Underbara Sverige…

Fridas verklighet

Jag har äntligen fått flytta hemifrån efter en lång väntan. Jag fick en fin anpassad lägenhet, en tvåa. Lägenheten ligger i ett så kallat serviceboende. Jag kan få hjälp när jag behöver under dagarna och så har jag trygghetslarm på natten på grund av min epilepsi.

Det var en lång väntan, jag fick stå ut med att bara ha boendestöd ett visst antal timmar om dagen och det var timmar som var i kalendern. Det var en tuff period med nekad assistans och väntan på serviceboende. Äntligen bor jag i en lägenhet med min epilepsihund Dexter.

Sverige behöver dock lära sig att man inte ska behöva vänta på hjälpen man behöver när man har funktionshinder. Nu väntar jag på att få en bostadsanpassning, jag får även leva som en fattiglapp då jag inte kan söka bostadsbidrag från försäkringskassan förrän jag har fått hyresfaktura. Den bostadsanpassning jag behöver är att koppla in diskmaskin och tvättmaskin. Innan arbetsterapeuten kommer att ordna det, ska vi fixa ny rullstol som jag har behövt ett bra tag. Efter det så ska vi fixa så att jag kan sätta rullstolen på permobilen och efter det ska jag byta arbetsterapeut. När jag har lärt känna henne ja då kan vi söka bostadsanpassning som jag hade behövt förra veckan!

Sverige är mer anpassat är många andra länder här i världen. Samtidigt som samhället behöver lära sig att vi med funktionshinder inte blir friskare med massa papper, massa ansökningar, inte minst men sist – verkliga möten. Människor får mycket att tänka på när de flyttar hemifrån men människor som behöver lite extra stöd och hjälp i livet, får dubbelt så mycket att tänka på. Självklart är det superkul och spännande. Jag har fått bra hjälp från boendestöd när det har varit rätt personer. Idag vet jag att det finns bra hjälp bara jag ringer eller sms:ar, eventuellt larmar. Det vi behöver nu är fler rätta boenden, fler som behöver ska få assistans, bättre sätt att få hjälp från Försäkringskassan, mer hjälp från habilitering med mera.

Bilden är från Svenska hjältar -  "Dexter fick ledigt när matte tog över diskot". Hunden Dexter vann årets djurhjälte.

Bilden är från Svenska hjältar – ”Dexter fick ledigt när matte tog över diskot”. Hunden Dexter vann årets djurhjälte.

Borås var först på väg att sätta mig på gruppbostad på grund av mina behov. Jag sa nej, ingen gruppbostad – jag vill ha egen lägenhet. Ni ger mig ingen assistans men boendet ni tycker jag ska ha, är gruppbostad. Jag bad om ett möte med han som gav mig boende. Innan han skulle ge mig boende tyckte jag att han skulle få se vem ja var. Han ändrade sig när han lärde känna mig och när jag fick lägenheten och han sa hejdå, sa han också att jag var cool. Gubben som gav mig boende blev plötsligt en helt annan man när han lärde känna mig.

Jag tror egentligen att papper och allt sådant inte fungerar. Det går inte att jämföra personer med papper. Att bara kolla upp personer på pappret eller datorn, ifall personen behöver det hjälpmedlet, fungerar inte. Vi är alla unika personer och behöver olika mycket stöd. Beroende på funktionshindret men också hur mycket vi gör i vardagen, vad vi gör och hur vi är för livet.

Förutom denna kamp så har vi funktionshindrade även den vanliga kampen med räkningar, hyra, mobil, internet, köpa mat och mycket mer. Jag har varit väldigt trött under denna period, och flyttade den 2:a januari 2017. Började läsa engelska sju på komvux 9:e januari. Nu börjar räkningar komma, jag vågar inte köpa någonting förutom det jag behöver. Det jag önskar är att försäkringskassa m.m. kunde vara lite snabbare.

Hoppas ni har det bra, ja jag har det toppen förutom mycket i huvudet och hjärntrötthet. Det viktiga är att vi är modiga och starka, kämpar, är oss själva och framför allt – lyssnar på oss själva!

Mvh Frida Bergström

Funktek-vibbar

Här kommer en liten radda med positiva upplevelser från Funktek, som vanligt med er Bloggbobba, så blir det lite huller om buller, fast 100 gånger mer strukturerad än min hjärna.

Bilden visar en gul vepa till vänster om bilden där det står Funktek. Till höger om bilden sitter det människor på stolar med ansiktena vända mot en scen så vi bara ser ryggen på publiken.

Från en Funktek-dag

Mycket av det som varit bra med Funktek:

  1. Alla nya intryck vi fått. Det har gett mängder med nya idéer och tankar. Det tar jag med mig ut i vardagen.
  2. Alla nya olika och spännande personer man fått tala med och fått utbyta idéer med. Vi har mängder med olika funktionsvariationer, vilket skapar alla möjliga infallsvinklar.
  3. Att man fått vara den man är, utan att behöva göra sig till. Här är man accepterad för den man är.
  4. All ny kunskap som kommit till en. Det är som att ha gått kurs i sociologi, musée-vetenskap, pedagogik, psykologi, människokännedom, kultur, att lära sig mer om olika funktionsvariationer, normkritiskt tänkande, historia och mycket mer!
  5. Alla spännande workshops – det har varit alltifrån textens storlek på montrar, till mängden utrymme som krävs för en rullstol att komma fram, till vad som gör ett besök unikt för varje individ – där alla våra funktionsvariationer varit det avgörande för att komma fram till nya kunskaper kring hur man kan tänka för att göra allt mer anpassat. Nu hoppas jag att all kunskap vi delat med oss av kommer göra skillnad på stadsmuseet men även i kulturen och i samhället i övrigt.
  6. Mycket av den här kunskapen hade aldrig uppkommit om vi inte slagit våra kloka huvud ihop!
  7. Vissa har blivit vänner för livet.
  8. Det känns som att det vi gjort är något nyskapande och unikt och att allt vi gjort och gör, skapar stor skillnad och förändring.
  9. Det har varit spännande att få uppleva alla olika utställningar och lokaler här på Stadsmuseet. Biblioteket med sina gamla gubbar i gips och sten och roliga skyltar. Gamla vikingasmycken och mycket mer.
  10. Jag tycker det är spännande att ha fått vara med i Malmö tex, och hållit i en workshop för museepedagoger, i Funkteks anda. Vi märkte hur mycket aha-upplevelser pedagogerna fick efter att vi varit där, skapat lite rabalder, föreläst och hållit i workshops :)
  11. Vi har verkligen varit med och skapat en riktig, professionell, tillgänglig utställning i och med Urbanum. En av världens första utställningar som haft hjälp av så stor kompetens på området, som vi ju besitter. Det är jäkligt häftigt! Kom nu hit och upplev Urbanum och kom gärna med feedback :)
  12. Våra kära, smarta, coola, pedagogiska, förstående, pålästa ledare i bokstavsordning: Daniel, Hanna, Jenny, Lillian, Lisa, Rebecca och Shorty ett kort tag. Ni har gjort allt väldigt bra och underlättat alla workshops. Kommer sakna er mycket när projektet är slut.
  13. Allt folk från Interaktiva institutet – många roliga prylar och lösningar har vi fått testa.
  14. Det grymt goa kaffet från den knäppa bryggaren i fikarummet, som jag haft många tvister med.
  15. Våra roliga fester och träffar! Alltifrån glöggmingel till karaoke.
  16. Det finns så mycket jag inte tänkt på tidigare, som kan underlätta inom flera områden. Som hur man strukturerar upp möten, hur man gör så att alla känner sig inkluderade.
  17. Resan till Polen där jag testade lite av vårt ”Funktänk”. På många sätt ligger vi långt före i Sverige, men det är ju ingen anledning att slå sig för bröstet.
  18. Funktek är guld!
  19. Alla positiva kommentarer jag/vi fått från folk som både har med tillgänglighet att göra men även dem ”utan problem”.
  20. FUNKED FOR LIFE

En vision:

Jag hoppas och tror att våra ansträngningar sprider sig som ringar på vattnet och tar sig vidare ut i Sverige, Europa och Universum och gör så att alla platser blir tillgängliga. Tänk att ha ett betygssystem:

5 Funktek-symboler är ett exemplariskt omdöme, 1 Funktek-symbol är lika med usel tillgänglighet. Tänk en biograf, där flera föreställningar är syntolkade, det finns bra platser för rullstolar, det är väl utmärkta stråk så man inte snubblar inne på biografen, varje nummer på stolarna är upplyst, så man slipper chansa sig fram. Vilken dröm.

Eller på en restaurant: menyn är både på punktskrift, det går att få den uppläst, den är tydlig och skriven med stort typsnitt. Där servitören beskriver maten, vad det är man har på tallriken. Där servitören också kan beskriva konsistensen för dem som har problem med tex ”trådig” mat. Där servitören beskriver miljön för dem som har synnedsättning eller kan beskriva varför det ser ut som det gör (för mig som vill veta varför det ser ut som det gör och kan fundera i timmar på det 😉 ). Där man kan få maten serverad efter ens egna förutsättningar: om det är lättare att äta ur djup tallrik med sked, så ska det inte vara några problem. Där det ska finnas bord som är höj och sänkbara. Där ens funktionsvariation inte ifrågasätts.

Jag har säkert glömt massvis av positiva grejer med Funktek, men detta kom jag på nu.

Kom gärna med egna tankar om vad som gjort Funktek så bra :)

Glöggmingel/Glöggstress?

Så här i början av det nya året, kommer ett inlägg från Ros-Marie om två olika upplevelser hur det kan vara att delta i ett mingel och hur man kan göra för att underlätta för oss med funktionsvariationer.

Fredagen den 16 december gick jag konstigt nog på två glöggsammankomster efter varandra, fast en brukar vara nog att ta knäcken på en stresskänslig person som mig som har ADD. (Fredrik tillägger: Attention Deficit Disorder – Uppmärksamhet, koncentration, underaktivitet, stresskänslighet och igångsättning är några vanliga ”problem”).

Men det vart en intressant studie i hur jag fungerade, och tyvärr drog Funktek nitlotten. De hade lagt upp allt pyssel, och satt alla vid ett långbord för att pyssla och verkligen umgås. För mig var det på tok för stor kaka information att ta in vid ett och samma tillfälle.

Ros-Marie Johansson bor på Guldheden. Hon är konstnärligt intresserad av allt ifrån foto till akvarellmålning. Hon har varit med Funktek i ca 2 år. Hennes funktionsvariation är ADD.

Ros-Marie Johansson bor på Guldheden.
Hon är konstnärligt intresserad av allt ifrån foto till akvarellmålning. Hon har varit med Funktek i ca 2 år. Hennes funktionsvariation är ADD.

Som tur var fanns det en hörnstol dit jag kunde rädda mig, äta min lussebulle stillsamt samtidigt som lyssnade på musiken. Men i mitt stilla sinne undrade jag vad de på Funktek hade tänkt, samt att jag längtade efter små öar i rummet. Ett bord där man gjorde flätade hjärtan, en med girlanger, ett hörn för bara prat etc. Det blev inget pysslat för mig eftersom det var för mycket inspiration och intryck på en och samma gång. Men mina funderingar varade inte så länge för det var några till som flydde in i hörnens lugna ro, och vi hade ett givande samtal.

Trött i skallen gick jag iväg till nästa glöggsammankomst, lite orolig men sagt är sagt. Jag var inte mer trött än jag var tidigare eftersom de hade valt små, men många bord istället för långbord, med fyra-fem personer vid varje bord. Då blir det lättare att veta vem jag ska tala med och lyssna till. Jag hade t.o.m. riktigt trevligt.

De små borden räddade mig även från den jobbiga situationen som kan dyka upp på mingelpartyn, att personer som vill tala med en dyker upp från håll och kanter, lägger sig i samtalet etc. Det var verkligen ett givande samtal.

Så underlätta för era medmänniskor med många små bord. Man kan ändå inte tala med alla vid ett långbord. Och ser ni någon fly in till ett hörn, hjälpa till med disken eller något annat ”asocialt” så är personen inte asocial eller ledsen utan kanske bara vill andas lite. Det kan även vara så att personen i fråga har en annan upplevelse av vad som är festligt än vad du har, och tycker att det som vi har kommit överens om i vårt samhälle ska vara festligt, bara är uttröttande.

Av Ros-Marie Johansson, 12 januari 2017

Funktänk!

En inspirerande dag för personalen på stadsmuseet av oss i Funktek för ökad kunskap om tillgänglighet och normkritik bla. Detta är bara en liten kort sammanfattning från dagen, er bloggare har väldigt kort minne så jag skriver vad som finns kvar i hjärnkontoret innan dagens slut.

Dagen började med Teater Kattma (som jag tyvärr missade) http://www.teaterkattma.se. ”Vår historia – mot ett samhälle för alla” . Har hört mycket positivt om dem :)

Det följdes av att vi berättade lite om Funktek (ni som läser bloggen vet vad vårt uppdrag går ut på, annars finns det mer information här http://www.funktek.se/detta-vill-vi/).

Vi lyssnade därefter på kunniga Lotta Björkman – dramapedagog, gymnasielärare som jobbar med normkritik bla. Från Wikipedia:
”Normkritik handlar om att synliggöra, kritisera och förändra strukturer (exempelvis ojämlika maktförhållanden), sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället”.
Vi fick även se en TED-talk med den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie om faran med bara en enda berättelse. Om vi bara hör en berättelse om en människa, land eller världsdel är det svårt att bilda sig en egen uppfattning och fördomar föds. (https://www.ted.com/talks/chimamanda_adichie_the_danger_of_a_single_story?language=sv).

Angela Åquist berättade mycket intressant om vad Funktek inneburit för henne och hur vi påverkat. Hon är riktigt bra på att formulera sig.

På eftermiddagen utvärderade delar ur personalen Foajén och utställningen Värdefullt på Stadsmuseet. Den andra halvan valde workshopen, ”Skriva tillgängligt”.
Lilian och jag höll i workshopen kring Värdefullt. Vi ordnade den så att personalen fick tänka igenom om olika frågeställningar, tex hur belysningen, ljudet, tekniken och montrarna fungerar; hur lätt det är att hitta och ta sig runt med rullstol eller om man har en synnedsättning. Jag tror att alla fick med sig med mycket ny kunskap.

Av Fredrik, kl 1659 (1 minut innan museet stängs;) ).

 

Utställningstexter

Jag fick i uppgift att titta lite närmare på några av museets utställningar och granska vad som var bra och mindre bra föremålstexter. Så det ska bli intressant att se hur texterna har utvecklats från 2005 (1800-talets Göteborg), 2010 (1700-talets Göteborg) till 2011 (Omänskligt – som är en vandringsutställning, skapad av bla Riksutställningar).

En bättre text enligt mig om ett föremål är kort, koncis och lättläst; den ska ändå innehålla väsentlig fakta om föremålet. Det ska finnas ett nummer eller bokstav som kopplar texten till föremålet.

Jag börjar med utställningen som är skapad först: 1800-talets Göteborg.

Svart suddig text på grått papper, med dåligt ljus - nästintill oläsligt.

Texten var liten och svårläst på flera ställen, kontrasten och färgerna gjorde vissa skyltar oläsliga och så även belysningen.

Bilden visar svartvita fotografier på människor under 1800-talet. Det finns ingen information om dem.

Många föremål har inga skyltar alls, vilket gör det svårt att ta till sig dem. Jag blir mest uppstressad och nervös av att inte riktigt veta vad som är vad och man får chansa sig fram.

Bilden visar ett tjugotal föremål i en monter. Det finns inga siffror som kopplar föremålen till texten.

Ibland finns inga förklaringar. Texterna var ofta väldigt korta och gav inte tillräcklig information. Ofta saknas numreringar kring föremål och texter.

Bilden visar två montrar: en monter med en fabrik i tegel, står framför en text och monter med diverse föremål. Det är svårt att ta sig fram men även att hitta texten.

Placeringen av texterna var på några ställen inte så bra: ofta satt den långt upp, vilket gör det omöjligt om man sitter i rullstol eller är kortväxt; på några ställen alldeles för långt ner så man får huka sig ner. Även bakom andra föremål, som här, bakom en fabrik.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar. Bilden visar en del av en grön gubbe och en karta.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar.

Bilden här under säger ganska mycket: det är svårt att veta vilken av texterna som tillhör vilket av föremålen. Härifrån kan det bara bli bättre har jag på känn.  DSC_3303

Därefter följer 1700-talets Göteborg.

 

Bilden visar montrar med föremål och frågeställningar därunder. Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten "Vad är detta?". Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är - vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten ”Vad är detta?”. Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är – vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

  • Det första jag tänkte på när jag kom fram till montrarna, är att allt är numrerat och därmed mycket enklare att förstå.
  • Det finns även bättre förklaringar tycker jag kring föremålen och lättlästa skyltar. Ett exempel: ”Märkdukar – med alfabet och siffror var vanliga, både som träning och för att visa upp sömerskans kunskaper”.
  • Bra ljus och höjder på skyltarna.
  • Jag skulle önska mig mer information om mönster på tallrikarna i en del av utställningen.

 

Till slut gick jag igenom (O)mänskligt.

Utställningen handlar bla om Sveriges rasbiologiska institut och att Sverige var ledande inom den forskningen för så lite som 70 år sedan.
Jag lade märke till att en stor av utställningen inte är översatt till engelska.
På bilden ser man två texter om "Bollnässkallen". Jag tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket - istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

Tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket – istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

  • De flesta av montrarna verkar anpassade till rullstol och texterna sitter i bra höjd.
  • De väcker även intresse eftersom de är installerade i olika möbler, vilket gör att det känns som jag är där vissa av experimenten verkligen inträffade.
  • Texterna hade lagom med information och var lättförståelig.
  • Ibland fanns det ingen text, det gick bara att lyssna genom hörlurar.
  • Belysningen i montrarna försvann ibland, vilket gjorde texten lite svårläst.
På bilden ser man en text som vi i Funktek skapat. Det är grön text med en balk bakom för att göra den mer lättläst.

Det som vi testade i Funktek, med en balk bakom texten, och annan färg och storlek på både text och bakgrund, kunde använts även i dessa utställningar.

Av Fredrik Eriksson

 

Stadsvandring: 1600-talets Göteborg

Vi var tre deltagare från Funktek, inklusive en ledare som möttes på Esperantoplatsen i Göteborg, för att gå en stadsvandring.

Sex stycken andra deltog förutom pedagogen som ledde workshopen. Han som ledde vandringen var pedagogisk, lättförståelig, intressant, kunnig, öppen, lyhörd och fick med sig gruppen tyckte vi.

På bilden ser man några av deltagarna samlade på Esperantoplatsen. En blå container och högre hus i bakgrunden. Pedagogen står vid ett staket.

Några av deltagarna samlade på Esperantoplatsen.

Alla fick varsin whisper – en liten apparat som hängs kring halsen som gör att man kan höra informationen tydligt. Jag blev förvånad över att det var så bra ljud i whispern trots att det blåste rejält; det brusade endast svagt när det blåste som mest, men man hörde allt som pedagogen pratade om. Vi saknade dock lite information om whispern – hur volymen skulle justeras och var man skulle prata för att ställa frågor. Vi fick information om att det gick att ställa frågor genom att trycka på en knapp på sidan, men inte var man skulle prata. När någon ställde frågor gick de knappt att höra frågorna, mest för att folk inte visste var man skulle prata någonstans. Det hade varit bra om pedagogen hade repeterat frågorna.

På bilden ser man en orange apparat som heter whisper och används vid stadsvandringen. Den är ca en dm lång och fem cm bred.

Whispern vi använde vid vandringen.

Något av det som berättades om, var: byggnader och olika skrån i samhället – man kan nästan säga att det var 1600-talets fackförbund, i ett skrå samlades snickare, i ett annat slaktare för att nämna två. En rolig händelse var när pedagogen berättade om när en av stadens två lagliga musikanter, anmälde en militär, som olagligt hade sjungit på en fest. Militären fick böta och betala rättegången. Sådant här gör att jag får upp intresset, eftersom jag lätt tappar fokus när något blir tråkigt.

Jag skulle uppskatta att få någon fråga att fundera över till en början av vandringen, detta för att göra deltagarna mer delaktiga och frågvisa.

Vi tyckte att det var lagom med tre stopp och mängden information var tillräcklig, på vandringen som varade i drygt 30 minuter och var 500 meter lång. Det fanns inga höga kanter eller backar att ta sig uppför, så vi ansåg den som tillgänglig.

Några frågor som dök upp i mitt huvud var: Hur gör pedagogen om någon eller några ställer frågor hela tiden? Kan man stänga av frågefunktionen? Jag tyckte också att den som leder vandringen borde ha någon färg eller större dekal på sig, eftersom det var lätt att ta miste på honom och deltagarna.

Det är väldigt intressant och roligt att gå en stadsvandring eller besöka tex ett museum om man har sina ”funktek-glasögon” på sig (tänker på tillgänglighet, vad som funkar bra och vad som kan göras bättre) – det kan göra att man får en större förståelse för olika funktionsvariationer. Testa vettja :)

Av: Fredrik Eriksson

Tillgänglighet i Warszawa

Min pappa, jag och min bästa vän åkte till Polen för att fira pappas 70-årsdag. Jag fick en idé om att granska tillgängligheten på bokningssystemet på flyget, incheckning på flygplatsen, hur det var att flyga med lågprisbolag (tänker mest på om planet var mer högljutt och rörigare). Hur tillgängligheten på restauranger, gator, kollektivtrafik fungerar. Hur det fungerar på kulturella/historiska ställen, som museer, slott mm. Hur det gick med bokning och flyget, kommer sist i bloggen.

På bilden ser man flera trappor på väg upp till en bro, utan ramp eller hiss. Så här var det ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Så här kunde det se ut ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Warszawa generellt:
Jag letade buss till centrum från flygplatsen, vilket inte var det lättaste: hur betalar man, kan man göra det på bussen eller måste man ta automaten som bara stod på polska? Jag fick hjälp av en polsk tjej som pluggade i Sverige, att hjälpa mig genom systemet. Det finns få övergångsställen och man får gå rätt långt mellan dem. Det finns bra gångbanor och det är går ofta bra att ta sig fram med rullstol. Ibland är bussar och tåg anpassade för tex rullstolar, ibland inte, så det är en chansning. De flesta butiker och restauranger vi besökte hade inga ramper för rullstol eller hiss till andra våningen och jag såg två handikapptoaletter i hela Warszawa. Vi bodde på lägenhetshotell som hade hiss, men den gick till våningar utan rum, man fick gå två trappor upp eller ner för att komma fram. Väldigt märkligt.

På bilden ser man det över 200 meter höga kulturcentret. Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

På bilden ser man en trappa under marken, med två personer som går uppför. Tunnlarna under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

”Labyrinterna” under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

Tunnlarna under jorden: 
Systemet under jorden för att komma till tex tågstation, bussterminal, centrum, var väldigt rörigt och lätt att gå vilse. Ofta fanns bara skyltar på polska och jag fick olika riktningar som förslag när jag frågade efter vägen. Ibland fanns det punkter i golvet för synskadade, ibland inte. Ofta fanns det inga markeringar i trappan och utanför, ner till själva tunnlarna. Ibland var det bra anpassning för rörelsehindrade, nere i tunnlarna, men däremot kunde de ha glömt att göra en hiss ner från trottoaren ner till själva tunneln eller perrongen. Med andra ord: när du väl är nere i tunnelbanan eller vid tåget, gick det ofta smidigt – men att komma ner till själva tunnlarna kunde vara omöjligt för någon med rullstol eller med stora svårigheter för någon med synnedsättning. För mig skapar det en hel del ångest, det där att inte kunna få tillräcklig information om vägen och att det är så lätt att gå vilse.
När jag provade kläder länge ett tag valde pappa och min kompis att gå tidigare till hotellet, detta för att jag fastnar lätt i butiker, provar, provar om, ser något annat intressant, fastnar i en detalj och glömmer bort tiden i flera timmar ibland. De skulle gå genom tunnlarna under Warszawas centralstation för att komma tillbaka och gick helt vilse och hittade inte hem, detta trots att min kompis är före detta orienterare…haha. De fick leta sig tillbaka till butiken där jag var så att vi kunde leta oss hem gemensamt.

På bilden ser man en tågstation med ett tåg som står inne och två perronger. Det är som oftast var fallet, en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

En vanlig syn: en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

Resan till slottet Malbork:
Att ta sig dit går bra med ”långsamma tåg” på 3 timmar, eller snabbtåg (som ser ut som rymdskepp) på 2 h och 20 minuter. Dock fanns det lite att anmärka på: det var en trappa upp utan hiss på det långsamma tåget till andra våningen (fullsatt där nere), vilket blir omöjligt om man är rullstolsburen och det fanns inga markeringar för trappstegen för de med synnedsättning. Det fanns inte heller uttag för el på platserna eller uppfällbara bord/tidningshållare på sätena. På det snabbare tåget var det väldigt varmt och information om orter vi besökte togs på polska i snabb fart – det gäller själv att veta hur länge resan tar. Ingen av tågen hade wifi eller handikappanpassade toaletter och de flesta av skyltar som rör säkerhet och mycket annat ombord var bara på polska. De flesta av tågstationerna vi stannade vid, hade varken hiss eller markeringar för personer med synnedsättning.

På bilden ser man en digital skylt inne på slottet med information. Som vanligt var texten bara på polska.

En digital skylt inne på slottet. Som vanligt var texten bara på polska.

På bilden ser man det vackra slottet Malbork: det syns tre torn och flera murar i röd tegel. Jag gillar slottet väldigt mycket, men det är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Det vackra slottet Malbork jag gillar väldigt mycket, men som är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Malbork:
Detta är världens största medeltidsslott, ungefär 30 mil från Warszawa. Mycket väl värt ett besök, man kan vara här en heldag. Jag ville jämföra hur det var nu och då; jag var här för 10 år sedan. Då tänkte jag inte på tillgänglighet, men skillnaden från då och nu var knappt inga alls. För att komma in i slottet behöver man köpa biljetter, informationsskyltarna var främst på polska. Man får låna en digital spelare, som berättar på engelska eller polska. Varför jag inte tyckte den var bra, var för att informationen är nästan 3 timmar lång – min uppmärksamhet klarar kanske 30 minuter och för att det var svårt att hitta rätt kapitel som var kopplat till delarna på slottet. Det är bra att det finns gratis spelare att låna, jag klarar inte att läsa långa texter (det fanns många sådana inne på slottet), men man borde kunnat välja kortare eller längre information.

För att komma in i slottet går man på en gata med gamla stenar, dessa gator finns det många av i slottet. Det fanns inga hissar överhuvudtaget på slottet till de olika avdelningarna. Det finns inga ledstråk. Det fanns många omarkerade trösklar. Detta gör det väldigt svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning. Det är väldigt dåligt skyltat i slottets alla olika avdelningar/områden, i och med att det är så stort så blir det som att gå runt i en labyrint. För mig med koncentrationssvårigheter, lättstressad och svårt att hitta (som ofta skapar ångest), hade det behövts vara tydligare skyltat. Som sagt, jag tycker väldigt mycket om detta slott, men det är absolut inte tillgängligt om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Bokning:
För mig med ADD/As kan det vara väldigt jobbigt att boka ett flyg. Det tog en vecka för mig att boka flyget: man ska välja destination (inte det lättaste när idéerna flyger iväg hela tiden om var man vill åka), datum, ta hänsyn till kostnad, restid, hur och var man vill bo och mycket mer. När man väl gått igenom alla ”flygsajterna” och jämfört, ska det bokas. Hemsidan är enormt rörig på bolaget som var billigast. Det första som skett när man gått igenom det krångliga systemet på flygbolagets bokning med extratjänster som de vill sälja, plats på planet, frågor om vikt på väskor mm och alla uppgifter är inskrivna och kontokort är inmatat, då stoppas bokningen pga att någon annan hann före. Detta tar all energi och jag börjar om dagen efter med samma resultat. Att komma utvilad till resmålet är bara att glömma…haha. Kan tänka mig att det är så för många med tight budget: man behöver hitta de billigaste biljetterna (det skiljde 1500 kr per biljett) men det tar mycket energi att gå igenom proceduren hos ett lågprisbolag. Därefter får man skriva ut biljetterna själv på egen skrivare, det kostar några hundra extra på flygplatsen och se till att mosa ihop väskan för att den inte ska komma över gränsen på 42 cm (300 kr extra per väg med ett lite större handbagage).

Flygplatserna och flyget:

Landvetter upplevde jag som väldigt tillgänglig och ganska tyst, men jag studerade den inte så noga, det var så mycket intryck ändå. Vid säkerhetskontrollen upplevde jag en bra service: jag glömmer ofta att packa flaskor i småpåsar, och ta av mig allt när man ska gå igenom ”röntgen” , så även denna gång. Detta stressar mig enormt mycket att det ska gå fort, denna gång fick jag gå till sidan och plocka med mitt utan stress. Värre var att det bara var ”final call” på flyget utan tidigare utrop; det stressar mig mycket att inte få en påminnelse.

Flyget var bekvämt och servicen var bra, trots att det var lågpris (jag råkade slarva bort biljetterna på vägen in i planet, men det löste sig. På hemvägen glömde min kompis sitt pass i stolsryggen, vi upptäckte det när vi skulle lämna flygplatsen, men vi fick lov att gå in igen och hämta passet – dessa situationer sker mig med ADD/ADHD dagligen på grund av bristande uppmärksamhet).

På Chopin Airport Warszawa hade jag inget att anmärka, förutom att bussen mellan flyget och flygplatsen var galet fullproppad och att flera poliser hade automatvapen och det fanns flera militärer på flygplatsen. Det kändes som att de väntade sig något angrepp, men antagligen var det så att i vanliga fall är säkerheten väldigt hög.

Jag frågade min kompis hur det fungerar när man checkar in med rullstol, han sa att en bekant till honom berättat att man skulle man vara där 2 timmar innan så att de kan checka in rullstolen och få en anpassad till planet och för att få eventuell assistans.

Av: Fredrik Eriksson

Nu är det dags!

Bilden föreställer Jenny som har glasögon och rött hår. På den marinblå skjortan nära kragen sitter det fast ett gult tygmärke, format som en pratbubbla. I pratbubblan står det: "Kulturlivet har funktionshinder, inte människorna!" Och sedan står även Funkteks logga i lite större bokstäver på tygmärket. Jenny har även på sig en keps. Skärmens undersida på kepsen är grön. Tryckt på kepsen står det "LYTT" i stora bokstäver. Jenny småler och står i snett motljus.

Projektkoordinator Jenny som är klädd och redo för Almedalen!

Detta blir mitt första blogginlägg på Funkteks hemsida, och då passar det väl bra med en mindre introduktion.

Jag heter Jenny och sedan december 2015 jobbar jag som koordinator i Funktek. Tillsammans med Lilian och Hanna förbereder och håller jag i workshops, rekryterar funktekpiloter och en massa annat. Jag tycker Funktek är ett himla bra och viktigt projekt, med många fina människor, och jag är så glad att jag får jobba med just detta.

Ikväll drar Funktek till Almedalen, och under veckan kommer jag att blogga här på hemsidan om läget, om seminarierna och föreläsningarna vi deltar på samt hur tillgängligheten ser ut på plats.

I skrivande stund sitter vi på kontoret i Göteborg och ordnar med det sista. Lilian och Hanna finslipar föreläsningen om Funktek som ska hållas på onsdag. Vi har sytt fast patchar med den gula funktekloggan på våra tröjor och kavajer (klädkod: Marinblått!) och har laddat med Funkteks kepsar och gula kassar.

Nu väntar en intensiv men säkerligen också mycket rolig vecka!
Förhoppningen är stor om att vi ska nå ut till många under veckan om hur viktigt det är att skapa en tillgänglig museimiljö.

Hoppas vi ses i Almedalen!

Om resande och drömmar

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt. På bilden ser man Frida, hon har blont, långt hår och blå huvtröja på sig.

Frida Bergström

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt.

Jag har haft två hjärninflammationer i mitt liv, trots att jag bara är 21 år. Hjärninflammation är herbies virus i hjärnan. Att få hjärninflammation är ovanligt. Den första gav mig cp-skadan och epilepsin. Epilepsin kom i tonåren. 2013 kom den andra hjärninflammationen, av den har jag fått hjärntrötthet, svårt med minnet, jag glömmer och blandar ihop ord. Det har blivit bättre och bättre men det finns kvar och det märker jag när jag blir trött. Annars är jag som vem som helst. Jag tränar ofta på gym, det ger mig mycket energi. Jag håller på att skriva en bok om mitt liv med mera, jag hoppas den kommer ut en dag. Jag jobbar som pilot på Funktek. Jag tycker att det är kul. Plus att jag får mycket användning av min lön jag får från jobbet.

Jag har min epilepsi/assistanshund Dexter. Han säger till mig före anfallen, han hämtar hjälp och då vet jag att jag kan känna mig säker fast jag åker till Göteborg ensam. Dexter hämtar också saker jag tappar, öppnar dörrar via dörröppnare, trycker på hissar och mycket mer. Tyvärr kommer jag inte in i vissa caféer och restauranger på grund av att dem skyller på hundallergi. Jag har inte kommit in på någon folkhögskola. Jag har sökt en hel del folkhögskolor men dem har samma orsak. Nu får jag ha med mig rullstol och Dexter, men inte permobil och Dexter. Där kommer de på massa olika konstiga orsaker till varför jag inte kan studera.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter ligger på en gräsmatta med ett koppel runt sig. Dexter är svart och har tungan ute.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter

En vecka var jag hos en vän Judith som bor utanför Berlin. Som tur var hade jag min vän Anna med mig. Judith pluggade på dagarna så jag och Anna åkte till Berlin när hon var på skolan. I Berlin är det trappor överallt och nästan aldrig hiss. Jag kan gå i trappan men då får någon vara snäll och bära rullstolen. Det var trappor upp och ned. Ibland när det fanns hiss så var det en trappa upp till hissen. Jag älskar Berlin, det är fantastiskt fint och människor är väldigt vänliga och behandlar mig med rullstol som en vanlig människa. Precis som vi är. Det är bara trapporna, hissarna och vägarna som dem får fixa. Även spårvagnarna som nästan alltid har en trappa upp. I slutet av veckan var både jag och Anna helt slut och trötta. Tack vare att det är så underbara människor där så är jag sugen på att åka dit igen eftersom det är så fint. För personer som inte klarar av trappor så är det inget bra tips enligt mig.

I Sverige finns det mer hissar och bättre tillgänglighet men här behövs också mer anpassning. Människor behöver också tänka sig för vart dem går. På övergångsställen där människor gärna vill gå, där trottoarkanten är nersänkta till rullstolar och vagnar – då får jag ta den med hög kant i alla fall. Det är också jobbigt och känns onödigt att dem brukar bygga refuger med kant. Jag hoppas att en dag vet människor mer om funktionshinder. Nu känns det som att folk tänker att funktionshinder är människor som inte kan gå men det är så mycket mer. Hjärnan funkar inte alltid hundra procent och frågan är om den funkar hundra procent på någon. Det tror inte jag. Min hjärna har vart med om mycket men den har klarat och gå vidare. Tyvärr har den fått sina ärr. Jag orkar inte jobba 100 %, jag har svårt att hänga med ibland när det blir för mycket prat på en gång. Min plan var att läsa på högskola direkt efter gymnasiet, jag ville bli något speciellt men jag fick ändra min plan, på grund av hjärninflammationen 2013.

Nu har jag lärt mig att man kan bli något utan hög utbildning. Bara man har tålamod. Som sagt kämpar jag. Mycket tack vare den fyrbenta tryggheten jag har bredvid mig. Min dröm är att jag en dag har jobb eller träffar en rik man så jag har råd med ett fint hus. Nära en sjö eller havet hade inte varit fel. Fin trädgård, en man, barn och en hund. Jag kommer bo så jag kan komma lätt till mina vänner, samtidigt som jag bor nära min familj.

På bilden ser man Frida framför en lång trappa, som hon tittar uppför.

Berlin, på väg till tunnelbanan.

.

Om syntolkning och ledsagning

Funktek har sedan en tid tillbaka börjat arbeta med syntolkning tillsammans med Eli Tistelö och Annette Wilhelmsson. Vi ser det som ett bra sätt att göra kulturen tillängligare för fler – såväl för seende som för personer med synnedsättning. Därför har vi haft en rad workshops på temat med museets personal.

Den 20 juni arrangerades ytterligare en workshop. Syftet var framför allt att introducera museets nya pedagoger Jessica och Herkules för metoden. Denna gång presenterade Eli och Annette också saker som är bra att tänka på när en ledsagar en person med synnedsättning. Vi fick bland annat lära oss att:

  • Den som ledsagar en annan person kan erbjuda sin arm genom att sätta den i ”armkroksläge”. Det är viktigt att den som blir ledsagar själv får välja om hen vill gå i armkrok eller bara lägga sin hand på ledsagarens arm eller axel. Tvinga inte på någon ledsagning. Berätta att det är en tjänst som kan erbjudas om det önskas.
Bilden visar två personer. Den ena personer ledsagar den andre genom ett rum med höga gulmålade väggar. Bakom personerna syns två höga fönster. Det hänger klotformade lampor i taket.

Ledsagning pågår.

  • Ledsagaren bör gå ett halvt steg före den som ledsagas. Då känner den som ledasagas om sällskapet är på väg uppför eller nerför t.ex. en trappa. Vid smala passager kan ledsagaren hålla sin arm lite bakom sig för att markera att vägen framför är mindre framkomlig.

 

  • Om ledsagaren vill visa var t.ex en stol är kan hen lägga sin hand på stolen. Då kan den som ledsagas följa ledsagarens arm och hitta till stolen. Samma teknik kan användas för att visa var ledstångar på trappor är eller för att visa var föremål är någonstans. Se upp med ledstångar på trappräcken eftersom de ibland kan ta slut utan att trappan har tagit slut. Då finns det risk för att någon ramlar!
På bilden syns fyra personer som ledsagar varandra. De ska just bege sig ner för en trappa. till höger om dem syns bruna mappar. Till vänster syns en vägg som persikofärgad. trappans räcke anas. Räcket är mörkt grått.

Ledsagning nerför en spiraltrappa.

  • Vid dörrar kan ledsagaren tala om på vilken sida dörren ”hänger”. Då blir det lättare att förtå hur man ska ta sig igenom.

De som deltog på workshopen fick ledsaga varandra genom museets bibliotek. Därefter fick de turas om att syntolka föremål för varandra. Du kan läsa mer om hur syntolkning fungerar genom att trycka på länken nedan:

Syntolkning pågår!