Slutet gott, allting gott?

Jag har jobbat som testpilot i Funktekprojektet sedan början av 2016. Det har varit ett väldigt intressant och lärorikt år. Innan har jag tyckt att jag varit hyfsat insatt i tillgänglighetsfrågor men jag har i och med projektet lärt mig massor jag inte haft en aning om innan. Jag har fått många viktiga insikter och öppnat ögonen mycket mer för andras funktionsvariationer och vad som krävs i själva tillgänglighetsarbetet.

Att jobba med tillgänglighet är en ständigt pågående process som alltid kommer att behöva utvecklas. Det finns exempelvis vissa riktlinjer som ska följas vid nybyggnationer men det räcker inte med att tänka ”Nu har vi en färdig mall som vi tillämpar överallt och alltid”. Jag har otaliga gånger stött på situationer där jag märkt att folk försökt jobba med tillgänglighet men utan att det funkat hela vägen. Vad är det för idé att ha rullstolsplatser på ett tåg om en inte kan komma in på tåget för att det saknas någon form av hissanordning?

Tillgänglighet kostar, men det ger också så mycket mer tillbaka i form av fysisk och psykisk hälsa, arbetstillfällen och köpkraft. En viktig insikt är att allt inte heller behöver vara stort och dyrt för att saker ska bli bättre utan det är lika mycket kunskap och förståelse som behövs som ekonomi.

Det krävs också en ödmjukhet och förståelse för att folk inte alltid tänker på saker eller förstår hur en har det. Vi i Funktek är inte perfekta och långtifrån klara i tillgänglighetsarbetet. Vi har löst vissa delar medan andra inte blivit riktigt som önskat och det har funnits situationer där vi tyvärr inte heller har lyckats hela vägen att tänka på allt. Det kan lätt få en att skämmas väldigt mycket men jag tänker att det istället kan vara bra att ha som ögonöppnare för att även förstå andras perspektiv, att allt inte behöver vara illvilja utan att en faktiskt ofta inte ens har tänkt tanken. Däremot tycker jag att det är en skam att tillgänglighetsarbetet i samhället går så långsamt och att inte ens de lagar och konventioner som faktiskt finns efterlevs.

Jag önskar verkligen att många fler ställen skulle jobba som Funktek – med testpiloter som faktiskt är i situationen och kan ha en större förståelse för att det kan behövas andra saker än det som står i ”tillgänglighetsmallen”. Jag tänker att det borde ge mycket mer att jobba med människor som faktiskt har personlig erfarenhet av vilka problem som uppstår än personer som bara läst om det. Det är samma sak som att det är en grej att vara hetero och föreläsa om homosexualitet, en annan sak att faktiskt vara det och prata om det. Det skulle också skapa större tolerans och insikt i att vi är människor vi också med olika tankar och känslor, vi har bara annorlunda förutsättningar.

Men Funktek har varit otroligt mycket mer än fysisk tillgänglighet. Funktek har varit möten i vänskap och kärlek, intressanta diskussioner, skratt, glädje, inkludering men även frustration över alla situationer där en inte inkluderas. Något som varit underbart med Funktek är att jag fått vara i ett sammanhang där jag inte behövt känna att det är jag som är krånglig och i vägen utan vi har hjälpts åt att stötta varandra för att försöka hitta lösningar där alla kan vara med. Vi har varit människor med olika bakgrunder, åldrar, tankar och idéer om livet men oavsett har vi kunnat arbeta som en förenad kraft med ett gemensamt mål, en värld för alla där vi kan delta och ha en bra livskvalitet oavsett funktionsvariation.

De senaste månaderna har jag varit inne i en svår livskris där jag undrat varför jag lever, vad jag kämpar för, varför jag hela tiden ska behöva kämpa så mycket och om det är värt det. Det har många gånger känts som att det skulle vara mycket enklare att hoppa av tåget och säga upp sig från livet när världen inte funkar som en önskat. Jag har tillräckligt mycket att kämpa med känslomässigt ändå och om en då lägger på ett ton krångel i världen utanför blir det alldeles för mycket. Tillgänglighet är livsviktigt. Nu tar vi nya tag och fortsätter kampen på annat håll.

Av: Angela Åquist

Underbara Sverige…

Fridas verklighet

Jag har äntligen fått flytta hemifrån efter en lång väntan. Jag fick en fin anpassad lägenhet, en tvåa. Lägenheten ligger i ett så kallat serviceboende. Jag kan få hjälp när jag behöver under dagarna och så har jag trygghetslarm på natten på grund av min epilepsi.

Det var en lång väntan, jag fick stå ut med att bara ha boendestöd ett visst antal timmar om dagen och det var timmar som var i kalendern. Det var en tuff period med nekad assistans och väntan på serviceboende. Äntligen bor jag i en lägenhet med min epilepsihund Dexter.

Sverige behöver dock lära sig att man inte ska behöva vänta på hjälpen man behöver när man har funktionshinder. Nu väntar jag på att få en bostadsanpassning, jag får även leva som en fattiglapp då jag inte kan söka bostadsbidrag från försäkringskassan förrän jag har fått hyresfaktura. Den bostadsanpassning jag behöver är att koppla in diskmaskin och tvättmaskin. Innan arbetsterapeuten kommer att ordna det, ska vi fixa ny rullstol som jag har behövt ett bra tag. Efter det så ska vi fixa så att jag kan sätta rullstolen på permobilen och efter det ska jag byta arbetsterapeut. När jag har lärt känna henne ja då kan vi söka bostadsanpassning som jag hade behövt förra veckan!

Sverige är mer anpassat är många andra länder här i världen. Samtidigt som samhället behöver lära sig att vi med funktionshinder inte blir friskare med massa papper, massa ansökningar, inte minst men sist – verkliga möten. Människor får mycket att tänka på när de flyttar hemifrån men människor som behöver lite extra stöd och hjälp i livet, får dubbelt så mycket att tänka på. Självklart är det superkul och spännande. Jag har fått bra hjälp från boendestöd när det har varit rätt personer. Idag vet jag att det finns bra hjälp bara jag ringer eller sms:ar, eventuellt larmar. Det vi behöver nu är fler rätta boenden, fler som behöver ska få assistans, bättre sätt att få hjälp från Försäkringskassan, mer hjälp från habilitering med mera.

Bilden är från Svenska hjältar -  "Dexter fick ledigt när matte tog över diskot". Hunden Dexter vann årets djurhjälte.

Bilden är från Svenska hjältar – ”Dexter fick ledigt när matte tog över diskot”. Hunden Dexter vann årets djurhjälte.

Borås var först på väg att sätta mig på gruppbostad på grund av mina behov. Jag sa nej, ingen gruppbostad – jag vill ha egen lägenhet. Ni ger mig ingen assistans men boendet ni tycker jag ska ha, är gruppbostad. Jag bad om ett möte med han som gav mig boende. Innan han skulle ge mig boende tyckte jag att han skulle få se vem ja var. Han ändrade sig när han lärde känna mig och när jag fick lägenheten och han sa hejdå, sa han också att jag var cool. Gubben som gav mig boende blev plötsligt en helt annan man när han lärde känna mig.

Jag tror egentligen att papper och allt sådant inte fungerar. Det går inte att jämföra personer med papper. Att bara kolla upp personer på pappret eller datorn, ifall personen behöver det hjälpmedlet, fungerar inte. Vi är alla unika personer och behöver olika mycket stöd. Beroende på funktionshindret men också hur mycket vi gör i vardagen, vad vi gör och hur vi är för livet.

Förutom denna kamp så har vi funktionshindrade även den vanliga kampen med räkningar, hyra, mobil, internet, köpa mat och mycket mer. Jag har varit väldigt trött under denna period, och flyttade den 2:a januari 2017. Började läsa engelska sju på komvux 9:e januari. Nu börjar räkningar komma, jag vågar inte köpa någonting förutom det jag behöver. Det jag önskar är att försäkringskassa m.m. kunde vara lite snabbare.

Hoppas ni har det bra, ja jag har det toppen förutom mycket i huvudet och hjärntrötthet. Det viktiga är att vi är modiga och starka, kämpar, är oss själva och framför allt – lyssnar på oss själva!

Mvh Frida Bergström

Funktek-vibbar

Här kommer en liten radda med positiva upplevelser från Funktek, som vanligt med er Bloggbobba, så blir det lite huller om buller, fast 100 gånger mer strukturerad än min hjärna.

Bilden visar en gul vepa till vänster om bilden där det står Funktek. Till höger om bilden sitter det människor på stolar med ansiktena vända mot en scen så vi bara ser ryggen på publiken.

Från en Funktek-dag

Mycket av det som varit bra med Funktek:

  1. Alla nya intryck vi fått. Det har gett mängder med nya idéer och tankar. Det tar jag med mig ut i vardagen.
  2. Alla nya olika och spännande personer man fått tala med och fått utbyta idéer med. Vi har mängder med olika funktionsvariationer, vilket skapar alla möjliga infallsvinklar.
  3. Att man fått vara den man är, utan att behöva göra sig till. Här är man accepterad för den man är.
  4. All ny kunskap som kommit till en. Det är som att ha gått kurs i sociologi, musée-vetenskap, pedagogik, psykologi, människokännedom, kultur, att lära sig mer om olika funktionsvariationer, normkritiskt tänkande, historia och mycket mer!
  5. Alla spännande workshops – det har varit alltifrån textens storlek på montrar, till mängden utrymme som krävs för en rullstol att komma fram, till vad som gör ett besök unikt för varje individ – där alla våra funktionsvariationer varit det avgörande för att komma fram till nya kunskaper kring hur man kan tänka för att göra allt mer anpassat. Nu hoppas jag att all kunskap vi delat med oss av kommer göra skillnad på stadsmuseet men även i kulturen och i samhället i övrigt.
  6. Mycket av den här kunskapen hade aldrig uppkommit om vi inte slagit våra kloka huvud ihop!
  7. Vissa har blivit vänner för livet.
  8. Det känns som att det vi gjort är något nyskapande och unikt och att allt vi gjort och gör, skapar stor skillnad och förändring.
  9. Det har varit spännande att få uppleva alla olika utställningar och lokaler här på Stadsmuseet. Biblioteket med sina gamla gubbar i gips och sten och roliga skyltar. Gamla vikingasmycken och mycket mer.
  10. Jag tycker det är spännande att ha fått vara med i Malmö tex, och hållit i en workshop för museepedagoger, i Funkteks anda. Vi märkte hur mycket aha-upplevelser pedagogerna fick efter att vi varit där, skapat lite rabalder, föreläst och hållit i workshops :)
  11. Vi har verkligen varit med och skapat en riktig, professionell, tillgänglig utställning i och med Urbanum. En av världens första utställningar som haft hjälp av så stor kompetens på området, som vi ju besitter. Det är jäkligt häftigt! Kom nu hit och upplev Urbanum och kom gärna med feedback :)
  12. Våra kära, smarta, coola, pedagogiska, förstående, pålästa ledare i bokstavsordning: Daniel, Hanna, Jenny, Lillian, Lisa, Rebecca och Shorty ett kort tag. Ni har gjort allt väldigt bra och underlättat alla workshops. Kommer sakna er mycket när projektet är slut.
  13. Allt folk från Interaktiva institutet – många roliga prylar och lösningar har vi fått testa.
  14. Det grymt goa kaffet från den knäppa bryggaren i fikarummet, som jag haft många tvister med.
  15. Våra roliga fester och träffar! Alltifrån glöggmingel till karaoke.
  16. Det finns så mycket jag inte tänkt på tidigare, som kan underlätta inom flera områden. Som hur man strukturerar upp möten, hur man gör så att alla känner sig inkluderade.
  17. Resan till Polen där jag testade lite av vårt ”Funktänk”. På många sätt ligger vi långt före i Sverige, men det är ju ingen anledning att slå sig för bröstet.
  18. Funktek är guld!
  19. Alla positiva kommentarer jag/vi fått från folk som både har med tillgänglighet att göra men även dem ”utan problem”.
  20. FUNKED FOR LIFE

En vision:

Jag hoppas och tror att våra ansträngningar sprider sig som ringar på vattnet och tar sig vidare ut i Sverige, Europa och Universum och gör så att alla platser blir tillgängliga. Tänk att ha ett betygssystem:

5 Funktek-symboler är ett exemplariskt omdöme, 1 Funktek-symbol är lika med usel tillgänglighet. Tänk en biograf, där flera föreställningar är syntolkade, det finns bra platser för rullstolar, det är väl utmärkta stråk så man inte snubblar inne på biografen, varje nummer på stolarna är upplyst, så man slipper chansa sig fram. Vilken dröm.

Eller på en restaurant: menyn är både på punktskrift, det går att få den uppläst, den är tydlig och skriven med stort typsnitt. Där servitören beskriver maten, vad det är man har på tallriken. Där servitören också kan beskriva konsistensen för dem som har problem med tex ”trådig” mat. Där servitören beskriver miljön för dem som har synnedsättning eller kan beskriva varför det ser ut som det gör (för mig som vill veta varför det ser ut som det gör och kan fundera i timmar på det 😉 ). Där man kan få maten serverad efter ens egna förutsättningar: om det är lättare att äta ur djup tallrik med sked, så ska det inte vara några problem. Där det ska finnas bord som är höj och sänkbara. Där ens funktionsvariation inte ifrågasätts.

Jag har säkert glömt massvis av positiva grejer med Funktek, men detta kom jag på nu.

Kom gärna med egna tankar om vad som gjort Funktek så bra :)

Appar

Idag kommer några appar som kan öka tillgängligheten inom både kultur och när du kan tänkas kan behöva gå på toaletten 😉

http://www.frittframapp.se/
Fritt Fram är en app som är utvecklad för att hjälpa personer med tillgänglighetsbehov.

http://www.sf.se/Tillganglig-Bio/
Appar för tillgänglighet på bio. Iphone och Android.

http://taptapseeapp.com/ (hemsidan på engelska).
En igenkännings-app. Man tar foto, och kan få berättat vad som syns på bilden. Den finns både till Iphone och Android.

http://www.wheelmate.com/
Ladda ner vår app WheelMate™ som kan hjälpa dig genom att visa vart toaletter och parkeringar som är handikappanpassade finns nära dig. Både Iphone och Android.

https://itunes.apple.com/se/app/tillbio/id629282203?mt=8
Appen används på bioföreställningar för syntolkning. Endast Iphone.

https://itunes.apple.com/se/app/rikstext/id423541918?mt=8
https://play.google.com/store/apps/details?id=se.dogood.rikstext&hl=sv
Textad teater. Denna app används vid Riksteaterns textade föreställningar – du får replikerna som text direkt i din egen telefon. Textning förekommer både på svenska, som stöd för döva eller personer med hörselnedsättning men också till andra språk.

Konferens i Malmö med museepedagoger

Detta tänkte jag på nu så här en tid efter att vi besökte Malmö och konferensen om bla Normkreativitet och tillgänglighet med museepedagoger:

  • Jag tycker det var spännande med så många olika förmågor på en plats – skapar mycket kunskap och utveckling.
  • Första workshopen med kunniga talare – flera nya begrepp vi/jag fick lära oss som normkreativ till exempel.
  • Funktek berättade om vårt uppdrag och vad vi uträttat och såklart det om gårdagens otillgänglighet . Anette berättade om kultur och synnedsättning och Angela om att sitta i rullstol och bemötande.
  • Vi höll i en mycket uppskattad workshop, på samma sätt som vi håller i workshops på stadsmuseet.

Några tankar jag skrev ner som deltagarna sa:

  • ”De förändringar vi gör är roligt och viktigt för alla”.
  • ”Ni i Funktek är det bästa som hänt på hela workshopen, vi kunde strukit mycket annat”.
    ”Det som ni gör i Funktek måste in i vår verksamhet”.
  • ”Låt alla ta samma väg som den som tar rullstol” för att belysa hur det kan vara att ha en funktionsvariation.
  • ”Vad tycker du och vad vill du förändra personligen, jag är nyfiken?”. Detta är en enkel fråga som kan svaras på som enkät eller av personalen.
  • ”Mer personal på helgerna för att öka tillgängligheten för oss med funktionstillgänglighet”.
  • ”Ta med ficklampa till museer som har dålig belysning, det väcker intresse och förhoppningsvis förändring”.
  • ”Tejpa trösklar mm i stark färg, för att visa på hinder”.
  • ”En röd tråd i utställningen, inte bara hux flux (det skapar stress hos mig när utställningar inte är tydliga)”.
  • ”Fråga besökarna mer om deras intryck”.

Sådant som inte var bra under besöket:

  • Matdisken var otillgängligt hög. Lappar fattades på menyn, vet inte vad rätterna innehöll.
  • Kvällen med restaurangbesök hade vi sett fram emot med god buffé och mingel med museepedagoger och annan personal blev misslyckat – trappor ner till restauranten vilket gjorde att en deltagare med rullstol inte kunde ta sig ner, ljudvolymen i medeltidskällaren hade omöjlig ljudnivå och ingen handikapptoalett – skapade frustration hos oss och en ganska förstörd kväll och vi åt på hotellet – tillgänglighet ”på riktigt” blev inte så tillgängligt. Det gjorde dock att pedagoger och ansvariga fick sig en rejäl tankeställare; ibland behöver det bli dåligt för att förändring ska uppstå. Den ansvariga bad om ursäkt nästan på sina bara knän och skämdes för det inträffade.
  • Utvärdera utvärderingen. Den var så svår att ta sig igenom att vi gjorde så att vi helt enkelt utvärderade den.
  • Trångt med de stora lapparna under workshopen, det gick knappt att ta sig fram.
  • Lång workshop om att eventuellt bygga ett stort demokratimuseum med museepedagoger – jag och flera från Funktek kände oss ganska bortkomna och det var nästan två timmar utan paus.

Förlåt att det blev ett lite osammanhängande inlägg.

Att flytta hemifrån

Hej! Jag heter Frida.

Jag kämpar varje dag med att klara vardagen, kämpar också med att visa min underbara hund vad han gör och hur han hjälper mig. Dexter är en epilepsihund och samtidigt är han en assistanshund. Dexter och jag är med på tidningar, tv 4, för att vi vill visa hur värdefull han är – och vem vet vad som kommer här näst? Han hjälper mig varje dag att kämpa med allt motstånd! Jag och Dexter visar hur vi har det tillsammans, som jag säkert har skrivit förut.

Att flytta hemifrån. Idag tänkte jag att skriva lite om hur det är för någon att flytta hemifrån. Tillexempel för mig. Jag trodde att det skulle gå fort eftersom LSS tog bort alla mina assistenttimmar och mamma började jobba, hon fick inte längre vabba (vara hemma med sjukt eller funktionsnedsatt barn) eftersom jag fyllde 21. Jag har haft 2 hjärninflammationer. Jag har fått en cp-skada och svår epilepsi även hjärntrötthet och ångest. Jag tycker inte att någon ska tycka synd om mig men jag behöver få hjälp, får jag ingen assistent behöver jag ett boende. Jag har fått boendestöd och trygghetslarm. Boendestöd kommer vissa timmar om dagen, jag hinner inte göra det jag vill göra. Trygghetslarm trycker jag på när jag får anfall och det tar ca en halvtimma innan dem kommer. Att få vänta i en halvtimma vid ett anfall är inte bra! Dexter, min epilepsihund larmar som tur var så att jag hinner sätta mig ner innan anfallen, han kan tyvärr inte ge mig medicin. LSS-handläggaren sa att jag bara skulle ha boendestöd ett litet tag men jag har nu haft dem i ca 5 månader. Jag hoppas snart få flytta hemifrån men behöver ett serviceboende där jag har hjälp bara 100 meter bort, där hjälpen är nära. Jag får ringa och tjata på LSS-handläggare men han ska göra det m.m. sedan får man ringa igen och då ska han prata med den och den personen. Tillslut fattar man ingenting. En gång sa dem att jag helt plötsligt skulle bo på gruppboende men det sa jag nej till. Det är för mycket hjälp för mig. Jag vill ha en egen lägenhet. Jag har även en hund, det skulle dem nog inte gå med på på ett gruppboende, plus att jag inte passar på ett sånt boende. Jag ville ha ett möte med den som jobbar med speciella boenden i Borås. De skulle fixa det och höra av sig men det var i början av veckan och de har inte hört av sig än. Det får väl vara jag som ringer som vanligt… Jag är väldigt trött på kommunen, jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få ett boende pga att man behöver lite extra stöd. Först behöver man söka det sedan får man tjata på dem så att de försöker hitta någonting… Undrar ifall de förstår vad dem jobbar med? Min dröm är egentligen att flytta till Göteborg! :) Bara för att jag är funktionsnedsatt så måste jag skriva bra anledningar varför jag ska bo i Göteborg. Det kommer alltid någonting i vägen. Om man kan bo i vanlig lägenhet utan anpassning, hjälp och så vidare så är det bara att stå i kö. Vi som behöver hjälp, med att anpassa lägenheten, som inte kan ha en lägenhet utan hiss eller behöva ligga på bottenplan, vi måste hitta en annan lägenhet. Ingen av oss får någonsin ge upp! Där har vi det viktigaste!

Första bilden: Frida i ljust hår med en kompis med mörkt hår, bägge ler. På andra bilden: deltagande på Tv4, man ser henne prata på tv. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Det är snö på marken.

Frida med en kompis och deltagande på Tv4. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Undrar om permobilen är så stark att den kan spinna loss? ;)

Kram på er Mvh Frida Bergström!

Tillgänglighet i Warszawa

Min pappa, jag och min bästa vän åkte till Polen för att fira pappas 70-årsdag. Jag fick en idé om att granska tillgängligheten på bokningssystemet på flyget, incheckning på flygplatsen, hur det var att flyga med lågprisbolag (tänker mest på om planet var mer högljutt och rörigare). Hur tillgängligheten på restauranger, gator, kollektivtrafik fungerar. Hur det fungerar på kulturella/historiska ställen, som museer, slott mm. Hur det gick med bokning och flyget, kommer sist i bloggen.

På bilden ser man flera trappor på väg upp till en bro, utan ramp eller hiss. Så här var det ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Så här kunde det se ut ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Warszawa generellt:
Jag letade buss till centrum från flygplatsen, vilket inte var det lättaste: hur betalar man, kan man göra det på bussen eller måste man ta automaten som bara stod på polska? Jag fick hjälp av en polsk tjej som pluggade i Sverige, att hjälpa mig genom systemet. Det finns få övergångsställen och man får gå rätt långt mellan dem. Det finns bra gångbanor och det är går ofta bra att ta sig fram med rullstol. Ibland är bussar och tåg anpassade för tex rullstolar, ibland inte, så det är en chansning. De flesta butiker och restauranger vi besökte hade inga ramper för rullstol eller hiss till andra våningen och jag såg två handikapptoaletter i hela Warszawa. Vi bodde på lägenhetshotell som hade hiss, men den gick till våningar utan rum, man fick gå två trappor upp eller ner för att komma fram. Väldigt märkligt.

På bilden ser man det över 200 meter höga kulturcentret. Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

På bilden ser man en trappa under marken, med två personer som går uppför. Tunnlarna under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

”Labyrinterna” under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

Tunnlarna under jorden: 
Systemet under jorden för att komma till tex tågstation, bussterminal, centrum, var väldigt rörigt och lätt att gå vilse. Ofta fanns bara skyltar på polska och jag fick olika riktningar som förslag när jag frågade efter vägen. Ibland fanns det punkter i golvet för synskadade, ibland inte. Ofta fanns det inga markeringar i trappan och utanför, ner till själva tunnlarna. Ibland var det bra anpassning för rörelsehindrade, nere i tunnlarna, men däremot kunde de ha glömt att göra en hiss ner från trottoaren ner till själva tunneln eller perrongen. Med andra ord: när du väl är nere i tunnelbanan eller vid tåget, gick det ofta smidigt – men att komma ner till själva tunnlarna kunde vara omöjligt för någon med rullstol eller med stora svårigheter för någon med synnedsättning. För mig skapar det en hel del ångest, det där att inte kunna få tillräcklig information om vägen och att det är så lätt att gå vilse.
När jag provade kläder länge ett tag valde pappa och min kompis att gå tidigare till hotellet, detta för att jag fastnar lätt i butiker, provar, provar om, ser något annat intressant, fastnar i en detalj och glömmer bort tiden i flera timmar ibland. De skulle gå genom tunnlarna under Warszawas centralstation för att komma tillbaka och gick helt vilse och hittade inte hem, detta trots att min kompis är före detta orienterare…haha. De fick leta sig tillbaka till butiken där jag var så att vi kunde leta oss hem gemensamt.

På bilden ser man en tågstation med ett tåg som står inne och två perronger. Det är som oftast var fallet, en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

En vanlig syn: en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

Resan till slottet Malbork:
Att ta sig dit går bra med ”långsamma tåg” på 3 timmar, eller snabbtåg (som ser ut som rymdskepp) på 2 h och 20 minuter. Dock fanns det lite att anmärka på: det var en trappa upp utan hiss på det långsamma tåget till andra våningen (fullsatt där nere), vilket blir omöjligt om man är rullstolsburen och det fanns inga markeringar för trappstegen för de med synnedsättning. Det fanns inte heller uttag för el på platserna eller uppfällbara bord/tidningshållare på sätena. På det snabbare tåget var det väldigt varmt och information om orter vi besökte togs på polska i snabb fart – det gäller själv att veta hur länge resan tar. Ingen av tågen hade wifi eller handikappanpassade toaletter och de flesta av skyltar som rör säkerhet och mycket annat ombord var bara på polska. De flesta av tågstationerna vi stannade vid, hade varken hiss eller markeringar för personer med synnedsättning.

På bilden ser man en digital skylt inne på slottet med information. Som vanligt var texten bara på polska.

En digital skylt inne på slottet. Som vanligt var texten bara på polska.

På bilden ser man det vackra slottet Malbork: det syns tre torn och flera murar i röd tegel. Jag gillar slottet väldigt mycket, men det är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Det vackra slottet Malbork jag gillar väldigt mycket, men som är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Malbork:
Detta är världens största medeltidsslott, ungefär 30 mil från Warszawa. Mycket väl värt ett besök, man kan vara här en heldag. Jag ville jämföra hur det var nu och då; jag var här för 10 år sedan. Då tänkte jag inte på tillgänglighet, men skillnaden från då och nu var knappt inga alls. För att komma in i slottet behöver man köpa biljetter, informationsskyltarna var främst på polska. Man får låna en digital spelare, som berättar på engelska eller polska. Varför jag inte tyckte den var bra, var för att informationen är nästan 3 timmar lång – min uppmärksamhet klarar kanske 30 minuter och för att det var svårt att hitta rätt kapitel som var kopplat till delarna på slottet. Det är bra att det finns gratis spelare att låna, jag klarar inte att läsa långa texter (det fanns många sådana inne på slottet), men man borde kunnat välja kortare eller längre information.

För att komma in i slottet går man på en gata med gamla stenar, dessa gator finns det många av i slottet. Det fanns inga hissar överhuvudtaget på slottet till de olika avdelningarna. Det finns inga ledstråk. Det fanns många omarkerade trösklar. Detta gör det väldigt svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning. Det är väldigt dåligt skyltat i slottets alla olika avdelningar/områden, i och med att det är så stort så blir det som att gå runt i en labyrint. För mig med koncentrationssvårigheter, lättstressad och svårt att hitta (som ofta skapar ångest), hade det behövts vara tydligare skyltat. Som sagt, jag tycker väldigt mycket om detta slott, men det är absolut inte tillgängligt om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Bokning:
För mig med ADD/As kan det vara väldigt jobbigt att boka ett flyg. Det tog en vecka för mig att boka flyget: man ska välja destination (inte det lättaste när idéerna flyger iväg hela tiden om var man vill åka), datum, ta hänsyn till kostnad, restid, hur och var man vill bo och mycket mer. När man väl gått igenom alla ”flygsajterna” och jämfört, ska det bokas. Hemsidan är enormt rörig på bolaget som var billigast. Det första som skett när man gått igenom det krångliga systemet på flygbolagets bokning med extratjänster som de vill sälja, plats på planet, frågor om vikt på väskor mm och alla uppgifter är inskrivna och kontokort är inmatat, då stoppas bokningen pga att någon annan hann före. Detta tar all energi och jag börjar om dagen efter med samma resultat. Att komma utvilad till resmålet är bara att glömma…haha. Kan tänka mig att det är så för många med tight budget: man behöver hitta de billigaste biljetterna (det skiljde 1500 kr per biljett) men det tar mycket energi att gå igenom proceduren hos ett lågprisbolag. Därefter får man skriva ut biljetterna själv på egen skrivare, det kostar några hundra extra på flygplatsen och se till att mosa ihop väskan för att den inte ska komma över gränsen på 42 cm (300 kr extra per väg med ett lite större handbagage).

Flygplatserna och flyget:

Landvetter upplevde jag som väldigt tillgänglig och ganska tyst, men jag studerade den inte så noga, det var så mycket intryck ändå. Vid säkerhetskontrollen upplevde jag en bra service: jag glömmer ofta att packa flaskor i småpåsar, och ta av mig allt när man ska gå igenom ”röntgen” , så även denna gång. Detta stressar mig enormt mycket att det ska gå fort, denna gång fick jag gå till sidan och plocka med mitt utan stress. Värre var att det bara var ”final call” på flyget utan tidigare utrop; det stressar mig mycket att inte få en påminnelse.

Flyget var bekvämt och servicen var bra, trots att det var lågpris (jag råkade slarva bort biljetterna på vägen in i planet, men det löste sig. På hemvägen glömde min kompis sitt pass i stolsryggen, vi upptäckte det när vi skulle lämna flygplatsen, men vi fick lov att gå in igen och hämta passet – dessa situationer sker mig med ADD/ADHD dagligen på grund av bristande uppmärksamhet).

På Chopin Airport Warszawa hade jag inget att anmärka, förutom att bussen mellan flyget och flygplatsen var galet fullproppad och att flera poliser hade automatvapen och det fanns flera militärer på flygplatsen. Det kändes som att de väntade sig något angrepp, men antagligen var det så att i vanliga fall är säkerheten väldigt hög.

Jag frågade min kompis hur det fungerar när man checkar in med rullstol, han sa att en bekant till honom berättat att man skulle man vara där 2 timmar innan så att de kan checka in rullstolen och få en anpassad till planet och för att få eventuell assistans.

Av: Fredrik Eriksson

Gott och blandat i sommartid =)

Denna sköna sommardag kommer lite gott och blandat, som rör funktionsnedsättningar/funktionsvariationer:

 

Bilder som förändrar världen

Den här tyckte jag var väldigt spännande om normbrytande fotografering: http://www.metro.se/nyheter/guide-sa-tar-du-bilder-som-ar-normbrytande/EVHpdg!cdqff74XN6y8k/

Sällsynta filmfestivalen, affisch

Den här filmfestivalen hade jag gärna upplevt: http://www.sallsyntadiagnoser.se/sallsynta-dagen/sallsynta-filmfestivalen

Verkligen på tiden, nu kan det bara gå framåt:
http://www.metro.se/nyheter/nu-lanserar-lego-forsta-rullstolsburna-figuren/EVHpaC!N3cO1u9J9eab2/

 

 

Vad händer med Funktek efter 2017?

AVSLUT

Underrubriken kanske är lite hård, men workshopen 12e maj handlade om vad vi vill att Funktek ska bli efter att projektet tar slut 19 februari 2017. Det är ju via Allmänna arvsfonden. Man söker pengar för ett projekt som inte finns, ofta varar projektet i tre år. I fallet Funktek är syftet detta (saxat från AA:s hemsida):

          ”Funktek är ett projekt som handlar om att alla ska kunna gå på museum. Alla har lika stor rätt att delta och skapa kulturen! Men många museer är svåra att besöka om du har en funktionsvariation. Detta vill vi ändra på! Det gör vi genom att bjuda in dig med en funktionsvariation att utvärdera Göteborgs Stadsmuseums utställningar utifrån din funktionsvariation. Vi behöver din kunskap och erfarenhet för att kunna skapa ett bättre museum! Vi vill inte skapa fler särlösningar, vi vill skapa lösningar. Så att fler kan ta del av museets utställningar på samma villkor.

INLEDNING:
Vi samlades i biblioteket, i toppen av museet – det var nog rekord i antal deltagare – jättekul, för det var ett viktigt ämne som togs upp. Alla verkade vara på gott humör, alla är vi ju väldigt stolta över Funktek – vad vi genomfört genom alla våra workshops och samtal för att förbättra tillgängligheten för oss med olika funktionsuppsättningar. Frågan för projektet från början var: ”Hur kan man med nya tekniker förbättra museet?”. Under tidens gång har det handlat mer om att förbättra tillgängligheten för oss med olika funktionsvariationer.

En del av gruppen på väg till biblioteket, där workshopen ägde rum. På bilden ser man åtta personer, några åker i en hiss, några går i en trappa.

En del av gruppen på väg till biblioteket, där workshopen ägde rum.

Vi samlade ihop oss i tre grupper för att brainstorma, sätta upp tankar som post-it-lappar, och frågorna var (kortfattat):

  1. Vad är viktigt att vi pratar om när vi ska berätta om Funktek?
  2. Hur kan vi bäst hjälpa andra museer att bli mer tillgängliga?
  3. Vad ska hända med alla oss när projektet är över?


VAD BETYDER FUNKTEK FÖR DIG?

  1. “Funktek är bra därför att saker behöver testas i verkligheten… det finns en massa lagar men de som skrivit lagarna har själva inte upplevt hur det är att leva med normbrytande funktion”
  2. “Politiker borde sätta sig en vecka i en rullstol så får vi se vad som skulle hända med samhället sedan…”
  3. “Alla har funktionsvariationer, alla har egentligen behov av Funktek”
  4. “Alla kommer förr eller senare att få en normbrytande funktionsvariation… Funktek angår oss alla!”
  5. Varje människa är unik och ser, upplever på olika sätt
  6. “Vem som helst kan vara funktek-pilot”
  7. “Funktek gör det möjligt för fler att se och besöka de olika utställningarna.”
  8. “Jag har börjat leva mer i nuet och gå mer på tillfälliga utställningar.”
  9. “Ordet sprids bland Funktek-piloter och utökar antalet besökare!”
  10. “Jag tycker att det är viktigt att berätta om att Funktek syftar till att underlätta museibesök för människor med och ibland helt skilda handikapp/funktionshinder och skapa intresse för Funktek hos olika människor jag möter.”
  11. “Jag har börjat gå mer på museer. Började gå mer här (Göteborgs stadsmuseum) först, sen mer på andra.”
  12. “När jag berättar om Funktek för andra så blir de väldigt intresserade. Det är roligt!”
  13. “Funktek gör att museibesöket är värt! Värt att göra!”
  14. “Genom vårt metodtestande får man en ökad förståelse för hur museet funkar. Både som pilot och de som jobbar här.”
  15. “Det känns om som att man har lärt sig mycket nytt. Av att mötas tillsammans – olika personer. Att lyssna på varandra.”


VAD ÄR VIKTIGT ATT BERÄTTA OM?

  1. Viktigt att berätta vilka vi är, hur vi jobbat och vad vi åstadkommit= bättre tillgänglighet!
  2. People, process, product.
  3. Vi har en demokratisk process.
  4. Vi har olika bakgrund, olika funktionsvariationer, olika åldrar, olika erfarenheter, olika kön, olika etnicitet.
  5. Detta är på riktigt! Folk VILL jobba med detta (tillgänglighet) – det känns hoppfullt.
  6. Tillgänglighet har inte varit en stor fråga. Personer med funktionsnedsättning är en grupp med låg status, dålig ekonomi. Därför är det så bra att detta görs.
  7. Vi jobbar mot traditioner.
  8. Viktigt att våra erfarenheter inte glöms bort.
  9. En måste sikta långt men också vara beredd på att inte nå ända fram.
  10. Urbanum som exempel på hur vi jobbat – att vara med och påverka hur den skulle läggas upp. Ex. med kontraststråket.
  11. Hur piloterna utvecklats som människor.
  12. Handikapp är ett begrepp som inte stämmer med ett museibesök.
  13. “En speciell teknisk produkt som jag tycker vi ska lyfta fram är de här radiomottagarna (Whispers). Det har gjort stadsvandringarna väldigt mycket bättre! Man kan svara och säga sin mening. Det är ett väldigt genomtänkt och bra system. Slipper skrikande guider som ändå inte hörs och som kanske inte hör frågor och så. Helt enkelt bättre för alla tror jag.”

    Lilian sätter upp postit-lappar på en tavla under workshopen, med förslag från deltagarna. På tavlan står: Vad är viktigt att berätta om Funktek?

    Lilian sätter upp postit-lappar på en tavla under workshopen, med förslag från deltagarna.


VAD HAR VARIT MINNESVÄRT?

  1. Hemsideworkshopen var rolig, att också sitta två och två och “götta” ner sig i en hemsida.
  2. “Testade olika hjälpmedel. Kul och viktigt att få hänga med i tekniken. Se vad som är nytt och på gång.”
  3. “Grejen med Funktek är att alla är jämlika här… jag har aldrig känt ’där sitter ni där nere och här sitter vi här uppe’”.
  4. Respekt för varje individs behov. En blir tillfrågad.
  5. En kan ge sin input på olika sätt, det gör att fler kan säga vad de tycker.
  6. Möjlighet att ge sin feedback på olika sätt.
  7. En kan inte fatta hur det är om en inte påverkas av det själv.
  8. Vi är alla i gruppen olika med olika erfarenheter, olika men lika.
  9. Det är kul att som funktekpilot kunna påverka.
  10. “Funktek är en trygg miljö”.
  11. “Vi har den här olikheten gemensamt… vi skapar tryggheten tillsammans… vi vågar stå för våra olikheter inom Funktek”.
  12. “Det känns som att det ni gör, gör ni inte vara snälla. Känslan är att ni lyssnar och tar med er vad vi säger”.
  13. “Funktek har öppnat ögonen, jag förstår mycket mer av utställningarna och tillgängligheten i utställningarna”.
  14. Det är viktigt att testa i verkligheten.
  15. “Det känns inte som att jag går till jobbet, det känns att jag gör något bra och viktigt när jag är med i funktek”.
  16. “Det är bra att ni skickar ut påminnelse-mail”.
  17. Vi har en demokratisk process.
  18. Vi har olika bakgrund, olika funktionsvariationer, olika åldrar, olika erfarenheter, olika kön, olika etnicitet.
  19. Detta är på riktigt! Folk VILL jobba med detta (tillgänglighet) – det känns hoppfullt.
  20. Tillgänglighet har inte varit en stor fråga. Personer med funktionsnedsättning är en grupp med låg status, dålig ekonomi. Därför är det så bra att detta görs.
  21. Vi jobbar mot traditioner.
  22. Viktigt att våra erfarenheter inte glöms bort.
  23. En måste sikta långt men också vara beredd på att inte nå ända fram.


HUR SKA VI BERÄTTA OM FUNKTEK?

  1. Frågor i manualen vad som är normalt och att fånga in läsaren om att “kan vem som helst bli funktekpilot”. Viktigt att få folk att reflektera om funktion.
  2. Vi behöver tid tillsammans för att vaska ur vad som är det viktigaste att berätta om!
  3. Personer ska synas i manualen. Personligt är viktigt.
  4. “Viktigt att berätta vilka vi är, hur vi jobbat och vad vi åstadkommit = bättre tillgänglighet!”.
  5. Vill berätta om Urbanum, som ett case för hur vi jobbat och gjort skillnad.
  6. People, process, product.
  7. Våra erfarenheter kring syntolkning är viktigt.
  8. Andra saker att ha med: Lön, att det är viktigt, pengar är status, kan sätta funktek på mitt cv.
  9. “Vi har ju kompetens inom området otillgänglighet och är experter och därför ska vi få betalt för det.”
  10. Det är viktiga frågor och expertis i viktiga frågor kostar, jämföra med andra fält.
  11. Funktek-piloter lär sig också om tillgänglighet.
  12. “Vi Funktek-piloter ser museet och huset med nya ögon”.
  13. Allt måste testas, för kompetensen finns tyvärr inte i verksamheten.
  14. Att det går att använda sin funktionsvariation till något kreativt.
  15. Vi vill berätta om hur vi gör workshops.
  16. Respekt för varje individs behov. En blir tillfrågad.
  17. Det är viktigt att testa i verkligheten.
  18. En kan ge sin input på olika sätt, det gör att fler kan säga vad de tycker.
  19. Möjlighet att ge sin feedback på olika sätt.
Vad är viktigt att berätta om Funktek? En tavla full med postit-lappar.

Vad är viktigt att berätta om Funktek?


ALLMÄNT OM UTFORMNINGEN:

  1. Något som gör ett starkt första intryck. Man ska fångas in. Det ska inte bara vara tråkigt ”bla bla bla” utan något roligt.
  2. ”Det hade varit kul om det i början av manualen var ett stycke text skrivet i blindskrift. I vanlig text kan det stå: ”tycker du att detta är svårt förstå? Så här är det för folk som inte kan se”.
  3. ”En sak vi kommit fram till är att det är bra med olika nivåer… manualen borde också vara så… Och med ljud… och någon kanske behöver bildkomplettering”.
  4. Syntolkning är viktigt! Både att manualen syntolkas men också att den berättar om syntolkning! Det är bra också för seende att man blir uppmärksammad på vad som händer.
  5. Texterna måste tänkas igenom, lättläst. Ex: ”Det där får vi skjuta upp…” (Skjuta upp vaddå?) eller ”Kan du sätta en kråka här…” (”Va, vad äckligt!”) Tar en sådant bokstavligt kan det bli konstigt. Bättre att tänka klarspråk.


OLIKA FÖRSLAG:

  1. Föreläsningar/Att besöka ställen/människor och berätta om Funktek.
  2. Vi måste berätta! Det talade ordet!
  3. Besöka och berätta!
  4. Bjuda in och låta folk testa.
  5. Använda storytelling för att berätta.
  6. Utbilda alla i tillgänglighet. Vi skapar en plan för implementering som kan gå vidare till andra museer.
  7. Petcha Kutcha – korta berättelser om/av olika personer som snabbt fångar in en.
  8. Allt måste ju inte vara text, det kan också vara en radiodokumentär.
  9. Var med på Röhsskas pensionärshappening (är som ett berättarcafé / föreläsningsserie om olika teman). Eller kanske göra egna föreläsningar här (på museet)? Om Funktek. Ha det lite på kvällstid – så kan olika personer och åldrar mötas. Det blir ett “för alla-happening”.
  10. Ha en drop-in-biograf, som berättar om Funktek, fånga intresse.
  11. Vara med på festivaler och kulturkalas! Många människor på stan.
  12. Träffa människor – viktigt att kunna höra av sig igen, kunna rådfråga.
  13. Personliga berättelser!
  14. Personalworkshop (ha liknande workshop med personalen som med oss här – vad har de lärt sig? Vad tycker de är viktigt att berätta? Hur ser de på Funkteks framtid? Vad inom tillgänglighet vill de lära sig mer om?).

Bokideér: 
  1. ”Jag vill ha en rullstolsformad bok”.
  2. ”Om det blir en bok ska den se rolig ut.”
  3. Bilder på omslaget och i boken.
  4. Bra typsnitt. Funkteks typsnitt funkar bra. ”Stort och fint”, Detta borde vi testa längre fram! Luft mellan raderna.
  5. Inte för tung bok, den ska vara lätt att hålla.
  6. Tonalitet och design på boken “en ska bli intresserad direkt och fångas in”.
  7. Vi ska skriva i klarspråk och tydligt.
  8. Gillar bokomslag med bilder.
  9. Boken ska finnas i ljud.
  10. Tecknad serie inne i boken.
  11. Vore bra att ha workshops om utformning av bok, typsnitt färger, bilder etc.

En grupp får frågan vad en tycker om Funkteks flyer (pratbubblan)?  
  1. ”Ja! Då känner vi igen oss!”
  2. Lite mera ljusgult. Alla sidor kan vara gula.

Filmidéer:
  1. ”En websida/film med text som blinkar och visar hur en dyslektiker kan uppleva ”vanlig” text”.
  2. Korta kärnfulla filmer som är roliga och drabbande.
  3. Filmer som får en att “se med andra ögon”.
  4. Vi Funktek-piloter ska vara med i filmerna, inga skådespelare.
  5. Vi kan göra en dokumentär. Låta en professionell dokumentärfilmare berätta om funktek och oss och vad vi kommit fram till, hur en ska bli mer tillgänglig.
  6. Film ska vara i snuttar.
  7. Ingen “stackars dig” porträtt i filmen
  8. Skuttande bokstäver upp och ner (i film som påvisar dyslexi för dem utan dyslexi).
  9. ”En film med jättehöga konstiga ljud som gör att en inte kan koncentrera sig”.
  10. ”Om vi med diagnoser själva får berätta hur vi upplever världen skulle världen se annorlunda ut”.
  11. Inte smyga in dialekter.

Radio/TV: 
  1. Sända i Göteborgs öppna kanal.
  2. Göteborgs Närradio.

HUR SER DU PÅ FUNKTEKS FRAMTID?
  1. “Vi vill fortsätta!” “På något sätt måste vi fotsätta för det är så trevligt att träffa alla som är med här”.
  2. “Det är frågor som vi behöver arbeta vidare med på så många olika plan”.
  3. “Samhället borde bli funktek:at också!” .
  4. “Funktek borde inte stanna vid bara museerna, det finns så mycket mer som behöver detta! Det är så himla mycket som inte är anpassat”.
  5. Alla tycker att idén om ett socialt företag låter bra.
  6. “Allt måste testas, för kompetensen finns ofta inte inom verksamheterna”.
  7. “Det är bra att få använda sin funktionsvariation till någonting kreativt!”.
  8. “Det skulle vara bra om det blev något som kunde skapa jobberfarenhet”.
  9. “Jag skulle varit med i Funktek även om jag inte fått betalt.”
  10. “Samtidigt är det viktigt att vårt jobb värdesätts”.
  11. “Varför skulle vi inte ha lön?!”.
  12. “Det är bra att få använda sin funktionsvariation till någonting kreativt!”.
  13. Kan vi bilda en tillgänglighets-expert-grupp/råd inom kultursektorn i kommunen? Kan vi samarbeta med de andra tillgänglighetsråden?
  14. Certifiering! Kan vi skapa som ett Funktek-certifiering? Vi kan utvärdera olika verksamheter och ge dom olika många stjärnor beroende på hur tillgängliga de är.
  15. Funktek finns på en nivå, kan vi finnas på en annan nivå?

Övrigt (jobbsituation):
  1. “Att fajtas med försäkringskassan tar så mycket kraft att det krävs nästan att en måste vara frisk för att orka.”
  2. “För att orka vara sjuk måste man vara frisk…” (ang. försäkringskassan och att jobba).
  3. Att kunna och vilja jobba efter sina behov .

    Diskussion och sammanfattning efter workshopen. Det är minst 15 personer på bilden. Vi sitter i biblioteket.

    Diskussion och sammanfattning efter workshopen.

Av: Fredrik Eriksson

Även om ”alla andra” inte finns så är jag så trött på att glömmas bort.

På bilden ser man Felicia. Hon har rött långt hår, svart tröja med grå huvtröja. Hon sitter i en rullstol på kullerstenar.

Felicia Sparrström är 26 år och bor i Göteborg. Hon är intresserad av hälsa, teater och av att skriva. Hon tycker om att beröra andra genom det hon skriver, genom att ta upp viktiga ämnen som nog många tänker på men som man kanske inte själv vågar ta upp.

Jag har alltid försökt att inte tänka på den diskriminering som drabbar främst oss med funktionsnedsättning. Jag läser t.ex. aldrig statistik om hur många av oss med funktionsnedsättning som inte får jobb och jag försöker att inte tänka på alla ställen som vi inte kan komma in på. Jag undviker också att läsa artiklar om när någon med funktionsnedsättning har blivit illa bemött. Jag klarar liksom inte av att tänka på alla orättvisor. Men den senaste tiden så har jag haft lite för mycket tid till att fundera över just denna diskriminering och just det faktum att vi ofta inte ens nämns som en minoritets grupp.

När man pratar minoritetsgrupper så brukar man prata om homosexuella och personer med ursprung från något annat land och diskriminering mot kvinnor men ofta tycker jag folk glömmer oss med funktionsnedsättning.

Egentligen vet jag ju att vi räknas som en diskriminerad minoritet och många är medvetna om vår situation som faktiskt går framåt. Tänk bara för 40-50 år sedan så bodde nästan alla med någon form av funktionsvariation gömda på någon intuition och nu kan vi ändå få ett jobb som ”alla andra” och leva ett vanligt liv med både familj och barn.

Men jag tänkte på det där vem är ”alla andra”? Är det alla som inte har en synlig eller intellektuell funktionsnedsättning? För det är så lätt att man utgår från sig själv när man pratar om diskriminering och att tänka att ”alla andra har det mycket lättare”. Det är så lätt att glömma att det är så många fler i samhället som blir diskriminerade. Jag utgår från mitt perspektiv och den diskriminering som råder mot mig som funktionsnedsatt kvinna, men vi är så många som blir diskriminerade av olika anledningar, först har vi ju de andra minoritetsgrupperna, men det räcker med att du har en övervikt för att du ska ha svårare att få jobb. Det räcker också med att du är ung kvinna för att få en klapp på axeln och en ”lilla gumman” stämpel eller få mindre lön än en jämnårig man. Det är som sagt väldigt lätt att utgå från sig själv och är du just ung kvinna så utgår du från just det perspektivet och den diskriminering som råder då, medens jag som funktionsnedsatt kvinna önskar att jag bara fick vara med om den diskrimineringen som ”vanliga” kvinnor får vara med om.

Så även om det ibland är bra att tänka på att vi är många i samhället som blir diskriminerade vid olika tillfällen och att det faktiskt inte bara är jag som har det jobbigt, så kan jag inte låta bl. Även om jag försöker undvika det, att tänka på att vi så ofta glöms bort som minoritetsgrupp. Jag kan inte låta bli att bli riktigt ledsen över att nybyggda caféer inte har haft en tanke på att vi med rullstol ska kunna komma in, eller att min favoritaffär endast har två branta rännor som ramp som jag omöjligt kan ta mig upp för själv. Jag kan inte heller låta bli att bli ledsen över att de flesta receptioner är så höga att jag inte når upp över kanten eller att det arbetas aktivt för att det ska bli en bra könsfördelning på arbetsplatser. Och att invandrare ska få komma in på arbetsmarknaden, medans vi med någon form av funktionsvariation ska bli glada över om vi får en praktikplats, även det som sagt går framåt på den fronten också. Men det är många som har väldigt lite kunskap om funktionsnedsättningar och är rädda för att anställa oss då de har förutfattade meningar om vad ”vi” klarar av och inte klarar av.

Så även om ”alla andra” inte finns och att vi är många i samhället som blir diskriminerade och inte behandlade på ett okej sett så är jag trött på att glömmas bort, trött på att inte räknas med, trött på att inte kunna komma in i min favoritaffär och trött på folks förutfattade meningar om mig och vad jag klarar av och inte klarar av.

Felicia Sparrström