gör det svårt att ta till sig dem. Jag blir mest uppstressad och nervös av att inte riktigt veta vad som är vad och man får chansa sig fram.

Bilden visar ett tjugotal föremål i en monter. Det finns inga siffror som kopplar föremålen till texten.

Ibland finns inga förklaringar. Texterna var ofta väldigt korta och gav inte tillräcklig information. Ofta saknas numreringar kring föremål och texter.

Bilden visar två montrar: en monter med en fabrik i tegel, står framför en text och monter med diverse föremål. Det är svårt att ta sig fram men även att hitta texten.

Placeringen av texterna var på några ställen inte så bra: ofta satt den långt upp, vilket gör det omöjligt om man sitter i rullstol eller är kortväxt; på några ställen alldeles för långt ner så man får huka sig ner. Även bakom andra föremål, som här, bakom en fabrik.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar. Bilden visar en del av en grön gubbe och en karta.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar.

Bilden här under säger ganska mycket: det är svårt att veta vilken av texterna som tillhör vilket av föremålen. Härifrån kan det bara bli bättre har jag på känn.  DSC_3303

Därefter följer 1700-talets Göteborg.

 

Bilden visar montrar med föremål och frågeställningar därunder. Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten "Vad är detta?". Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är - vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten ”Vad är detta?”. Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är – vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

  • Det första jag tänkte på när jag kom fram till montrarna, är att allt är numrerat och därmed mycket enklare att förstå.
  • Det finns även bättre förklaringar tycker jag kring föremålen och lättlästa skyltar. Ett exempel: ”Märkdukar – med alfabet och siffror var vanliga, både som träning och för att visa upp sömerskans kunskaper”.
  • Bra ljus och höjder på skyltarna.
  • Jag skulle önska mig mer information om mönster på tallrikarna i en del av utställningen.

 

Till slut gick jag igenom (O)mänskligt.

Utställningen handlar bla om Sveriges rasbiologiska institut och att Sverige var ledande inom den forskningen för så lite som 70 år sedan.
Jag lade märke till att en stor av utställningen inte är översatt till engelska.
På bilden ser man två texter om "Bollnässkallen". Jag tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket - istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

Tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket – istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

  • De flesta av montrarna verkar anpassade till rullstol och texterna sitter i bra höjd.
  • De väcker även intresse eftersom de är installerade i olika möbler, vilket gör att det känns som jag är där vissa av experimenten verkligen inträffade.
  • Texterna hade lagom med information och var lättförståelig.
  • Ibland fanns det ingen text, det gick bara att lyssna genom hörlurar.
  • Belysningen i montrarna försvann ibland, vilket gjorde texten lite svårläst.
På bilden ser man en text som vi i Funktek skapat. Det är grön text med en balk bakom för att göra den mer lättläst.

Det som vi testade i Funktek, med en balk bakom texten, och annan färg och storlek på både text och bakgrund, kunde använts även i dessa utställningar.

Av Fredrik Eriksson

 

Tillgänglighet i Warszawa

Min pappa, jag och min bästa vän åkte till Polen för att fira pappas 70-årsdag. Jag fick en idé om att granska tillgängligheten på bokningssystemet på flyget, incheckning på flygplatsen, hur det var att flyga med lågprisbolag (tänker mest på om planet var mer högljutt och rörigare). Hur tillgängligheten på restauranger, gator, kollektivtrafik fungerar. Hur det fungerar på kulturella/historiska ställen, som museer, slott mm. Hur det gick med bokning och flyget, kommer sist i bloggen.

På bilden ser man flera trappor på väg upp till en bro, utan ramp eller hiss. Så här var det ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Så här kunde det se ut ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Warszawa generellt:
Jag letade buss till centrum från flygplatsen, vilket inte var det lättaste: hur betalar man, kan man göra det på bussen eller måste man ta automaten som bara stod på polska? Jag fick hjälp av en polsk tjej som pluggade i Sverige, att hjälpa mig genom systemet. Det finns få övergångsställen och man får gå rätt långt mellan dem. Det finns bra gångbanor och det är går ofta bra att ta sig fram med rullstol. Ibland är bussar och tåg anpassade för tex rullstolar, ibland inte, så det är en chansning. De flesta butiker och restauranger vi besökte hade inga ramper för rullstol eller hiss till andra våningen och jag såg två handikapptoaletter i hela Warszawa. Vi bodde på lägenhetshotell som hade hiss, men den gick till våningar utan rum, man fick gå två trappor upp eller ner för att komma fram. Väldigt märkligt.

På bilden ser man det över 200 meter höga kulturcentret. Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

På bilden ser man en trappa under marken, med två personer som går uppför. Tunnlarna under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

”Labyrinterna” under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

Tunnlarna under jorden: 
Systemet under jorden för att komma till tex tågstation, bussterminal, centrum, var väldigt rörigt och lätt att gå vilse. Ofta fanns bara skyltar på polska och jag fick olika riktningar som förslag när jag frågade efter vägen. Ibland fanns det punkter i golvet för synskadade, ibland inte. Ofta fanns det inga markeringar i trappan och utanför, ner till själva tunnlarna. Ibland var det bra anpassning för rörelsehindrade, nere i tunnlarna, men däremot kunde de ha glömt att göra en hiss ner från trottoaren ner till själva tunneln eller perrongen. Med andra ord: när du väl är nere i tunnelbanan eller vid tåget, gick det ofta smidigt – men att komma ner till själva tunnlarna kunde vara omöjligt för någon med rullstol eller med stora svårigheter för någon med synnedsättning. För mig skapar det en hel del ångest, det där att inte kunna få tillräcklig information om vägen och att det är så lätt att gå vilse.
När jag provade kläder länge ett tag valde pappa och min kompis att gå tidigare till hotellet, detta för att jag fastnar lätt i butiker, provar, provar om, ser något annat intressant, fastnar i en detalj och glömmer bort tiden i flera timmar ibland. De skulle gå genom tunnlarna under Warszawas centralstation för att komma tillbaka och gick helt vilse och hittade inte hem, detta trots att min kompis är före detta orienterare…haha. De fick leta sig tillbaka till butiken där jag var så att vi kunde leta oss hem gemensamt.

På bilden ser man en tågstation med ett tåg som står inne och två perronger. Det är som oftast var fallet, en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

En vanlig syn: en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

Resan till slottet Malbork:
Att ta sig dit går bra med ”långsamma tåg” på 3 timmar, eller snabbtåg (som ser ut som rymdskepp) på 2 h och 20 minuter. Dock fanns det lite att anmärka på: det var en trappa upp utan hiss på det långsamma tåget till andra våningen (fullsatt där nere), vilket blir omöjligt om man är rullstolsburen och det fanns inga markeringar för trappstegen för de med synnedsättning. Det fanns inte heller uttag för el på platserna eller uppfällbara bord/tidningshållare på sätena. På det snabbare tåget var det väldigt varmt och information om orter vi besökte togs på polska i snabb fart – det gäller själv att veta hur länge resan tar. Ingen av tågen hade wifi eller handikappanpassade toaletter och de flesta av skyltar som rör säkerhet och mycket annat ombord var bara på polska. De flesta av tågstationerna vi stannade vid, hade varken hiss eller markeringar för personer med synnedsättning.

På bilden ser man en digital skylt inne på slottet med information. Som vanligt var texten bara på polska.

En digital skylt inne på slottet. Som vanligt var texten bara på polska.

På bilden ser man det vackra slottet Malbork: det syns tre torn och flera murar i röd tegel. Jag gillar slottet väldigt mycket, men det är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Det vackra slottet Malbork jag gillar väldigt mycket, men som är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Malbork:
Detta är världens största medeltidsslott, ungefär 30 mil från Warszawa. Mycket väl värt ett besök, man kan vara här en heldag. Jag ville jämföra hur det var nu och då; jag var här för 10 år sedan. Då tänkte jag inte på tillgänglighet, men skillnaden från då och nu var knappt inga alls. För att komma in i slottet behöver man köpa biljetter, informationsskyltarna var främst på polska. Man får låna en digital spelare, som berättar på engelska eller polska. Varför jag inte tyckte den var bra, var för att informationen är nästan 3 timmar lång – min uppmärksamhet klarar kanske 30 minuter och för att det var svårt att hitta rätt kapitel som var kopplat till delarna på slottet. Det är bra att det finns gratis spelare att låna, jag klarar inte att läsa långa texter (det fanns många sådana inne på slottet), men man borde kunnat välja kortare eller längre information.

För att komma in i slottet går man på en gata med gamla stenar, dessa gator finns det många av i slottet. Det fanns inga hissar överhuvudtaget på slottet till de olika avdelningarna. Det finns inga ledstråk. Det fanns många omarkerade trösklar. Detta gör det väldigt svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning. Det är väldigt dåligt skyltat i slottets alla olika avdelningar/områden, i och med att det är så stort så blir det som att gå runt i en labyrint. För mig med koncentrationssvårigheter, lättstressad och svårt att hitta (som ofta skapar ångest), hade det behövts vara tydligare skyltat. Som sagt, jag tycker väldigt mycket om detta slott, men det är absolut inte tillgängligt om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Bokning:
För mig med ADD/As kan det vara väldigt jobbigt att boka ett flyg. Det tog en vecka för mig att boka flyget: man ska välja destination (inte det lättaste när idéerna flyger iväg hela tiden om var man vill åka), datum, ta hänsyn till kostnad, restid, hur och var man vill bo och mycket mer. När man väl gått igenom alla ”flygsajterna” och jämfört, ska det bokas. Hemsidan är enormt rörig på bolaget som var billigast. Det första som skett när man gått igenom det krångliga systemet på flygbolagets bokning med extratjänster som de vill sälja, plats på planet, frågor om vikt på väskor mm och alla uppgifter är inskrivna och kontokort är inmatat, då stoppas bokningen pga att någon annan hann före. Detta tar all energi och jag börjar om dagen efter med samma resultat. Att komma utvilad till resmålet är bara att glömma…haha. Kan tänka mig att det är så för många med tight budget: man behöver hitta de billigaste biljetterna (det skiljde 1500 kr per biljett) men det tar mycket energi att gå igenom proceduren hos ett lågprisbolag. Därefter får man skriva ut biljetterna själv på egen skrivare, det kostar några hundra extra på flygplatsen och se till att mosa ihop väskan för att den inte ska komma över gränsen på 42 cm (300 kr extra per väg med ett lite större handbagage).

Flygplatserna och flyget:

Landvetter upplevde jag som väldigt tillgänglig och ganska tyst, men jag studerade den inte så noga, det var så mycket intryck ändå. Vid säkerhetskontrollen upplevde jag en bra service: jag glömmer ofta att packa flaskor i småpåsar, och ta av mig allt när man ska gå igenom ”röntgen” , så även denna gång. Detta stressar mig enormt mycket att det ska gå fort, denna gång fick jag gå till sidan och plocka med mitt utan stress. Värre var att det bara var ”final call” på flyget utan tidigare utrop; det stressar mig mycket att inte få en påminnelse.

Flyget var bekvämt och servicen var bra, trots att det var lågpris (jag råkade slarva bort biljetterna på vägen in i planet, men det löste sig. På hemvägen glömde min kompis sitt pass i stolsryggen, vi upptäckte det när vi skulle lämna flygplatsen, men vi fick lov att gå in igen och hämta passet – dessa situationer sker mig med ADD/ADHD dagligen på grund av bristande uppmärksamhet).

På Chopin Airport Warszawa hade jag inget att anmärka, förutom att bussen mellan flyget och flygplatsen var galet fullproppad och att flera poliser hade automatvapen och det fanns flera militärer på flygplatsen. Det kändes som att de väntade sig något angrepp, men antagligen var det så att i vanliga fall är säkerheten väldigt hög.

Jag frågade min kompis hur det fungerar när man checkar in med rullstol, han sa att en bekant till honom berättat att man skulle man vara där 2 timmar innan så att de kan checka in rullstolen och få en anpassad till planet och för att få eventuell assistans.

Av: Fredrik Eriksson

Om resande och drömmar

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt. På bilden ser man Frida, hon har blont, långt hår och blå huvtröja på sig.

Frida Bergström

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt.

Jag har haft två hjärninflammationer i mitt liv, trots att jag bara är 21 år. Hjärninflammation är herbies virus i hjärnan. Att få hjärninflammation är ovanligt. Den första gav mig cp-skadan och epilepsin. Epilepsin kom i tonåren. 2013 kom den andra hjärninflammationen, av den har jag fått hjärntrötthet, svårt med minnet, jag glömmer och blandar ihop ord. Det har blivit bättre och bättre men det finns kvar och det märker jag när jag blir trött. Annars är jag som vem som helst. Jag tränar ofta på gym, det ger mig mycket energi. Jag håller på att skriva en bok om mitt liv med mera, jag hoppas den kommer ut en dag. Jag jobbar som pilot på Funktek. Jag tycker att det är kul. Plus att jag får mycket användning av min lön jag får från jobbet.

Jag har min epilepsi/assistanshund Dexter. Han säger till mig före anfallen, han hämtar hjälp och då vet jag att jag kan känna mig säker fast jag åker till Göteborg ensam. Dexter hämtar också saker jag tappar, öppnar dörrar via dörröppnare, trycker på hissar och mycket mer. Tyvärr kommer jag inte in i vissa caféer och restauranger på grund av att dem skyller på hundallergi. Jag har inte kommit in på någon folkhögskola. Jag har sökt en hel del folkhögskolor men dem har samma orsak. Nu får jag ha med mig rullstol och Dexter, men inte permobil och Dexter. Där kommer de på massa olika konstiga orsaker till varför jag inte kan studera.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter ligger på en gräsmatta med ett koppel runt sig. Dexter är svart och har tungan ute.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter

En vecka var jag hos en vän Judith som bor utanför Berlin. Som tur var hade jag min vän Anna med mig. Judith pluggade på dagarna så jag och Anna åkte till Berlin när hon var på skolan. I Berlin är det trappor överallt och nästan aldrig hiss. Jag kan gå i trappan men då får någon vara snäll och bära rullstolen. Det var trappor upp och ned. Ibland när det fanns hiss så var det en trappa upp till hissen. Jag älskar Berlin, det är fantastiskt fint och människor är väldigt vänliga och behandlar mig med rullstol som en vanlig människa. Precis som vi är. Det är bara trapporna, hissarna och vägarna som dem får fixa. Även spårvagnarna som nästan alltid har en trappa upp. I slutet av veckan var både jag och Anna helt slut och trötta. Tack vare att det är så underbara människor där så är jag sugen på att åka dit igen eftersom det är så fint. För personer som inte klarar av trappor så är det inget bra tips enligt mig.

I Sverige finns det mer hissar och bättre tillgänglighet men här behövs också mer anpassning. Människor behöver också tänka sig för vart dem går. På övergångsställen där människor gärna vill gå, där trottoarkanten är nersänkta till rullstolar och vagnar – då får jag ta den med hög kant i alla fall. Det är också jobbigt och känns onödigt att dem brukar bygga refuger med kant. Jag hoppas att en dag vet människor mer om funktionshinder. Nu känns det som att folk tänker att funktionshinder är människor som inte kan gå men det är så mycket mer. Hjärnan funkar inte alltid hundra procent och frågan är om den funkar hundra procent på någon. Det tror inte jag. Min hjärna har vart med om mycket men den har klarat och gå vidare. Tyvärr har den fått sina ärr. Jag orkar inte jobba 100 %, jag har svårt att hänga med ibland när det blir för mycket prat på en gång. Min plan var att läsa på högskola direkt efter gymnasiet, jag ville bli något speciellt men jag fick ändra min plan, på grund av hjärninflammationen 2013.

Nu har jag lärt mig att man kan bli något utan hög utbildning. Bara man har tålamod. Som sagt kämpar jag. Mycket tack vare den fyrbenta tryggheten jag har bredvid mig. Min dröm är att jag en dag har jobb eller träffar en rik man så jag har råd med ett fint hus. Nära en sjö eller havet hade inte varit fel. Fin trädgård, en man, barn och en hund. Jag kommer bo så jag kan komma lätt till mina vänner, samtidigt som jag bor nära min familj.

På bilden ser man Frida framför en lång trappa, som hon tittar uppför.

Berlin, på väg till tunnelbanan.

.

Gott och blandat i sommartid =)

Denna sköna sommardag kommer lite gott och blandat, som rör funktionsnedsättningar/funktionsvariationer:

 

Bilder som förändrar världen

Den här tyckte jag var väldigt spännande om normbrytande fotografering: http://www.metro.se/nyheter/guide-sa-tar-du-bilder-som-ar-normbrytande/EVHpdg!cdqff74XN6y8k/

Sällsynta filmfestivalen, affisch

Den här filmfestivalen hade jag gärna upplevt: http://www.sallsyntadiagnoser.se/sallsynta-dagen/sallsynta-filmfestivalen

Verkligen på tiden, nu kan det bara gå framåt:
http://www.metro.se/nyheter/nu-lanserar-lego-forsta-rullstolsburna-figuren/EVHpaC!N3cO1u9J9eab2/

 

 

Vad händer med Funktek efter 2017?

AVSLUT

Underrubriken kanske är lite hård, men workshopen 12e maj handlade om vad vi vill att Funktek ska bli efter att projektet tar slut 19 februari 2017. Det är ju via Allmänna arvsfonden. Man söker pengar för ett projekt som inte finns, ofta varar projektet i tre år. I fallet Funktek är syftet detta (saxat från AA:s hemsida):

          ”Funktek är ett projekt som handlar om att alla ska kunna gå på museum. Alla har lika stor rätt att delta och skapa kulturen! Men många museer är svåra att besöka om du har en funktionsvariation. Detta vill vi ändra på! Det gör vi genom att bjuda in dig med en funktionsvariation att utvärdera Göteborgs Stadsmuseums utställningar utifrån din funktionsvariation. Vi behöver din kunskap och erfarenhet för att kunna skapa ett bättre museum! Vi vill inte skapa fler särlösningar, vi vill skapa lösningar. Så att fler kan ta del av museets utställningar på samma villkor.

INLEDNING:
Vi samlades i biblioteket, i toppen av museet – det var nog rekord i antal deltagare – jättekul, för det var ett viktigt ämne som togs upp. Alla verkade vara på gott humör, alla är vi ju väldigt stolta över Funktek – vad vi genomfört genom alla våra workshops och samtal för att förbättra tillgängligheten för oss med olika funktionsuppsättningar. Frågan för projektet från början var: ”Hur kan man med nya tekniker förbättra museet?”. Under tidens gång har det handlat mer om att förbättra tillgängligheten för oss med olika funktionsvariationer.

En del av gruppen på väg till biblioteket, där workshopen ägde rum. På bilden ser man åtta personer, några åker i en hiss, några går i en trappa.

En del av gruppen på väg till biblioteket, där workshopen ägde rum.

Vi samlade ihop oss i tre grupper för att brainstorma, sätta upp tankar som post-it-lappar, och frågorna var (kortfattat):

  1. Vad är viktigt att vi pratar om när vi ska berätta om Funktek?
  2. Hur kan vi bäst hjälpa andra museer att bli mer tillgängliga?
  3. Vad ska hända med alla oss när projektet är över?


VAD BETYDER FUNKTEK FÖR DIG?

  1. “Funktek är bra därför att saker behöver testas i verkligheten… det finns en massa lagar men de som skrivit lagarna har själva inte upplevt hur det är att leva med normbrytande funktion”
  2. “Politiker borde sätta sig en vecka i en rullstol så får vi se vad som skulle hända med samhället sedan…”
  3. “Alla har funktionsvariationer, alla har egentligen behov av Funktek”
  4. “Alla kommer förr eller senare att få en normbrytande funktionsvariation… Funktek angår oss alla!”
  5. Varje människa är unik och ser, upplever på olika sätt
  6. “Vem som helst kan vara funktek-pilot”
  7. “Funktek gör det möjligt för fler att se och besöka de olika utställningarna.”
  8. “Jag har börjat leva mer i nuet och gå mer på tillfälliga utställningar.”
  9. “Ordet sprids bland Funktek-piloter och utökar antalet besökare!”
  10. “Jag tycker att det är viktigt att berätta om att Funktek syftar till att underlätta museibesök för människor med och ibland helt skilda handikapp/funktionshinder och skapa intresse för Funktek hos olika människor jag möter.”
  11. “Jag har börjat gå mer på museer. Började gå mer här (Göteborgs stadsmuseum) först, sen mer på andra.”
  12. “När jag berättar om Funktek för andra så blir de väldigt intresserade. Det är roligt!”
  13. “Funktek gör att museibesöket är värt! Värt att göra!”
  14. “Genom vårt metodtestande får man en ökad förståelse för hur museet funkar. Både som pilot och de som jobbar här.”
  15. “Det känns om som att man har lärt sig mycket nytt. Av att mötas tillsammans – olika personer. Att lyssna på varandra.”


VAD ÄR VIKTIGT ATT BERÄTTA OM?

  1. Viktigt att berätta vilka vi är, hur vi jobbat och vad vi åstadkommit= bättre tillgänglighet!
  2. People, process, product.
  3. Vi har en demokratisk process.
  4. Vi har olika bakgrund, olika funktionsvariationer, olika åldrar, olika erfarenheter, olika kön, olika etnicitet.
  5. Detta är på riktigt! Folk VILL jobba med detta (tillgänglighet) – det känns hoppfullt.
  6. Tillgänglighet har inte varit en stor fråga. Personer med funktionsnedsättning är en grupp med låg status, dålig ekonomi. Därför är det så bra att detta görs.
  7. Vi jobbar mot traditioner.
  8. Viktigt att våra erfarenheter inte glöms bort.
  9. En måste sikta långt men också vara beredd på att inte nå ända fram.
  10. Urbanum som exempel på hur vi jobbat – att vara med och påverka hur den skulle läggas upp. Ex. med kontraststråket.
  11. Hur piloterna utvecklats som människor.
  12. Handikapp är ett begrepp som inte stämmer med ett museibesök.
  13. “En speciell teknisk produkt som jag tycker vi ska lyfta fram är de här radiomottagarna (Whispers). Det har gjort stadsvandringarna väldigt mycket bättre! Man kan svara och säga sin mening. Det är ett väldigt genomtänkt och bra system. Slipper skrikande guider som ändå inte hörs och som kanske inte hör frågor och så. Helt enkelt bättre för alla tror jag.”

    Lilian sätter upp postit-lappar på en tavla under workshopen, med förslag från deltagarna. På tavlan står: Vad är viktigt att berätta om Funktek?

    Lilian sätter upp postit-lappar på en tavla under workshopen, med förslag från deltagarna.


VAD HAR VARIT MINNESVÄRT?

  1. Hemsideworkshopen var rolig, att också sitta två och två och “götta” ner sig i en hemsida.
  2. “Testade olika hjälpmedel. Kul och viktigt att få hänga med i tekniken. Se vad som är nytt och på gång.”
  3. “Grejen med Funktek är att alla är jämlika här… jag har aldrig känt ’där sitter ni där nere och här sitter vi här uppe’”.
  4. Respekt för varje individs behov. En blir tillfrågad.
  5. En kan ge sin input på olika sätt, det gör att fler kan säga vad de tycker.
  6. Möjlighet att ge sin feedback på olika sätt.
  7. En kan inte fatta hur det är om en inte påverkas av det själv.
  8. Vi är alla i gruppen olika med olika erfarenheter, olika men lika.
  9. Det är kul att som funktekpilot kunna påverka.
  10. “Funktek är en trygg miljö”.
  11. “Vi har den här olikheten gemensamt… vi skapar tryggheten tillsammans… vi vågar stå för våra olikheter inom Funktek”.
  12. “Det känns som att det ni gör, gör ni inte vara snälla. Känslan är att ni lyssnar och tar med er vad vi säger”.
  13. “Funktek har öppnat ögonen, jag förstår mycket mer av utställningarna och tillgängligheten i utställningarna”.
  14. Det är viktigt att testa i verkligheten.
  15. “Det känns inte som att jag går till jobbet, det känns att jag gör något bra och viktigt när jag är med i funktek”.
  16. “Det är bra att ni skickar ut påminnelse-mail”.
  17. Vi har en demokratisk process.
  18. Vi har olika bakgrund, olika funktionsvariationer, olika åldrar, olika erfarenheter, olika kön, olika etnicitet.
  19. Detta är på riktigt! Folk VILL jobba med detta (tillgänglighet) – det känns hoppfullt.
  20. Tillgänglighet har inte varit en stor fråga. Personer med funktionsnedsättning är en grupp med låg status, dålig ekonomi. Därför är det så bra att detta görs.
  21. Vi jobbar mot traditioner.
  22. Viktigt att våra erfarenheter inte glöms bort.
  23. En måste sikta långt men också vara beredd på att inte nå ända fram.


HUR SKA VI BERÄTTA OM FUNKTEK?

  1. Frågor i manualen vad som är normalt och att fånga in läsaren om att “kan vem som helst bli funktekpilot”. Viktigt att få folk att reflektera om funktion.
  2. Vi behöver tid tillsammans för att vaska ur vad som är det viktigaste att berätta om!
  3. Personer ska synas i manualen. Personligt är viktigt.
  4. “Viktigt att berätta vilka vi är, hur vi jobbat och vad vi åstadkommit = bättre tillgänglighet!”.
  5. Vill berätta om Urbanum, som ett case för hur vi jobbat och gjort skillnad.
  6. People, process, product.
  7. Våra erfarenheter kring syntolkning är viktigt.
  8. Andra saker att ha med: Lön, att det är viktigt, pengar är status, kan sätta funktek på mitt cv.
  9. “Vi har ju kompetens inom området otillgänglighet och är experter och därför ska vi få betalt för det.”
  10. Det är viktiga frågor och expertis i viktiga frågor kostar, jämföra med andra fält.
  11. Funktek-piloter lär sig också om tillgänglighet.
  12. “Vi Funktek-piloter ser museet och huset med nya ögon”.
  13. Allt måste testas, för kompetensen finns tyvärr inte i verksamheten.
  14. Att det går att använda sin funktionsvariation till något kreativt.
  15. Vi vill berätta om hur vi gör workshops.
  16. Respekt för varje individs behov. En blir tillfrågad.
  17. Det är viktigt att testa i verkligheten.
  18. En kan ge sin input på olika sätt, det gör att fler kan säga vad de tycker.
  19. Möjlighet att ge sin feedback på olika sätt.
Vad är viktigt att berätta om Funktek? En tavla full med postit-lappar.

Vad är viktigt att berätta om Funktek?


ALLMÄNT OM UTFORMNINGEN:

  1. Något som gör ett starkt första intryck. Man ska fångas in. Det ska inte bara vara tråkigt ”bla bla bla” utan något roligt.
  2. ”Det hade varit kul om det i början av manualen var ett stycke text skrivet i blindskrift. I vanlig text kan det stå: ”tycker du att detta är svårt förstå? Så här är det för folk som inte kan se”.
  3. ”En sak vi kommit fram till är att det är bra med olika nivåer… manualen borde också vara så… Och med ljud… och någon kanske behöver bildkomplettering”.
  4. Syntolkning är viktigt! Både att manualen syntolkas men också att den berättar om syntolkning! Det är bra också för seende att man blir uppmärksammad på vad som händer.
  5. Texterna måste tänkas igenom, lättläst. Ex: ”Det där får vi skjuta upp…” (Skjuta upp vaddå?) eller ”Kan du sätta en kråka här…” (”Va, vad äckligt!”) Tar en sådant bokstavligt kan det bli konstigt. Bättre att tänka klarspråk.


OLIKA FÖRSLAG:

  1. Föreläsningar/Att besöka ställen/människor och berätta om Funktek.
  2. Vi måste berätta! Det talade ordet!
  3. Besöka och berätta!
  4. Bjuda in och låta folk testa.
  5. Använda storytelling för att berätta.
  6. Utbilda alla i tillgänglighet. Vi skapar en plan för implementering som kan gå vidare till andra museer.
  7. Petcha Kutcha – korta berättelser om/av olika personer som snabbt fångar in en.
  8. Allt måste ju inte vara text, det kan också vara en radiodokumentär.
  9. Var med på Röhsskas pensionärshappening (är som ett berättarcafé / föreläsningsserie om olika teman). Eller kanske göra egna föreläsningar här (på museet)? Om Funktek. Ha det lite på kvällstid – så kan olika personer och åldrar mötas. Det blir ett “för alla-happening”.
  10. Ha en drop-in-biograf, som berättar om Funktek, fånga intresse.
  11. Vara med på festivaler och kulturkalas! Många människor på stan.
  12. Träffa människor – viktigt att kunna höra av sig igen, kunna rådfråga.
  13. Personliga berättelser!
  14. Personalworkshop (ha liknande workshop med personalen som med oss här – vad har de lärt sig? Vad tycker de är viktigt att berätta? Hur ser de på Funkteks framtid? Vad inom tillgänglighet vill de lära sig mer om?).

Bokideér: 
  1. ”Jag vill ha en rullstolsformad bok”.
  2. ”Om det blir en bok ska den se rolig ut.”
  3. Bilder på omslaget och i boken.
  4. Bra typsnitt. Funkteks typsnitt funkar bra. ”Stort och fint”, Detta borde vi testa längre fram! Luft mellan raderna.
  5. Inte för tung bok, den ska vara lätt att hålla.
  6. Tonalitet och design på boken “en ska bli intresserad direkt och fångas in”.
  7. Vi ska skriva i klarspråk och tydligt.
  8. Gillar bokomslag med bilder.
  9. Boken ska finnas i ljud.
  10. Tecknad serie inne i boken.
  11. Vore bra att ha workshops om utformning av bok, typsnitt färger, bilder etc.

En grupp får frågan vad en tycker om Funkteks flyer (pratbubblan)?  
  1. ”Ja! Då känner vi igen oss!”
  2. Lite mera ljusgult. Alla sidor kan vara gula.

Filmidéer:
  1. ”En websida/film med text som blinkar och visar hur en dyslektiker kan uppleva ”vanlig” text”.
  2. Korta kärnfulla filmer som är roliga och drabbande.
  3. Filmer som får en att “se med andra ögon”.
  4. Vi Funktek-piloter ska vara med i filmerna, inga skådespelare.
  5. Vi kan göra en dokumentär. Låta en professionell dokumentärfilmare berätta om funktek och oss och vad vi kommit fram till, hur en ska bli mer tillgänglig.
  6. Film ska vara i snuttar.
  7. Ingen “stackars dig” porträtt i filmen
  8. Skuttande bokstäver upp och ner (i film som påvisar dyslexi för dem utan dyslexi).
  9. ”En film med jättehöga konstiga ljud som gör att en inte kan koncentrera sig”.
  10. ”Om vi med diagnoser själva får berätta hur vi upplever världen skulle världen se annorlunda ut”.
  11. Inte smyga in dialekter.

Radio/TV: 
  1. Sända i Göteborgs öppna kanal.
  2. Göteborgs Närradio.

HUR SER DU PÅ FUNKTEKS FRAMTID?
  1. “Vi vill fortsätta!” “På något sätt måste vi fotsätta för det är så trevligt att träffa alla som är med här”.
  2. “Det är frågor som vi behöver arbeta vidare med på så många olika plan”.
  3. “Samhället borde bli funktek:at också!” .
  4. “Funktek borde inte stanna vid bara museerna, det finns så mycket mer som behöver detta! Det är så himla mycket som inte är anpassat”.
  5. Alla tycker att idén om ett socialt företag låter bra.
  6. “Allt måste testas, för kompetensen finns ofta inte inom verksamheterna”.
  7. “Det är bra att få använda sin funktionsvariation till någonting kreativt!”.
  8. “Det skulle vara bra om det blev något som kunde skapa jobberfarenhet”.
  9. “Jag skulle varit med i Funktek även om jag inte fått betalt.”
  10. “Samtidigt är det viktigt att vårt jobb värdesätts”.
  11. “Varför skulle vi inte ha lön?!”.
  12. “Det är bra att få använda sin funktionsvariation till någonting kreativt!”.
  13. Kan vi bilda en tillgänglighets-expert-grupp/råd inom kultursektorn i kommunen? Kan vi samarbeta med de andra tillgänglighetsråden?
  14. Certifiering! Kan vi skapa som ett Funktek-certifiering? Vi kan utvärdera olika verksamheter och ge dom olika många stjärnor beroende på hur tillgängliga de är.
  15. Funktek finns på en nivå, kan vi finnas på en annan nivå?

Övrigt (jobbsituation):
  1. “Att fajtas med försäkringskassan tar så mycket kraft att det krävs nästan att en måste vara frisk för att orka.”
  2. “För att orka vara sjuk måste man vara frisk…” (ang. försäkringskassan och att jobba).
  3. Att kunna och vilja jobba efter sina behov .

    Diskussion och sammanfattning efter workshopen. Det är minst 15 personer på bilden. Vi sitter i biblioteket.

    Diskussion och sammanfattning efter workshopen.

Av: Fredrik Eriksson

Även om ”alla andra” inte finns så är jag så trött på att glömmas bort.

På bilden ser man Felicia. Hon har rött långt hår, svart tröja med grå huvtröja. Hon sitter i en rullstol på kullerstenar.

Felicia Sparrström är 26 år och bor i Göteborg. Hon är intresserad av hälsa, teater och av att skriva. Hon tycker om att beröra andra genom det hon skriver, genom att ta upp viktiga ämnen som nog många tänker på men som man kanske inte själv vågar ta upp.

Jag har alltid försökt att inte tänka på den diskriminering som drabbar främst oss med funktionsnedsättning. Jag läser t.ex. aldrig statistik om hur många av oss med funktionsnedsättning som inte får jobb och jag försöker att inte tänka på alla ställen som vi inte kan komma in på. Jag undviker också att läsa artiklar om när någon med funktionsnedsättning har blivit illa bemött. Jag klarar liksom inte av att tänka på alla orättvisor. Men den senaste tiden så har jag haft lite för mycket tid till att fundera över just denna diskriminering och just det faktum att vi ofta inte ens nämns som en minoritets grupp.

När man pratar minoritetsgrupper så brukar man prata om homosexuella och personer med ursprung från något annat land och diskriminering mot kvinnor men ofta tycker jag folk glömmer oss med funktionsnedsättning.

Egentligen vet jag ju att vi räknas som en diskriminerad minoritet och många är medvetna om vår situation som faktiskt går framåt. Tänk bara för 40-50 år sedan så bodde nästan alla med någon form av funktionsvariation gömda på någon intuition och nu kan vi ändå få ett jobb som ”alla andra” och leva ett vanligt liv med både familj och barn.

Men jag tänkte på det där vem är ”alla andra”? Är det alla som inte har en synlig eller intellektuell funktionsnedsättning? För det är så lätt att man utgår från sig själv när man pratar om diskriminering och att tänka att ”alla andra har det mycket lättare”. Det är så lätt att glömma att det är så många fler i samhället som blir diskriminerade. Jag utgår från mitt perspektiv och den diskriminering som råder mot mig som funktionsnedsatt kvinna, men vi är så många som blir diskriminerade av olika anledningar, först har vi ju de andra minoritetsgrupperna, men det räcker med att du har en övervikt för att du ska ha svårare att få jobb. Det räcker också med att du är ung kvinna för att få en klapp på axeln och en ”lilla gumman” stämpel eller få mindre lön än en jämnårig man. Det är som sagt väldigt lätt att utgå från sig själv och är du just ung kvinna så utgår du från just det perspektivet och den diskriminering som råder då, medens jag som funktionsnedsatt kvinna önskar att jag bara fick vara med om den diskrimineringen som ”vanliga” kvinnor får vara med om.

Så även om det ibland är bra att tänka på att vi är många i samhället som blir diskriminerade vid olika tillfällen och att det faktiskt inte bara är jag som har det jobbigt, så kan jag inte låta bl. Även om jag försöker undvika det, att tänka på att vi så ofta glöms bort som minoritetsgrupp. Jag kan inte låta bli att bli riktigt ledsen över att nybyggda caféer inte har haft en tanke på att vi med rullstol ska kunna komma in, eller att min favoritaffär endast har två branta rännor som ramp som jag omöjligt kan ta mig upp för själv. Jag kan inte heller låta bli att bli ledsen över att de flesta receptioner är så höga att jag inte når upp över kanten eller att det arbetas aktivt för att det ska bli en bra könsfördelning på arbetsplatser. Och att invandrare ska få komma in på arbetsmarknaden, medans vi med någon form av funktionsvariation ska bli glada över om vi får en praktikplats, även det som sagt går framåt på den fronten också. Men det är många som har väldigt lite kunskap om funktionsnedsättningar och är rädda för att anställa oss då de har förutfattade meningar om vad ”vi” klarar av och inte klarar av.

Så även om ”alla andra” inte finns och att vi är många i samhället som blir diskriminerade och inte behandlade på ett okej sett så är jag trött på att glömmas bort, trött på att inte räknas med, trött på att inte kunna komma in i min favoritaffär och trött på folks förutfattade meningar om mig och vad jag klarar av och inte klarar av.

Felicia Sparrström

Det är inget ”fel” på mig

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

Inlägget handlar om exkludering, anpassning och mycket mer.

Jag föddes med en funktionsvariation som kallas ryggmärgsbråck. Det innebär att vissa nerver i ryggraden inte fungerar som de brukar hos andra. Några konsekvenser av detta är att jag har svårt att gå och tar mig fram med kryckor, rullstol och elmoped.

Vi lever i ett samhälle som säger att allt som inte är som saker brukar vara, är fel och ska i största möjliga mån ”fixas”, det vill säga fås att fungera som allt annat och att personer som avviker egentligen inte ska göra det. Detta leder ofta till stor ohälsa hos individen, både fysisk och psykisk. Jag har upplevt att allt många gånger läggs på en själv vilket leder till att en börjar tro att det faktiskt ÄR fel på en. Att behöva ringa gång på gång till Försäkringskassan och lämna meddelanden utan att de ringer upp, att ständigt försöka ta sig in i affärer som säger ”Ursäkta, det är lite trångt” utan att de bryr sig om att förändra sig, att vi har lagar om tillgänglighet som inte följs, att få höra av skolor att de inte vill ta emot en elev som studerar på halvfart med motiveringen ”Det är ju bättre att vi fyller upp en hel plats än en halv”, allt detta sänder signalen: ”Det är fel på dig och det är ditt problem”. Men jag är en HEL människa. Inte en halv. Det finns inga halva människor.

Även om jag personligen inte önskar någon annan ett liv i min kropp tycker jag det är tragiskt att så många foster med ”defekter” aborteras eftersom det främst verkar bero på samhällets negativa syn på alla som är annorlunda. Jag har en kompis i rullstol som hela sitt liv fått höra att hon minsann klarar allt lika bra som alla andra medan jag å andra sidan fått höra allt jag inte klarar. Inget av synsätten är bra. Får du höra att du klarar allt som alla andra måste du hela tiden försöka leva upp till förväntningar som du inte kan leva upp vilket leder till utbrändhet eftersom du inte är som alla andra. Men får du höra att du inte klarar något vågar du inte heller se din unika potential.

Jag använder ofta rullstol. Rullstolen är en stark symbol i samhället för funktionsvariationer. Jag har många gånger upplevt att människor tyckt att det varit ”bättre” de gånger jag använt kryckor och känt att min omgivning ser det som mer värdefullt att kunna gå än att använda rullstol och jag undrar varför. Ser de en person med kryckor som mer kapabel än en person med rullstol? Jag är glad att jag kan gå litegrann men det finns mycket som är bra med en rullstol också och det värsta med att jag har svårt att gå är inte så mycket just att jag har svårt att gå som att samhället är otillgängligt och exkluderande.

När jag träffade en av mina kompisar var hon tillsammans med en kille i rullstol. Av närstående fick hon flera gånger frågan när hon skulle göra slut med honom. Till slut gjorde hon det, inte bara därför men det är omöjligt att veta hur stor del det var av hennes beslut som påverkades av yttre press.

Jag vet inte hur många gånger jag känt mig ”jobbig” för att jag haft särskilda behov och andra behövt anpassa sig och jag kan inte heller räkna alla tillfällen andra inte velat anpassa sig efter mina behov. Detta har lett till att jag på olika sätt bett om ursäkt för mig själv och min blotta existens. Men jag är människa som alla andra och min rullstol är en del av mig. Det går inte att inkludera mig och samtidigt exkludera mina kryckor.

Samhället, öppna ögonen! Varje individ är exakt som den är oavsett om du/ni vill det eller inte. Istället för att se en funktionsvariation som att det är något som blivit fel är det dags att se det som att det är så det ska vara. För det är så det är. Vi måste börja värdesätta våra olikheter, inse att vi alla har olika saker att ge och att annorlunda perspektiv berikar. Om alla såg individuella variationer som något som ska finnas skulle vi ha ett samhälle som var tillgängligt och inkluderande. För ALLA. Det är inget ”fel” på mig. Det är samhället som säger att det är fel på mig och den som sade det kan va det.

Av: Angela Åquist, 17 maj 2016

BLOGGAR, MASSVIS AV BLOGGAR

Idag blir det flera bloggar inom olika områden av funktionsnedsättningar. Fyll gärna på med egna exempel. :)

På bilden ser man två händer på ett tangentbord och texten "blogging" på dem.

Bloggar, massvis av bloggar.

https://prestationsprinsen.wordpress.com/ Hon som bloggar är civilekonom som pluggat psykologi och specialpedagogik. Här är hennes egen beskrivning: ”Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör ”annorlunda”: stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.”

http://www.kaosteknik.se/ En mamma som bla är specialpedagog med barn som har NPF. Här är hennes beskrivning: ”För mig är kaosteknik allt det man gör för att minimera, begripliggöra, synliggöra och hantera det kaos som kan uppstå i och kring en person med funktionsnedsättning.”

https://textilochtips.wordpress.com/ Tipsar om mönster och beskrivningar till lättsydda och lättpåtagna kläder om man är rörelsehindrad eller har en funktionsnedsättning.

http://blogg.likaunika.org Lika Unika är en svensk federation inom funktionshinderrörelsen som verkar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, framförallt med nedsättningar kopplat till syn, hörsel- och rörelse.

https://sarskildabarn.wordpress.com/about/ Bloggar om livet där dottern har flera funktionsnedsättningar. Delar med sig om kontakter med myndigheter, hur det är att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättningar och vill vara inspirerande för andra.

http://livskick.nu/ Beskrivningen av sajten: ”Livskick är ett alternativ till andra livsstilsajter som pratar om hälsa utifrån viktnedgång och att forma kroppen. Vi fokuserar istället på hälsa utifrån ett balanserat perspektiv.” Bloggarna har själv erfarenhet av ätstörningar.

http://www.fantastiskaforaldrar.se/ De har barn med NPF-diagnoser (neuropsykiatriska diagnoser) och vill ge råd till andra.

https://rsmhbloggen.se RSMHbloggen drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Här kan du läsa aktuella inlägg med fokus på social och psykisk hälsa. Bloggen är en brukarblogg, vilket innebär att alla som skriver här har erfarenhet av psykisk ohälsa. Antingen för egen del eller som närstående.

http://www.eddiewheeler.com/ Han gör musik, bloggar, videos, är på Facebook och mycket mer.

http://nomell.se/ Johan Nömell skriver om sitt liv som blind, om ny teknik vid funktionsnedsättningar, ledarhundar, familjen, träning mm.

http://www.annabergholtz.se Fick barnreumatism och blev blind vid 24 års ålder. Är utbildad journalist och socialpedagoog. Jobbar som föreläsare om bla tillgänglighet och ”normkreativitet”.

http://tourettebloggen.se Man med tourettes, ADHD och OCD (tvång) beskriver sin vardag med familj och jobb.

Tillgänglighet

Nu kommer ett inlägg, så här lagom till valborg och första maj. Hur tillgängliga dessa evenemang är, vet jag dock inte. Jag tog på mig uppgiften att leta upp intressanta bloggar och webplatser idag men det slutade med att min hjärna spånade iväg rejält och jag ville veta mer om sånt som rör Funktionsnedsättningar inom: Tidningar, Böcker, Filmer, Föreningar, Begrepp, Förändringar, Projekt, Forskning, Olika syn i olika kulturer på funktionsnedsättningar, Rättigheter, Appar, Fördomar, Funktionshinder, Handikapp, Funktionstillgång, Funktionsuppsättning mm. Det slutade med att bloggen idag handlar om tillgänglighet. Kom gärna med förslag på bloggar och websidor som kan vara intressanta.

På bilden finns det olika blyertsteckningar; en man med svarta glasögon och käpp, en hand med en datormus, en kille som verkar lyssna i en burk och ett huvud där man ser hjärnan.

Bilden handlar om tillgänglighet inom olika områden. Jag har valt att fokusera på begreppet tillgänglighet, att Borås var bäst i EU på tillgänglighet i EU förra året, tillgänglig bio, tillgängliga bostäder och tillgänglighetsdatabasen.

 

Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
Här kommer en beskrivning på begreppet tillgänglighet från Wikipedia: ”Tillgänglighet är ett begrepp som används för att beskriva hur pass väl en verksamhet, plats eller lokal fungerar för människor med funktionsnedsättning. Detta innefattar lokalers fysiska beskaffenhet, tillgången till information och ett bra bemötande.

Tillgänglighet på webben betecknar hur väl en webplats fungerar för personer med funktionsnedsättning. Exempelvis använder personer med lässvårigheter, grava synskador eller som är blinda textbrowsers med uppläsningsfunktion. För att dessa ska kunna ta del av en bild måste den ha en beskrivande text, en så kallad ALT-text.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Tillg%C3%A4nglighet_f%C3%B6r_personer_med_funktionsneds%C3%A4ttning

Borås bäst i Europa på tillgänglighet: 67 städer i Europa deltog, 7 gick till final och Borås vann allt! Ja, jag är väl partisk som Boråsare, men lite stolt får man vara 😉http://www.mynewsdesk.com/se/boras_kommun/pressreleases/boraas-baest-i-europa-paa-tillgaenglighet-1093139  Mer om priset står här nedan:
Från http://europa.eu/rapid/press-release_IP-14-2321_sv.htm:
Access City Award instiftades 2010 för att öka medvetenheten om funktionsnedsättning och främja tillgänglighetsinitiativ i städer med mer än 50 000 invånare. Tanken bakom priset är att personer med funktionsnedsättning ska ha samma tillgång till städerna som andra. Initiativet syftar till att uppmuntra städer att inspirera varandra till innovation och utbyte av bästa praxis. Priset är en del av EU:s bredare satsning för att skapa ett Europa fritt från barriärer. Förbättrad tillgänglighet innebär nämligen varaktiga ekonomiska och sociala fördelar för städerna, inte minst med tanke på den åldrande befolkningen.

Tillgänglighetsdatabasen:
4901 ställen är utvärderade runtom i Sverige. Man kan välja ort och region på en karta.
Så här beskriver de vad de gör: ”Många vill delta i samhällslivet och ta del av samhällets utbud, men alla har inte samma förutsättningar att göra det. Målet med TD – tillgänglighetsdatabasen är att varje verksamhet beskrivs så väl att du lätt kan avgöra om du kan besöka platsen eller inte.”
http://www.t-d.se/sv/TD2/

Tillgänglig Bio – Film med syntolkning och uppläst svensk text
Så här står det på hemsidan: ”Vissa filmer förses av filmbolagen, med stöd av Svenska Filminstitutet, med uppläst text och/eller syntolkning. Dessa ljudspår är kopplade till en mobilapplikation, är oberoende av biografens teknik och fungerar överallt där den aktuella filmen visas. Användare av tjänsten tar del av ljudspåret med sina mobilhörlurar/headset och övrig publik påverkas därmed inte.” Jag visste inte att det fanns och blev väldigt imponerad, gå gärna in på sidan och kolla.
http://www.sf.se/Tillganglig-Bio/

Tillgänglighetsmärkta lägenheter:
Det verkar än så länge bara finnas i Göteborg och Växjö. Fakta T-märkt bostad:
• Till entrén och/eller hissen finns max ett trappsteg.
• Lägenheten har inga eller låga trösklar.
• Det går att komma in och vända med rullator i badrummet. • Lägenheten ligger i markplan eller har tillgång till en rymlig hiss.
http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/ovrigt,lagenheter_tmarks_enligt_ny_standard_for_tillganglighet?OpenDocument

Till sist kommer ett tips från SVT:
Välkommen hemifrån – en funktionsuppsättning på Väven i Umeå. Showen där funktionsnedsatta ungdomar bidrar både med manus och skådespeleri. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/sallsyn-uppsattning-med-funktinedsatta