Vad händer med Funktek efter 2017?

AVSLUT

Underrubriken kanske är lite hård, men workshopen 12e maj handlade om vad vi vill att Funktek ska bli efter att projektet tar slut 19 februari 2017. Det är ju via Allmänna arvsfonden. Man söker pengar för ett projekt som inte finns, ofta varar projektet i tre år. I fallet Funktek är syftet detta (saxat från AA:s hemsida):

          ”Funktek är ett projekt som handlar om att alla ska kunna gå på museum. Alla har lika stor rätt att delta och skapa kulturen! Men många museer är svåra att besöka om du har en funktionsvariation. Detta vill vi ändra på! Det gör vi genom att bjuda in dig med en funktionsvariation att utvärdera Göteborgs Stadsmuseums utställningar utifrån din funktionsvariation. Vi behöver din kunskap och erfarenhet för att kunna skapa ett bättre museum! Vi vill inte skapa fler särlösningar, vi vill skapa lösningar. Så att fler kan ta del av museets utställningar på samma villkor.

INLEDNING:
Vi samlades i biblioteket, i toppen av museet – det var nog rekord i antal deltagare – jättekul, för det var ett viktigt ämne som togs upp. Alla verkade vara på gott humör, alla är vi ju väldigt stolta över Funktek – vad vi genomfört genom alla våra workshops och samtal för att förbättra tillgängligheten för oss med olika funktionsuppsättningar. Frågan för projektet från början var: ”Hur kan man med nya tekniker förbättra museet?”. Under tidens gång har det handlat mer om att förbättra tillgängligheten för oss med olika funktionsvariationer.

En del av gruppen på väg till biblioteket, där workshopen ägde rum. På bilden ser man åtta personer, några åker i en hiss, några går i en trappa.

En del av gruppen på väg till biblioteket, där workshopen ägde rum.

Vi samlade ihop oss i tre grupper för att brainstorma, sätta upp tankar som post-it-lappar, och frågorna var (kortfattat):

  1. Vad är viktigt att vi pratar om när vi ska berätta om Funktek?
  2. Hur kan vi bäst hjälpa andra museer att bli mer tillgängliga?
  3. Vad ska hända med alla oss när projektet är över?


VAD BETYDER FUNKTEK FÖR DIG?

  1. “Funktek är bra därför att saker behöver testas i verkligheten… det finns en massa lagar men de som skrivit lagarna har själva inte upplevt hur det är att leva med normbrytande funktion”
  2. “Politiker borde sätta sig en vecka i en rullstol så får vi se vad som skulle hända med samhället sedan…”
  3. “Alla har funktionsvariationer, alla har egentligen behov av Funktek”
  4. “Alla kommer förr eller senare att få en normbrytande funktionsvariation… Funktek angår oss alla!”
  5. Varje människa är unik och ser, upplever på olika sätt
  6. “Vem som helst kan vara funktek-pilot”
  7. “Funktek gör det möjligt för fler att se och besöka de olika utställningarna.”
  8. “Jag har börjat leva mer i nuet och gå mer på tillfälliga utställningar.”
  9. “Ordet sprids bland Funktek-piloter och utökar antalet besökare!”
  10. “Jag tycker att det är viktigt att berätta om att Funktek syftar till att underlätta museibesök för människor med och ibland helt skilda handikapp/funktionshinder och skapa intresse för Funktek hos olika människor jag möter.”
  11. “Jag har börjat gå mer på museer. Började gå mer här (Göteborgs stadsmuseum) först, sen mer på andra.”
  12. “När jag berättar om Funktek för andra så blir de väldigt intresserade. Det är roligt!”
  13. “Funktek gör att museibesöket är värt! Värt att göra!”
  14. “Genom vårt metodtestande får man en ökad förståelse för hur museet funkar. Både som pilot och de som jobbar här.”
  15. “Det känns om som att man har lärt sig mycket nytt. Av att mötas tillsammans – olika personer. Att lyssna på varandra.”


VAD ÄR VIKTIGT ATT BERÄTTA OM?

  1. Viktigt att berätta vilka vi är, hur vi jobbat och vad vi åstadkommit= bättre tillgänglighet!
  2. People, process, product.
  3. Vi har en demokratisk process.
  4. Vi har olika bakgrund, olika funktionsvariationer, olika åldrar, olika erfarenheter, olika kön, olika etnicitet.
  5. Detta är på riktigt! Folk VILL jobba med detta (tillgänglighet) – det känns hoppfullt.
  6. Tillgänglighet har inte varit en stor fråga. Personer med funktionsnedsättning är en grupp med låg status, dålig ekonomi. Därför är det så bra att detta görs.
  7. Vi jobbar mot traditioner.
  8. Viktigt att våra erfarenheter inte glöms bort.
  9. En måste sikta långt men också vara beredd på att inte nå ända fram.
  10. Urbanum som exempel på hur vi jobbat – att vara med och påverka hur den skulle läggas upp. Ex. med kontraststråket.
  11. Hur piloterna utvecklats som människor.
  12. Handikapp är ett begrepp som inte stämmer med ett museibesök.
  13. “En speciell teknisk produkt som jag tycker vi ska lyfta fram är de här radiomottagarna (Whispers). Det har gjort stadsvandringarna väldigt mycket bättre! Man kan svara och säga sin mening. Det är ett väldigt genomtänkt och bra system. Slipper skrikande guider som ändå inte hörs och som kanske inte hör frågor och så. Helt enkelt bättre för alla tror jag.”

    Lilian sätter upp postit-lappar på en tavla under workshopen, med förslag från deltagarna. På tavlan står: Vad är viktigt att berätta om Funktek?

    Lilian sätter upp postit-lappar på en tavla under workshopen, med förslag från deltagarna.


VAD HAR VARIT MINNESVÄRT?

  1. Hemsideworkshopen var rolig, att också sitta två och två och “götta” ner sig i en hemsida.
  2. “Testade olika hjälpmedel. Kul och viktigt att få hänga med i tekniken. Se vad som är nytt och på gång.”
  3. “Grejen med Funktek är att alla är jämlika här… jag har aldrig känt ’där sitter ni där nere och här sitter vi här uppe’”.
  4. Respekt för varje individs behov. En blir tillfrågad.
  5. En kan ge sin input på olika sätt, det gör att fler kan säga vad de tycker.
  6. Möjlighet att ge sin feedback på olika sätt.
  7. En kan inte fatta hur det är om en inte påverkas av det själv.
  8. Vi är alla i gruppen olika med olika erfarenheter, olika men lika.
  9. Det är kul att som funktekpilot kunna påverka.
  10. “Funktek är en trygg miljö”.
  11. “Vi har den här olikheten gemensamt… vi skapar tryggheten tillsammans… vi vågar stå för våra olikheter inom Funktek”.
  12. “Det känns som att det ni gör, gör ni inte vara snälla. Känslan är att ni lyssnar och tar med er vad vi säger”.
  13. “Funktek har öppnat ögonen, jag förstår mycket mer av utställningarna och tillgängligheten i utställningarna”.
  14. Det är viktigt att testa i verkligheten.
  15. “Det känns inte som att jag går till jobbet, det känns att jag gör något bra och viktigt när jag är med i funktek”.
  16. “Det är bra att ni skickar ut påminnelse-mail”.
  17. Vi har en demokratisk process.
  18. Vi har olika bakgrund, olika funktionsvariationer, olika åldrar, olika erfarenheter, olika kön, olika etnicitet.
  19. Detta är på riktigt! Folk VILL jobba med detta (tillgänglighet) – det känns hoppfullt.
  20. Tillgänglighet har inte varit en stor fråga. Personer med funktionsnedsättning är en grupp med låg status, dålig ekonomi. Därför är det så bra att detta görs.
  21. Vi jobbar mot traditioner.
  22. Viktigt att våra erfarenheter inte glöms bort.
  23. En måste sikta långt men också vara beredd på att inte nå ända fram.


HUR SKA VI BERÄTTA OM FUNKTEK?

  1. Frågor i manualen vad som är normalt och att fånga in läsaren om att “kan vem som helst bli funktekpilot”. Viktigt att få folk att reflektera om funktion.
  2. Vi behöver tid tillsammans för att vaska ur vad som är det viktigaste att berätta om!
  3. Personer ska synas i manualen. Personligt är viktigt.
  4. “Viktigt att berätta vilka vi är, hur vi jobbat och vad vi åstadkommit = bättre tillgänglighet!”.
  5. Vill berätta om Urbanum, som ett case för hur vi jobbat och gjort skillnad.
  6. People, process, product.
  7. Våra erfarenheter kring syntolkning är viktigt.
  8. Andra saker att ha med: Lön, att det är viktigt, pengar är status, kan sätta funktek på mitt cv.
  9. “Vi har ju kompetens inom området otillgänglighet och är experter och därför ska vi få betalt för det.”
  10. Det är viktiga frågor och expertis i viktiga frågor kostar, jämföra med andra fält.
  11. Funktek-piloter lär sig också om tillgänglighet.
  12. “Vi Funktek-piloter ser museet och huset med nya ögon”.
  13. Allt måste testas, för kompetensen finns tyvärr inte i verksamheten.
  14. Att det går att använda sin funktionsvariation till något kreativt.
  15. Vi vill berätta om hur vi gör workshops.
  16. Respekt för varje individs behov. En blir tillfrågad.
  17. Det är viktigt att testa i verkligheten.
  18. En kan ge sin input på olika sätt, det gör att fler kan säga vad de tycker.
  19. Möjlighet att ge sin feedback på olika sätt.
Vad är viktigt att berätta om Funktek? En tavla full med postit-lappar.

Vad är viktigt att berätta om Funktek?


ALLMÄNT OM UTFORMNINGEN:

  1. Något som gör ett starkt första intryck. Man ska fångas in. Det ska inte bara vara tråkigt ”bla bla bla” utan något roligt.
  2. ”Det hade varit kul om det i början av manualen var ett stycke text skrivet i blindskrift. I vanlig text kan det stå: ”tycker du att detta är svårt förstå? Så här är det för folk som inte kan se”.
  3. ”En sak vi kommit fram till är att det är bra med olika nivåer… manualen borde också vara så… Och med ljud… och någon kanske behöver bildkomplettering”.
  4. Syntolkning är viktigt! Både att manualen syntolkas men också att den berättar om syntolkning! Det är bra också för seende att man blir uppmärksammad på vad som händer.
  5. Texterna måste tänkas igenom, lättläst. Ex: ”Det där får vi skjuta upp…” (Skjuta upp vaddå?) eller ”Kan du sätta en kråka här…” (”Va, vad äckligt!”) Tar en sådant bokstavligt kan det bli konstigt. Bättre att tänka klarspråk.


OLIKA FÖRSLAG:

  1. Föreläsningar/Att besöka ställen/människor och berätta om Funktek.
  2. Vi måste berätta! Det talade ordet!
  3. Besöka och berätta!
  4. Bjuda in och låta folk testa.
  5. Använda storytelling för att berätta.
  6. Utbilda alla i tillgänglighet. Vi skapar en plan för implementering som kan gå vidare till andra museer.
  7. Petcha Kutcha – korta berättelser om/av olika personer som snabbt fångar in en.
  8. Allt måste ju inte vara text, det kan också vara en radiodokumentär.
  9. Var med på Röhsskas pensionärshappening (är som ett berättarcafé / föreläsningsserie om olika teman). Eller kanske göra egna föreläsningar här (på museet)? Om Funktek. Ha det lite på kvällstid – så kan olika personer och åldrar mötas. Det blir ett “för alla-happening”.
  10. Ha en drop-in-biograf, som berättar om Funktek, fånga intresse.
  11. Vara med på festivaler och kulturkalas! Många människor på stan.
  12. Träffa människor – viktigt att kunna höra av sig igen, kunna rådfråga.
  13. Personliga berättelser!
  14. Personalworkshop (ha liknande workshop med personalen som med oss här – vad har de lärt sig? Vad tycker de är viktigt att berätta? Hur ser de på Funkteks framtid? Vad inom tillgänglighet vill de lära sig mer om?).

Bokideér: 
  1. ”Jag vill ha en rullstolsformad bok”.
  2. ”Om det blir en bok ska den se rolig ut.”
  3. Bilder på omslaget och i boken.
  4. Bra typsnitt. Funkteks typsnitt funkar bra. ”Stort och fint”, Detta borde vi testa längre fram! Luft mellan raderna.
  5. Inte för tung bok, den ska vara lätt att hålla.
  6. Tonalitet och design på boken “en ska bli intresserad direkt och fångas in”.
  7. Vi ska skriva i klarspråk och tydligt.
  8. Gillar bokomslag med bilder.
  9. Boken ska finnas i ljud.
  10. Tecknad serie inne i boken.
  11. Vore bra att ha workshops om utformning av bok, typsnitt färger, bilder etc.

En grupp får frågan vad en tycker om Funkteks flyer (pratbubblan)?  
  1. ”Ja! Då känner vi igen oss!”
  2. Lite mera ljusgult. Alla sidor kan vara gula.

Filmidéer:
  1. ”En websida/film med text som blinkar och visar hur en dyslektiker kan uppleva ”vanlig” text”.
  2. Korta kärnfulla filmer som är roliga och drabbande.
  3. Filmer som får en att “se med andra ögon”.
  4. Vi Funktek-piloter ska vara med i filmerna, inga skådespelare.
  5. Vi kan göra en dokumentär. Låta en professionell dokumentärfilmare berätta om funktek och oss och vad vi kommit fram till, hur en ska bli mer tillgänglig.
  6. Film ska vara i snuttar.
  7. Ingen “stackars dig” porträtt i filmen
  8. Skuttande bokstäver upp och ner (i film som påvisar dyslexi för dem utan dyslexi).
  9. ”En film med jättehöga konstiga ljud som gör att en inte kan koncentrera sig”.
  10. ”Om vi med diagnoser själva får berätta hur vi upplever världen skulle världen se annorlunda ut”.
  11. Inte smyga in dialekter.

Radio/TV: 
  1. Sända i Göteborgs öppna kanal.
  2. Göteborgs Närradio.

HUR SER DU PÅ FUNKTEKS FRAMTID?
  1. “Vi vill fortsätta!” “På något sätt måste vi fotsätta för det är så trevligt att träffa alla som är med här”.
  2. “Det är frågor som vi behöver arbeta vidare med på så många olika plan”.
  3. “Samhället borde bli funktek:at också!” .
  4. “Funktek borde inte stanna vid bara museerna, det finns så mycket mer som behöver detta! Det är så himla mycket som inte är anpassat”.
  5. Alla tycker att idén om ett socialt företag låter bra.
  6. “Allt måste testas, för kompetensen finns ofta inte inom verksamheterna”.
  7. “Det är bra att få använda sin funktionsvariation till någonting kreativt!”.
  8. “Det skulle vara bra om det blev något som kunde skapa jobberfarenhet”.
  9. “Jag skulle varit med i Funktek även om jag inte fått betalt.”
  10. “Samtidigt är det viktigt att vårt jobb värdesätts”.
  11. “Varför skulle vi inte ha lön?!”.
  12. “Det är bra att få använda sin funktionsvariation till någonting kreativt!”.
  13. Kan vi bilda en tillgänglighets-expert-grupp/råd inom kultursektorn i kommunen? Kan vi samarbeta med de andra tillgänglighetsråden?
  14. Certifiering! Kan vi skapa som ett Funktek-certifiering? Vi kan utvärdera olika verksamheter och ge dom olika många stjärnor beroende på hur tillgängliga de är.
  15. Funktek finns på en nivå, kan vi finnas på en annan nivå?

Övrigt (jobbsituation):
  1. “Att fajtas med försäkringskassan tar så mycket kraft att det krävs nästan att en måste vara frisk för att orka.”
  2. “För att orka vara sjuk måste man vara frisk…” (ang. försäkringskassan och att jobba).
  3. Att kunna och vilja jobba efter sina behov .

    Diskussion och sammanfattning efter workshopen. Det är minst 15 personer på bilden. Vi sitter i biblioteket.

    Diskussion och sammanfattning efter workshopen.

Av: Fredrik Eriksson

Även om ”alla andra” inte finns så är jag så trött på att glömmas bort.

På bilden ser man Felicia. Hon har rött långt hår, svart tröja med grå huvtröja. Hon sitter i en rullstol på kullerstenar.

Felicia Sparrström är 26 år och bor i Göteborg. Hon är intresserad av hälsa, teater och av att skriva. Hon tycker om att beröra andra genom det hon skriver, genom att ta upp viktiga ämnen som nog många tänker på men som man kanske inte själv vågar ta upp.

Jag har alltid försökt att inte tänka på den diskriminering som drabbar främst oss med funktionsnedsättning. Jag läser t.ex. aldrig statistik om hur många av oss med funktionsnedsättning som inte får jobb och jag försöker att inte tänka på alla ställen som vi inte kan komma in på. Jag undviker också att läsa artiklar om när någon med funktionsnedsättning har blivit illa bemött. Jag klarar liksom inte av att tänka på alla orättvisor. Men den senaste tiden så har jag haft lite för mycket tid till att fundera över just denna diskriminering och just det faktum att vi ofta inte ens nämns som en minoritets grupp.

När man pratar minoritetsgrupper så brukar man prata om homosexuella och personer med ursprung från något annat land och diskriminering mot kvinnor men ofta tycker jag folk glömmer oss med funktionsnedsättning.

Egentligen vet jag ju att vi räknas som en diskriminerad minoritet och många är medvetna om vår situation som faktiskt går framåt. Tänk bara för 40-50 år sedan så bodde nästan alla med någon form av funktionsvariation gömda på någon intuition och nu kan vi ändå få ett jobb som ”alla andra” och leva ett vanligt liv med både familj och barn.

Men jag tänkte på det där vem är ”alla andra”? Är det alla som inte har en synlig eller intellektuell funktionsnedsättning? För det är så lätt att man utgår från sig själv när man pratar om diskriminering och att tänka att ”alla andra har det mycket lättare”. Det är så lätt att glömma att det är så många fler i samhället som blir diskriminerade. Jag utgår från mitt perspektiv och den diskriminering som råder mot mig som funktionsnedsatt kvinna, men vi är så många som blir diskriminerade av olika anledningar, först har vi ju de andra minoritetsgrupperna, men det räcker med att du har en övervikt för att du ska ha svårare att få jobb. Det räcker också med att du är ung kvinna för att få en klapp på axeln och en ”lilla gumman” stämpel eller få mindre lön än en jämnårig man. Det är som sagt väldigt lätt att utgå från sig själv och är du just ung kvinna så utgår du från just det perspektivet och den diskriminering som råder då, medens jag som funktionsnedsatt kvinna önskar att jag bara fick vara med om den diskrimineringen som ”vanliga” kvinnor får vara med om.

Så även om det ibland är bra att tänka på att vi är många i samhället som blir diskriminerade vid olika tillfällen och att det faktiskt inte bara är jag som har det jobbigt, så kan jag inte låta bl. Även om jag försöker undvika det, att tänka på att vi så ofta glöms bort som minoritetsgrupp. Jag kan inte låta bli att bli riktigt ledsen över att nybyggda caféer inte har haft en tanke på att vi med rullstol ska kunna komma in, eller att min favoritaffär endast har två branta rännor som ramp som jag omöjligt kan ta mig upp för själv. Jag kan inte heller låta bli att bli ledsen över att de flesta receptioner är så höga att jag inte når upp över kanten eller att det arbetas aktivt för att det ska bli en bra könsfördelning på arbetsplatser. Och att invandrare ska få komma in på arbetsmarknaden, medans vi med någon form av funktionsvariation ska bli glada över om vi får en praktikplats, även det som sagt går framåt på den fronten också. Men det är många som har väldigt lite kunskap om funktionsnedsättningar och är rädda för att anställa oss då de har förutfattade meningar om vad ”vi” klarar av och inte klarar av.

Så även om ”alla andra” inte finns och att vi är många i samhället som blir diskriminerade och inte behandlade på ett okej sett så är jag trött på att glömmas bort, trött på att inte räknas med, trött på att inte kunna komma in i min favoritaffär och trött på folks förutfattade meningar om mig och vad jag klarar av och inte klarar av.

Felicia Sparrström

Det är inget ”fel” på mig

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

Inlägget handlar om exkludering, anpassning och mycket mer.

Jag föddes med en funktionsvariation som kallas ryggmärgsbråck. Det innebär att vissa nerver i ryggraden inte fungerar som de brukar hos andra. Några konsekvenser av detta är att jag har svårt att gå och tar mig fram med kryckor, rullstol och elmoped.

Vi lever i ett samhälle som säger att allt som inte är som saker brukar vara, är fel och ska i största möjliga mån ”fixas”, det vill säga fås att fungera som allt annat och att personer som avviker egentligen inte ska göra det. Detta leder ofta till stor ohälsa hos individen, både fysisk och psykisk. Jag har upplevt att allt många gånger läggs på en själv vilket leder till att en börjar tro att det faktiskt ÄR fel på en. Att behöva ringa gång på gång till Försäkringskassan och lämna meddelanden utan att de ringer upp, att ständigt försöka ta sig in i affärer som säger ”Ursäkta, det är lite trångt” utan att de bryr sig om att förändra sig, att vi har lagar om tillgänglighet som inte följs, att få höra av skolor att de inte vill ta emot en elev som studerar på halvfart med motiveringen ”Det är ju bättre att vi fyller upp en hel plats än en halv”, allt detta sänder signalen: ”Det är fel på dig och det är ditt problem”. Men jag är en HEL människa. Inte en halv. Det finns inga halva människor.

Även om jag personligen inte önskar någon annan ett liv i min kropp tycker jag det är tragiskt att så många foster med ”defekter” aborteras eftersom det främst verkar bero på samhällets negativa syn på alla som är annorlunda. Jag har en kompis i rullstol som hela sitt liv fått höra att hon minsann klarar allt lika bra som alla andra medan jag å andra sidan fått höra allt jag inte klarar. Inget av synsätten är bra. Får du höra att du klarar allt som alla andra måste du hela tiden försöka leva upp till förväntningar som du inte kan leva upp vilket leder till utbrändhet eftersom du inte är som alla andra. Men får du höra att du inte klarar något vågar du inte heller se din unika potential.

Jag använder ofta rullstol. Rullstolen är en stark symbol i samhället för funktionsvariationer. Jag har många gånger upplevt att människor tyckt att det varit ”bättre” de gånger jag använt kryckor och känt att min omgivning ser det som mer värdefullt att kunna gå än att använda rullstol och jag undrar varför. Ser de en person med kryckor som mer kapabel än en person med rullstol? Jag är glad att jag kan gå litegrann men det finns mycket som är bra med en rullstol också och det värsta med att jag har svårt att gå är inte så mycket just att jag har svårt att gå som att samhället är otillgängligt och exkluderande.

När jag träffade en av mina kompisar var hon tillsammans med en kille i rullstol. Av närstående fick hon flera gånger frågan när hon skulle göra slut med honom. Till slut gjorde hon det, inte bara därför men det är omöjligt att veta hur stor del det var av hennes beslut som påverkades av yttre press.

Jag vet inte hur många gånger jag känt mig ”jobbig” för att jag haft särskilda behov och andra behövt anpassa sig och jag kan inte heller räkna alla tillfällen andra inte velat anpassa sig efter mina behov. Detta har lett till att jag på olika sätt bett om ursäkt för mig själv och min blotta existens. Men jag är människa som alla andra och min rullstol är en del av mig. Det går inte att inkludera mig och samtidigt exkludera mina kryckor.

Samhället, öppna ögonen! Varje individ är exakt som den är oavsett om du/ni vill det eller inte. Istället för att se en funktionsvariation som att det är något som blivit fel är det dags att se det som att det är så det ska vara. För det är så det är. Vi måste börja värdesätta våra olikheter, inse att vi alla har olika saker att ge och att annorlunda perspektiv berikar. Om alla såg individuella variationer som något som ska finnas skulle vi ha ett samhälle som var tillgängligt och inkluderande. För ALLA. Det är inget ”fel” på mig. Det är samhället som säger att det är fel på mig och den som sade det kan va det.

Av: Angela Åquist, 17 maj 2016

BLOGGAR, MASSVIS AV BLOGGAR

Idag blir det flera bloggar inom olika områden av funktionsnedsättningar. Fyll gärna på med egna exempel. :)

På bilden ser man två händer på ett tangentbord och texten "blogging" på dem.

Bloggar, massvis av bloggar.

https://prestationsprinsen.wordpress.com/ Hon som bloggar är civilekonom som pluggat psykologi och specialpedagogik. Här är hennes egen beskrivning: ”Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör ”annorlunda”: stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.”

http://www.kaosteknik.se/ En mamma som bla är specialpedagog med barn som har NPF. Här är hennes beskrivning: ”För mig är kaosteknik allt det man gör för att minimera, begripliggöra, synliggöra och hantera det kaos som kan uppstå i och kring en person med funktionsnedsättning.”

https://textilochtips.wordpress.com/ Tipsar om mönster och beskrivningar till lättsydda och lättpåtagna kläder om man är rörelsehindrad eller har en funktionsnedsättning.

http://blogg.likaunika.org Lika Unika är en svensk federation inom funktionshinderrörelsen som verkar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, framförallt med nedsättningar kopplat till syn, hörsel- och rörelse.

https://sarskildabarn.wordpress.com/about/ Bloggar om livet där dottern har flera funktionsnedsättningar. Delar med sig om kontakter med myndigheter, hur det är att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättningar och vill vara inspirerande för andra.

http://livskick.nu/ Beskrivningen av sajten: ”Livskick är ett alternativ till andra livsstilsajter som pratar om hälsa utifrån viktnedgång och att forma kroppen. Vi fokuserar istället på hälsa utifrån ett balanserat perspektiv.” Bloggarna har själv erfarenhet av ätstörningar.

http://www.fantastiskaforaldrar.se/ De har barn med NPF-diagnoser (neuropsykiatriska diagnoser) och vill ge råd till andra.

https://rsmhbloggen.se RSMHbloggen drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Här kan du läsa aktuella inlägg med fokus på social och psykisk hälsa. Bloggen är en brukarblogg, vilket innebär att alla som skriver här har erfarenhet av psykisk ohälsa. Antingen för egen del eller som närstående.

http://www.eddiewheeler.com/ Han gör musik, bloggar, videos, är på Facebook och mycket mer.

http://nomell.se/ Johan Nömell skriver om sitt liv som blind, om ny teknik vid funktionsnedsättningar, ledarhundar, familjen, träning mm.

http://www.annabergholtz.se Fick barnreumatism och blev blind vid 24 års ålder. Är utbildad journalist och socialpedagoog. Jobbar som föreläsare om bla tillgänglighet och ”normkreativitet”.

http://tourettebloggen.se Man med tourettes, ADHD och OCD (tvång) beskriver sin vardag med familj och jobb.

RUNDVANDRING I MUSEET MED ”FUNKTEK-GLASÖGON”

 

Jag fick en ide om att testa museet utifrån ett ”Funktek-perspektiv” – med det menar jag att försöka tänka på om rullstolar kommer under montrar, om miljön är bullrig, om texterna är lättlästa, om belysningen är bra, om det finns mycket intryck osv. Jag gick igenom halva museet, tänkte tagit hela museet, men efter fyra timmar av att försöka hitta exempel som var bra och vad som var mindre bra eller rätt av usla, så var jag och hjärnan rätt utmattade. Insåg att det var en lite för stor uppgift att försöka skumma av hela museet utifrån ett ”Funktek-perspektiv”…haha Jag har säkert glömt mängder med detaljer, men detta är bara en mikroskopisk sammanfattning :)

På bilden ser man ingången till stadsmuseet. Gröna dörrar och entré i rosa text.

Ingången till Stadsmuseet har fin arkitektur.

MUSEESHOPEN Den ligger precis till vänster efter entrén till museet. Jag hade inte så mycket att anmärka, visst det finns mycket artiklar och prylar att tappa koncentrationen bland, men det är väl en del av charmen med en bra butik. Dock kan det vara lätt att riva ner föremål.

På bilden ser man en tavla med texten: museet har funktionshinder, inte besökarna!

Museet har funktionshinder, inte besökarna!

RESTAURANTEN Färden gick vidare till restauranten som ligger precis till höger efter entrén till museet . Det var ganska låg ljudnivå, trots att det var en hel del folk där, kan tänka mig att det är väl ljudisolerat. Trappor till toaletten gör det omöjligt att ta sig dit med rullstol eller om man har ett rörelsehinder. Bättring!!

På bilden ser man restaurangen. Det är tegelgolv med vita valv och en disk med kaffekanna och olika matvaror på.

Restaurangen med mysiga valv.

RECEPTIONEN MED OMGIVNINGAR Ner för en trappa eller en tydligt märkt och väl fungerande hiss, ligger receptionen. Den är inte svår att missa. Bakom disken står två trevliga individer. Det svåra är att veta var utställningarna börjar – när behöver man lösa entrébiljett? Skulle behövt en linje som talar om var utställningarna börjar, t.ex. kan man gå in och fika utan att lösa biljett? Här står även en skylt med information om utställningarna, lite vid sidan av receptionen. En bit bort, till höger om receptionen, står stolar och bord placerade där man kan fika, här finns även en scen och en filmduk. Precis till höger om receptionen ligger toaletterna som är tydligt utmärkta.

På bilden ser man receptionen. Framför den står en rosa, rund soffa, rummet är kanske 30 meter långt och 20 meter brett. Längst bort till höger ser man en filmduk och stolar och bord.

Receptionen som är välfungerande, den rosa soffan gillar jag.

På bilden ser man en stor affisch som visar var på museet utställningarna ligger och hur man tar sig dit.

Information jämte receptionen.

HISSEN TILL UTSTÄLLNINGAR BAKOM ENTREN Hissen är tydligt utmärkt och fungerar väl, med roliga figurer på väggarna inuti hissen. Det skulle varit bra om skylten som står i entrén med info om utställningarna, även funnits i hissen, så att man vet vad som väntar en.

TILL VÄNSTER OM RECEPTIONEN Dit kommer man till en mindre utställning och lite längre bort ligger ”Urbanum” – utställningen som vi testpiloter i Funktek har varit med och tagit fram. Den är väl analyserad, efter otaliga workshops, så den tar jag inte upp igen, men den är väl värd ett besök för att se vad det går att åstadkomma med lite förändringsvilja.

Hissen till olika utställningar. Den har en blå öppning och är kanske 4 meter lång och 1,5 meter bred.

Hissen till utställningar (bakom entrén).

TRAPPAN TILL HÖGER OM RECEPTIONEN Till höger om toaletterna går en lång trappa som inte är speciellt tydligt utmärkt – var går den någonstans? Här finns dock en välfungerande hiss. Till vänster om trappen ligger en annan ingång till restaurangen, här är dock en hög kant att ta sig över, man kan snubbla på den om man har en synnedsättning, det blir svårt med rullstol eller om man har ett rörelsehinder, men även för mig som snubblar lätt.

Hissen och trappan bakom receptionen till våning ett. Det är en hiss som bara går 2 meter upp.

Trappan och hissen till höger om receptionen

DET MYSTISKA RUMMET Om man går till höger efter trappan, kommer man till ett stort rum med lösa tegelstenar på golvet. Det ser väldigt gammalt ut och lite mystiskt. Får man gå in där? Vad är det till för? Nyfiken som jag är gick jag in där. Rummet verkade vara flera hundra år gammalt, det låg lösa tegelstenar på golvet och stod mängder med stolar och bord utplacerade, kan det vara ett rum som är till för restauranten på motsatt sida? Stod inga skyltar om det dock. Det kan skapa mycket förvirring för mig och många andra, jag går gärna in i öppna rum, men ibland får man inte det, då är det bra med en skylt som säger stopp!

Ett mörkt rum med flera valv, tegelgolv med lösa stenar. Det är säkert 40 meter långt och 20 meter brett.

Det mystiska rummet med låg belysning och lösa stenar.

VÅNING ETT När man går uppför den omärkta trappan, eller tar hissen dit, som fungerar väl, kommer man till en våning med två utställningar och gården. Vid hissen finns det en kant utanför, som man snubbla på, eller som kan vara svår att ta sig uppför med rullstol. Lite knepigt tycker jag, när hissen är till för främst rullstolar, rullatorer och barnvagnar. Här finns utställningarna ”Förhistoria – spåren talar” och ”Vikingar”.

En kant vid hissen man kan snubbla på. Den är ca 5 cm hög och gör det svårt att ta sig över med tex permobil.

Vid hissen finns det en kant man kan snubbla på.

FÖRHISTORIA – SPÅREN TALAR Jag tycker den är tilltalande utställningen, den är ljus och snygg. Det som möter en först är en vepa med text, som beskriver utställningen kortfattat. Den är väldigt svårläst – vit text på blandad bakgrund – mycket grått och ljust. Det finns flera vepor som är svårlästa i utställningen. Snygga montrar, men väldigt svåra att läsa, speciellt på engelska! Det är omöjligt att komma under med rullstolar också. Det finns inga förklaringar på vad som finns i alla montrar, det hade varit bra med en siffra till varje föremål. Det ställs frågor här och där, som denna: ”Gropar för offer. Vi vet inte varför man gjorde dem, men ännu på 1900-talet offrade människor smör i dem. Sedan hur länge har man gjort det?”. Sådant tycker jag är förvirrande, skulle behövt svaret längre ner eller i montern.
Jag hade på mig brusreducerande hörlurar, som jag lånade av Funktek, för att stänga av störande ljud när det blev för mycket oljud i utställningarna, mest för att jag tappar fokus så lätt. Men de flesta har ju inte sådana hörlurar.

En väldigt svårläst information. Bakgrunden har flera färger och texten på är vit vilken gör den svår att läsa.

En väldigt svårläst information.

 

På bilden ser man en monter med glas runt. I montern ligger diverse saker från förhistorisk tid. Det är svårt att veta vad det är för saker eftersom information saknas.

Monter med olika saker från förhistorisk tid.

På bilden ser man ett par brusreducerande hörlurar.Brusreducerande hörlurar kan vara väldigt hjälpsamma för att stänga av ljud ibland.

Brusreducerande hörlurar kan vara väldigt hjälpsamma för att stänga av ljud ibland.

YTTERGÅRDEN Rakt fram efter trappan ligger yttergården. Den är väldigt vacker, speciellt när det blommar, med stora porträtt på gamla vetenskapsmän (inga kvinnor dock, vilket är trist). Dock finns ingen information om dem eller något annat där ute. Det finns bara trappor ner, inga ramper för rullstolar. Jag vet inte ens om jag fick gå ut, men jag brukar testa mig fram 😉

På bilden ser man gården på stadsmuseet. Det är höga väggar runt den med flera meter höga fönster. I mitten ser man en stor glaspyramid som fungerar som ett fönster.

Den vackra gården på stadsmuseet.

VIKINGAR Snygg utställning på många sätt! Dock så är belysningen svag i nästan hela utställningen. Den är rätt ljudlig, det känns som att ljudet från röster fortplantar sig i rummet. Belysningen på skyltar är rätt dålig, svårt att se vad som står. Montrar i rummet är märkta enligt 1, 2 osv., men jag tappade bort mig efter 2 och hamnade på 15 och 16 – oerhört stressande, det behöver vara mycket tydligare åt vilket håll man ska gå, t.ex. med pilar eller belysning i golvet. På andra våningen är det en hög tröskel in. Ingen hiss upp till våning två, man får först ta sig ut och ta hissen vid trapphuset. Trapporna upp till andra våningen på utställningen är en trappa som går runt, är oupplyst och trång – väldigt lätt att snubbla om man har synnedsättning. Hissen till nästa utställning är lite dold och inte tydligt utmärkt.

På bilden ser man upplysta montrar på ett trägolv. Det är dunkelt i utställningen.

Montrar inne i den fina, men dåligt belysta utställningen ”Vikingar”.

 

En svart spiraltrappa i utställningen "Vikingar".

Trappan i utställningen ”Vikingar”.

 

OMÄNSKLIGT En gripande utställning som handlar om bl.a. rasbiologi och synen på funktionsnedsättningar förr. Denna utställning låg i anslutning till Vikingar, handtaget till trappan till utställningen tog abrupt slut, om man har en synnedsättning eller rörelsehinder kan det sluta med att man trillar ner. Det finns lurar man ska lyssna på i utställningen. Först försökte jag lyssna på ljudet med lurarna, men det kom inget ljud. Då kom jag på att man skulle använda speciella kort för att lyssna. Dessa är svåra att hitta. Sen är det svårt att veta var man ska lämna dem. Finns kanske någon som tror att det är engångskort. Sen är korten rätt otydliga med vad bilderna betyder. Engelska kort funkar inte alltid, det blir inget ljud. Ljudet på luren är väldigt hög och sprider sig ut i rummet! På något ställe hakar ljudet upp sig och startar om. När det gäller film: Tre filmsymboler utan förklaring. Engelska blir på svenska och det var ingen skillnad på lättläst eller vanlig svenska när jag skulle kolla på en film. Vid utställningen finns det en toalett, som inte är skyltad. Märkligt.

Hörlur i mässing, ca en dm lång och två cm bred, till berättelserna i utställningen Omänskligt. Bakom den ser man två texter.

Hörlur till berättelserna i Omänskligt.

 

På bilden ser man vita, gula och blå kort som används för att lyssna på utställningen Omänskligt.

Korten till utställningen Omänskligt.

På bilden ser man en tv-skärm där man lägger kort ovanför för att se och lyssna på videon.

En video från utställningen Omänskligt.

På bilden ser man en trappa med handtag. På högra sidan slutar handtaget tvärt och man riskerar att ramla.

Trappan med tvärt stopp, kolla på den rosa tejpen som Funktek satt där! :)

1800-TALETS GÖTEBORG Den ligger i anslutning till utställningen Omänskligt. Mängder med intryck. Spännande utställning. Startar med en projektor som spelar upp bilder på måfå verkar det som. Texten i skåpen är liten. En sak som är störande är att det inte är siffror på något i montrarna. Det finns text men jag vet inte vilken text som hör till vilket föremål. I vissa montrar är belysningen dålig. Även svårt att ta sig fram under vissa montrar med rullstol. Dock fanns det någon monter som hade siffror på prylarna med text kopplad till föremålen, vilket ju var bra.

En monter med glas runt, däri står saker från 1800-talet, bla en lampa. Det finns text till sakerna men inga nummer kopplade, så man får chansa vilken sak som tillhör vilken text.

Monter utan nummer gör det otydligt. Det finns text till sakerna men inga nummer kopplade, så man får chansa vilken sak som tillhör vilken text.

1700-TALETS GÖTEBORG Den ligger i anslutning till 1800-talets Göteborg. Den ser snygg och väl upplyst ut när man kommer in, den är inte rörig. Det första som tar mitt fokus är ett lejon som kissar! Det låter i alla fall så! Det skvalpar oavbrutet, där jämte finns en information om utställningen med text på svenska och engelska. Man trycker på en knapp så börjar en kvinna prata om utställningen. Jag vill gärna höra exakt vad som står på skylten, men texten är ändrad, det blir rörigt, samtidigt som det kissande lejonet fortsätter i bakgrunden, koncentrationen är helt borta! Det finns siffror på prylarna kopplade till texter i utställningen vilket är bra. Tycker att denna utställning har minst bristande tillgänglighet av dem jag gick igenom. Men som sagt, detta var ungefär hälften av vad detta fina museum har att erbjuda.

Ingången till 1700-talet är inbjudande men lejonet "kissar" hela tiden, så det gör det svårt att koncentrera sig. På bilden ser man ett grönt lejonhuvud och en text som man kan få att prata.

Ingången till 1700-talet är inbjudande men lejonet ”kissar” hela tiden så det gör det svårt att koncentrera sig.

Av Fredrik Eriksson

Workshop i bilder

Nu vill jag beskriva hur en workshop kan se ut. De skiftar ofta i form, men vi börjar våra workshops i biblioteket, eller i något konferensrum, med att berätta vilka vi är och alla deltagare får säga sitt namn. Därefter har vi genomgång om vad vi ska göra – alla får varsitt papper med information, anteckning och penna. Sen går vi till utställningen. Hoppas ni finner inlägget vara intressant. Glad påsk förresten 😀

 

På bild ett ser man Lilian, hon har blont hår, svart tröja med vita prickar, hon håller ett block i handen. Till vänster om henne står Jenny från Funktek, hon har en röd tröja och mörkt hår. TIll vänster om henne står David från arkitektfirman, han har en kavaj och har mörkt hår. Vi möts alla utanför utställningen. På bild två går deltagarna in i utställningen, genom en smal dörr. Rummet är blått, det står en tv i mitten, och bänkar. Första uppgiften var att ta del av en film om medeltiden.

1. På bild ett möts alla utanför utställningen som är på gång att ta form, på Stadsmuseet i Göteborg. Lillian inleder med att berätta om vad vi ska göra under workshopen. 2. På bild två går deltagarna in i utställningen. Första uppgiften var att ta del av en film om medeltiden, så alla fick sätta sig ner och titta. Vi börjar våra workshops med att berätta vilka vi är och alla deltagare får säga sitt namn. Därefter har vi genomgång om vad vi ska göra – alla får varsitt papper med information, anteckning och penna. Sen går vi till utställningen.

På bild ett texttolkar en kvinna med blont hår och grön tröja en film om medeltiden, en introduktion till utställningen som ska öppna i mars 2017. På bild två ser man en stor tv där mannen från arkitektfirman, visar skisser på utställningen. Detta för att underlätta för deltagarna när man tar sig runt i utställningen. En blond kvinna med röd tröja teckenspråktolkar. Det är viktigt att alla ska kunna förstå innehållet under våra workshops, därför finns det assistenter som hjälper till.

1. På bild ett teckenspråkstolkar en kvinna en film om medeltiden, en introduktion till utställningen som ska öppna i mars 2017. Det är viktigt att alla ska kunna förstå innehållet under våra workshops, därför finns det assistenter som hjälper till på olika sätt. 2. På bild två visar David från arkitektfirman skisser på utställningen, hur den kan tänkas se ut när den är klar och för att underlätta för deltagarna när man tar sig runt i utställningen. Även detta teckenspråkstolkas.

På bild ett ser man två kvinnor; den ena är blond med mörka kläder, den andra har mörkt hår, lila tröja och blindkäpp. De två går på en ca 80 cm bred passage. Jämte dem finns en monter och ett bord. De testar om det är lätt att ta sig fram om man har en synnedsättning. På bild två, som är tagen på samma ställe, undersöker en kvinna med mörkt hår och mörk tröja, i rullstol, hur smalt utrymmet är att ta sig fram i. Det är smalt, en större rullstol skulle inte komma igenom.

1. På bild ett testar två kvinnor utrymmet jämte en monter och tavla. Hur smal gången är, om det är lätt att ta sig fram om man har en synnedsättning. 2. På bild två undersöker en kvinna hur smalt utrymmet är för en rullstol att ta sig fram. Det finns knappt något utrymme alls över, en större rullstol skulle inte komma mellan, vilket är en viktig kunskap att föra vidare till de som ska bygga utställningen. Det är mycket sånt vi gör – mäter, testar, analyserar, utforskar, känner, pratar, tycker osv – allt för att göra museet mer tillgängligt.

På bild ett ser man ledaren Hanna med mörkt hår och en jacka med texten Funktek på. Jämte henne står en testpilot med blont hår, blå tröja och röd väska. De pratar om texter på en blå monter. I det här fallet är texten silvergrå, vilket kan ge reflexer och vara svårläst. På bild två undersöker testpiloterna tillsammans med ledarna Jenny och Daniel, och Daniel från arkitektfirman, en passage. Rummet är ca tre meter till taket och har trägolv. Hur kan man förändra? Vad är bra och vad är dåligt?

1. På bild ett pratar Hanna och en testpilot om texter på en monter. I det här fallet är texten silvergrå, vilket kan ge reflexer och vara svårläst. Många skyltar och texter kan göras mycket mer lättlästa genom att tex lägga en svart linje innan texten, eller välja rätt färger och storlek, som både de med synnedsättning kan ha lättare att läsa, men även jag som har svårt att fokusera i att läsa text har nytta av. 2. På bild två undersöker testpiloterna tillsammans med ledarna Jenny, Daniel och Daniel från arkitektfirman, en passage – hur kan man förändra? Vad är bra och vad är dåligt?

 

 

På bild ett är det två grupper i två olika rum som bland annat undersöker montrar och ett stort bord som kommer innehålla gamla brev och verktyg. Det är 10 personer på bilden. Väggarna är röda och blå. På bild två är det väggar som behöver flyttas för att alla ska kunna komma fram. Det hänger texter på vita tavlor, Hanna står med ryggen mot kameran och Lilian bär en flyttbar vägg.

1. På bild ett är det två grupper i två olika avdelningar som bland annat undersöker montrar och ett stort bord som kommer innehålla gamla brev och verktyg. Det finns mycket att tänka på vad gäller framkomlighet, läsbarhet – belysning, text och mycket mer. 2. På bild två är det väggar som behöver flyttas för att alla ska kunna komma fram. Det är mycket som ska hinnas med på kort tid när vi har workshops – det gör det väldigt spännande tycker jag :)

På bild ett ser man Daniel med grå skjorta, svarta glasögon och svart skägg. Han står i ett rum med röda väggar och två blå tavlor med bilder av en kvinna och en man från medeltiden. Daniel pratar med tre stycken som arbetar med att bygga utställningen. De verkar ha roligt, jag undrar vad de pratar om? På bild två ser man Lilian som tillsamman med fyra testpiloter, undersöker en monter. Bakom dem ser man ett svart skynke mot en vit vägg och en blå tavla. Det är många nya tankar och idéer som sätts igång.

1. På bild ett pratar Daniel med de som arbetar med att bygga utställningen. De verkar ha roligt, jag undrar vad de pratar om? 2. På bild två undersöker deltagarna tillsammans med Lillian en monter. Det är många nya tankar och idéer som bollas och ibland hittar vi helt nya lösningar på ett enkelt problem.

På bild ett ser man en monter med en modell av ett handelsskepp från medeltiden på väg mot en modell av Älvsborgs fästning i Göteborg. På bild två ser man ett tre meter högt rum, med fönster och röda bågar. Det står fyra tomma montrar med glas runt och en tavla med en rödklädd man på väggen. Detta är några av de få grejerna som är kvar i utställningen, men det är väldigt mycket material att montera ner efter en utställning, som sparas, kastas eller kanske används i ett annat sammanhang.

1. På bild ett ser man ett handelsskepp från medeltiden på väg mot Älvsborgs fästning i Göteborg. 2. På bild två ser man diverse montrar och en tavla med en rödklädd man på väggen. Detta är några av de få grejerna som är kvar i utställningen, men det är väldigt mycket material att montera ner efter en utställning, som sparas, kastas eller kanske används i ett annat sammanhang.

På bild ett sitter Daniel på en stol och filmar vår workshop, med en liten svart kamera, framför honom står en karaff i glas. Det är första gången filmkameran används. På bild två ser man ett bibliotek, ca 6 meter upp till taket och kanske 40 meter långt, med nio lampor i taket, som ser ut som 0,5 meter stora vita pingisbollar. Lilian pratar med en deltagare - i mörk kofta, vitstrecks-randig tröja och mörkt hår - om upplevelser under dagens workshop. Lillian antecknar på en bärbar dator.

1. På bild ett sitter Daniel och filmar vår workshop, det är första gången filmkameran används. 2. På bild två berättar en deltagare om upplevelser under dagens workshop och Lillian antecknar. En stor del av en workshop går ut på att anteckna och prata med deltagarna efter rundvandring, för att ta reda på deras intryck. Ofta väcks nya tankar och idéer fram när man hör någon annan prata om något som kan förändras.

Bild ett: Fikatime! Det ligger ljusa kakor i en svart korg, det står ett glas saft, ligger två clementiner och står två koppar kaffe på bordet. På bild två ser man två mackor, med det lite tråkiga namnet: "matiga mackor" :) De är mörkbruna, dubbla och är fyllda med ostskivor och krasse. En av de viktigaste punkterna under våra workshops är just fikan - här utbyts många tankar och vi käkar goa mackor, kakor och frukt med kaffe, te eller saft till. Man kanske lär känna nya kompisar också.

1. Bild ett: Fikatime! Kakor, saft, frukt och kaffe. ☕??? 2. På bild två ser man två mackor, med det, enligt mig, lite tråkiga namnet: ”matiga mackor”. En av de viktigaste punkterna under våra workshops är just fikan – här utbyts många tankar och vi käkar goa mackor, kakor och frukt med kaffe, te eller saft till. Man lär känna nya människor också.

På bild ser man sex testpiloter och Lilian runt ett bord fyllt med anteckningsblock. Bakom dem finns mängder av böcker i bokhyllor. Alla ser glada ut och applåderar efter att workshopen är slut. Vi tackar för en givande eftermiddag. På bild två fikar vi i biblioteket på stadsmuseet. Det är 14 personer runt bordet vad jag kan se. Till vänster hänger en ca två meter bred tavla och längst bort ser man en trappa. Bilderna borde varit i omvänd ordning, men men :)

1. På bild ett applåderar vi efter att workshopen är slut och vi tackar för en givande eftermiddag. 2. På bild två fikar vi i biblioteket på stadsmuseet. Bilderna borde varit i omvänd ordning, men men ? Nu har ni fått se hur en workshop kan gå till, hoppas ni tyckte det var intressant.

En helt ny värld

Sofia Jönsson är 27 år och bor i Västra Frölunda. Hon är en musikintresserad språkfantast som gillar att resa. Jobbar som ombudsman för DHR Göteborgsavdelningen.

Sofia Jönsson är 27 år och bor i Västra Frölunda. Hon är en musikintresserad språkfantast som gillar att resa. Hon jobbar som ombudsman för DHR, Göteborgsavdelningen. Brinner för tillgänglighet och jämställdhet.

Det finns många anledningar till varför jag gillar Teneriffa. Solen, maten, språket, drinkarna och mina vänner. Men något som jag tycker känns så häftigt är hur man smälter in på ett helt annat sätt än här hemma i kalla gråa Göteborg. Jag tänkte försöka förklara det här utan att låta som en resebyrå.

Jag sitter i permobil och som många andra så brukar jag åka ner till Los Cristianos, Teneriffa under vintern. De senaste tre åren har jag haft turen att kunna vara där i någon eller några månader runt årsskiftet. Jag känner hur jag förändras så fort jag kommer ut från flygplatsen där nere. Ofta åker man tidigt på morgonen innan solen har gått upp här i Sverige, ofta är det några minusgrader eller kanske snöblandat rusk. När man kommer ut där så bländas man av solen, palmer och havet är något av det första man ser. Sedan är det alltid ett litet projekt att ta sig till lägenheten där jag bor. Men det är egentligen bara att gå fram till taxistationen och beställa en bil med ramp. Man brukar få vänta några minuter men till slut kommer det en. Oftast suckar chauffören lite över hur mycket grejer jag har med mig men det löser sig alltid efter lite pusslande. Ingen färdtjänst, inga speciella tillstånd behöver visas upp, det är bara att be om den bil som behövs. Det måste inte vara så svårt.

Väl där nere har jag hyrt en lägenhet som är anpassad så att man lätt kan bo där om man sitter i rullstol. Den ligger inom gångavstånd till stranden och nära till den schysta bargatan San Telmo. Ni vet hur det är hemma när man ska gå ut. Det krävs alltid en del planerande. Var ska vi gå ikväll? Kommer vi in? Måste vi boka bord? Finns det någon bra toa? Där nere behöver man inte fundera så mycket för de flesta ställen har redan tänkt på allt det här. Det är mer regel än undantag om stället inte ligger i markplan att det finns ramp. Dessutom är personalen så vana vid att folk sitter i rullstol att det sällan blir några trötta suckar när man kommer. De röjer snabbt väg för en och ser till att man får ett bra bord.

Så själva tillgängligheten är klart bättre men det är inte bara det. Visst är tillgängligheten en viktig del. Kommer man inte in kan man inte vara delaktig. Men något som jag tycker är minst lika viktigt är vilken attityd man möts av. Om man så fort man kommer till ett ställe känner sig besvärlig så är det inte så lockande att hitta på saker. Ses man hela tiden som ett problem som måste ”tas om hand” så är det lätt att man hellre stannar hemma. Min favoritbar i Los Cristianos heter Agua de Coco och det är en liten brasiliansk bar med stor terrass. På helgerna är det alltid fullpackat med folk inne på det lilla dansgolvet men direkt när jag kommer så kommer det fram någon som banar väg åt mig så jag kan komma in och dansa. Och det här är en självklarhet. Visst finns det ställen i Göteborg där man kommer in med permobil och de hjälper en att komma fram men det är alltid vakter som ser ut som om de helst hade velat slippa. Sedan så är det en väldig skillnad om de andra gästerna i baren glatt flyttar sig och välkomnar en in eller bara tittar snett på en och undrar vad man gör där.

Jag har försökt att förklara den här känslan för mina vänner här i Sverige. Om man sitter i rullstol så känner man sig lätt utpekad. Man sticker liksom ut och det drar till sig uppmärksamhet. Saken är den att det är så himla många som sitter i rullstol på Teneriffa att man inte är så speciell där. Man blir en i mängden på ett sätt som jag aldrig har upplevt här i Sverige. Jag tycker det är otroligt skönt och omväxlande. Det går bara att gå till stranden och ligga där utan att någon bryr sig särskilt mycket. Folk har sett det förut och då blir det inte en lika stor grej. Ibland kan jag nästan tycka att livvakterna och de som ska hjälpa till på stranden kan vara lite för på. De vill så himla gärna hjälpa till.

Kanske är det att det är en annan mentalitet i Spanien men det jag alltid känner när jag är där är att om det kan vara så bra där, vad är det som hindrar oss här? Det är uppenbarligen möjligt att få till ett samhälle där alla känner sig inkluderade. Sedan så är självklart inte allt perfekt där heller men jag tror ändå att vi kan lära oss mycket av kanarierna. Så kom igen Sverige! Vad väntar vi på?

Av Sofia Jönsson

 

BILRUTORNA av Mark Singleton

Bilden visar en teckenstrip i tre delar.

BILRUTORNA, skapad av Mark Singleton

Klicka på bilden för att förstora den

 

Syntolkning:

Bilden visar en teckenstrip i tre delar.

Första scenen:
En grå bil med svarta dörrar och ögon som står på en gräsmatta, jämte en väg, säger: ”Jahapp, nu har Flappy flurpat igen, men varför ska jag jobba? Då drar de bara på bidraget!”

Under bilen står det i gul, stor stil: ”CRUPPLE TJUFF”.

Andra scenen:
En grön bil med ögon och mun, ligger upp och ned, på en väg. Den säger: ”Jag skulle kunna hjälpa dig Crumple, vissa delar av mig är defekta, men min hjärna är suverän!”.

Tredje scenen:
På bild tre ser du en grå och röd skåpbil, med mun, tänder och ögon. Den står på en gräsmatta och säger: ”Ryck upp er grabbar, ni har rätt att få jobba och tjäna på det!”.

SLUT.

Av: Mark Singleton

Första tiden på Funktek

Arbetsvrån: En stor bild på ett gammalt Göteborg och en dator där det hänger flera post-it-lappar.

Arbetsvrån: En stor bild på ett gammalt Göteborg och en dator där det hänger flera post-it-lappar.

Ett inlägg från ”Bloggbobban” (som jag valt att kalla mig ;)) eller bloggredaktören Fredrik, om man vill vara fin i mun. Jag vill berätta om hur första tiden på Funktek såg ut för mig. Jag har ju själv jobbat som testpilot i projektet, och kommer kombinera det med att blogga.

17/12-2015: Lillian mötte upp mig, hon visade till kontoret. Bara att hitta dit var en utmaning. Sen hälsade jag på de som jobbar på museet – alltifrån vaktmästare till arkeologer, kommunikatörer, entrépersonal, Daniel och Hanna i Funktek, chefer och säkert många fler. Därefter visade Daniel runt mig på museet – oj vad många rum, bara att ta sig till fikarummet kommer ta ett år att lära sig… haha Det är väldigt spännande att se hur mycket information och kunskap det finns samlat på ett museum, i arkiv och liknande – utställningarna är bara en liten del.

Framför mig, i min lilla vrå med dator, mängder med post-it-lappar och brusreducerande hörlurar, hänger det en stor svartvit bild över ett gammalt Göteborg – ”Viner och spirituosa”, ”Nya hattmagasinet”, ”Wäfnads & Hvitvaru-affär” och ”Klädesmagasin”.

Framförallt känns det jättebra att vara här och få jobba efter min förmåga, några timmar i veckan, eftersom jag brinner för dessa frågor – hur man gör det lättare för oss att ta del av allt det intressanta som finns på museer, när man har olika funktionshinder/funktionstillgångar (beroende på hur man ser det). I framtiden hoppas jag att vi kan ta vidare vår kunskap till andra kulturella verksamheter, som konsertlokaler, teatrar, bibliotek, biografer osv.

Några av mina arbetsuppgifter:

  • Kolla mailen efter deltagare som vill blogga.
  • Svara på mail. Redigera inkomna blogginlägg.
  • Se om det kommit några svar på blogginlägg och svara.
  • Komma med tusen frågor till Daniel och Lillian.
  • Gör tusen post-it-lappar om uppgifter som ska göras och grejer jag behöver tänka på (jag har inget arbetsminne så jag glömmer direkt om jag inte skriver ner det).
  • Får upplärning inför workshopen vad min roll går ut på: fotografera, skriva ner intryck, delta i workshopen, sammanfatta och blogga om det hela.

I december och januari var detta mina arbetsuppgifter och att lära sig systemen någorlunda bra och ta del av alla intressanta inlägg som piloterna skrivit.

25/1-2016:  var det workshop om Stadsmuseets hemsida, hur tillgänglig och lättförståelig den är. Min uppgift var att titta, lyssna och anteckna om deltagarnas upplevelse av hemsidan. Jag tog även bilder och bloggade.

3/2-2016: redigerade jag inlägg, ändrade bildtexter och publicerade ett inlägg på bloggen. Jag lärde mig även mycket på egen hand om bloggprogrammet WordPress och fick hjälp av Hanna att lära mig mer om hur man använder Facebook och administrerar inlägg på Funkteks Facebook-sida.

9/2-2016: Skrev ner frågor att ställa till Lillian och Hanna som jobbar i projektet – varför det startades, egna erfarenheter osv. Gjorde utskick om nyhetsbrev och lärde mig hur Google Drive fungerar. Lärde mig den knepiga kaffebryggaren – massa grejer att tänka på och inget dropstop…haha

Lite om mina svårigheter/tillgångar:
1. ADD (Attention Deficit Disorder): påverkar min koncentration, igångsättning, impulskontroll, uppmärksamhet, mitt minne är väldigt kort, lättstressad, att jag tar in alla intryck nästan lika mycket, hjärnan är hyperaktiv men jag är långsam, kreativ. Ibland hyperaktiv och gör allt samtidigt – allt blir rörigt och halvklart… haha
2. Aspergers syndrom: gör att jag fort blir trött av social kontakt, gör min inlärning lite långsam, behöver tydlighet och hjälp att prioritera, kan tolka bokstavligt, svårt med undertexter i samtal – föredrar rak kommunikation, inte alltid förstår ironi, har detaljseende, är ganska obrydd av vad folk tycker och tänker om en – motsatsen till att följa med ”fåraflocken” – man går egna vägar vilket också kan vara positivt. Stort intresse för mat och dryck.
3. Ångest – den finns alltid med mig, varje dag, mer eller mindre. Alltifrån oro till panikattacker.

Ställ gärna frågor om vad vi gör i Funktek, vi har mycket information att dela med oss av :)

Av Bloggbobban Fredrik

 

Jag ska få jobba som Funktek-pilot! Vad skoj!

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

Lite om Angela: Angela är stolt över att vara Funktek-pilot. Hon tycker om kultur i alla dess former och spelar fiol, gitarr, skriver dikter och fotar. Hon tycker om museer och att umgås med kompisar och tänker mycket på tillgänglighet i vardagen, såväl som på museer.

Jag ska få jobba som Funktek-pilot. Rätt nice att kunna stoltsera med att ha varit pilot, det är det inte alla som kan skriva på sitt CV. Att jag inte kan flyga några plan behöver vi inte nämna, för det här är så mycket viktigare. Alla som kan komma in i butiker, på toaletter, söka vilket jobb som helst som inte kräver utbildning (för att inte tala om att söka vilken utbildning som helst utan att fundera på om de kan anpassa den till deltid) eller åka kollektivt utan att undra om rampen fungerar den här gången kan oroa sig över vilken charterresa som är billigast, vi övriga har så mycket annat att bekymra oss över i vardagen.

”Jag ska få jobba som Funktek-pilot! Vad skoj! Jag ska få jobba för ett mer tillgängligt samhälle! Jag ska få granska Göteborgs stadsmuseum! Tjoho!” Det här tänker en del av mig. En annan del tänker ”Tillgänglighet är självklara saker som en ettåring borde förstå! Varför ska jag ens behöva lägga energi på det? Jag vill ju bli rockstjärna!” Men vad gör jag om mina kamrater inte kan komma på mina konserter? För det är tyvärr verkligheten.

Det pratas mycket om diskriminering av normbrytande grupper. En kille som provar kläder i en tjejaffär kanske blir hånad. Men vad händer om en kille i rullstol inte ens kan ta sig in i samma affär? Inte kan komma in i provrummet?

Tillgänglighet är ett stort ämne, det handlar om så mycket mer än bara om ifall det finns hiss eller ”handikappingång”. Tar vi till exempel dessa särskilda ingångar för oss som ofta inte kan ta samma väg som alla andra är politiker ofta så nöjda när de byggs. Vi ska tänka på alla. Personligen är jag fruktansvärt trött på dessa särskilda ingångar. Äkta tillgänglighet handlar om att jag kan ta mig in samma väg som alla mina kompisar. Att jag kan åka till stan tillsammans med mina kompisar. Det räcker inte bara att jag kan ta mig in bakvägen på ett ställe eller att jag kan ta mig till stan med färdtjänst. Det värsta med att ha svårt att gå är inte det i sig att det är svårt att gå utan alla bitar runtomkring, som när en inte kan umgås socialt på samma villkor som alla andra, inte utöva sina intressen och så vidare. Och det att berövas sitt människovärde, att bara ses som en minussiffra i samhällsbudgeten.

Jag är totalt medveten om att mitt perspektiv på tillgänglighet är vinklat. Jag har svårt att gå och använder ofta rullstol. När vi tänker på ordet tillgänglighet är det ofta just personer i rullstol vi tänker på, att det ska finnas hiss men det finns så många fler typer av funktionsvariationer eller sjukdomar som påverkar en persons funktion. Synskadade, hörselskadade, kortvuxna, personer med stomi och människor med Asperger har helt andra behov än hiss. En toalett behöver inte vara bra planerad bara för att den är stor. Vi måste bredda perspektivet när det gäller tillgänglighetsbegreppet och det är både politiker och allmänhet som behöver få upp ögonen och bli mer inkluderande. Jag har gått på skolor där det funnits personer som inte kunnat äta i samma matsal som oss andra p g a att de varit allergiska mot de parfymer många använder, det finns så många saker som ställer till med ett onödigt utanförskap. Många med funktionsvariationer har varken ork eller möjlighet att jobba heltid eller ens över huvud taget och tillgänglighet kan vara en sådan sak som att ha tillräcklig ekonomi för att kunna gå en kurs eller på konsert. Tillgänglighet är att det ens finns jobb som är möjliga att söka.

Alla med funktionsvariationer har olika intressen. Personligen brinner jag mycket för kultur i olika former. Jag spelar gitarr och fiol, skriver dikter och fotar. Jag har under min uppväxt många gånger varit på museum och tycker att det är intressant med historia medan jag har kompisar med samma funktionsvariation som gillar helt andra saker och skulle tycka att museum är jättetråkiga men det är inget konstigt med det. Vi är individer som alla andra. Tillgänglighet och tillgängliga museum är viktigt. Inte för att alla vi med funktionsvariationer ska kunna ta del av historien utan för att alla vi som är historieintresserade ska kunna göra det.

Angela Åquist, Funktek-pilot