Inlägg om ADHD/ADD

rosa pratbubbla där det står museet har funktionshinder, inte besökarna.

Idag länkar jag två inlägg om ADHD/ADD, i fortsättningen kommer länkar upp när vi läser något intressant inom olika funktionsvariationer:

http://www.metro.se/kolumner/cissi-wallin-sluta-svartmala-oss-med-adhd-sa-svart-ar-det-inte-att-vara-lite-positiv/EVHpar!CgQFmcfcuu4oE/
Håller med om mycket, ta fram styrkorna också, inte bara lyfta fram svårigheterna. Sen pratade psykologen om att alla med ett NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning…puh långt ord…haha) har bra effekt av KBT – för mig är det raka motsatsen. Viktigt att se alla som individer, inte bara se ”bokstäverna”.

http://www.metro.se/kolumner/alla-verkar-ju-ha-en-slang-av-adhd-nufortiden/EVHpcB!oKaAc0UdqXChc/
Jag är en av de 10 procenten :)

Har ni några tankar kring inläggen, håller med, är emot, känner igen er, osv – kommentera gärna. Ni kanske även har tips på länkar, lägg dem gärna i kommentarerna undertill. Fick en idé om att utforska museet utifrån ett funkisperspektiv, så det ska jag göra nu, rapport kommer i nästa blogg. Ha en bra vårdag önskar Fredrik :)

Workshop i bilder

Nu vill jag beskriva hur en workshop kan se ut. De skiftar ofta i form, men vi börjar våra workshops i biblioteket, eller i något konferensrum, med att berätta vilka vi är och alla deltagare får säga sitt namn. Därefter har vi genomgång om vad vi ska göra – alla får varsitt papper med information, anteckning och penna. Sen går vi till utställningen. Hoppas ni finner inlägget vara intressant. Glad påsk förresten 😀

 

På bild ett ser man Lilian, hon har blont hår, svart tröja med vita prickar, hon håller ett block i handen. Till vänster om henne står Jenny från Funktek, hon har en röd tröja och mörkt hår. TIll vänster om henne står David från arkitektfirman, han har en kavaj och har mörkt hår. Vi möts alla utanför utställningen. På bild två går deltagarna in i utställningen, genom en smal dörr. Rummet är blått, det står en tv i mitten, och bänkar. Första uppgiften var att ta del av en film om medeltiden.

1. På bild ett möts alla utanför utställningen som är på gång att ta form, på Stadsmuseet i Göteborg. Lillian inleder med att berätta om vad vi ska göra under workshopen. 2. På bild två går deltagarna in i utställningen. Första uppgiften var att ta del av en film om medeltiden, så alla fick sätta sig ner och titta. Vi börjar våra workshops med att berätta vilka vi är och alla deltagare får säga sitt namn. Därefter har vi genomgång om vad vi ska göra – alla får varsitt papper med information, anteckning och penna. Sen går vi till utställningen.

På bild ett texttolkar en kvinna med blont hår och grön tröja en film om medeltiden, en introduktion till utställningen som ska öppna i mars 2017. På bild två ser man en stor tv där mannen från arkitektfirman, visar skisser på utställningen. Detta för att underlätta för deltagarna när man tar sig runt i utställningen. En blond kvinna med röd tröja teckenspråktolkar. Det är viktigt att alla ska kunna förstå innehållet under våra workshops, därför finns det assistenter som hjälper till.

1. På bild ett teckenspråkstolkar en kvinna en film om medeltiden, en introduktion till utställningen som ska öppna i mars 2017. Det är viktigt att alla ska kunna förstå innehållet under våra workshops, därför finns det assistenter som hjälper till på olika sätt. 2. På bild två visar David från arkitektfirman skisser på utställningen, hur den kan tänkas se ut när den är klar och för att underlätta för deltagarna när man tar sig runt i utställningen. Även detta teckenspråkstolkas.

På bild ett ser man två kvinnor; den ena är blond med mörka kläder, den andra har mörkt hår, lila tröja och blindkäpp. De två går på en ca 80 cm bred passage. Jämte dem finns en monter och ett bord. De testar om det är lätt att ta sig fram om man har en synnedsättning. På bild två, som är tagen på samma ställe, undersöker en kvinna med mörkt hår och mörk tröja, i rullstol, hur smalt utrymmet är att ta sig fram i. Det är smalt, en större rullstol skulle inte komma igenom.

1. På bild ett testar två kvinnor utrymmet jämte en monter och tavla. Hur smal gången är, om det är lätt att ta sig fram om man har en synnedsättning. 2. På bild två undersöker en kvinna hur smalt utrymmet är för en rullstol att ta sig fram. Det finns knappt något utrymme alls över, en större rullstol skulle inte komma mellan, vilket är en viktig kunskap att föra vidare till de som ska bygga utställningen. Det är mycket sånt vi gör – mäter, testar, analyserar, utforskar, känner, pratar, tycker osv – allt för att göra museet mer tillgängligt.

På bild ett ser man ledaren Hanna med mörkt hår och en jacka med texten Funktek på. Jämte henne står en testpilot med blont hår, blå tröja och röd väska. De pratar om texter på en blå monter. I det här fallet är texten silvergrå, vilket kan ge reflexer och vara svårläst. På bild två undersöker testpiloterna tillsammans med ledarna Jenny och Daniel, och Daniel från arkitektfirman, en passage. Rummet är ca tre meter till taket och har trägolv. Hur kan man förändra? Vad är bra och vad är dåligt?

1. På bild ett pratar Hanna och en testpilot om texter på en monter. I det här fallet är texten silvergrå, vilket kan ge reflexer och vara svårläst. Många skyltar och texter kan göras mycket mer lättlästa genom att tex lägga en svart linje innan texten, eller välja rätt färger och storlek, som både de med synnedsättning kan ha lättare att läsa, men även jag som har svårt att fokusera i att läsa text har nytta av. 2. På bild två undersöker testpiloterna tillsammans med ledarna Jenny, Daniel och Daniel från arkitektfirman, en passage – hur kan man förändra? Vad är bra och vad är dåligt?

 

 

På bild ett är det två grupper i två olika rum som bland annat undersöker montrar och ett stort bord som kommer innehålla gamla brev och verktyg. Det är 10 personer på bilden. Väggarna är röda och blå. På bild två är det väggar som behöver flyttas för att alla ska kunna komma fram. Det hänger texter på vita tavlor, Hanna står med ryggen mot kameran och Lilian bär en flyttbar vägg.

1. På bild ett är det två grupper i två olika avdelningar som bland annat undersöker montrar och ett stort bord som kommer innehålla gamla brev och verktyg. Det finns mycket att tänka på vad gäller framkomlighet, läsbarhet – belysning, text och mycket mer. 2. På bild två är det väggar som behöver flyttas för att alla ska kunna komma fram. Det är mycket som ska hinnas med på kort tid när vi har workshops – det gör det väldigt spännande tycker jag :)

På bild ett ser man Daniel med grå skjorta, svarta glasögon och svart skägg. Han står i ett rum med röda väggar och två blå tavlor med bilder av en kvinna och en man från medeltiden. Daniel pratar med tre stycken som arbetar med att bygga utställningen. De verkar ha roligt, jag undrar vad de pratar om? På bild två ser man Lilian som tillsamman med fyra testpiloter, undersöker en monter. Bakom dem ser man ett svart skynke mot en vit vägg och en blå tavla. Det är många nya tankar och idéer som sätts igång.

1. På bild ett pratar Daniel med de som arbetar med att bygga utställningen. De verkar ha roligt, jag undrar vad de pratar om? 2. På bild två undersöker deltagarna tillsammans med Lillian en monter. Det är många nya tankar och idéer som bollas och ibland hittar vi helt nya lösningar på ett enkelt problem.

På bild ett ser man en monter med en modell av ett handelsskepp från medeltiden på väg mot en modell av Älvsborgs fästning i Göteborg. På bild två ser man ett tre meter högt rum, med fönster och röda bågar. Det står fyra tomma montrar med glas runt och en tavla med en rödklädd man på väggen. Detta är några av de få grejerna som är kvar i utställningen, men det är väldigt mycket material att montera ner efter en utställning, som sparas, kastas eller kanske används i ett annat sammanhang.

1. På bild ett ser man ett handelsskepp från medeltiden på väg mot Älvsborgs fästning i Göteborg. 2. På bild två ser man diverse montrar och en tavla med en rödklädd man på väggen. Detta är några av de få grejerna som är kvar i utställningen, men det är väldigt mycket material att montera ner efter en utställning, som sparas, kastas eller kanske används i ett annat sammanhang.

På bild ett sitter Daniel på en stol och filmar vår workshop, med en liten svart kamera, framför honom står en karaff i glas. Det är första gången filmkameran används. På bild två ser man ett bibliotek, ca 6 meter upp till taket och kanske 40 meter långt, med nio lampor i taket, som ser ut som 0,5 meter stora vita pingisbollar. Lilian pratar med en deltagare - i mörk kofta, vitstrecks-randig tröja och mörkt hår - om upplevelser under dagens workshop. Lillian antecknar på en bärbar dator.

1. På bild ett sitter Daniel och filmar vår workshop, det är första gången filmkameran används. 2. På bild två berättar en deltagare om upplevelser under dagens workshop och Lillian antecknar. En stor del av en workshop går ut på att anteckna och prata med deltagarna efter rundvandring, för att ta reda på deras intryck. Ofta väcks nya tankar och idéer fram när man hör någon annan prata om något som kan förändras.

Bild ett: Fikatime! Det ligger ljusa kakor i en svart korg, det står ett glas saft, ligger två clementiner och står två koppar kaffe på bordet. På bild två ser man två mackor, med det lite tråkiga namnet: "matiga mackor" :) De är mörkbruna, dubbla och är fyllda med ostskivor och krasse. En av de viktigaste punkterna under våra workshops är just fikan - här utbyts många tankar och vi käkar goa mackor, kakor och frukt med kaffe, te eller saft till. Man kanske lär känna nya kompisar också.

1. Bild ett: Fikatime! Kakor, saft, frukt och kaffe. ☕??? 2. På bild två ser man två mackor, med det, enligt mig, lite tråkiga namnet: ”matiga mackor”. En av de viktigaste punkterna under våra workshops är just fikan – här utbyts många tankar och vi käkar goa mackor, kakor och frukt med kaffe, te eller saft till. Man lär känna nya människor också.

På bild ser man sex testpiloter och Lilian runt ett bord fyllt med anteckningsblock. Bakom dem finns mängder av böcker i bokhyllor. Alla ser glada ut och applåderar efter att workshopen är slut. Vi tackar för en givande eftermiddag. På bild två fikar vi i biblioteket på stadsmuseet. Det är 14 personer runt bordet vad jag kan se. Till vänster hänger en ca två meter bred tavla och längst bort ser man en trappa. Bilderna borde varit i omvänd ordning, men men :)

1. På bild ett applåderar vi efter att workshopen är slut och vi tackar för en givande eftermiddag. 2. På bild två fikar vi i biblioteket på stadsmuseet. Bilderna borde varit i omvänd ordning, men men ? Nu har ni fått se hur en workshop kan gå till, hoppas ni tyckte det var intressant.

En helt ny värld

Sofia Jönsson är 27 år och bor i Västra Frölunda. Hon är en musikintresserad språkfantast som gillar att resa. Jobbar som ombudsman för DHR Göteborgsavdelningen.

Sofia Jönsson är 27 år och bor i Västra Frölunda. Hon är en musikintresserad språkfantast som gillar att resa. Hon jobbar som ombudsman för DHR, Göteborgsavdelningen. Brinner för tillgänglighet och jämställdhet.

Det finns många anledningar till varför jag gillar Teneriffa. Solen, maten, språket, drinkarna och mina vänner. Men något som jag tycker känns så häftigt är hur man smälter in på ett helt annat sätt än här hemma i kalla gråa Göteborg. Jag tänkte försöka förklara det här utan att låta som en resebyrå.

Jag sitter i permobil och som många andra så brukar jag åka ner till Los Cristianos, Teneriffa under vintern. De senaste tre åren har jag haft turen att kunna vara där i någon eller några månader runt årsskiftet. Jag känner hur jag förändras så fort jag kommer ut från flygplatsen där nere. Ofta åker man tidigt på morgonen innan solen har gått upp här i Sverige, ofta är det några minusgrader eller kanske snöblandat rusk. När man kommer ut där så bländas man av solen, palmer och havet är något av det första man ser. Sedan är det alltid ett litet projekt att ta sig till lägenheten där jag bor. Men det är egentligen bara att gå fram till taxistationen och beställa en bil med ramp. Man brukar få vänta några minuter men till slut kommer det en. Oftast suckar chauffören lite över hur mycket grejer jag har med mig men det löser sig alltid efter lite pusslande. Ingen färdtjänst, inga speciella tillstånd behöver visas upp, det är bara att be om den bil som behövs. Det måste inte vara så svårt.

Väl där nere har jag hyrt en lägenhet som är anpassad så att man lätt kan bo där om man sitter i rullstol. Den ligger inom gångavstånd till stranden och nära till den schysta bargatan San Telmo. Ni vet hur det är hemma när man ska gå ut. Det krävs alltid en del planerande. Var ska vi gå ikväll? Kommer vi in? Måste vi boka bord? Finns det någon bra toa? Där nere behöver man inte fundera så mycket för de flesta ställen har redan tänkt på allt det här. Det är mer regel än undantag om stället inte ligger i markplan att det finns ramp. Dessutom är personalen så vana vid att folk sitter i rullstol att det sällan blir några trötta suckar när man kommer. De röjer snabbt väg för en och ser till att man får ett bra bord.

Så själva tillgängligheten är klart bättre men det är inte bara det. Visst är tillgängligheten en viktig del. Kommer man inte in kan man inte vara delaktig. Men något som jag tycker är minst lika viktigt är vilken attityd man möts av. Om man så fort man kommer till ett ställe känner sig besvärlig så är det inte så lockande att hitta på saker. Ses man hela tiden som ett problem som måste ”tas om hand” så är det lätt att man hellre stannar hemma. Min favoritbar i Los Cristianos heter Agua de Coco och det är en liten brasiliansk bar med stor terrass. På helgerna är det alltid fullpackat med folk inne på det lilla dansgolvet men direkt när jag kommer så kommer det fram någon som banar väg åt mig så jag kan komma in och dansa. Och det här är en självklarhet. Visst finns det ställen i Göteborg där man kommer in med permobil och de hjälper en att komma fram men det är alltid vakter som ser ut som om de helst hade velat slippa. Sedan så är det en väldig skillnad om de andra gästerna i baren glatt flyttar sig och välkomnar en in eller bara tittar snett på en och undrar vad man gör där.

Jag har försökt att förklara den här känslan för mina vänner här i Sverige. Om man sitter i rullstol så känner man sig lätt utpekad. Man sticker liksom ut och det drar till sig uppmärksamhet. Saken är den att det är så himla många som sitter i rullstol på Teneriffa att man inte är så speciell där. Man blir en i mängden på ett sätt som jag aldrig har upplevt här i Sverige. Jag tycker det är otroligt skönt och omväxlande. Det går bara att gå till stranden och ligga där utan att någon bryr sig särskilt mycket. Folk har sett det förut och då blir det inte en lika stor grej. Ibland kan jag nästan tycka att livvakterna och de som ska hjälpa till på stranden kan vara lite för på. De vill så himla gärna hjälpa till.

Kanske är det att det är en annan mentalitet i Spanien men det jag alltid känner när jag är där är att om det kan vara så bra där, vad är det som hindrar oss här? Det är uppenbarligen möjligt att få till ett samhälle där alla känner sig inkluderade. Sedan så är självklart inte allt perfekt där heller men jag tror ändå att vi kan lära oss mycket av kanarierna. Så kom igen Sverige! Vad väntar vi på?

Av Sofia Jönsson

 

Workshop om Göteborgs stadsmuseums hemsida

Bilden visar Frida som sitter framför en dator och utvärderar tillgängligheten på Göteborgs Stadsmuseums hemsida. Frida är vänd bort mot kameran och en kan se Fridas rygg och hennes lurviga röda tröja. Frida har blont hår till axlarna och svarta glasögon. Hon har datorn framför sig på ett stort bord i ljust trä. Framför datorn står en skål och en gul tygpåse som det står funktek på.

Bilden visar Frida som sitter framför en dator och utvärderar tillgängligheten på Göteborgs Stadsmuseums hemsida. Frida är vänd bort mot kameran och en kan se Fridas rygg och hennes lurviga röda tröja. Frida har blont hår till axlarna och svarta glasögon. Hon har datorn framför sig på ett stort bord i ljust trä. Framför datorn står en skål och en gul tygpåse som det står funktek på.

Bilden visar Lilian som jobbar i Funktek och Carl Magnus som är funktek pilot. De sitter tillsammans vid ett mindre skrivbord. Lilian sitter på kortsidan och Carl Magnus på långsidan av bordet. De har båda ryggen mot kameran. På bordet står en dator och Carl Magnus håller i en mobiltelefon. Vid sidan av dem till höger är det ett fönster som har en djup fönsterbräda. Till vänster i bilden syns gamla trägolv och en äldre trätrappa.

Bilden visar Lilian som jobbar i Funktek och Carl Magnus som är funktek pilot. De sitter tillsammans vid ett mindre skrivbord. Lilian sitter på kortsidan och Carl Magnus på långsidan av bordet. De har båda ryggen mot kameran. På bordet står en dator och Carl Magnus håller i en mobiltelefon. Vid sidan av dem till höger är det ett fönster som har en djup fönsterbräda. Till vänster i bilden syns gamla trägolv och en äldre trätrappa.

Bilden visar Mark som är funktek pilot och Daniel som jobbar som projektledare i funktek. De sitter framför ett stort bord i ljust trä. De sitter i mitten av bilden vända mot kameran. Mark sitter till vänster och tittar på en iPad som han håller med båda händerna. Daniel sitter till höger och tittar på sitt anteckningsblock. De har koncentrerande miner. Daniel håller ena handen mot huvudet och antecknar med andra handen. På bordet till höger om Daniel ligger en hopfälld laptop. Bakom dem syns en röd anslagstavla och till höger om dem en tom skrivbordshylla.

Bilden visar Mark som är funktek pilot och Daniel som jobbar som projektledare i funktek. De sitter framför ett stort bord i ljust trä. De sitter i mitten av bilden vända mot kameran. Mark sitter till vänster och tittar på en iPad som han håller med båda händerna. Daniel sitter till höger och tittar på sitt anteckningsblock. De har koncentrerande miner. Daniel håller ena handen mot huvudet och antecknar med andra handen. På bordet till höger om Daniel ligger en hopfälld laptop. Bakom dem syns en röd anslagstavla och till höger om dem en tom skrivbordshylla.

Bilden visar Daniel från sidan och Lilian framifrån. Både två ser glada ut. Daniel sitter framför en laptop på en röd, gammal skinn-stol och Lilian står till höger om honom med en kaffekopp i handen. Hon har en svartvit-rutig tröja på sig och Daniel har en brunorange tröja. På bordet jämte dem står kaffekanna, kaffekoppar, mobiltelefon och ett par glasögon.

Bilden visar Daniel som är projektledare i Funktek, från sidan och Lilian som jobbar i Funktek, framifrån. Både två ser glada ut. Daniel sitter framför en laptop på en röd, gammal skinn-stol och Lilian står till höger om honom med en kaffekopp i handen. Hon har en svartvit-rutig tröja på sig och Daniel har en brunorange tröja. På bordet jämte dem står två kaffekannor, kaffekoppar, glas, mobiltelefoner och där ligger ett par glasögon.

Alla testpiloter möttes upp i entrén inne i Stadsmuseet, därefter tog vi oss till biblioteket. Jag tycker biblioteket är rätt häftigt med sina boksamlingar, vindlande gångar, gamla skyltar och ”gamla gubb-statyer”.

Vad workshopen gick ut på: Vi använde Ipad, smartphone och dator för att se skillnaden på de olika möjligheterna att uppleva stadsmuseets hemsida. Testet tog ungefär en timmes tid. En av deltagarna hade stor datorvana, en annan hade liten vana av smartphone.

Något av de jag hörde deltagarna säga:

”Det tar lite tid att hitta till hemsidan”. ”Det tar lite tid att hitta rätt på hemsidan”. ”Det tar lite tid att hitta allt, speciellt om man inte har så stor vana av smartphone”. ”Jag orkar inte läsa allt”. ”Lätt att hitta till olika projekt”. ”Varje utställning på en egen unik sida”. ”Symbolerna är svåra att tyda”. ”Vilka utställningar visas nu?”.

Egna tankar:

Intressant att lyssna på någon som inte använt smartphone. Jag tror museer med fler, nästan tar det för givet att man har vana av smartphone och/eller dator. Om man då inte använt smartphone eller dator tidigare, kan det ta väldigt lång tid att hitta rätt på hemsidor, därför finns det mycket att göra för att förenkla. En bra hemsida på mobil eller dator, borde enligt mig, vara så lätt att ta till sig, att den ska fungera för någon utan datorvana. Jag använde min smartphone. Jag tyckte att det inte gick så snabbt att hitta till museets öppettider och kostnader.  Den låg under fliken ”Besöka”. Andra detaljer är om Föredrag: på hemsidan stod det ”Tisdagsklubben” och ”Mellanrum”, men ingen direkt beskrivning.  Sedan har de olika färgkombinationer för olika evenemang, tex grönt och rosa, fast jag ser inte logiken.

Det finns mycket att göra för att förbättra tillgängligheten på hemsidan, även om den i det stora hela är rätt tillgänglig enligt mig.

Gå gärna in på goteborgsstadsmuseum.se och säg vad ni tycker om hemsidan.

Av Fredrik Eriksson

MITT LIV – EN KRÖNIKA AV ANNELI

 

Bilden visar ett foto på vår planet jorden. Runt omkring syns det svarta universum.

Bilden visar ett foto på vår planet jorden. Runt omkring syns det svarta universum.

Lite om Anneli Jäderberg: Hon är med i FUNKTEK där hon trivs och i DV Kärra Hantverkshus med olika härliga individer. Hon bor I Hisings-Backa och förväntar sig en mycket bättre FRAMTID för alla människor. En väl omhändertagen JORD är hennes högsta önskan för nutid och framtid.

Jag tänkte dela med mig av min väg genom det omöjliga kulvertarna och vägkorsningarna man hamnar i. Där man stänger viljans väg så att det inte blir tillgängligt för mig med funktionshinder. Det är bra att det finns alternativ som borde vara lika mycket värda då allt ytterst handlar om att bygga upp välfärd och hållbarhet för varje individ. När man vridit och vänt på myntet många gånger, har jag, trots många hårda slag, förödmjukelser och skamkänslor – byggt upp ett liv som trots allt blev mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. I början såg jag framför mig en inre mardrömsbild av en madrasserad cell, där man skulle bli totalt galen för att jag var åsidosatt till sysslolöshet när jag var 20 år och fick slagordet: Du ska bli Förtidspensionär!

Det finns mycket som är otillgängligt på grund av mina funktionshinder, men jag har funnit andra vägar att bygga ett fungerande liv i samhället. I historisk tid fanns inte mycket hjälp att tillgå men jag är tacksam att man är född i modern tid där vi förhoppningsvis hittar vägar som gör det ännu bättre för ALLA. Till exempel stora odlingar som tar bort mycket av världssvälten och hur man går tillväga för att försörja 7 miljarder människor. Jag tror på stora odlingar i världen och samarbete utan girighet. Nästa steg är således miljöproblemet med frakten från långväga odlingar kring jorden. Vi människor borde då komma på ett miljövänligt bränsle. Det är början på att vi får det än bättre.

Alla TILLSAMMANS kan hålla jorden ren, efter var och ens förmåga. Någon kanske klarar att plocka lite skräp, andra lite mer. När sju miljarder människor bidrar med det lilla man kan, så kan jorden bli skräpfri och renhållningsverken får ta hand om att antingen återställa det till grundämnen eller återvända efter deras expertis.

Detta tror jag är möjligt om människor samarbetar istället för krigar. Det finns många olika saker jag på grund av mina funktionshinder bara klarar av en smula. Men jag plockar lite skräp varje dag och umgås med olika sorters människor med funktionshinder – både genom Funktek på Daglig verksamhet och har vänner på fritiden. Ingen är felfri men vi gör det lilla vi kan.

Av: Anneli Jäderberg

STADEN HAR FUNKTIONSHINDER

Funktek arbetar med att utvärdera verksamheter på Göteborgs stadsmuseum för att förstå hur museet kan bli mer tillgängligt. En följdfråga som vi också jobbar med är ”hur kan Funkteks metoder och erfarenheter användas av de som arbetar med att planera och bygga våra städer?”

När en jobbar med tillgänglighet är en vanlig utgångspunkt att det är människan som har en funktionsnedsättning och att funktionshindret uppstår i relation till någonting. Det kan vara en miljö, ett rum eller en trottoarkant. Funktek utgår ifrån att det är staden som har funktionshinder och inte medborgarna. Med detta menar vi att problemet inte är hur stadens medborgare fungerar utan att problemen finns inbyggda i staden.

Normbrytande funktionsvariation

Vi har valt att använda begreppet normbrytande funktionsvariation istället för funktionsnedsättning när vi pratar om och tänker kring människor. Alla har vi olika funktionsvariationer. En del av oss har en normbrytande funktionsvariation. Eftersom staden byggs med utgångspunkt från hur den gängse normen fungerar byggs det in hinder för dem som har en normbrytande funktion.

Om vi ska skapa socialt hållbara städer som är till för alla måste medborgare som har en normbrytande funktion också bli medskapande av staden. Det handlar om att tänka om kring vad som är ”normalt”, och bredda denna kategori så att fler människor används som utgångspunkt när vi bygger våra städer.

Test av stadsrummet. Vilka platser är tillgängliga i Göteborgs innerstad?

Test av stadsrummet. Vilka platser är tillgängliga i Göteborgs innerstad? Bilden visar en grupp människor som tar sig över Södra Hamngatan i Göteborg.

Testa med användare och använd ett tillgängligt språk

I Funktek har vi använt en metod som går ut på att testa saker i verkligheten, göra om sakerna och testa sakerna en gång till. Testgruppen utgörs av människor som fungerar på många olika sätt. För varje test som görs med de som ska använda tillexempel en utställning eller ett rum får man mer kunskap om vad som funkar och vad som inte funkar. Ju fler tester som görs ju tillgängligare blir det. Så har Funktek och museets pedagoger arbetat med stadsvandringarna på museet. Detta är en bra metod som också kan användas när en bygger städer.

När Funktek utvärderade utställningen Urbanum på Göteborgs stadsmuseum lärde vi oss bland annat hur viktigt det är att ha ett tillgängligt språk. Detta är någonting en kan ta med sig när man arbetar med stadsförändringar. Sådana arbeten innebär bland annat att viktig information ska nå fram till stadens medborgare.

Just nu undersöker Funktek hur projektets lärdomar kan användas av de som arbetar med att planera hur våra städer göras om och användas.

Är du en av dem? Välkommen att höra av dig till oss med tankar och idéer!

 

/Daniel

TANKAR INFÖR NÄSTA ÅR

Bilden visar katterna Stollan och Smulan som önskar en God Jul och ett Gott Nytt år!!

Bilden visar katterna Stollan och Smulan som önskar en God Jul och ett Gott Nytt år!!

Här kommer några önskningar om förändringar inför 2016:
1. Tänk om flera museer vill ta till sig Funkteks modell, att det blir ett slags kvalitetssystem som kan användas inom fler verksamheter än bara Stadsmuseet i Göteborg. Som på en restaurang som fått stjärnor i Guide Michelin, skulle ”Funktek-certifierad” kunna användas för att betygsätta museer och andra kulturella inrättningar till en början, för att sedan föras vidare till tex restauranger, affärer osv.
Tänk 3 stjärnor för ett ställe med väldigt bra tillgänglighet – inga problem att komma in med rullstolar, system och som hjälper döva, synskadade. Tydlighet och lättläst, låga bullernivåer mm för oss med läs och skrivsvårigheter, för mig med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar osv. 1 stjärna för ett ställe med stora problem när det gäller tillgänglighet.
Nu tänkte jag högt, men den som lever får se om tankarna kan bli verklighet ?
2. Att vi med funktionshinder ska bli ännu mer accepterade i samhället, att vi inte ska ses som en extra kostnad.
3. Jag ser fram emot ännu fler roliga workshops och att fler personer utan funktionsnedsättningar – gärna sådana i chefsposition – vill testa att vara med på någon liknande workshop vi hade i slutet av året, där de fick gå igenom de momenten vi går igenom (till exempel lättläst, tydlighet, tillgänglighet för rullstolar, ljud och ljus) – det ökar förståelsen för hur man kan göra verksamheten mycket bättre, ofta med små medel.
4. Att vi i Funktek får ännu större uppmärksamhet, i och med att arbetet vi gör är viktigt för att alla ska få plats på museer på sina villkor.
Vill önska er en riktigt god jul och gott nytt år, nästa år blir det en ökad takt på bloggen.

Funktionsnormer och Funkfobi

Fyrkantig bild där det står fuck funkfobi i svartvita bokstäver.

Fyrkantig bild där det står fuck funkfobi i svartvita bokstäver.

Vi är alla olika och vi är alla lika. Vi är alla olika för att alla människor har någon slags funktionsvariation. Alla människors kroppar, hjärnor och sinnen fungerar och tänker och upplever på olika sätt. Det är fint. Vi har funktionsvariationer. Vi människor är också lika. Vi vill uppleva världen och vårt samhälle på lika villkor. Vi vill till exempel kunna uppleva och ta del av kultur och vara med och skapa kulturen. Men så är det ju inte idag i vårt samhälle och det är därför jag jobbar med funktek och är med i kulturföreningen Utopia. Vi vill att alla, precis alla skall kunna ta del av kulturen på lika vilkor.

Vi kan ju börja att bena ut vad ordet funktionsnorm betyder. I vårt samhälle finns det en massa normer, med normer menas med vad som anses vara normalt. Normerna styr om hur du skall vara, se ut,prata, bo, äta och så vidare. Det finns liksom en mall om hur en normal människa skall vara. I vårt samhälle skall du till exempel helst vara man, vara ihop en en kvinna, ha en ljus hudfärg och helst vara uppvuxen sedan generationer tillbaka i Sverige, pluggat på universitetet, ha ett jobb, ha pengar, kunna bete dig ”som folk”, ha vänner och ha en fungerande kropp, hjärna och sinnen. Och det där, att ha en vad normen säger ”en fungerande kropp och hjärna”, om en INTE har det, då är en utanför funktionsnormen.
¨
Ibland så känns det som om ordet funktionsnorm inte finns eller att ingen vill kännas vid den. Ordet är ointressant och för många en ickefråga. Och det är så himla konstigt. Särskilt när det finns siffror som säger att cirka 1,3-1.8 miljoner människor har någon sorts normbrytande funktionsvariation.
 Särskilt om vi tänker på att det är så många (enligt mig) som vet så mycket om till exempel genus och intersektionalitet. Men det är alltid så att frågan om funktionsnormen helt glöms bort eller bara nämns lite sådär ibland. Det blir särskilt tydligt nu när jag har försökt hitta böcker om funktionsnormer skrivna på svenska. Det finns ju nästan inga böcker alls som en kan läsa där böckerna är skrivna så en förstår. Det mesta är skrivet av forskare för andra forskare. Såklart är det ju bra att dessa böcker, rapporter och avhandlingar finns, men jag skulle behöva något mer lättläst helt enkelt.
Men frågan kvarstår, varför bryr sig samhället så lite om funktionsnormen. Är det för att det är jobbigt att tänka på funktionsnormen? Det blir krångligt för arkitekter och stadsplanerare, tråkigt för designers och utställningsproducenter, Lärare tycker det är tidskrävande att ”tänka på en sak till” i det pedagogiska arbetet. Kollektivtrafiken vill ha snygga fordon istället för tillgängliga och information skall en kunna ta till sig bara genom text eftersom det är ”tradition”.
Jag lämnar frågan öppen, för jag har faktiskt inga svar varför det är så. Det enda jag kan säga att det hela grejen är märklig och det lutar mot att jag kan kalla det strukturell diskriminering mot funkisrörelsen eller helt enkelt funkfobi.

/ Hanna