Att flytta hemifrån

Hej! Jag heter Frida.

Jag kämpar varje dag med att klara vardagen, kämpar också med att visa min underbara hund vad han gör och hur han hjälper mig. Dexter är en epilepsihund och samtidigt är han en assistanshund. Dexter och jag är med på tidningar, tv 4, för att vi vill visa hur värdefull han är – och vem vet vad som kommer här näst? Han hjälper mig varje dag att kämpa med allt motstånd! Jag och Dexter visar hur vi har det tillsammans, som jag säkert har skrivit förut.

Att flytta hemifrån. Idag tänkte jag att skriva lite om hur det är för någon att flytta hemifrån. Tillexempel för mig. Jag trodde att det skulle gå fort eftersom LSS tog bort alla mina assistenttimmar och mamma började jobba, hon fick inte längre vabba (vara hemma med sjukt eller funktionsnedsatt barn) eftersom jag fyllde 21. Jag har haft 2 hjärninflammationer. Jag har fått en cp-skada och svår epilepsi även hjärntrötthet och ångest. Jag tycker inte att någon ska tycka synd om mig men jag behöver få hjälp, får jag ingen assistent behöver jag ett boende. Jag har fått boendestöd och trygghetslarm. Boendestöd kommer vissa timmar om dagen, jag hinner inte göra det jag vill göra. Trygghetslarm trycker jag på när jag får anfall och det tar ca en halvtimma innan dem kommer. Att få vänta i en halvtimma vid ett anfall är inte bra! Dexter, min epilepsihund larmar som tur var så att jag hinner sätta mig ner innan anfallen, han kan tyvärr inte ge mig medicin. LSS-handläggaren sa att jag bara skulle ha boendestöd ett litet tag men jag har nu haft dem i ca 5 månader. Jag hoppas snart få flytta hemifrån men behöver ett serviceboende där jag har hjälp bara 100 meter bort, där hjälpen är nära. Jag får ringa och tjata på LSS-handläggare men han ska göra det m.m. sedan får man ringa igen och då ska han prata med den och den personen. Tillslut fattar man ingenting. En gång sa dem att jag helt plötsligt skulle bo på gruppboende men det sa jag nej till. Det är för mycket hjälp för mig. Jag vill ha en egen lägenhet. Jag har även en hund, det skulle dem nog inte gå med på på ett gruppboende, plus att jag inte passar på ett sånt boende. Jag ville ha ett möte med den som jobbar med speciella boenden i Borås. De skulle fixa det och höra av sig men det var i början av veckan och de har inte hört av sig än. Det får väl vara jag som ringer som vanligt… Jag är väldigt trött på kommunen, jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få ett boende pga att man behöver lite extra stöd. Först behöver man söka det sedan får man tjata på dem så att de försöker hitta någonting… Undrar ifall de förstår vad dem jobbar med? Min dröm är egentligen att flytta till Göteborg! :) Bara för att jag är funktionsnedsatt så måste jag skriva bra anledningar varför jag ska bo i Göteborg. Det kommer alltid någonting i vägen. Om man kan bo i vanlig lägenhet utan anpassning, hjälp och så vidare så är det bara att stå i kö. Vi som behöver hjälp, med att anpassa lägenheten, som inte kan ha en lägenhet utan hiss eller behöva ligga på bottenplan, vi måste hitta en annan lägenhet. Ingen av oss får någonsin ge upp! Där har vi det viktigaste!

Första bilden: Frida i ljust hår med en kompis med mörkt hår, bägge ler. På andra bilden: deltagande på Tv4, man ser henne prata på tv. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Det är snö på marken.

Frida med en kompis och deltagande på Tv4. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Undrar om permobilen är så stark att den kan spinna loss? ;)

Kram på er Mvh Frida Bergström!

Utställningstexter

Jag fick i uppgift att titta lite närmare på några av museets utställningar och granska vad som var bra och mindre bra föremålstexter. Så det ska bli intressant att se hur texterna har utvecklats från 2005 (1800-talets Göteborg), 2010 (1700-talets Göteborg) till 2011 (Omänskligt – som är en vandringsutställning, skapad av bla Riksutställningar).

En bättre text enligt mig om ett föremål är kort, koncis och lättläst; den ska ändå innehålla väsentlig fakta om föremålet. Det ska finnas ett nummer eller bokstav som kopplar texten till föremålet.

Jag börjar med utställningen som är skapad först: 1800-talets Göteborg.

Svart suddig text på grått papper, med dåligt ljus - nästintill oläsligt.

Texten var liten och svårläst på flera ställen, kontrasten och färgerna gjorde vissa skyltar oläsliga och så även belysningen.

Bilden visar svartvita fotografier på människor under 1800-talet. Det finns ingen information om dem.

Många föremål har inga skyltar alls, vilket gör det svårt att ta till sig dem. Jag blir mest uppstressad och nervös av att inte riktigt veta vad som är vad och man får chansa sig fram.

Bilden visar ett tjugotal föremål i en monter. Det finns inga siffror som kopplar föremålen till texten.

Ibland finns inga förklaringar. Texterna var ofta väldigt korta och gav inte tillräcklig information. Ofta saknas numreringar kring föremål och texter.

Bilden visar två montrar: en monter med en fabrik i tegel, står framför en text och monter med diverse föremål. Det är svårt att ta sig fram men även att hitta texten.

Placeringen av texterna var på några ställen inte så bra: ofta satt den långt upp, vilket gör det omöjligt om man sitter i rullstol eller är kortväxt; på några ställen alldeles för långt ner så man får huka sig ner. Även bakom andra föremål, som här, bakom en fabrik.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar. Bilden visar en del av en grön gubbe och en karta.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar.

Bilden här under säger ganska mycket: det är svårt att veta vilken av texterna som tillhör vilket av föremålen. Härifrån kan det bara bli bättre har jag på känn.  DSC_3303

Därefter följer 1700-talets Göteborg.

 

Bilden visar montrar med föremål och frågeställningar därunder. Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten "Vad är detta?". Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är - vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten ”Vad är detta?”. Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är – vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

  • Det första jag tänkte på när jag kom fram till montrarna, är att allt är numrerat och därmed mycket enklare att förstå.
  • Det finns även bättre förklaringar tycker jag kring föremålen och lättlästa skyltar. Ett exempel: ”Märkdukar – med alfabet och siffror var vanliga, både som träning och för att visa upp sömerskans kunskaper”.
  • Bra ljus och höjder på skyltarna.
  • Jag skulle önska mig mer information om mönster på tallrikarna i en del av utställningen.

 

Till slut gick jag igenom (O)mänskligt.

Utställningen handlar bla om Sveriges rasbiologiska institut och att Sverige var ledande inom den forskningen för så lite som 70 år sedan.
Jag lade märke till att en stor av utställningen inte är översatt till engelska.
På bilden ser man två texter om "Bollnässkallen". Jag tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket - istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

Tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket – istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

  • De flesta av montrarna verkar anpassade till rullstol och texterna sitter i bra höjd.
  • De väcker även intresse eftersom de är installerade i olika möbler, vilket gör att det känns som jag är där vissa av experimenten verkligen inträffade.
  • Texterna hade lagom med information och var lättförståelig.
  • Ibland fanns det ingen text, det gick bara att lyssna genom hörlurar.
  • Belysningen i montrarna försvann ibland, vilket gjorde texten lite svårläst.
På bilden ser man en text som vi i Funktek skapat. Det är grön text med en balk bakom för att göra den mer lättläst.

Det som vi testade i Funktek, med en balk bakom texten, och annan färg och storlek på både text och bakgrund, kunde använts även i dessa utställningar.

Av Fredrik Eriksson

 

Stadsvandring: 1600-talets Göteborg

Vi var tre deltagare från Funktek, inklusive en ledare som möttes på Esperantoplatsen i Göteborg, för att gå en stadsvandring.

Sex stycken andra deltog förutom pedagogen som ledde workshopen. Han som ledde vandringen var pedagogisk, lättförståelig, intressant, kunnig, öppen, lyhörd och fick med sig gruppen tyckte vi.

På bilden ser man några av deltagarna samlade på Esperantoplatsen. En blå container och högre hus i bakgrunden. Pedagogen står vid ett staket.

Några av deltagarna samlade på Esperantoplatsen.

Alla fick varsin whisper – en liten apparat som hängs kring halsen som gör att man kan höra informationen tydligt. Jag blev förvånad över att det var så bra ljud i whispern trots att det blåste rejält; det brusade endast svagt när det blåste som mest, men man hörde allt som pedagogen pratade om. Vi saknade dock lite information om whispern – hur volymen skulle justeras och var man skulle prata för att ställa frågor. Vi fick information om att det gick att ställa frågor genom att trycka på en knapp på sidan, men inte var man skulle prata. När någon ställde frågor gick de knappt att höra frågorna, mest för att folk inte visste var man skulle prata någonstans. Det hade varit bra om pedagogen hade repeterat frågorna.

På bilden ser man en orange apparat som heter whisper och används vid stadsvandringen. Den är ca en dm lång och fem cm bred.

Whispern vi använde vid vandringen.

Något av det som berättades om, var: byggnader och olika skrån i samhället – man kan nästan säga att det var 1600-talets fackförbund, i ett skrå samlades snickare, i ett annat slaktare för att nämna två. En rolig händelse var när pedagogen berättade om när en av stadens två lagliga musikanter, anmälde en militär, som olagligt hade sjungit på en fest. Militären fick böta och betala rättegången. Sådant här gör att jag får upp intresset, eftersom jag lätt tappar fokus när något blir tråkigt.

Jag skulle uppskatta att få någon fråga att fundera över till en början av vandringen, detta för att göra deltagarna mer delaktiga och frågvisa.

Vi tyckte att det var lagom med tre stopp och mängden information var tillräcklig, på vandringen som varade i drygt 30 minuter och var 500 meter lång. Det fanns inga höga kanter eller backar att ta sig uppför, så vi ansåg den som tillgänglig.

Några frågor som dök upp i mitt huvud var: Hur gör pedagogen om någon eller några ställer frågor hela tiden? Kan man stänga av frågefunktionen? Jag tyckte också att den som leder vandringen borde ha någon färg eller större dekal på sig, eftersom det var lätt att ta miste på honom och deltagarna.

Det är väldigt intressant och roligt att gå en stadsvandring eller besöka tex ett museum om man har sina ”funktek-glasögon” på sig (tänker på tillgänglighet, vad som funkar bra och vad som kan göras bättre) – det kan göra att man får en större förståelse för olika funktionsvariationer. Testa vettja :)

Av: Fredrik Eriksson

Tillgänglighet i Warszawa

Min pappa, jag och min bästa vän åkte till Polen för att fira pappas 70-årsdag. Jag fick en idé om att granska tillgängligheten på bokningssystemet på flyget, incheckning på flygplatsen, hur det var att flyga med lågprisbolag (tänker mest på om planet var mer högljutt och rörigare). Hur tillgängligheten på restauranger, gator, kollektivtrafik fungerar. Hur det fungerar på kulturella/historiska ställen, som museer, slott mm. Hur det gick med bokning och flyget, kommer sist i bloggen.

På bilden ser man flera trappor på väg upp till en bro, utan ramp eller hiss. Så här var det ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Så här kunde det se ut ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Warszawa generellt:
Jag letade buss till centrum från flygplatsen, vilket inte var det lättaste: hur betalar man, kan man göra det på bussen eller måste man ta automaten som bara stod på polska? Jag fick hjälp av en polsk tjej som pluggade i Sverige, att hjälpa mig genom systemet. Det finns få övergångsställen och man får gå rätt långt mellan dem. Det finns bra gångbanor och det är går ofta bra att ta sig fram med rullstol. Ibland är bussar och tåg anpassade för tex rullstolar, ibland inte, så det är en chansning. De flesta butiker och restauranger vi besökte hade inga ramper för rullstol eller hiss till andra våningen och jag såg två handikapptoaletter i hela Warszawa. Vi bodde på lägenhetshotell som hade hiss, men den gick till våningar utan rum, man fick gå två trappor upp eller ner för att komma fram. Väldigt märkligt.

På bilden ser man det över 200 meter höga kulturcentret. Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

På bilden ser man en trappa under marken, med två personer som går uppför. Tunnlarna under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

”Labyrinterna” under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

Tunnlarna under jorden: 
Systemet under jorden för att komma till tex tågstation, bussterminal, centrum, var väldigt rörigt och lätt att gå vilse. Ofta fanns bara skyltar på polska och jag fick olika riktningar som förslag när jag frågade efter vägen. Ibland fanns det punkter i golvet för synskadade, ibland inte. Ofta fanns det inga markeringar i trappan och utanför, ner till själva tunnlarna. Ibland var det bra anpassning för rörelsehindrade, nere i tunnlarna, men däremot kunde de ha glömt att göra en hiss ner från trottoaren ner till själva tunneln eller perrongen. Med andra ord: när du väl är nere i tunnelbanan eller vid tåget, gick det ofta smidigt – men att komma ner till själva tunnlarna kunde vara omöjligt för någon med rullstol eller med stora svårigheter för någon med synnedsättning. För mig skapar det en hel del ångest, det där att inte kunna få tillräcklig information om vägen och att det är så lätt att gå vilse.
När jag provade kläder länge ett tag valde pappa och min kompis att gå tidigare till hotellet, detta för att jag fastnar lätt i butiker, provar, provar om, ser något annat intressant, fastnar i en detalj och glömmer bort tiden i flera timmar ibland. De skulle gå genom tunnlarna under Warszawas centralstation för att komma tillbaka och gick helt vilse och hittade inte hem, detta trots att min kompis är före detta orienterare…haha. De fick leta sig tillbaka till butiken där jag var så att vi kunde leta oss hem gemensamt.

På bilden ser man en tågstation med ett tåg som står inne och två perronger. Det är som oftast var fallet, en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

En vanlig syn: en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

Resan till slottet Malbork:
Att ta sig dit går bra med ”långsamma tåg” på 3 timmar, eller snabbtåg (som ser ut som rymdskepp) på 2 h och 20 minuter. Dock fanns det lite att anmärka på: det var en trappa upp utan hiss på det långsamma tåget till andra våningen (fullsatt där nere), vilket blir omöjligt om man är rullstolsburen och det fanns inga markeringar för trappstegen för de med synnedsättning. Det fanns inte heller uttag för el på platserna eller uppfällbara bord/tidningshållare på sätena. På det snabbare tåget var det väldigt varmt och information om orter vi besökte togs på polska i snabb fart – det gäller själv att veta hur länge resan tar. Ingen av tågen hade wifi eller handikappanpassade toaletter och de flesta av skyltar som rör säkerhet och mycket annat ombord var bara på polska. De flesta av tågstationerna vi stannade vid, hade varken hiss eller markeringar för personer med synnedsättning.

På bilden ser man en digital skylt inne på slottet med information. Som vanligt var texten bara på polska.

En digital skylt inne på slottet. Som vanligt var texten bara på polska.

På bilden ser man det vackra slottet Malbork: det syns tre torn och flera murar i röd tegel. Jag gillar slottet väldigt mycket, men det är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Det vackra slottet Malbork jag gillar väldigt mycket, men som är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Malbork:
Detta är världens största medeltidsslott, ungefär 30 mil från Warszawa. Mycket väl värt ett besök, man kan vara här en heldag. Jag ville jämföra hur det var nu och då; jag var här för 10 år sedan. Då tänkte jag inte på tillgänglighet, men skillnaden från då och nu var knappt inga alls. För att komma in i slottet behöver man köpa biljetter, informationsskyltarna var främst på polska. Man får låna en digital spelare, som berättar på engelska eller polska. Varför jag inte tyckte den var bra, var för att informationen är nästan 3 timmar lång – min uppmärksamhet klarar kanske 30 minuter och för att det var svårt att hitta rätt kapitel som var kopplat till delarna på slottet. Det är bra att det finns gratis spelare att låna, jag klarar inte att läsa långa texter (det fanns många sådana inne på slottet), men man borde kunnat välja kortare eller längre information.

För att komma in i slottet går man på en gata med gamla stenar, dessa gator finns det många av i slottet. Det fanns inga hissar överhuvudtaget på slottet till de olika avdelningarna. Det finns inga ledstråk. Det fanns många omarkerade trösklar. Detta gör det väldigt svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning. Det är väldigt dåligt skyltat i slottets alla olika avdelningar/områden, i och med att det är så stort så blir det som att gå runt i en labyrint. För mig med koncentrationssvårigheter, lättstressad och svårt att hitta (som ofta skapar ångest), hade det behövts vara tydligare skyltat. Som sagt, jag tycker väldigt mycket om detta slott, men det är absolut inte tillgängligt om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Bokning:
För mig med ADD/As kan det vara väldigt jobbigt att boka ett flyg. Det tog en vecka för mig att boka flyget: man ska välja destination (inte det lättaste när idéerna flyger iväg hela tiden om var man vill åka), datum, ta hänsyn till kostnad, restid, hur och var man vill bo och mycket mer. När man väl gått igenom alla ”flygsajterna” och jämfört, ska det bokas. Hemsidan är enormt rörig på bolaget som var billigast. Det första som skett när man gått igenom det krångliga systemet på flygbolagets bokning med extratjänster som de vill sälja, plats på planet, frågor om vikt på väskor mm och alla uppgifter är inskrivna och kontokort är inmatat, då stoppas bokningen pga att någon annan hann före. Detta tar all energi och jag börjar om dagen efter med samma resultat. Att komma utvilad till resmålet är bara att glömma…haha. Kan tänka mig att det är så för många med tight budget: man behöver hitta de billigaste biljetterna (det skiljde 1500 kr per biljett) men det tar mycket energi att gå igenom proceduren hos ett lågprisbolag. Därefter får man skriva ut biljetterna själv på egen skrivare, det kostar några hundra extra på flygplatsen och se till att mosa ihop väskan för att den inte ska komma över gränsen på 42 cm (300 kr extra per väg med ett lite större handbagage).

Flygplatserna och flyget:

Landvetter upplevde jag som väldigt tillgänglig och ganska tyst, men jag studerade den inte så noga, det var så mycket intryck ändå. Vid säkerhetskontrollen upplevde jag en bra service: jag glömmer ofta att packa flaskor i småpåsar, och ta av mig allt när man ska gå igenom ”röntgen” , så även denna gång. Detta stressar mig enormt mycket att det ska gå fort, denna gång fick jag gå till sidan och plocka med mitt utan stress. Värre var att det bara var ”final call” på flyget utan tidigare utrop; det stressar mig mycket att inte få en påminnelse.

Flyget var bekvämt och servicen var bra, trots att det var lågpris (jag råkade slarva bort biljetterna på vägen in i planet, men det löste sig. På hemvägen glömde min kompis sitt pass i stolsryggen, vi upptäckte det när vi skulle lämna flygplatsen, men vi fick lov att gå in igen och hämta passet – dessa situationer sker mig med ADD/ADHD dagligen på grund av bristande uppmärksamhet).

På Chopin Airport Warszawa hade jag inget att anmärka, förutom att bussen mellan flyget och flygplatsen var galet fullproppad och att flera poliser hade automatvapen och det fanns flera militärer på flygplatsen. Det kändes som att de väntade sig något angrepp, men antagligen var det så att i vanliga fall är säkerheten väldigt hög.

Jag frågade min kompis hur det fungerar när man checkar in med rullstol, han sa att en bekant till honom berättat att man skulle man vara där 2 timmar innan så att de kan checka in rullstolen och få en anpassad till planet och för att få eventuell assistans.

Av: Fredrik Eriksson

Gårdagens föreläsning

Igår höll Funktek föreläsning i Visbys museum. Titeln var: Museet har funktionshinder – inte besökarna!

Vi kom dit en stund innan, lade upp Funkteks foldrar och gula tygkassar på ett bord och pratade med teckenspråkstolkningen om vad som var den bästa placeringen att teckenspråkstolka från.

Uppe på scen var projektledaren Daniel, enhetschefen Karl, samt Lilian och Hanna som jobbar som som koordinatorer i projektet. Daniel inledde föreläsningen med en syntolkning av sig själv, av rummet och av ungefär hur många som befann sig i rummet.

Sedan började Daniel prata om Funktek, vilka som samarbetar i projektet och vad Funktek har för syfte. Han pratade även om hur syftet hade förändrats under resans gång, från att ta fram ny teknik till att istället arbeta med människor, så som vi gör idag!

Därefter tog Lilian och Hanna över. Efter att ha syntolkat sig själva gick de först igenom schemat för föreläsningen:

1. Funktänk

2. Metod

3. Resultat

Att gå igenom upplägget för sin föreläsning är en jättebra grej tycker jag, som fort blir uttråkad eller otålig. När föreläsningar bara tuffar på och en inte riktigt vet vad som ska ske härnäst blir det en överhängande risk att det hela känns ”konturlöst”, och att jag får svårt att bilda mig en tidsuppfattning kring hur länge en föreläsning kommer hålla på. Därför tycker jag att det är ett jättebra och dessutom enkelt knep som Hanna och Lilian tog till!

  1. Funktänk

I den första delen pratade Hanna och Lilian om ordet funktionsvariation. Som ni säkert känner till så tycker vi i Funktek väldigt bra om det ordet, även om vi såklart respekterar att alla med tolkningsföreträde inte känner sig bekväma att använda det uttrycket. I denna del av föreläsningen pratade Lilian och Hanna om ordets uppkomst och varför vi tycker att det känns så bra att använda det. Att det handlar om hur vi alla har funktioner, men att de varierar och att vissa av dem fungerar normbrytande.

Under den första delen av föreläsningen pratade Hanna och Lilian även om varför det är bra för alla museer att testa utställningar med referenspersoner (eller funktekpiloter som vi kallar dem) hur vi har rekryterat våra funktekpiloter, varför piloterna får riktig lön och vilka testarenor vi har gjort workshops kring. Här visades även en kortfilm upp, där några funktekpiloter blivit intervjuade om varför jobbet i Funktek är så viktigt.

2. Metod

I den andra delen av föreläsningen pratade Hanna och Lilian om hur museer kan gå tillväga om de tar det eminenta beslutet att anställa referenspersoner. För att hålla workshops i tillgänglighet krävs det att en är flexibel och vågar förändra sitt arbetssätt allt eftersom. Lilian och Hanna tipsade om många saker som vi brukar göra i våra workshops, bland annat skriva och skicka ut ett schema för dagen så alla vet vad som gäller, ha namnrunda och att inte kompromissa med pauser under workshopen. Det har ofta varit just under pauserna då alla tar det lugnt, pratar och dricker kaffe, som de allra bästa idéerna kommer!

3. Resultat

Under den sista delen av föreläsningen summerade Hanna och Lilian vad vi har kommit fram till. Om museet ska ha referenspersoner är det jätteviktigt att hela museets personal är inblandade, och att de deltar i workshopsen i den mån det går. På det sättet blir det lättare att implementera tillgänglighetstänket – att funktänka – så att museet fortsätter att försöka vara tillgängligt för alla. Här tog de upp Göteborgs stadsmuseums utställning Urbanum som exempel. Daniel berättade här hur viktigt det var för honom som då var en av dem som tog fram utställningen, hur viktigt det var för honom att få kritik av funktekpiloterna. På det sättet fick han lära sig massor och utställningen kunde dessutom förändras till det bättre.

Slutligen ville Lilian och Hanna understryka: ”Testa! Allt går inte att läsa sig till. Tillgänglighet är ingen quick fix. Det är inte en kurs du kan gå och bli klar sedan.” Tillgänglighet är inget någon någonsin blir klar med, en kan alltid bli bättre, och lära sig något nytt.

Efter Lilians och Hannas föreläsning kom Karl som är enhetschef för Göteborgs stadsmuseums publika enhet upp på scenen och avrundade genom att säga att det är på cheferna ansvaret vilar. Tillgänglighet måste planeras in i budgeten och i det dagliga schemat om det ska bli en förändring på lång sikt.

Låt oss hoppas att publiken tar till sig detta och börjar funktänka i sina verksamheter! Imorgon är det dags igen. Då ska Daniel och Interactive Institute prata om Funktek i en föreläsning med titeln: ”Kulturlivet har funktionshinder – Inte människorna!”.

 

 

Gott och blandat i sommartid =)

Denna sköna sommardag kommer lite gott och blandat, som rör funktionsnedsättningar/funktionsvariationer:

 

Bilder som förändrar världen

Den här tyckte jag var väldigt spännande om normbrytande fotografering: http://www.metro.se/nyheter/guide-sa-tar-du-bilder-som-ar-normbrytande/EVHpdg!cdqff74XN6y8k/

Sällsynta filmfestivalen, affisch

Den här filmfestivalen hade jag gärna upplevt: http://www.sallsyntadiagnoser.se/sallsynta-dagen/sallsynta-filmfestivalen

Verkligen på tiden, nu kan det bara gå framåt:
http://www.metro.se/nyheter/nu-lanserar-lego-forsta-rullstolsburna-figuren/EVHpaC!N3cO1u9J9eab2/

 

 

Även om ”alla andra” inte finns så är jag så trött på att glömmas bort.

På bilden ser man Felicia. Hon har rött långt hår, svart tröja med grå huvtröja. Hon sitter i en rullstol på kullerstenar.

Felicia Sparrström är 26 år och bor i Göteborg. Hon är intresserad av hälsa, teater och av att skriva. Hon tycker om att beröra andra genom det hon skriver, genom att ta upp viktiga ämnen som nog många tänker på men som man kanske inte själv vågar ta upp.

Jag har alltid försökt att inte tänka på den diskriminering som drabbar främst oss med funktionsnedsättning. Jag läser t.ex. aldrig statistik om hur många av oss med funktionsnedsättning som inte får jobb och jag försöker att inte tänka på alla ställen som vi inte kan komma in på. Jag undviker också att läsa artiklar om när någon med funktionsnedsättning har blivit illa bemött. Jag klarar liksom inte av att tänka på alla orättvisor. Men den senaste tiden så har jag haft lite för mycket tid till att fundera över just denna diskriminering och just det faktum att vi ofta inte ens nämns som en minoritets grupp.

När man pratar minoritetsgrupper så brukar man prata om homosexuella och personer med ursprung från något annat land och diskriminering mot kvinnor men ofta tycker jag folk glömmer oss med funktionsnedsättning.

Egentligen vet jag ju att vi räknas som en diskriminerad minoritet och många är medvetna om vår situation som faktiskt går framåt. Tänk bara för 40-50 år sedan så bodde nästan alla med någon form av funktionsvariation gömda på någon intuition och nu kan vi ändå få ett jobb som ”alla andra” och leva ett vanligt liv med både familj och barn.

Men jag tänkte på det där vem är ”alla andra”? Är det alla som inte har en synlig eller intellektuell funktionsnedsättning? För det är så lätt att man utgår från sig själv när man pratar om diskriminering och att tänka att ”alla andra har det mycket lättare”. Det är så lätt att glömma att det är så många fler i samhället som blir diskriminerade. Jag utgår från mitt perspektiv och den diskriminering som råder mot mig som funktionsnedsatt kvinna, men vi är så många som blir diskriminerade av olika anledningar, först har vi ju de andra minoritetsgrupperna, men det räcker med att du har en övervikt för att du ska ha svårare att få jobb. Det räcker också med att du är ung kvinna för att få en klapp på axeln och en ”lilla gumman” stämpel eller få mindre lön än en jämnårig man. Det är som sagt väldigt lätt att utgå från sig själv och är du just ung kvinna så utgår du från just det perspektivet och den diskriminering som råder då, medens jag som funktionsnedsatt kvinna önskar att jag bara fick vara med om den diskrimineringen som ”vanliga” kvinnor får vara med om.

Så även om det ibland är bra att tänka på att vi är många i samhället som blir diskriminerade vid olika tillfällen och att det faktiskt inte bara är jag som har det jobbigt, så kan jag inte låta bl. Även om jag försöker undvika det, att tänka på att vi så ofta glöms bort som minoritetsgrupp. Jag kan inte låta bli att bli riktigt ledsen över att nybyggda caféer inte har haft en tanke på att vi med rullstol ska kunna komma in, eller att min favoritaffär endast har två branta rännor som ramp som jag omöjligt kan ta mig upp för själv. Jag kan inte heller låta bli att bli ledsen över att de flesta receptioner är så höga att jag inte når upp över kanten eller att det arbetas aktivt för att det ska bli en bra könsfördelning på arbetsplatser. Och att invandrare ska få komma in på arbetsmarknaden, medans vi med någon form av funktionsvariation ska bli glada över om vi får en praktikplats, även det som sagt går framåt på den fronten också. Men det är många som har väldigt lite kunskap om funktionsnedsättningar och är rädda för att anställa oss då de har förutfattade meningar om vad ”vi” klarar av och inte klarar av.

Så även om ”alla andra” inte finns och att vi är många i samhället som blir diskriminerade och inte behandlade på ett okej sett så är jag trött på att glömmas bort, trött på att inte räknas med, trött på att inte kunna komma in i min favoritaffär och trött på folks förutfattade meningar om mig och vad jag klarar av och inte klarar av.

Felicia Sparrström

Det är inget ”fel” på mig

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

Inlägget handlar om exkludering, anpassning och mycket mer.

Jag föddes med en funktionsvariation som kallas ryggmärgsbråck. Det innebär att vissa nerver i ryggraden inte fungerar som de brukar hos andra. Några konsekvenser av detta är att jag har svårt att gå och tar mig fram med kryckor, rullstol och elmoped.

Vi lever i ett samhälle som säger att allt som inte är som saker brukar vara, är fel och ska i största möjliga mån ”fixas”, det vill säga fås att fungera som allt annat och att personer som avviker egentligen inte ska göra det. Detta leder ofta till stor ohälsa hos individen, både fysisk och psykisk. Jag har upplevt att allt många gånger läggs på en själv vilket leder till att en börjar tro att det faktiskt ÄR fel på en. Att behöva ringa gång på gång till Försäkringskassan och lämna meddelanden utan att de ringer upp, att ständigt försöka ta sig in i affärer som säger ”Ursäkta, det är lite trångt” utan att de bryr sig om att förändra sig, att vi har lagar om tillgänglighet som inte följs, att få höra av skolor att de inte vill ta emot en elev som studerar på halvfart med motiveringen ”Det är ju bättre att vi fyller upp en hel plats än en halv”, allt detta sänder signalen: ”Det är fel på dig och det är ditt problem”. Men jag är en HEL människa. Inte en halv. Det finns inga halva människor.

Även om jag personligen inte önskar någon annan ett liv i min kropp tycker jag det är tragiskt att så många foster med ”defekter” aborteras eftersom det främst verkar bero på samhällets negativa syn på alla som är annorlunda. Jag har en kompis i rullstol som hela sitt liv fått höra att hon minsann klarar allt lika bra som alla andra medan jag å andra sidan fått höra allt jag inte klarar. Inget av synsätten är bra. Får du höra att du klarar allt som alla andra måste du hela tiden försöka leva upp till förväntningar som du inte kan leva upp vilket leder till utbrändhet eftersom du inte är som alla andra. Men får du höra att du inte klarar något vågar du inte heller se din unika potential.

Jag använder ofta rullstol. Rullstolen är en stark symbol i samhället för funktionsvariationer. Jag har många gånger upplevt att människor tyckt att det varit ”bättre” de gånger jag använt kryckor och känt att min omgivning ser det som mer värdefullt att kunna gå än att använda rullstol och jag undrar varför. Ser de en person med kryckor som mer kapabel än en person med rullstol? Jag är glad att jag kan gå litegrann men det finns mycket som är bra med en rullstol också och det värsta med att jag har svårt att gå är inte så mycket just att jag har svårt att gå som att samhället är otillgängligt och exkluderande.

När jag träffade en av mina kompisar var hon tillsammans med en kille i rullstol. Av närstående fick hon flera gånger frågan när hon skulle göra slut med honom. Till slut gjorde hon det, inte bara därför men det är omöjligt att veta hur stor del det var av hennes beslut som påverkades av yttre press.

Jag vet inte hur många gånger jag känt mig ”jobbig” för att jag haft särskilda behov och andra behövt anpassa sig och jag kan inte heller räkna alla tillfällen andra inte velat anpassa sig efter mina behov. Detta har lett till att jag på olika sätt bett om ursäkt för mig själv och min blotta existens. Men jag är människa som alla andra och min rullstol är en del av mig. Det går inte att inkludera mig och samtidigt exkludera mina kryckor.

Samhället, öppna ögonen! Varje individ är exakt som den är oavsett om du/ni vill det eller inte. Istället för att se en funktionsvariation som att det är något som blivit fel är det dags att se det som att det är så det ska vara. För det är så det är. Vi måste börja värdesätta våra olikheter, inse att vi alla har olika saker att ge och att annorlunda perspektiv berikar. Om alla såg individuella variationer som något som ska finnas skulle vi ha ett samhälle som var tillgängligt och inkluderande. För ALLA. Det är inget ”fel” på mig. Det är samhället som säger att det är fel på mig och den som sade det kan va det.

Av: Angela Åquist, 17 maj 2016

BLOGGAR, MASSVIS AV BLOGGAR

Idag blir det flera bloggar inom olika områden av funktionsnedsättningar. Fyll gärna på med egna exempel. :)

På bilden ser man två händer på ett tangentbord och texten "blogging" på dem.

Bloggar, massvis av bloggar.

https://prestationsprinsen.wordpress.com/ Hon som bloggar är civilekonom som pluggat psykologi och specialpedagogik. Här är hennes egen beskrivning: ”Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör ”annorlunda”: stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.”

http://www.kaosteknik.se/ En mamma som bla är specialpedagog med barn som har NPF. Här är hennes beskrivning: ”För mig är kaosteknik allt det man gör för att minimera, begripliggöra, synliggöra och hantera det kaos som kan uppstå i och kring en person med funktionsnedsättning.”

https://textilochtips.wordpress.com/ Tipsar om mönster och beskrivningar till lättsydda och lättpåtagna kläder om man är rörelsehindrad eller har en funktionsnedsättning.

http://blogg.likaunika.org Lika Unika är en svensk federation inom funktionshinderrörelsen som verkar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, framförallt med nedsättningar kopplat till syn, hörsel- och rörelse.

https://sarskildabarn.wordpress.com/about/ Bloggar om livet där dottern har flera funktionsnedsättningar. Delar med sig om kontakter med myndigheter, hur det är att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättningar och vill vara inspirerande för andra.

http://livskick.nu/ Beskrivningen av sajten: ”Livskick är ett alternativ till andra livsstilsajter som pratar om hälsa utifrån viktnedgång och att forma kroppen. Vi fokuserar istället på hälsa utifrån ett balanserat perspektiv.” Bloggarna har själv erfarenhet av ätstörningar.

http://www.fantastiskaforaldrar.se/ De har barn med NPF-diagnoser (neuropsykiatriska diagnoser) och vill ge råd till andra.

https://rsmhbloggen.se RSMHbloggen drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Här kan du läsa aktuella inlägg med fokus på social och psykisk hälsa. Bloggen är en brukarblogg, vilket innebär att alla som skriver här har erfarenhet av psykisk ohälsa. Antingen för egen del eller som närstående.

http://www.eddiewheeler.com/ Han gör musik, bloggar, videos, är på Facebook och mycket mer.

http://nomell.se/ Johan Nömell skriver om sitt liv som blind, om ny teknik vid funktionsnedsättningar, ledarhundar, familjen, träning mm.

http://www.annabergholtz.se Fick barnreumatism och blev blind vid 24 års ålder. Är utbildad journalist och socialpedagoog. Jobbar som föreläsare om bla tillgänglighet och ”normkreativitet”.

http://tourettebloggen.se Man med tourettes, ADHD och OCD (tvång) beskriver sin vardag med familj och jobb.

RUNDVANDRING I MUSEET MED ”FUNKTEK-GLASÖGON”

 

Jag fick en ide om att testa museet utifrån ett ”Funktek-perspektiv” – med det menar jag att försöka tänka på om rullstolar kommer under montrar, om miljön är bullrig, om texterna är lättlästa, om belysningen är bra, om det finns mycket intryck osv. Jag gick igenom halva museet, tänkte tagit hela museet, men efter fyra timmar av att försöka hitta exempel som var bra och vad som var mindre bra eller rätt av usla, så var jag och hjärnan rätt utmattade. Insåg att det var en lite för stor uppgift att försöka skumma av hela museet utifrån ett ”Funktek-perspektiv”…haha Jag har säkert glömt mängder med detaljer, men detta är bara en mikroskopisk sammanfattning :)

På bilden ser man ingången till stadsmuseet. Gröna dörrar och entré i rosa text.

Ingången till Stadsmuseet har fin arkitektur.

MUSEESHOPEN Den ligger precis till vänster efter entrén till museet. Jag hade inte så mycket att anmärka, visst det finns mycket artiklar och prylar att tappa koncentrationen bland, men det är väl en del av charmen med en bra butik. Dock kan det vara lätt att riva ner föremål.

På bilden ser man en tavla med texten: museet har funktionshinder, inte besökarna!

Museet har funktionshinder, inte besökarna!

RESTAURANTEN Färden gick vidare till restauranten som ligger precis till höger efter entrén till museet . Det var ganska låg ljudnivå, trots att det var en hel del folk där, kan tänka mig att det är väl ljudisolerat. Trappor till toaletten gör det omöjligt att ta sig dit med rullstol eller om man har ett rörelsehinder. Bättring!!

På bilden ser man restaurangen. Det är tegelgolv med vita valv och en disk med kaffekanna och olika matvaror på.

Restaurangen med mysiga valv.

RECEPTIONEN MED OMGIVNINGAR Ner för en trappa eller en tydligt märkt och väl fungerande hiss, ligger receptionen. Den är inte svår att missa. Bakom disken står två trevliga individer. Det svåra är att veta var utställningarna börjar – när behöver man lösa entrébiljett? Skulle behövt en linje som talar om var utställningarna börjar, t.ex. kan man gå in och fika utan att lösa biljett? Här står även en skylt med information om utställningarna, lite vid sidan av receptionen. En bit bort, till höger om receptionen, står stolar och bord placerade där man kan fika, här finns även en scen och en filmduk. Precis till höger om receptionen ligger toaletterna som är tydligt utmärkta.

På bilden ser man receptionen. Framför den står en rosa, rund soffa, rummet är kanske 30 meter långt och 20 meter brett. Längst bort till höger ser man en filmduk och stolar och bord.

Receptionen som är välfungerande, den rosa soffan gillar jag.

På bilden ser man en stor affisch som visar var på museet utställningarna ligger och hur man tar sig dit.

Information jämte receptionen.

HISSEN TILL UTSTÄLLNINGAR BAKOM ENTREN Hissen är tydligt utmärkt och fungerar väl, med roliga figurer på väggarna inuti hissen. Det skulle varit bra om skylten som står i entrén med info om utställningarna, även funnits i hissen, så att man vet vad som väntar en.

TILL VÄNSTER OM RECEPTIONEN Dit kommer man till en mindre utställning och lite längre bort ligger ”Urbanum” – utställningen som vi testpiloter i Funktek har varit med och tagit fram. Den är väl analyserad, efter otaliga workshops, så den tar jag inte upp igen, men den är väl värd ett besök för att se vad det går att åstadkomma med lite förändringsvilja.

Hissen till olika utställningar. Den har en blå öppning och är kanske 4 meter lång och 1,5 meter bred.

Hissen till utställningar (bakom entrén).

TRAPPAN TILL HÖGER OM RECEPTIONEN Till höger om toaletterna går en lång trappa som inte är speciellt tydligt utmärkt – var går den någonstans? Här finns dock en välfungerande hiss. Till vänster om trappen ligger en annan ingång till restaurangen, här är dock en hög kant att ta sig över, man kan snubbla på den om man har en synnedsättning, det blir svårt med rullstol eller om man har ett rörelsehinder, men även för mig som snubblar lätt.

Hissen och trappan bakom receptionen till våning ett. Det är en hiss som bara går 2 meter upp.

Trappan och hissen till höger om receptionen

DET MYSTISKA RUMMET Om man går till höger efter trappan, kommer man till ett stort rum med lösa tegelstenar på golvet. Det ser väldigt gammalt ut och lite mystiskt. Får man gå in där? Vad är det till för? Nyfiken som jag är gick jag in där. Rummet verkade vara flera hundra år gammalt, det låg lösa tegelstenar på golvet och stod mängder med stolar och bord utplacerade, kan det vara ett rum som är till för restauranten på motsatt sida? Stod inga skyltar om det dock. Det kan skapa mycket förvirring för mig och många andra, jag går gärna in i öppna rum, men ibland får man inte det, då är det bra med en skylt som säger stopp!

Ett mörkt rum med flera valv, tegelgolv med lösa stenar. Det är säkert 40 meter långt och 20 meter brett.

Det mystiska rummet med låg belysning och lösa stenar.

VÅNING ETT När man går uppför den omärkta trappan, eller tar hissen dit, som fungerar väl, kommer man till en våning med två utställningar och gården. Vid hissen finns det en kant utanför, som man snubbla på, eller som kan vara svår att ta sig uppför med rullstol. Lite knepigt tycker jag, när hissen är till för främst rullstolar, rullatorer och barnvagnar. Här finns utställningarna ”Förhistoria – spåren talar” och ”Vikingar”.

En kant vid hissen man kan snubbla på. Den är ca 5 cm hög och gör det svårt att ta sig över med tex permobil.

Vid hissen finns det en kant man kan snubbla på.

FÖRHISTORIA – SPÅREN TALAR Jag tycker den är tilltalande utställningen, den är ljus och snygg. Det som möter en först är en vepa med text, som beskriver utställningen kortfattat. Den är väldigt svårläst – vit text på blandad bakgrund – mycket grått och ljust. Det finns flera vepor som är svårlästa i utställningen. Snygga montrar, men väldigt svåra att läsa, speciellt på engelska! Det är omöjligt att komma under med rullstolar också. Det finns inga förklaringar på vad som finns i alla montrar, det hade varit bra med en siffra till varje föremål. Det ställs frågor här och där, som denna: ”Gropar för offer. Vi vet inte varför man gjorde dem, men ännu på 1900-talet offrade människor smör i dem. Sedan hur länge har man gjort det?”. Sådant tycker jag är förvirrande, skulle behövt svaret längre ner eller i montern.
Jag hade på mig brusreducerande hörlurar, som jag lånade av Funktek, för att stänga av störande ljud när det blev för mycket oljud i utställningarna, mest för att jag tappar fokus så lätt. Men de flesta har ju inte sådana hörlurar.

En väldigt svårläst information. Bakgrunden har flera färger och texten på är vit vilken gör den svår att läsa.

En väldigt svårläst information.

 

På bilden ser man en monter med glas runt. I montern ligger diverse saker från förhistorisk tid. Det är svårt att veta vad det är för saker eftersom information saknas.

Monter med olika saker från förhistorisk tid.

På bilden ser man ett par brusreducerande hörlurar.Brusreducerande hörlurar kan vara väldigt hjälpsamma för att stänga av ljud ibland.

Brusreducerande hörlurar kan vara väldigt hjälpsamma för att stänga av ljud ibland.

YTTERGÅRDEN Rakt fram efter trappan ligger yttergården. Den är väldigt vacker, speciellt när det blommar, med stora porträtt på gamla vetenskapsmän (inga kvinnor dock, vilket är trist). Dock finns ingen information om dem eller något annat där ute. Det finns bara trappor ner, inga ramper för rullstolar. Jag vet inte ens om jag fick gå ut, men jag brukar testa mig fram 😉

På bilden ser man gården på stadsmuseet. Det är höga väggar runt den med flera meter höga fönster. I mitten ser man en stor glaspyramid som fungerar som ett fönster.

Den vackra gården på stadsmuseet.

VIKINGAR Snygg utställning på många sätt! Dock så är belysningen svag i nästan hela utställningen. Den är rätt ljudlig, det känns som att ljudet från röster fortplantar sig i rummet. Belysningen på skyltar är rätt dålig, svårt att se vad som står. Montrar i rummet är märkta enligt 1, 2 osv., men jag tappade bort mig efter 2 och hamnade på 15 och 16 – oerhört stressande, det behöver vara mycket tydligare åt vilket håll man ska gå, t.ex. med pilar eller belysning i golvet. På andra våningen är det en hög tröskel in. Ingen hiss upp till våning två, man får först ta sig ut och ta hissen vid trapphuset. Trapporna upp till andra våningen på utställningen är en trappa som går runt, är oupplyst och trång – väldigt lätt att snubbla om man har synnedsättning. Hissen till nästa utställning är lite dold och inte tydligt utmärkt.

På bilden ser man upplysta montrar på ett trägolv. Det är dunkelt i utställningen.

Montrar inne i den fina, men dåligt belysta utställningen ”Vikingar”.

 

En svart spiraltrappa i utställningen "Vikingar".

Trappan i utställningen ”Vikingar”.

 

OMÄNSKLIGT En gripande utställning som handlar om bl.a. rasbiologi och synen på funktionsnedsättningar förr. Denna utställning låg i anslutning till Vikingar, handtaget till trappan till utställningen tog abrupt slut, om man har en synnedsättning eller rörelsehinder kan det sluta med att man trillar ner. Det finns lurar man ska lyssna på i utställningen. Först försökte jag lyssna på ljudet med lurarna, men det kom inget ljud. Då kom jag på att man skulle använda speciella kort för att lyssna. Dessa är svåra att hitta. Sen är det svårt att veta var man ska lämna dem. Finns kanske någon som tror att det är engångskort. Sen är korten rätt otydliga med vad bilderna betyder. Engelska kort funkar inte alltid, det blir inget ljud. Ljudet på luren är väldigt hög och sprider sig ut i rummet! På något ställe hakar ljudet upp sig och startar om. När det gäller film: Tre filmsymboler utan förklaring. Engelska blir på svenska och det var ingen skillnad på lättläst eller vanlig svenska när jag skulle kolla på en film. Vid utställningen finns det en toalett, som inte är skyltad. Märkligt.

Hörlur i mässing, ca en dm lång och två cm bred, till berättelserna i utställningen Omänskligt. Bakom den ser man två texter.

Hörlur till berättelserna i Omänskligt.

 

På bilden ser man vita, gula och blå kort som används för att lyssna på utställningen Omänskligt.

Korten till utställningen Omänskligt.

På bilden ser man en tv-skärm där man lägger kort ovanför för att se och lyssna på videon.

En video från utställningen Omänskligt.

På bilden ser man en trappa med handtag. På högra sidan slutar handtaget tvärt och man riskerar att ramla.

Trappan med tvärt stopp, kolla på den rosa tejpen som Funktek satt där! :)

1800-TALETS GÖTEBORG Den ligger i anslutning till utställningen Omänskligt. Mängder med intryck. Spännande utställning. Startar med en projektor som spelar upp bilder på måfå verkar det som. Texten i skåpen är liten. En sak som är störande är att det inte är siffror på något i montrarna. Det finns text men jag vet inte vilken text som hör till vilket föremål. I vissa montrar är belysningen dålig. Även svårt att ta sig fram under vissa montrar med rullstol. Dock fanns det någon monter som hade siffror på prylarna med text kopplad till föremålen, vilket ju var bra.

En monter med glas runt, däri står saker från 1800-talet, bla en lampa. Det finns text till sakerna men inga nummer kopplade, så man får chansa vilken sak som tillhör vilken text.

Monter utan nummer gör det otydligt. Det finns text till sakerna men inga nummer kopplade, så man får chansa vilken sak som tillhör vilken text.

1700-TALETS GÖTEBORG Den ligger i anslutning till 1800-talets Göteborg. Den ser snygg och väl upplyst ut när man kommer in, den är inte rörig. Det första som tar mitt fokus är ett lejon som kissar! Det låter i alla fall så! Det skvalpar oavbrutet, där jämte finns en information om utställningen med text på svenska och engelska. Man trycker på en knapp så börjar en kvinna prata om utställningen. Jag vill gärna höra exakt vad som står på skylten, men texten är ändrad, det blir rörigt, samtidigt som det kissande lejonet fortsätter i bakgrunden, koncentrationen är helt borta! Det finns siffror på prylarna kopplade till texter i utställningen vilket är bra. Tycker att denna utställning har minst bristande tillgänglighet av dem jag gick igenom. Men som sagt, detta var ungefär hälften av vad detta fina museum har att erbjuda.

Ingången till 1700-talet är inbjudande men lejonet "kissar" hela tiden, så det gör det svårt att koncentrera sig. På bilden ser man ett grönt lejonhuvud och en text som man kan få att prata.

Ingången till 1700-talet är inbjudande men lejonet ”kissar” hela tiden så det gör det svårt att koncentrera sig.

Av Fredrik Eriksson