Om resande och drömmar

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt. På bilden ser man Frida, hon har blont, långt hår och blå huvtröja på sig.

Frida Bergström

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt.

Jag har haft två hjärninflammationer i mitt liv, trots att jag bara är 21 år. Hjärninflammation är herbies virus i hjärnan. Att få hjärninflammation är ovanligt. Den första gav mig cp-skadan och epilepsin. Epilepsin kom i tonåren. 2013 kom den andra hjärninflammationen, av den har jag fått hjärntrötthet, svårt med minnet, jag glömmer och blandar ihop ord. Det har blivit bättre och bättre men det finns kvar och det märker jag när jag blir trött. Annars är jag som vem som helst. Jag tränar ofta på gym, det ger mig mycket energi. Jag håller på att skriva en bok om mitt liv med mera, jag hoppas den kommer ut en dag. Jag jobbar som pilot på Funktek. Jag tycker att det är kul. Plus att jag får mycket användning av min lön jag får från jobbet.

Jag har min epilepsi/assistanshund Dexter. Han säger till mig före anfallen, han hämtar hjälp och då vet jag att jag kan känna mig säker fast jag åker till Göteborg ensam. Dexter hämtar också saker jag tappar, öppnar dörrar via dörröppnare, trycker på hissar och mycket mer. Tyvärr kommer jag inte in i vissa caféer och restauranger på grund av att dem skyller på hundallergi. Jag har inte kommit in på någon folkhögskola. Jag har sökt en hel del folkhögskolor men dem har samma orsak. Nu får jag ha med mig rullstol och Dexter, men inte permobil och Dexter. Där kommer de på massa olika konstiga orsaker till varför jag inte kan studera.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter ligger på en gräsmatta med ett koppel runt sig. Dexter är svart och har tungan ute.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter

En vecka var jag hos en vän Judith som bor utanför Berlin. Som tur var hade jag min vän Anna med mig. Judith pluggade på dagarna så jag och Anna åkte till Berlin när hon var på skolan. I Berlin är det trappor överallt och nästan aldrig hiss. Jag kan gå i trappan men då får någon vara snäll och bära rullstolen. Det var trappor upp och ned. Ibland när det fanns hiss så var det en trappa upp till hissen. Jag älskar Berlin, det är fantastiskt fint och människor är väldigt vänliga och behandlar mig med rullstol som en vanlig människa. Precis som vi är. Det är bara trapporna, hissarna och vägarna som dem får fixa. Även spårvagnarna som nästan alltid har en trappa upp. I slutet av veckan var både jag och Anna helt slut och trötta. Tack vare att det är så underbara människor där så är jag sugen på att åka dit igen eftersom det är så fint. För personer som inte klarar av trappor så är det inget bra tips enligt mig.

I Sverige finns det mer hissar och bättre tillgänglighet men här behövs också mer anpassning. Människor behöver också tänka sig för vart dem går. På övergångsställen där människor gärna vill gå, där trottoarkanten är nersänkta till rullstolar och vagnar – då får jag ta den med hög kant i alla fall. Det är också jobbigt och känns onödigt att dem brukar bygga refuger med kant. Jag hoppas att en dag vet människor mer om funktionshinder. Nu känns det som att folk tänker att funktionshinder är människor som inte kan gå men det är så mycket mer. Hjärnan funkar inte alltid hundra procent och frågan är om den funkar hundra procent på någon. Det tror inte jag. Min hjärna har vart med om mycket men den har klarat och gå vidare. Tyvärr har den fått sina ärr. Jag orkar inte jobba 100 %, jag har svårt att hänga med ibland när det blir för mycket prat på en gång. Min plan var att läsa på högskola direkt efter gymnasiet, jag ville bli något speciellt men jag fick ändra min plan, på grund av hjärninflammationen 2013.

Nu har jag lärt mig att man kan bli något utan hög utbildning. Bara man har tålamod. Som sagt kämpar jag. Mycket tack vare den fyrbenta tryggheten jag har bredvid mig. Min dröm är att jag en dag har jobb eller träffar en rik man så jag har råd med ett fint hus. Nära en sjö eller havet hade inte varit fel. Fin trädgård, en man, barn och en hund. Jag kommer bo så jag kan komma lätt till mina vänner, samtidigt som jag bor nära min familj.

På bilden ser man Frida framför en lång trappa, som hon tittar uppför.

Berlin, på väg till tunnelbanan.

.

Gott och blandat i sommartid =)

Denna sköna sommardag kommer lite gott och blandat, som rör funktionsnedsättningar/funktionsvariationer:

 

Bilder som förändrar världen

Den här tyckte jag var väldigt spännande om normbrytande fotografering: http://www.metro.se/nyheter/guide-sa-tar-du-bilder-som-ar-normbrytande/EVHpdg!cdqff74XN6y8k/

Sällsynta filmfestivalen, affisch

Den här filmfestivalen hade jag gärna upplevt: http://www.sallsyntadiagnoser.se/sallsynta-dagen/sallsynta-filmfestivalen

Verkligen på tiden, nu kan det bara gå framåt:
http://www.metro.se/nyheter/nu-lanserar-lego-forsta-rullstolsburna-figuren/EVHpaC!N3cO1u9J9eab2/

 

 

Även om ”alla andra” inte finns så är jag så trött på att glömmas bort.

På bilden ser man Felicia. Hon har rött långt hår, svart tröja med grå huvtröja. Hon sitter i en rullstol på kullerstenar.

Felicia Sparrström är 26 år och bor i Göteborg. Hon är intresserad av hälsa, teater och av att skriva. Hon tycker om att beröra andra genom det hon skriver, genom att ta upp viktiga ämnen som nog många tänker på men som man kanske inte själv vågar ta upp.

Jag har alltid försökt att inte tänka på den diskriminering som drabbar främst oss med funktionsnedsättning. Jag läser t.ex. aldrig statistik om hur många av oss med funktionsnedsättning som inte får jobb och jag försöker att inte tänka på alla ställen som vi inte kan komma in på. Jag undviker också att läsa artiklar om när någon med funktionsnedsättning har blivit illa bemött. Jag klarar liksom inte av att tänka på alla orättvisor. Men den senaste tiden så har jag haft lite för mycket tid till att fundera över just denna diskriminering och just det faktum att vi ofta inte ens nämns som en minoritets grupp.

När man pratar minoritetsgrupper så brukar man prata om homosexuella och personer med ursprung från något annat land och diskriminering mot kvinnor men ofta tycker jag folk glömmer oss med funktionsnedsättning.

Egentligen vet jag ju att vi räknas som en diskriminerad minoritet och många är medvetna om vår situation som faktiskt går framåt. Tänk bara för 40-50 år sedan så bodde nästan alla med någon form av funktionsvariation gömda på någon intuition och nu kan vi ändå få ett jobb som ”alla andra” och leva ett vanligt liv med både familj och barn.

Men jag tänkte på det där vem är ”alla andra”? Är det alla som inte har en synlig eller intellektuell funktionsnedsättning? För det är så lätt att man utgår från sig själv när man pratar om diskriminering och att tänka att ”alla andra har det mycket lättare”. Det är så lätt att glömma att det är så många fler i samhället som blir diskriminerade. Jag utgår från mitt perspektiv och den diskriminering som råder mot mig som funktionsnedsatt kvinna, men vi är så många som blir diskriminerade av olika anledningar, först har vi ju de andra minoritetsgrupperna, men det räcker med att du har en övervikt för att du ska ha svårare att få jobb. Det räcker också med att du är ung kvinna för att få en klapp på axeln och en ”lilla gumman” stämpel eller få mindre lön än en jämnårig man. Det är som sagt väldigt lätt att utgå från sig själv och är du just ung kvinna så utgår du från just det perspektivet och den diskriminering som råder då, medens jag som funktionsnedsatt kvinna önskar att jag bara fick vara med om den diskrimineringen som ”vanliga” kvinnor får vara med om.

Så även om det ibland är bra att tänka på att vi är många i samhället som blir diskriminerade vid olika tillfällen och att det faktiskt inte bara är jag som har det jobbigt, så kan jag inte låta bl. Även om jag försöker undvika det, att tänka på att vi så ofta glöms bort som minoritetsgrupp. Jag kan inte låta bli att bli riktigt ledsen över att nybyggda caféer inte har haft en tanke på att vi med rullstol ska kunna komma in, eller att min favoritaffär endast har två branta rännor som ramp som jag omöjligt kan ta mig upp för själv. Jag kan inte heller låta bli att bli ledsen över att de flesta receptioner är så höga att jag inte når upp över kanten eller att det arbetas aktivt för att det ska bli en bra könsfördelning på arbetsplatser. Och att invandrare ska få komma in på arbetsmarknaden, medans vi med någon form av funktionsvariation ska bli glada över om vi får en praktikplats, även det som sagt går framåt på den fronten också. Men det är många som har väldigt lite kunskap om funktionsnedsättningar och är rädda för att anställa oss då de har förutfattade meningar om vad ”vi” klarar av och inte klarar av.

Så även om ”alla andra” inte finns och att vi är många i samhället som blir diskriminerade och inte behandlade på ett okej sett så är jag trött på att glömmas bort, trött på att inte räknas med, trött på att inte kunna komma in i min favoritaffär och trött på folks förutfattade meningar om mig och vad jag klarar av och inte klarar av.

Felicia Sparrström

Det är inget ”fel” på mig

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

Inlägget handlar om exkludering, anpassning och mycket mer.

Jag föddes med en funktionsvariation som kallas ryggmärgsbråck. Det innebär att vissa nerver i ryggraden inte fungerar som de brukar hos andra. Några konsekvenser av detta är att jag har svårt att gå och tar mig fram med kryckor, rullstol och elmoped.

Vi lever i ett samhälle som säger att allt som inte är som saker brukar vara, är fel och ska i största möjliga mån ”fixas”, det vill säga fås att fungera som allt annat och att personer som avviker egentligen inte ska göra det. Detta leder ofta till stor ohälsa hos individen, både fysisk och psykisk. Jag har upplevt att allt många gånger läggs på en själv vilket leder till att en börjar tro att det faktiskt ÄR fel på en. Att behöva ringa gång på gång till Försäkringskassan och lämna meddelanden utan att de ringer upp, att ständigt försöka ta sig in i affärer som säger ”Ursäkta, det är lite trångt” utan att de bryr sig om att förändra sig, att vi har lagar om tillgänglighet som inte följs, att få höra av skolor att de inte vill ta emot en elev som studerar på halvfart med motiveringen ”Det är ju bättre att vi fyller upp en hel plats än en halv”, allt detta sänder signalen: ”Det är fel på dig och det är ditt problem”. Men jag är en HEL människa. Inte en halv. Det finns inga halva människor.

Även om jag personligen inte önskar någon annan ett liv i min kropp tycker jag det är tragiskt att så många foster med ”defekter” aborteras eftersom det främst verkar bero på samhällets negativa syn på alla som är annorlunda. Jag har en kompis i rullstol som hela sitt liv fått höra att hon minsann klarar allt lika bra som alla andra medan jag å andra sidan fått höra allt jag inte klarar. Inget av synsätten är bra. Får du höra att du klarar allt som alla andra måste du hela tiden försöka leva upp till förväntningar som du inte kan leva upp vilket leder till utbrändhet eftersom du inte är som alla andra. Men får du höra att du inte klarar något vågar du inte heller se din unika potential.

Jag använder ofta rullstol. Rullstolen är en stark symbol i samhället för funktionsvariationer. Jag har många gånger upplevt att människor tyckt att det varit ”bättre” de gånger jag använt kryckor och känt att min omgivning ser det som mer värdefullt att kunna gå än att använda rullstol och jag undrar varför. Ser de en person med kryckor som mer kapabel än en person med rullstol? Jag är glad att jag kan gå litegrann men det finns mycket som är bra med en rullstol också och det värsta med att jag har svårt att gå är inte så mycket just att jag har svårt att gå som att samhället är otillgängligt och exkluderande.

När jag träffade en av mina kompisar var hon tillsammans med en kille i rullstol. Av närstående fick hon flera gånger frågan när hon skulle göra slut med honom. Till slut gjorde hon det, inte bara därför men det är omöjligt att veta hur stor del det var av hennes beslut som påverkades av yttre press.

Jag vet inte hur många gånger jag känt mig ”jobbig” för att jag haft särskilda behov och andra behövt anpassa sig och jag kan inte heller räkna alla tillfällen andra inte velat anpassa sig efter mina behov. Detta har lett till att jag på olika sätt bett om ursäkt för mig själv och min blotta existens. Men jag är människa som alla andra och min rullstol är en del av mig. Det går inte att inkludera mig och samtidigt exkludera mina kryckor.

Samhället, öppna ögonen! Varje individ är exakt som den är oavsett om du/ni vill det eller inte. Istället för att se en funktionsvariation som att det är något som blivit fel är det dags att se det som att det är så det ska vara. För det är så det är. Vi måste börja värdesätta våra olikheter, inse att vi alla har olika saker att ge och att annorlunda perspektiv berikar. Om alla såg individuella variationer som något som ska finnas skulle vi ha ett samhälle som var tillgängligt och inkluderande. För ALLA. Det är inget ”fel” på mig. Det är samhället som säger att det är fel på mig och den som sade det kan va det.

Av: Angela Åquist, 17 maj 2016

BLOGGAR, MASSVIS AV BLOGGAR

Idag blir det flera bloggar inom olika områden av funktionsnedsättningar. Fyll gärna på med egna exempel. :)

På bilden ser man två händer på ett tangentbord och texten "blogging" på dem.

Bloggar, massvis av bloggar.

https://prestationsprinsen.wordpress.com/ Hon som bloggar är civilekonom som pluggat psykologi och specialpedagogik. Här är hennes egen beskrivning: ”Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör ”annorlunda”: stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.”

http://www.kaosteknik.se/ En mamma som bla är specialpedagog med barn som har NPF. Här är hennes beskrivning: ”För mig är kaosteknik allt det man gör för att minimera, begripliggöra, synliggöra och hantera det kaos som kan uppstå i och kring en person med funktionsnedsättning.”

https://textilochtips.wordpress.com/ Tipsar om mönster och beskrivningar till lättsydda och lättpåtagna kläder om man är rörelsehindrad eller har en funktionsnedsättning.

http://blogg.likaunika.org Lika Unika är en svensk federation inom funktionshinderrörelsen som verkar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, framförallt med nedsättningar kopplat till syn, hörsel- och rörelse.

https://sarskildabarn.wordpress.com/about/ Bloggar om livet där dottern har flera funktionsnedsättningar. Delar med sig om kontakter med myndigheter, hur det är att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättningar och vill vara inspirerande för andra.

http://livskick.nu/ Beskrivningen av sajten: ”Livskick är ett alternativ till andra livsstilsajter som pratar om hälsa utifrån viktnedgång och att forma kroppen. Vi fokuserar istället på hälsa utifrån ett balanserat perspektiv.” Bloggarna har själv erfarenhet av ätstörningar.

http://www.fantastiskaforaldrar.se/ De har barn med NPF-diagnoser (neuropsykiatriska diagnoser) och vill ge råd till andra.

https://rsmhbloggen.se RSMHbloggen drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Här kan du läsa aktuella inlägg med fokus på social och psykisk hälsa. Bloggen är en brukarblogg, vilket innebär att alla som skriver här har erfarenhet av psykisk ohälsa. Antingen för egen del eller som närstående.

http://www.eddiewheeler.com/ Han gör musik, bloggar, videos, är på Facebook och mycket mer.

http://nomell.se/ Johan Nömell skriver om sitt liv som blind, om ny teknik vid funktionsnedsättningar, ledarhundar, familjen, träning mm.

http://www.annabergholtz.se Fick barnreumatism och blev blind vid 24 års ålder. Är utbildad journalist och socialpedagoog. Jobbar som föreläsare om bla tillgänglighet och ”normkreativitet”.

http://tourettebloggen.se Man med tourettes, ADHD och OCD (tvång) beskriver sin vardag med familj och jobb.

RUNDVANDRING I MUSEET MED ”FUNKTEK-GLASÖGON”

 

Jag fick en ide om att testa museet utifrån ett ”Funktek-perspektiv” – med det menar jag att försöka tänka på om rullstolar kommer under montrar, om miljön är bullrig, om texterna är lättlästa, om belysningen är bra, om det finns mycket intryck osv. Jag gick igenom halva museet, tänkte tagit hela museet, men efter fyra timmar av att försöka hitta exempel som var bra och vad som var mindre bra eller rätt av usla, så var jag och hjärnan rätt utmattade. Insåg att det var en lite för stor uppgift att försöka skumma av hela museet utifrån ett ”Funktek-perspektiv”…haha Jag har säkert glömt mängder med detaljer, men detta är bara en mikroskopisk sammanfattning :)

På bilden ser man ingången till stadsmuseet. Gröna dörrar och entré i rosa text.

Ingången till Stadsmuseet har fin arkitektur.

MUSEESHOPEN Den ligger precis till vänster efter entrén till museet. Jag hade inte så mycket att anmärka, visst det finns mycket artiklar och prylar att tappa koncentrationen bland, men det är väl en del av charmen med en bra butik. Dock kan det vara lätt att riva ner föremål.

På bilden ser man en tavla med texten: museet har funktionshinder, inte besökarna!

Museet har funktionshinder, inte besökarna!

RESTAURANTEN Färden gick vidare till restauranten som ligger precis till höger efter entrén till museet . Det var ganska låg ljudnivå, trots att det var en hel del folk där, kan tänka mig att det är väl ljudisolerat. Trappor till toaletten gör det omöjligt att ta sig dit med rullstol eller om man har ett rörelsehinder. Bättring!!

På bilden ser man restaurangen. Det är tegelgolv med vita valv och en disk med kaffekanna och olika matvaror på.

Restaurangen med mysiga valv.

RECEPTIONEN MED OMGIVNINGAR Ner för en trappa eller en tydligt märkt och väl fungerande hiss, ligger receptionen. Den är inte svår att missa. Bakom disken står två trevliga individer. Det svåra är att veta var utställningarna börjar – när behöver man lösa entrébiljett? Skulle behövt en linje som talar om var utställningarna börjar, t.ex. kan man gå in och fika utan att lösa biljett? Här står även en skylt med information om utställningarna, lite vid sidan av receptionen. En bit bort, till höger om receptionen, står stolar och bord placerade där man kan fika, här finns även en scen och en filmduk. Precis till höger om receptionen ligger toaletterna som är tydligt utmärkta.

På bilden ser man receptionen. Framför den står en rosa, rund soffa, rummet är kanske 30 meter långt och 20 meter brett. Längst bort till höger ser man en filmduk och stolar och bord.

Receptionen som är välfungerande, den rosa soffan gillar jag.

På bilden ser man en stor affisch som visar var på museet utställningarna ligger och hur man tar sig dit.

Information jämte receptionen.

HISSEN TILL UTSTÄLLNINGAR BAKOM ENTREN Hissen är tydligt utmärkt och fungerar väl, med roliga figurer på väggarna inuti hissen. Det skulle varit bra om skylten som står i entrén med info om utställningarna, även funnits i hissen, så att man vet vad som väntar en.

TILL VÄNSTER OM RECEPTIONEN Dit kommer man till en mindre utställning och lite längre bort ligger ”Urbanum” – utställningen som vi testpiloter i Funktek har varit med och tagit fram. Den är väl analyserad, efter otaliga workshops, så den tar jag inte upp igen, men den är väl värd ett besök för att se vad det går att åstadkomma med lite förändringsvilja.

Hissen till olika utställningar. Den har en blå öppning och är kanske 4 meter lång och 1,5 meter bred.

Hissen till utställningar (bakom entrén).

TRAPPAN TILL HÖGER OM RECEPTIONEN Till höger om toaletterna går en lång trappa som inte är speciellt tydligt utmärkt – var går den någonstans? Här finns dock en välfungerande hiss. Till vänster om trappen ligger en annan ingång till restaurangen, här är dock en hög kant att ta sig över, man kan snubbla på den om man har en synnedsättning, det blir svårt med rullstol eller om man har ett rörelsehinder, men även för mig som snubblar lätt.

Hissen och trappan bakom receptionen till våning ett. Det är en hiss som bara går 2 meter upp.

Trappan och hissen till höger om receptionen

DET MYSTISKA RUMMET Om man går till höger efter trappan, kommer man till ett stort rum med lösa tegelstenar på golvet. Det ser väldigt gammalt ut och lite mystiskt. Får man gå in där? Vad är det till för? Nyfiken som jag är gick jag in där. Rummet verkade vara flera hundra år gammalt, det låg lösa tegelstenar på golvet och stod mängder med stolar och bord utplacerade, kan det vara ett rum som är till för restauranten på motsatt sida? Stod inga skyltar om det dock. Det kan skapa mycket förvirring för mig och många andra, jag går gärna in i öppna rum, men ibland får man inte det, då är det bra med en skylt som säger stopp!

Ett mörkt rum med flera valv, tegelgolv med lösa stenar. Det är säkert 40 meter långt och 20 meter brett.

Det mystiska rummet med låg belysning och lösa stenar.

VÅNING ETT När man går uppför den omärkta trappan, eller tar hissen dit, som fungerar väl, kommer man till en våning med två utställningar och gården. Vid hissen finns det en kant utanför, som man snubbla på, eller som kan vara svår att ta sig uppför med rullstol. Lite knepigt tycker jag, när hissen är till för främst rullstolar, rullatorer och barnvagnar. Här finns utställningarna ”Förhistoria – spåren talar” och ”Vikingar”.

En kant vid hissen man kan snubbla på. Den är ca 5 cm hög och gör det svårt att ta sig över med tex permobil.

Vid hissen finns det en kant man kan snubbla på.

FÖRHISTORIA – SPÅREN TALAR Jag tycker den är tilltalande utställningen, den är ljus och snygg. Det som möter en först är en vepa med text, som beskriver utställningen kortfattat. Den är väldigt svårläst – vit text på blandad bakgrund – mycket grått och ljust. Det finns flera vepor som är svårlästa i utställningen. Snygga montrar, men väldigt svåra att läsa, speciellt på engelska! Det är omöjligt att komma under med rullstolar också. Det finns inga förklaringar på vad som finns i alla montrar, det hade varit bra med en siffra till varje föremål. Det ställs frågor här och där, som denna: ”Gropar för offer. Vi vet inte varför man gjorde dem, men ännu på 1900-talet offrade människor smör i dem. Sedan hur länge har man gjort det?”. Sådant tycker jag är förvirrande, skulle behövt svaret längre ner eller i montern.
Jag hade på mig brusreducerande hörlurar, som jag lånade av Funktek, för att stänga av störande ljud när det blev för mycket oljud i utställningarna, mest för att jag tappar fokus så lätt. Men de flesta har ju inte sådana hörlurar.

En väldigt svårläst information. Bakgrunden har flera färger och texten på är vit vilken gör den svår att läsa.

En väldigt svårläst information.

 

På bilden ser man en monter med glas runt. I montern ligger diverse saker från förhistorisk tid. Det är svårt att veta vad det är för saker eftersom information saknas.

Monter med olika saker från förhistorisk tid.

På bilden ser man ett par brusreducerande hörlurar.Brusreducerande hörlurar kan vara väldigt hjälpsamma för att stänga av ljud ibland.

Brusreducerande hörlurar kan vara väldigt hjälpsamma för att stänga av ljud ibland.

YTTERGÅRDEN Rakt fram efter trappan ligger yttergården. Den är väldigt vacker, speciellt när det blommar, med stora porträtt på gamla vetenskapsmän (inga kvinnor dock, vilket är trist). Dock finns ingen information om dem eller något annat där ute. Det finns bara trappor ner, inga ramper för rullstolar. Jag vet inte ens om jag fick gå ut, men jag brukar testa mig fram 😉

På bilden ser man gården på stadsmuseet. Det är höga väggar runt den med flera meter höga fönster. I mitten ser man en stor glaspyramid som fungerar som ett fönster.

Den vackra gården på stadsmuseet.

VIKINGAR Snygg utställning på många sätt! Dock så är belysningen svag i nästan hela utställningen. Den är rätt ljudlig, det känns som att ljudet från röster fortplantar sig i rummet. Belysningen på skyltar är rätt dålig, svårt att se vad som står. Montrar i rummet är märkta enligt 1, 2 osv., men jag tappade bort mig efter 2 och hamnade på 15 och 16 – oerhört stressande, det behöver vara mycket tydligare åt vilket håll man ska gå, t.ex. med pilar eller belysning i golvet. På andra våningen är det en hög tröskel in. Ingen hiss upp till våning två, man får först ta sig ut och ta hissen vid trapphuset. Trapporna upp till andra våningen på utställningen är en trappa som går runt, är oupplyst och trång – väldigt lätt att snubbla om man har synnedsättning. Hissen till nästa utställning är lite dold och inte tydligt utmärkt.

På bilden ser man upplysta montrar på ett trägolv. Det är dunkelt i utställningen.

Montrar inne i den fina, men dåligt belysta utställningen ”Vikingar”.

 

En svart spiraltrappa i utställningen "Vikingar".

Trappan i utställningen ”Vikingar”.

 

OMÄNSKLIGT En gripande utställning som handlar om bl.a. rasbiologi och synen på funktionsnedsättningar förr. Denna utställning låg i anslutning till Vikingar, handtaget till trappan till utställningen tog abrupt slut, om man har en synnedsättning eller rörelsehinder kan det sluta med att man trillar ner. Det finns lurar man ska lyssna på i utställningen. Först försökte jag lyssna på ljudet med lurarna, men det kom inget ljud. Då kom jag på att man skulle använda speciella kort för att lyssna. Dessa är svåra att hitta. Sen är det svårt att veta var man ska lämna dem. Finns kanske någon som tror att det är engångskort. Sen är korten rätt otydliga med vad bilderna betyder. Engelska kort funkar inte alltid, det blir inget ljud. Ljudet på luren är väldigt hög och sprider sig ut i rummet! På något ställe hakar ljudet upp sig och startar om. När det gäller film: Tre filmsymboler utan förklaring. Engelska blir på svenska och det var ingen skillnad på lättläst eller vanlig svenska när jag skulle kolla på en film. Vid utställningen finns det en toalett, som inte är skyltad. Märkligt.

Hörlur i mässing, ca en dm lång och två cm bred, till berättelserna i utställningen Omänskligt. Bakom den ser man två texter.

Hörlur till berättelserna i Omänskligt.

 

På bilden ser man vita, gula och blå kort som används för att lyssna på utställningen Omänskligt.

Korten till utställningen Omänskligt.

På bilden ser man en tv-skärm där man lägger kort ovanför för att se och lyssna på videon.

En video från utställningen Omänskligt.

På bilden ser man en trappa med handtag. På högra sidan slutar handtaget tvärt och man riskerar att ramla.

Trappan med tvärt stopp, kolla på den rosa tejpen som Funktek satt där! :)

1800-TALETS GÖTEBORG Den ligger i anslutning till utställningen Omänskligt. Mängder med intryck. Spännande utställning. Startar med en projektor som spelar upp bilder på måfå verkar det som. Texten i skåpen är liten. En sak som är störande är att det inte är siffror på något i montrarna. Det finns text men jag vet inte vilken text som hör till vilket föremål. I vissa montrar är belysningen dålig. Även svårt att ta sig fram under vissa montrar med rullstol. Dock fanns det någon monter som hade siffror på prylarna med text kopplad till föremålen, vilket ju var bra.

En monter med glas runt, däri står saker från 1800-talet, bla en lampa. Det finns text till sakerna men inga nummer kopplade, så man får chansa vilken sak som tillhör vilken text.

Monter utan nummer gör det otydligt. Det finns text till sakerna men inga nummer kopplade, så man får chansa vilken sak som tillhör vilken text.

1700-TALETS GÖTEBORG Den ligger i anslutning till 1800-talets Göteborg. Den ser snygg och väl upplyst ut när man kommer in, den är inte rörig. Det första som tar mitt fokus är ett lejon som kissar! Det låter i alla fall så! Det skvalpar oavbrutet, där jämte finns en information om utställningen med text på svenska och engelska. Man trycker på en knapp så börjar en kvinna prata om utställningen. Jag vill gärna höra exakt vad som står på skylten, men texten är ändrad, det blir rörigt, samtidigt som det kissande lejonet fortsätter i bakgrunden, koncentrationen är helt borta! Det finns siffror på prylarna kopplade till texter i utställningen vilket är bra. Tycker att denna utställning har minst bristande tillgänglighet av dem jag gick igenom. Men som sagt, detta var ungefär hälften av vad detta fina museum har att erbjuda.

Ingången till 1700-talet är inbjudande men lejonet "kissar" hela tiden, så det gör det svårt att koncentrera sig. På bilden ser man ett grönt lejonhuvud och en text som man kan få att prata.

Ingången till 1700-talet är inbjudande men lejonet ”kissar” hela tiden så det gör det svårt att koncentrera sig.

Av Fredrik Eriksson

Inlägg om ADHD/ADD

rosa pratbubbla där det står museet har funktionshinder, inte besökarna.

Idag länkar jag två inlägg om ADHD/ADD, i fortsättningen kommer länkar upp när vi läser något intressant inom olika funktionsvariationer:

http://www.metro.se/kolumner/cissi-wallin-sluta-svartmala-oss-med-adhd-sa-svart-ar-det-inte-att-vara-lite-positiv/EVHpar!CgQFmcfcuu4oE/
Håller med om mycket, ta fram styrkorna också, inte bara lyfta fram svårigheterna. Sen pratade psykologen om att alla med ett NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning…puh långt ord…haha) har bra effekt av KBT – för mig är det raka motsatsen. Viktigt att se alla som individer, inte bara se ”bokstäverna”.

http://www.metro.se/kolumner/alla-verkar-ju-ha-en-slang-av-adhd-nufortiden/EVHpcB!oKaAc0UdqXChc/
Jag är en av de 10 procenten :)

Har ni några tankar kring inläggen, håller med, är emot, känner igen er, osv – kommentera gärna. Ni kanske även har tips på länkar, lägg dem gärna i kommentarerna undertill. Fick en idé om att utforska museet utifrån ett funkisperspektiv, så det ska jag göra nu, rapport kommer i nästa blogg. Ha en bra vårdag önskar Fredrik :)

En helt ny värld

Sofia Jönsson är 27 år och bor i Västra Frölunda. Hon är en musikintresserad språkfantast som gillar att resa. Jobbar som ombudsman för DHR Göteborgsavdelningen.

Sofia Jönsson är 27 år och bor i Västra Frölunda. Hon är en musikintresserad språkfantast som gillar att resa. Hon jobbar som ombudsman för DHR, Göteborgsavdelningen. Brinner för tillgänglighet och jämställdhet.

Det finns många anledningar till varför jag gillar Teneriffa. Solen, maten, språket, drinkarna och mina vänner. Men något som jag tycker känns så häftigt är hur man smälter in på ett helt annat sätt än här hemma i kalla gråa Göteborg. Jag tänkte försöka förklara det här utan att låta som en resebyrå.

Jag sitter i permobil och som många andra så brukar jag åka ner till Los Cristianos, Teneriffa under vintern. De senaste tre åren har jag haft turen att kunna vara där i någon eller några månader runt årsskiftet. Jag känner hur jag förändras så fort jag kommer ut från flygplatsen där nere. Ofta åker man tidigt på morgonen innan solen har gått upp här i Sverige, ofta är det några minusgrader eller kanske snöblandat rusk. När man kommer ut där så bländas man av solen, palmer och havet är något av det första man ser. Sedan är det alltid ett litet projekt att ta sig till lägenheten där jag bor. Men det är egentligen bara att gå fram till taxistationen och beställa en bil med ramp. Man brukar få vänta några minuter men till slut kommer det en. Oftast suckar chauffören lite över hur mycket grejer jag har med mig men det löser sig alltid efter lite pusslande. Ingen färdtjänst, inga speciella tillstånd behöver visas upp, det är bara att be om den bil som behövs. Det måste inte vara så svårt.

Väl där nere har jag hyrt en lägenhet som är anpassad så att man lätt kan bo där om man sitter i rullstol. Den ligger inom gångavstånd till stranden och nära till den schysta bargatan San Telmo. Ni vet hur det är hemma när man ska gå ut. Det krävs alltid en del planerande. Var ska vi gå ikväll? Kommer vi in? Måste vi boka bord? Finns det någon bra toa? Där nere behöver man inte fundera så mycket för de flesta ställen har redan tänkt på allt det här. Det är mer regel än undantag om stället inte ligger i markplan att det finns ramp. Dessutom är personalen så vana vid att folk sitter i rullstol att det sällan blir några trötta suckar när man kommer. De röjer snabbt väg för en och ser till att man får ett bra bord.

Så själva tillgängligheten är klart bättre men det är inte bara det. Visst är tillgängligheten en viktig del. Kommer man inte in kan man inte vara delaktig. Men något som jag tycker är minst lika viktigt är vilken attityd man möts av. Om man så fort man kommer till ett ställe känner sig besvärlig så är det inte så lockande att hitta på saker. Ses man hela tiden som ett problem som måste ”tas om hand” så är det lätt att man hellre stannar hemma. Min favoritbar i Los Cristianos heter Agua de Coco och det är en liten brasiliansk bar med stor terrass. På helgerna är det alltid fullpackat med folk inne på det lilla dansgolvet men direkt när jag kommer så kommer det fram någon som banar väg åt mig så jag kan komma in och dansa. Och det här är en självklarhet. Visst finns det ställen i Göteborg där man kommer in med permobil och de hjälper en att komma fram men det är alltid vakter som ser ut som om de helst hade velat slippa. Sedan så är det en väldig skillnad om de andra gästerna i baren glatt flyttar sig och välkomnar en in eller bara tittar snett på en och undrar vad man gör där.

Jag har försökt att förklara den här känslan för mina vänner här i Sverige. Om man sitter i rullstol så känner man sig lätt utpekad. Man sticker liksom ut och det drar till sig uppmärksamhet. Saken är den att det är så himla många som sitter i rullstol på Teneriffa att man inte är så speciell där. Man blir en i mängden på ett sätt som jag aldrig har upplevt här i Sverige. Jag tycker det är otroligt skönt och omväxlande. Det går bara att gå till stranden och ligga där utan att någon bryr sig särskilt mycket. Folk har sett det förut och då blir det inte en lika stor grej. Ibland kan jag nästan tycka att livvakterna och de som ska hjälpa till på stranden kan vara lite för på. De vill så himla gärna hjälpa till.

Kanske är det att det är en annan mentalitet i Spanien men det jag alltid känner när jag är där är att om det kan vara så bra där, vad är det som hindrar oss här? Det är uppenbarligen möjligt att få till ett samhälle där alla känner sig inkluderade. Sedan så är självklart inte allt perfekt där heller men jag tror ändå att vi kan lära oss mycket av kanarierna. Så kom igen Sverige! Vad väntar vi på?

Av Sofia Jönsson

 

BILRUTORNA av Mark Singleton

Bilden visar en teckenstrip i tre delar.

BILRUTORNA, skapad av Mark Singleton

Klicka på bilden för att förstora den

 

Syntolkning:

Bilden visar en teckenstrip i tre delar.

Första scenen:
En grå bil med svarta dörrar och ögon som står på en gräsmatta, jämte en väg, säger: ”Jahapp, nu har Flappy flurpat igen, men varför ska jag jobba? Då drar de bara på bidraget!”

Under bilen står det i gul, stor stil: ”CRUPPLE TJUFF”.

Andra scenen:
En grön bil med ögon och mun, ligger upp och ned, på en väg. Den säger: ”Jag skulle kunna hjälpa dig Crumple, vissa delar av mig är defekta, men min hjärna är suverän!”.

Tredje scenen:
På bild tre ser du en grå och röd skåpbil, med mun, tänder och ögon. Den står på en gräsmatta och säger: ”Ryck upp er grabbar, ni har rätt att få jobba och tjäna på det!”.

SLUT.

Av: Mark Singleton

Första tiden på Funktek

Arbetsvrån: En stor bild på ett gammalt Göteborg och en dator där det hänger flera post-it-lappar.

Arbetsvrån: En stor bild på ett gammalt Göteborg och en dator där det hänger flera post-it-lappar.

Ett inlägg från ”Bloggbobban” (som jag valt att kalla mig ;)) eller bloggredaktören Fredrik, om man vill vara fin i mun. Jag vill berätta om hur första tiden på Funktek såg ut för mig. Jag har ju själv jobbat som testpilot i projektet, och kommer kombinera det med att blogga.

17/12-2015: Lillian mötte upp mig, hon visade till kontoret. Bara att hitta dit var en utmaning. Sen hälsade jag på de som jobbar på museet – alltifrån vaktmästare till arkeologer, kommunikatörer, entrépersonal, Daniel och Hanna i Funktek, chefer och säkert många fler. Därefter visade Daniel runt mig på museet – oj vad många rum, bara att ta sig till fikarummet kommer ta ett år att lära sig… haha Det är väldigt spännande att se hur mycket information och kunskap det finns samlat på ett museum, i arkiv och liknande – utställningarna är bara en liten del.

Framför mig, i min lilla vrå med dator, mängder med post-it-lappar och brusreducerande hörlurar, hänger det en stor svartvit bild över ett gammalt Göteborg – ”Viner och spirituosa”, ”Nya hattmagasinet”, ”Wäfnads & Hvitvaru-affär” och ”Klädesmagasin”.

Framförallt känns det jättebra att vara här och få jobba efter min förmåga, några timmar i veckan, eftersom jag brinner för dessa frågor – hur man gör det lättare för oss att ta del av allt det intressanta som finns på museer, när man har olika funktionshinder/funktionstillgångar (beroende på hur man ser det). I framtiden hoppas jag att vi kan ta vidare vår kunskap till andra kulturella verksamheter, som konsertlokaler, teatrar, bibliotek, biografer osv.

Några av mina arbetsuppgifter:

  • Kolla mailen efter deltagare som vill blogga.
  • Svara på mail. Redigera inkomna blogginlägg.
  • Se om det kommit några svar på blogginlägg och svara.
  • Komma med tusen frågor till Daniel och Lillian.
  • Gör tusen post-it-lappar om uppgifter som ska göras och grejer jag behöver tänka på (jag har inget arbetsminne så jag glömmer direkt om jag inte skriver ner det).
  • Får upplärning inför workshopen vad min roll går ut på: fotografera, skriva ner intryck, delta i workshopen, sammanfatta och blogga om det hela.

I december och januari var detta mina arbetsuppgifter och att lära sig systemen någorlunda bra och ta del av alla intressanta inlägg som piloterna skrivit.

25/1-2016:  var det workshop om Stadsmuseets hemsida, hur tillgänglig och lättförståelig den är. Min uppgift var att titta, lyssna och anteckna om deltagarnas upplevelse av hemsidan. Jag tog även bilder och bloggade.

3/2-2016: redigerade jag inlägg, ändrade bildtexter och publicerade ett inlägg på bloggen. Jag lärde mig även mycket på egen hand om bloggprogrammet WordPress och fick hjälp av Hanna att lära mig mer om hur man använder Facebook och administrerar inlägg på Funkteks Facebook-sida.

9/2-2016: Skrev ner frågor att ställa till Lillian och Hanna som jobbar i projektet – varför det startades, egna erfarenheter osv. Gjorde utskick om nyhetsbrev och lärde mig hur Google Drive fungerar. Lärde mig den knepiga kaffebryggaren – massa grejer att tänka på och inget dropstop…haha

Lite om mina svårigheter/tillgångar:
1. ADD (Attention Deficit Disorder): påverkar min koncentration, igångsättning, impulskontroll, uppmärksamhet, mitt minne är väldigt kort, lättstressad, att jag tar in alla intryck nästan lika mycket, hjärnan är hyperaktiv men jag är långsam, kreativ. Ibland hyperaktiv och gör allt samtidigt – allt blir rörigt och halvklart… haha
2. Aspergers syndrom: gör att jag fort blir trött av social kontakt, gör min inlärning lite långsam, behöver tydlighet och hjälp att prioritera, kan tolka bokstavligt, svårt med undertexter i samtal – föredrar rak kommunikation, inte alltid förstår ironi, har detaljseende, är ganska obrydd av vad folk tycker och tänker om en – motsatsen till att följa med ”fåraflocken” – man går egna vägar vilket också kan vara positivt. Stort intresse för mat och dryck.
3. Ångest – den finns alltid med mig, varje dag, mer eller mindre. Alltifrån oro till panikattacker.

Ställ gärna frågor om vad vi gör i Funktek, vi har mycket information att dela med oss av :)

Av Bloggbobban Fredrik