Underbara Sverige…

Fridas verklighet

Jag har äntligen fått flytta hemifrån efter en lång väntan. Jag fick en fin anpassad lägenhet, en tvåa. Lägenheten ligger i ett så kallat serviceboende. Jag kan få hjälp när jag behöver under dagarna och så har jag trygghetslarm på natten på grund av min epilepsi.

Det var en lång väntan, jag fick stå ut med att bara ha boendestöd ett visst antal timmar om dagen och det var timmar som var i kalendern. Det var en tuff period med nekad assistans och väntan på serviceboende. Äntligen bor jag i en lägenhet med min epilepsihund Dexter.

Sverige behöver dock lära sig att man inte ska behöva vänta på hjälpen man behöver när man har funktionshinder. Nu väntar jag på att få en bostadsanpassning, jag får även leva som en fattiglapp då jag inte kan söka bostadsbidrag från försäkringskassan förrän jag har fått hyresfaktura. Den bostadsanpassning jag behöver är att koppla in diskmaskin och tvättmaskin. Innan arbetsterapeuten kommer att ordna det, ska vi fixa ny rullstol som jag har behövt ett bra tag. Efter det så ska vi fixa så att jag kan sätta rullstolen på permobilen och efter det ska jag byta arbetsterapeut. När jag har lärt känna henne ja då kan vi söka bostadsanpassning som jag hade behövt förra veckan!

Sverige är mer anpassat är många andra länder här i världen. Samtidigt som samhället behöver lära sig att vi med funktionshinder inte blir friskare med massa papper, massa ansökningar, inte minst men sist – verkliga möten. Människor får mycket att tänka på när de flyttar hemifrån men människor som behöver lite extra stöd och hjälp i livet, får dubbelt så mycket att tänka på. Självklart är det superkul och spännande. Jag har fått bra hjälp från boendestöd när det har varit rätt personer. Idag vet jag att det finns bra hjälp bara jag ringer eller sms:ar, eventuellt larmar. Det vi behöver nu är fler rätta boenden, fler som behöver ska få assistans, bättre sätt att få hjälp från Försäkringskassan, mer hjälp från habilitering med mera.

Bilden är från Svenska hjältar -  "Dexter fick ledigt när matte tog över diskot". Hunden Dexter vann årets djurhjälte.

Bilden är från Svenska hjältar – ”Dexter fick ledigt när matte tog över diskot”. Hunden Dexter vann årets djurhjälte.

Borås var först på väg att sätta mig på gruppbostad på grund av mina behov. Jag sa nej, ingen gruppbostad – jag vill ha egen lägenhet. Ni ger mig ingen assistans men boendet ni tycker jag ska ha, är gruppbostad. Jag bad om ett möte med han som gav mig boende. Innan han skulle ge mig boende tyckte jag att han skulle få se vem ja var. Han ändrade sig när han lärde känna mig och när jag fick lägenheten och han sa hejdå, sa han också att jag var cool. Gubben som gav mig boende blev plötsligt en helt annan man när han lärde känna mig.

Jag tror egentligen att papper och allt sådant inte fungerar. Det går inte att jämföra personer med papper. Att bara kolla upp personer på pappret eller datorn, ifall personen behöver det hjälpmedlet, fungerar inte. Vi är alla unika personer och behöver olika mycket stöd. Beroende på funktionshindret men också hur mycket vi gör i vardagen, vad vi gör och hur vi är för livet.

Förutom denna kamp så har vi funktionshindrade även den vanliga kampen med räkningar, hyra, mobil, internet, köpa mat och mycket mer. Jag har varit väldigt trött under denna period, och flyttade den 2:a januari 2017. Började läsa engelska sju på komvux 9:e januari. Nu börjar räkningar komma, jag vågar inte köpa någonting förutom det jag behöver. Det jag önskar är att försäkringskassa m.m. kunde vara lite snabbare.

Hoppas ni har det bra, ja jag har det toppen förutom mycket i huvudet och hjärntrötthet. Det viktiga är att vi är modiga och starka, kämpar, är oss själva och framför allt – lyssnar på oss själva!

Mvh Frida Bergström

Funktek-vibbar

Här kommer en liten radda med positiva upplevelser från Funktek, som vanligt med er Bloggbobba, så blir det lite huller om buller, fast 100 gånger mer strukturerad än min hjärna.

Bilden visar en gul vepa till vänster om bilden där det står Funktek. Till höger om bilden sitter det människor på stolar med ansiktena vända mot en scen så vi bara ser ryggen på publiken.

Från en Funktek-dag

Mycket av det som varit bra med Funktek:

  1. Alla nya intryck vi fått. Det har gett mängder med nya idéer och tankar. Det tar jag med mig ut i vardagen.
  2. Alla nya olika och spännande personer man fått tala med och fått utbyta idéer med. Vi har mängder med olika funktionsvariationer, vilket skapar alla möjliga infallsvinklar.
  3. Att man fått vara den man är, utan att behöva göra sig till. Här är man accepterad för den man är.
  4. All ny kunskap som kommit till en. Det är som att ha gått kurs i sociologi, musée-vetenskap, pedagogik, psykologi, människokännedom, kultur, att lära sig mer om olika funktionsvariationer, normkritiskt tänkande, historia och mycket mer!
  5. Alla spännande workshops – det har varit alltifrån textens storlek på montrar, till mängden utrymme som krävs för en rullstol att komma fram, till vad som gör ett besök unikt för varje individ – där alla våra funktionsvariationer varit det avgörande för att komma fram till nya kunskaper kring hur man kan tänka för att göra allt mer anpassat. Nu hoppas jag att all kunskap vi delat med oss av kommer göra skillnad på stadsmuseet men även i kulturen och i samhället i övrigt.
  6. Mycket av den här kunskapen hade aldrig uppkommit om vi inte slagit våra kloka huvud ihop!
  7. Vissa har blivit vänner för livet.
  8. Det känns som att det vi gjort är något nyskapande och unikt och att allt vi gjort och gör, skapar stor skillnad och förändring.
  9. Det har varit spännande att få uppleva alla olika utställningar och lokaler här på Stadsmuseet. Biblioteket med sina gamla gubbar i gips och sten och roliga skyltar. Gamla vikingasmycken och mycket mer.
  10. Jag tycker det är spännande att ha fått vara med i Malmö tex, och hållit i en workshop för museepedagoger, i Funkteks anda. Vi märkte hur mycket aha-upplevelser pedagogerna fick efter att vi varit där, skapat lite rabalder, föreläst och hållit i workshops :)
  11. Vi har verkligen varit med och skapat en riktig, professionell, tillgänglig utställning i och med Urbanum. En av världens första utställningar som haft hjälp av så stor kompetens på området, som vi ju besitter. Det är jäkligt häftigt! Kom nu hit och upplev Urbanum och kom gärna med feedback :)
  12. Våra kära, smarta, coola, pedagogiska, förstående, pålästa ledare i bokstavsordning: Daniel, Hanna, Jenny, Lillian, Lisa, Rebecca och Shorty ett kort tag. Ni har gjort allt väldigt bra och underlättat alla workshops. Kommer sakna er mycket när projektet är slut.
  13. Allt folk från Interaktiva institutet – många roliga prylar och lösningar har vi fått testa.
  14. Det grymt goa kaffet från den knäppa bryggaren i fikarummet, som jag haft många tvister med.
  15. Våra roliga fester och träffar! Alltifrån glöggmingel till karaoke.
  16. Det finns så mycket jag inte tänkt på tidigare, som kan underlätta inom flera områden. Som hur man strukturerar upp möten, hur man gör så att alla känner sig inkluderade.
  17. Resan till Polen där jag testade lite av vårt ”Funktänk”. På många sätt ligger vi långt före i Sverige, men det är ju ingen anledning att slå sig för bröstet.
  18. Funktek är guld!
  19. Alla positiva kommentarer jag/vi fått från folk som både har med tillgänglighet att göra men även dem ”utan problem”.
  20. FUNKED FOR LIFE

En vision:

Jag hoppas och tror att våra ansträngningar sprider sig som ringar på vattnet och tar sig vidare ut i Sverige, Europa och Universum och gör så att alla platser blir tillgängliga. Tänk att ha ett betygssystem:

5 Funktek-symboler är ett exemplariskt omdöme, 1 Funktek-symbol är lika med usel tillgänglighet. Tänk en biograf, där flera föreställningar är syntolkade, det finns bra platser för rullstolar, det är väl utmärkta stråk så man inte snubblar inne på biografen, varje nummer på stolarna är upplyst, så man slipper chansa sig fram. Vilken dröm.

Eller på en restaurant: menyn är både på punktskrift, det går att få den uppläst, den är tydlig och skriven med stort typsnitt. Där servitören beskriver maten, vad det är man har på tallriken. Där servitören också kan beskriva konsistensen för dem som har problem med tex ”trådig” mat. Där servitören beskriver miljön för dem som har synnedsättning eller kan beskriva varför det ser ut som det gör (för mig som vill veta varför det ser ut som det gör och kan fundera i timmar på det 😉 ). Där man kan få maten serverad efter ens egna förutsättningar: om det är lättare att äta ur djup tallrik med sked, så ska det inte vara några problem. Där det ska finnas bord som är höj och sänkbara. Där ens funktionsvariation inte ifrågasätts.

Jag har säkert glömt massvis av positiva grejer med Funktek, men detta kom jag på nu.

Kom gärna med egna tankar om vad som gjort Funktek så bra :)

Konferens i Malmö med museepedagoger

Detta tänkte jag på nu så här en tid efter att vi besökte Malmö och konferensen om bla Normkreativitet och tillgänglighet med museepedagoger:

  • Jag tycker det var spännande med så många olika förmågor på en plats – skapar mycket kunskap och utveckling.
  • Första workshopen med kunniga talare – flera nya begrepp vi/jag fick lära oss som normkreativ till exempel.
  • Funktek berättade om vårt uppdrag och vad vi uträttat och såklart det om gårdagens otillgänglighet . Anette berättade om kultur och synnedsättning och Angela om att sitta i rullstol och bemötande.
  • Vi höll i en mycket uppskattad workshop, på samma sätt som vi håller i workshops på stadsmuseet.

Några tankar jag skrev ner som deltagarna sa:

  • ”De förändringar vi gör är roligt och viktigt för alla”.
  • ”Ni i Funktek är det bästa som hänt på hela workshopen, vi kunde strukit mycket annat”.
    ”Det som ni gör i Funktek måste in i vår verksamhet”.
  • ”Låt alla ta samma väg som den som tar rullstol” för att belysa hur det kan vara att ha en funktionsvariation.
  • ”Vad tycker du och vad vill du förändra personligen, jag är nyfiken?”. Detta är en enkel fråga som kan svaras på som enkät eller av personalen.
  • ”Mer personal på helgerna för att öka tillgängligheten för oss med funktionstillgänglighet”.
  • ”Ta med ficklampa till museer som har dålig belysning, det väcker intresse och förhoppningsvis förändring”.
  • ”Tejpa trösklar mm i stark färg, för att visa på hinder”.
  • ”En röd tråd i utställningen, inte bara hux flux (det skapar stress hos mig när utställningar inte är tydliga)”.
  • ”Fråga besökarna mer om deras intryck”.

Sådant som inte var bra under besöket:

  • Matdisken var otillgängligt hög. Lappar fattades på menyn, vet inte vad rätterna innehöll.
  • Kvällen med restaurangbesök hade vi sett fram emot med god buffé och mingel med museepedagoger och annan personal blev misslyckat – trappor ner till restauranten vilket gjorde att en deltagare med rullstol inte kunde ta sig ner, ljudvolymen i medeltidskällaren hade omöjlig ljudnivå och ingen handikapptoalett – skapade frustration hos oss och en ganska förstörd kväll och vi åt på hotellet – tillgänglighet ”på riktigt” blev inte så tillgängligt. Det gjorde dock att pedagoger och ansvariga fick sig en rejäl tankeställare; ibland behöver det bli dåligt för att förändring ska uppstå. Den ansvariga bad om ursäkt nästan på sina bara knän och skämdes för det inträffade.
  • Utvärdera utvärderingen. Den var så svår att ta sig igenom att vi gjorde så att vi helt enkelt utvärderade den.
  • Trångt med de stora lapparna under workshopen, det gick knappt att ta sig fram.
  • Lång workshop om att eventuellt bygga ett stort demokratimuseum med museepedagoger – jag och flera från Funktek kände oss ganska bortkomna och det var nästan två timmar utan paus.

Förlåt att det blev ett lite osammanhängande inlägg.

Stadsvandring: 1600-talets Göteborg

Vi var tre deltagare från Funktek, inklusive en ledare som möttes på Esperantoplatsen i Göteborg, för att gå en stadsvandring.

Sex stycken andra deltog förutom pedagogen som ledde workshopen. Han som ledde vandringen var pedagogisk, lättförståelig, intressant, kunnig, öppen, lyhörd och fick med sig gruppen tyckte vi.

På bilden ser man några av deltagarna samlade på Esperantoplatsen. En blå container och högre hus i bakgrunden. Pedagogen står vid ett staket.

Några av deltagarna samlade på Esperantoplatsen.

Alla fick varsin whisper – en liten apparat som hängs kring halsen som gör att man kan höra informationen tydligt. Jag blev förvånad över att det var så bra ljud i whispern trots att det blåste rejält; det brusade endast svagt när det blåste som mest, men man hörde allt som pedagogen pratade om. Vi saknade dock lite information om whispern – hur volymen skulle justeras och var man skulle prata för att ställa frågor. Vi fick information om att det gick att ställa frågor genom att trycka på en knapp på sidan, men inte var man skulle prata. När någon ställde frågor gick de knappt att höra frågorna, mest för att folk inte visste var man skulle prata någonstans. Det hade varit bra om pedagogen hade repeterat frågorna.

På bilden ser man en orange apparat som heter whisper och används vid stadsvandringen. Den är ca en dm lång och fem cm bred.

Whispern vi använde vid vandringen.

Något av det som berättades om, var: byggnader och olika skrån i samhället – man kan nästan säga att det var 1600-talets fackförbund, i ett skrå samlades snickare, i ett annat slaktare för att nämna två. En rolig händelse var när pedagogen berättade om när en av stadens två lagliga musikanter, anmälde en militär, som olagligt hade sjungit på en fest. Militären fick böta och betala rättegången. Sådant här gör att jag får upp intresset, eftersom jag lätt tappar fokus när något blir tråkigt.

Jag skulle uppskatta att få någon fråga att fundera över till en början av vandringen, detta för att göra deltagarna mer delaktiga och frågvisa.

Vi tyckte att det var lagom med tre stopp och mängden information var tillräcklig, på vandringen som varade i drygt 30 minuter och var 500 meter lång. Det fanns inga höga kanter eller backar att ta sig uppför, så vi ansåg den som tillgänglig.

Några frågor som dök upp i mitt huvud var: Hur gör pedagogen om någon eller några ställer frågor hela tiden? Kan man stänga av frågefunktionen? Jag tyckte också att den som leder vandringen borde ha någon färg eller större dekal på sig, eftersom det var lätt att ta miste på honom och deltagarna.

Det är väldigt intressant och roligt att gå en stadsvandring eller besöka tex ett museum om man har sina ”funktek-glasögon” på sig (tänker på tillgänglighet, vad som funkar bra och vad som kan göras bättre) – det kan göra att man får en större förståelse för olika funktionsvariationer. Testa vettja :)

Av: Fredrik Eriksson

Tillgänglighet i Warszawa

Min pappa, jag och min bästa vän åkte till Polen för att fira pappas 70-årsdag. Jag fick en idé om att granska tillgängligheten på bokningssystemet på flyget, incheckning på flygplatsen, hur det var att flyga med lågprisbolag (tänker mest på om planet var mer högljutt och rörigare). Hur tillgängligheten på restauranger, gator, kollektivtrafik fungerar. Hur det fungerar på kulturella/historiska ställen, som museer, slott mm. Hur det gick med bokning och flyget, kommer sist i bloggen.

På bilden ser man flera trappor på väg upp till en bro, utan ramp eller hiss. Så här var det ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Så här kunde det se ut ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Warszawa generellt:
Jag letade buss till centrum från flygplatsen, vilket inte var det lättaste: hur betalar man, kan man göra det på bussen eller måste man ta automaten som bara stod på polska? Jag fick hjälp av en polsk tjej som pluggade i Sverige, att hjälpa mig genom systemet. Det finns få övergångsställen och man får gå rätt långt mellan dem. Det finns bra gångbanor och det är går ofta bra att ta sig fram med rullstol. Ibland är bussar och tåg anpassade för tex rullstolar, ibland inte, så det är en chansning. De flesta butiker och restauranger vi besökte hade inga ramper för rullstol eller hiss till andra våningen och jag såg två handikapptoaletter i hela Warszawa. Vi bodde på lägenhetshotell som hade hiss, men den gick till våningar utan rum, man fick gå två trappor upp eller ner för att komma fram. Väldigt märkligt.

På bilden ser man det över 200 meter höga kulturcentret. Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

På bilden ser man en trappa under marken, med två personer som går uppför. Tunnlarna under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

”Labyrinterna” under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

Tunnlarna under jorden: 
Systemet under jorden för att komma till tex tågstation, bussterminal, centrum, var väldigt rörigt och lätt att gå vilse. Ofta fanns bara skyltar på polska och jag fick olika riktningar som förslag när jag frågade efter vägen. Ibland fanns det punkter i golvet för synskadade, ibland inte. Ofta fanns det inga markeringar i trappan och utanför, ner till själva tunnlarna. Ibland var det bra anpassning för rörelsehindrade, nere i tunnlarna, men däremot kunde de ha glömt att göra en hiss ner från trottoaren ner till själva tunneln eller perrongen. Med andra ord: när du väl är nere i tunnelbanan eller vid tåget, gick det ofta smidigt – men att komma ner till själva tunnlarna kunde vara omöjligt för någon med rullstol eller med stora svårigheter för någon med synnedsättning. För mig skapar det en hel del ångest, det där att inte kunna få tillräcklig information om vägen och att det är så lätt att gå vilse.
När jag provade kläder länge ett tag valde pappa och min kompis att gå tidigare till hotellet, detta för att jag fastnar lätt i butiker, provar, provar om, ser något annat intressant, fastnar i en detalj och glömmer bort tiden i flera timmar ibland. De skulle gå genom tunnlarna under Warszawas centralstation för att komma tillbaka och gick helt vilse och hittade inte hem, detta trots att min kompis är före detta orienterare…haha. De fick leta sig tillbaka till butiken där jag var så att vi kunde leta oss hem gemensamt.

På bilden ser man en tågstation med ett tåg som står inne och två perronger. Det är som oftast var fallet, en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

En vanlig syn: en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

Resan till slottet Malbork:
Att ta sig dit går bra med ”långsamma tåg” på 3 timmar, eller snabbtåg (som ser ut som rymdskepp) på 2 h och 20 minuter. Dock fanns det lite att anmärka på: det var en trappa upp utan hiss på det långsamma tåget till andra våningen (fullsatt där nere), vilket blir omöjligt om man är rullstolsburen och det fanns inga markeringar för trappstegen för de med synnedsättning. Det fanns inte heller uttag för el på platserna eller uppfällbara bord/tidningshållare på sätena. På det snabbare tåget var det väldigt varmt och information om orter vi besökte togs på polska i snabb fart – det gäller själv att veta hur länge resan tar. Ingen av tågen hade wifi eller handikappanpassade toaletter och de flesta av skyltar som rör säkerhet och mycket annat ombord var bara på polska. De flesta av tågstationerna vi stannade vid, hade varken hiss eller markeringar för personer med synnedsättning.

På bilden ser man en digital skylt inne på slottet med information. Som vanligt var texten bara på polska.

En digital skylt inne på slottet. Som vanligt var texten bara på polska.

På bilden ser man det vackra slottet Malbork: det syns tre torn och flera murar i röd tegel. Jag gillar slottet väldigt mycket, men det är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Det vackra slottet Malbork jag gillar väldigt mycket, men som är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Malbork:
Detta är världens största medeltidsslott, ungefär 30 mil från Warszawa. Mycket väl värt ett besök, man kan vara här en heldag. Jag ville jämföra hur det var nu och då; jag var här för 10 år sedan. Då tänkte jag inte på tillgänglighet, men skillnaden från då och nu var knappt inga alls. För att komma in i slottet behöver man köpa biljetter, informationsskyltarna var främst på polska. Man får låna en digital spelare, som berättar på engelska eller polska. Varför jag inte tyckte den var bra, var för att informationen är nästan 3 timmar lång – min uppmärksamhet klarar kanske 30 minuter och för att det var svårt att hitta rätt kapitel som var kopplat till delarna på slottet. Det är bra att det finns gratis spelare att låna, jag klarar inte att läsa långa texter (det fanns många sådana inne på slottet), men man borde kunnat välja kortare eller längre information.

För att komma in i slottet går man på en gata med gamla stenar, dessa gator finns det många av i slottet. Det fanns inga hissar överhuvudtaget på slottet till de olika avdelningarna. Det finns inga ledstråk. Det fanns många omarkerade trösklar. Detta gör det väldigt svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning. Det är väldigt dåligt skyltat i slottets alla olika avdelningar/områden, i och med att det är så stort så blir det som att gå runt i en labyrint. För mig med koncentrationssvårigheter, lättstressad och svårt att hitta (som ofta skapar ångest), hade det behövts vara tydligare skyltat. Som sagt, jag tycker väldigt mycket om detta slott, men det är absolut inte tillgängligt om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Bokning:
För mig med ADD/As kan det vara väldigt jobbigt att boka ett flyg. Det tog en vecka för mig att boka flyget: man ska välja destination (inte det lättaste när idéerna flyger iväg hela tiden om var man vill åka), datum, ta hänsyn till kostnad, restid, hur och var man vill bo och mycket mer. När man väl gått igenom alla ”flygsajterna” och jämfört, ska det bokas. Hemsidan är enormt rörig på bolaget som var billigast. Det första som skett när man gått igenom det krångliga systemet på flygbolagets bokning med extratjänster som de vill sälja, plats på planet, frågor om vikt på väskor mm och alla uppgifter är inskrivna och kontokort är inmatat, då stoppas bokningen pga att någon annan hann före. Detta tar all energi och jag börjar om dagen efter med samma resultat. Att komma utvilad till resmålet är bara att glömma…haha. Kan tänka mig att det är så för många med tight budget: man behöver hitta de billigaste biljetterna (det skiljde 1500 kr per biljett) men det tar mycket energi att gå igenom proceduren hos ett lågprisbolag. Därefter får man skriva ut biljetterna själv på egen skrivare, det kostar några hundra extra på flygplatsen och se till att mosa ihop väskan för att den inte ska komma över gränsen på 42 cm (300 kr extra per väg med ett lite större handbagage).

Flygplatserna och flyget:

Landvetter upplevde jag som väldigt tillgänglig och ganska tyst, men jag studerade den inte så noga, det var så mycket intryck ändå. Vid säkerhetskontrollen upplevde jag en bra service: jag glömmer ofta att packa flaskor i småpåsar, och ta av mig allt när man ska gå igenom ”röntgen” , så även denna gång. Detta stressar mig enormt mycket att det ska gå fort, denna gång fick jag gå till sidan och plocka med mitt utan stress. Värre var att det bara var ”final call” på flyget utan tidigare utrop; det stressar mig mycket att inte få en påminnelse.

Flyget var bekvämt och servicen var bra, trots att det var lågpris (jag råkade slarva bort biljetterna på vägen in i planet, men det löste sig. På hemvägen glömde min kompis sitt pass i stolsryggen, vi upptäckte det när vi skulle lämna flygplatsen, men vi fick lov att gå in igen och hämta passet – dessa situationer sker mig med ADD/ADHD dagligen på grund av bristande uppmärksamhet).

På Chopin Airport Warszawa hade jag inget att anmärka, förutom att bussen mellan flyget och flygplatsen var galet fullproppad och att flera poliser hade automatvapen och det fanns flera militärer på flygplatsen. Det kändes som att de väntade sig något angrepp, men antagligen var det så att i vanliga fall är säkerheten väldigt hög.

Jag frågade min kompis hur det fungerar när man checkar in med rullstol, han sa att en bekant till honom berättat att man skulle man vara där 2 timmar innan så att de kan checka in rullstolen och få en anpassad till planet och för att få eventuell assistans.

Av: Fredrik Eriksson

RUNDVANDRING I MUSEET MED ”FUNKTEK-GLASÖGON”

 

Jag fick en ide om att testa museet utifrån ett ”Funktek-perspektiv” – med det menar jag att försöka tänka på om rullstolar kommer under montrar, om miljön är bullrig, om texterna är lättlästa, om belysningen är bra, om det finns mycket intryck osv. Jag gick igenom halva museet, tänkte tagit hela museet, men efter fyra timmar av att försöka hitta exempel som var bra och vad som var mindre bra eller rätt av usla, så var jag och hjärnan rätt utmattade. Insåg att det var en lite för stor uppgift att försöka skumma av hela museet utifrån ett ”Funktek-perspektiv”…haha Jag har säkert glömt mängder med detaljer, men detta är bara en mikroskopisk sammanfattning :)

På bilden ser man ingången till stadsmuseet. Gröna dörrar och entré i rosa text.

Ingången till Stadsmuseet har fin arkitektur.

MUSEESHOPEN Den ligger precis till vänster efter entrén till museet. Jag hade inte så mycket att anmärka, visst det finns mycket artiklar och prylar att tappa koncentrationen bland, men det är väl en del av charmen med en bra butik. Dock kan det vara lätt att riva ner föremål.

På bilden ser man en tavla med texten: museet har funktionshinder, inte besökarna!

Museet har funktionshinder, inte besökarna!

RESTAURANTEN Färden gick vidare till restauranten som ligger precis till höger efter entrén till museet . Det var ganska låg ljudnivå, trots att det var en hel del folk där, kan tänka mig att det är väl ljudisolerat. Trappor till toaletten gör det omöjligt att ta sig dit med rullstol eller om man har ett rörelsehinder. Bättring!!

På bilden ser man restaurangen. Det är tegelgolv med vita valv och en disk med kaffekanna och olika matvaror på.

Restaurangen med mysiga valv.

RECEPTIONEN MED OMGIVNINGAR Ner för en trappa eller en tydligt märkt och väl fungerande hiss, ligger receptionen. Den är inte svår att missa. Bakom disken står två trevliga individer. Det svåra är att veta var utställningarna börjar – när behöver man lösa entrébiljett? Skulle behövt en linje som talar om var utställningarna börjar, t.ex. kan man gå in och fika utan att lösa biljett? Här står även en skylt med information om utställningarna, lite vid sidan av receptionen. En bit bort, till höger om receptionen, står stolar och bord placerade där man kan fika, här finns även en scen och en filmduk. Precis till höger om receptionen ligger toaletterna som är tydligt utmärkta.

På bilden ser man receptionen. Framför den står en rosa, rund soffa, rummet är kanske 30 meter långt och 20 meter brett. Längst bort till höger ser man en filmduk och stolar och bord.

Receptionen som är välfungerande, den rosa soffan gillar jag.

På bilden ser man en stor affisch som visar var på museet utställningarna ligger och hur man tar sig dit.

Information jämte receptionen.

HISSEN TILL UTSTÄLLNINGAR BAKOM ENTREN Hissen är tydligt utmärkt och fungerar väl, med roliga figurer på väggarna inuti hissen. Det skulle varit bra om skylten som står i entrén med info om utställningarna, även funnits i hissen, så att man vet vad som väntar en.

TILL VÄNSTER OM RECEPTIONEN Dit kommer man till en mindre utställning och lite längre bort ligger ”Urbanum” – utställningen som vi testpiloter i Funktek har varit med och tagit fram. Den är väl analyserad, efter otaliga workshops, så den tar jag inte upp igen, men den är väl värd ett besök för att se vad det går att åstadkomma med lite förändringsvilja.

Hissen till olika utställningar. Den har en blå öppning och är kanske 4 meter lång och 1,5 meter bred.

Hissen till utställningar (bakom entrén).

TRAPPAN TILL HÖGER OM RECEPTIONEN Till höger om toaletterna går en lång trappa som inte är speciellt tydligt utmärkt – var går den någonstans? Här finns dock en välfungerande hiss. Till vänster om trappen ligger en annan ingång till restaurangen, här är dock en hög kant att ta sig över, man kan snubbla på den om man har en synnedsättning, det blir svårt med rullstol eller om man har ett rörelsehinder, men även för mig som snubblar lätt.

Hissen och trappan bakom receptionen till våning ett. Det är en hiss som bara går 2 meter upp.

Trappan och hissen till höger om receptionen

DET MYSTISKA RUMMET Om man går till höger efter trappan, kommer man till ett stort rum med lösa tegelstenar på golvet. Det ser väldigt gammalt ut och lite mystiskt. Får man gå in där? Vad är det till för? Nyfiken som jag är gick jag in där. Rummet verkade vara flera hundra år gammalt, det låg lösa tegelstenar på golvet och stod mängder med stolar och bord utplacerade, kan det vara ett rum som är till för restauranten på motsatt sida? Stod inga skyltar om det dock. Det kan skapa mycket förvirring för mig och många andra, jag går gärna in i öppna rum, men ibland får man inte det, då är det bra med en skylt som säger stopp!

Ett mörkt rum med flera valv, tegelgolv med lösa stenar. Det är säkert 40 meter långt och 20 meter brett.

Det mystiska rummet med låg belysning och lösa stenar.

VÅNING ETT När man går uppför den omärkta trappan, eller tar hissen dit, som fungerar väl, kommer man till en våning med två utställningar och gården. Vid hissen finns det en kant utanför, som man snubbla på, eller som kan vara svår att ta sig uppför med rullstol. Lite knepigt tycker jag, när hissen är till för främst rullstolar, rullatorer och barnvagnar. Här finns utställningarna ”Förhistoria – spåren talar” och ”Vikingar”.

En kant vid hissen man kan snubbla på. Den är ca 5 cm hög och gör det svårt att ta sig över med tex permobil.

Vid hissen finns det en kant man kan snubbla på.

FÖRHISTORIA – SPÅREN TALAR Jag tycker den är tilltalande utställningen, den är ljus och snygg. Det som möter en först är en vepa med text, som beskriver utställningen kortfattat. Den är väldigt svårläst – vit text på blandad bakgrund – mycket grått och ljust. Det finns flera vepor som är svårlästa i utställningen. Snygga montrar, men väldigt svåra att läsa, speciellt på engelska! Det är omöjligt att komma under med rullstolar också. Det finns inga förklaringar på vad som finns i alla montrar, det hade varit bra med en siffra till varje föremål. Det ställs frågor här och där, som denna: ”Gropar för offer. Vi vet inte varför man gjorde dem, men ännu på 1900-talet offrade människor smör i dem. Sedan hur länge har man gjort det?”. Sådant tycker jag är förvirrande, skulle behövt svaret längre ner eller i montern.
Jag hade på mig brusreducerande hörlurar, som jag lånade av Funktek, för att stänga av störande ljud när det blev för mycket oljud i utställningarna, mest för att jag tappar fokus så lätt. Men de flesta har ju inte sådana hörlurar.

En väldigt svårläst information. Bakgrunden har flera färger och texten på är vit vilken gör den svår att läsa.

En väldigt svårläst information.

 

På bilden ser man en monter med glas runt. I montern ligger diverse saker från förhistorisk tid. Det är svårt att veta vad det är för saker eftersom information saknas.

Monter med olika saker från förhistorisk tid.

På bilden ser man ett par brusreducerande hörlurar.Brusreducerande hörlurar kan vara väldigt hjälpsamma för att stänga av ljud ibland.

Brusreducerande hörlurar kan vara väldigt hjälpsamma för att stänga av ljud ibland.

YTTERGÅRDEN Rakt fram efter trappan ligger yttergården. Den är väldigt vacker, speciellt när det blommar, med stora porträtt på gamla vetenskapsmän (inga kvinnor dock, vilket är trist). Dock finns ingen information om dem eller något annat där ute. Det finns bara trappor ner, inga ramper för rullstolar. Jag vet inte ens om jag fick gå ut, men jag brukar testa mig fram 😉

På bilden ser man gården på stadsmuseet. Det är höga väggar runt den med flera meter höga fönster. I mitten ser man en stor glaspyramid som fungerar som ett fönster.

Den vackra gården på stadsmuseet.

VIKINGAR Snygg utställning på många sätt! Dock så är belysningen svag i nästan hela utställningen. Den är rätt ljudlig, det känns som att ljudet från röster fortplantar sig i rummet. Belysningen på skyltar är rätt dålig, svårt att se vad som står. Montrar i rummet är märkta enligt 1, 2 osv., men jag tappade bort mig efter 2 och hamnade på 15 och 16 – oerhört stressande, det behöver vara mycket tydligare åt vilket håll man ska gå, t.ex. med pilar eller belysning i golvet. På andra våningen är det en hög tröskel in. Ingen hiss upp till våning två, man får först ta sig ut och ta hissen vid trapphuset. Trapporna upp till andra våningen på utställningen är en trappa som går runt, är oupplyst och trång – väldigt lätt att snubbla om man har synnedsättning. Hissen till nästa utställning är lite dold och inte tydligt utmärkt.

På bilden ser man upplysta montrar på ett trägolv. Det är dunkelt i utställningen.

Montrar inne i den fina, men dåligt belysta utställningen ”Vikingar”.

 

En svart spiraltrappa i utställningen "Vikingar".

Trappan i utställningen ”Vikingar”.

 

OMÄNSKLIGT En gripande utställning som handlar om bl.a. rasbiologi och synen på funktionsnedsättningar förr. Denna utställning låg i anslutning till Vikingar, handtaget till trappan till utställningen tog abrupt slut, om man har en synnedsättning eller rörelsehinder kan det sluta med att man trillar ner. Det finns lurar man ska lyssna på i utställningen. Först försökte jag lyssna på ljudet med lurarna, men det kom inget ljud. Då kom jag på att man skulle använda speciella kort för att lyssna. Dessa är svåra att hitta. Sen är det svårt att veta var man ska lämna dem. Finns kanske någon som tror att det är engångskort. Sen är korten rätt otydliga med vad bilderna betyder. Engelska kort funkar inte alltid, det blir inget ljud. Ljudet på luren är väldigt hög och sprider sig ut i rummet! På något ställe hakar ljudet upp sig och startar om. När det gäller film: Tre filmsymboler utan förklaring. Engelska blir på svenska och det var ingen skillnad på lättläst eller vanlig svenska när jag skulle kolla på en film. Vid utställningen finns det en toalett, som inte är skyltad. Märkligt.

Hörlur i mässing, ca en dm lång och två cm bred, till berättelserna i utställningen Omänskligt. Bakom den ser man två texter.

Hörlur till berättelserna i Omänskligt.

 

På bilden ser man vita, gula och blå kort som används för att lyssna på utställningen Omänskligt.

Korten till utställningen Omänskligt.

På bilden ser man en tv-skärm där man lägger kort ovanför för att se och lyssna på videon.

En video från utställningen Omänskligt.

På bilden ser man en trappa med handtag. På högra sidan slutar handtaget tvärt och man riskerar att ramla.

Trappan med tvärt stopp, kolla på den rosa tejpen som Funktek satt där! :)

1800-TALETS GÖTEBORG Den ligger i anslutning till utställningen Omänskligt. Mängder med intryck. Spännande utställning. Startar med en projektor som spelar upp bilder på måfå verkar det som. Texten i skåpen är liten. En sak som är störande är att det inte är siffror på något i montrarna. Det finns text men jag vet inte vilken text som hör till vilket föremål. I vissa montrar är belysningen dålig. Även svårt att ta sig fram under vissa montrar med rullstol. Dock fanns det någon monter som hade siffror på prylarna med text kopplad till föremålen, vilket ju var bra.

En monter med glas runt, däri står saker från 1800-talet, bla en lampa. Det finns text till sakerna men inga nummer kopplade, så man får chansa vilken sak som tillhör vilken text.

Monter utan nummer gör det otydligt. Det finns text till sakerna men inga nummer kopplade, så man får chansa vilken sak som tillhör vilken text.

1700-TALETS GÖTEBORG Den ligger i anslutning till 1800-talets Göteborg. Den ser snygg och väl upplyst ut när man kommer in, den är inte rörig. Det första som tar mitt fokus är ett lejon som kissar! Det låter i alla fall så! Det skvalpar oavbrutet, där jämte finns en information om utställningen med text på svenska och engelska. Man trycker på en knapp så börjar en kvinna prata om utställningen. Jag vill gärna höra exakt vad som står på skylten, men texten är ändrad, det blir rörigt, samtidigt som det kissande lejonet fortsätter i bakgrunden, koncentrationen är helt borta! Det finns siffror på prylarna kopplade till texter i utställningen vilket är bra. Tycker att denna utställning har minst bristande tillgänglighet av dem jag gick igenom. Men som sagt, detta var ungefär hälften av vad detta fina museum har att erbjuda.

Ingången till 1700-talet är inbjudande men lejonet "kissar" hela tiden, så det gör det svårt att koncentrera sig. På bilden ser man ett grönt lejonhuvud och en text som man kan få att prata.

Ingången till 1700-talet är inbjudande men lejonet ”kissar” hela tiden så det gör det svårt att koncentrera sig.

Av Fredrik Eriksson

Jag ska få jobba som Funktek-pilot! Vad skoj!

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

Lite om Angela: Angela är stolt över att vara Funktek-pilot. Hon tycker om kultur i alla dess former och spelar fiol, gitarr, skriver dikter och fotar. Hon tycker om museer och att umgås med kompisar och tänker mycket på tillgänglighet i vardagen, såväl som på museer.

Jag ska få jobba som Funktek-pilot. Rätt nice att kunna stoltsera med att ha varit pilot, det är det inte alla som kan skriva på sitt CV. Att jag inte kan flyga några plan behöver vi inte nämna, för det här är så mycket viktigare. Alla som kan komma in i butiker, på toaletter, söka vilket jobb som helst som inte kräver utbildning (för att inte tala om att söka vilken utbildning som helst utan att fundera på om de kan anpassa den till deltid) eller åka kollektivt utan att undra om rampen fungerar den här gången kan oroa sig över vilken charterresa som är billigast, vi övriga har så mycket annat att bekymra oss över i vardagen.

”Jag ska få jobba som Funktek-pilot! Vad skoj! Jag ska få jobba för ett mer tillgängligt samhälle! Jag ska få granska Göteborgs stadsmuseum! Tjoho!” Det här tänker en del av mig. En annan del tänker ”Tillgänglighet är självklara saker som en ettåring borde förstå! Varför ska jag ens behöva lägga energi på det? Jag vill ju bli rockstjärna!” Men vad gör jag om mina kamrater inte kan komma på mina konserter? För det är tyvärr verkligheten.

Det pratas mycket om diskriminering av normbrytande grupper. En kille som provar kläder i en tjejaffär kanske blir hånad. Men vad händer om en kille i rullstol inte ens kan ta sig in i samma affär? Inte kan komma in i provrummet?

Tillgänglighet är ett stort ämne, det handlar om så mycket mer än bara om ifall det finns hiss eller ”handikappingång”. Tar vi till exempel dessa särskilda ingångar för oss som ofta inte kan ta samma väg som alla andra är politiker ofta så nöjda när de byggs. Vi ska tänka på alla. Personligen är jag fruktansvärt trött på dessa särskilda ingångar. Äkta tillgänglighet handlar om att jag kan ta mig in samma väg som alla mina kompisar. Att jag kan åka till stan tillsammans med mina kompisar. Det räcker inte bara att jag kan ta mig in bakvägen på ett ställe eller att jag kan ta mig till stan med färdtjänst. Det värsta med att ha svårt att gå är inte det i sig att det är svårt att gå utan alla bitar runtomkring, som när en inte kan umgås socialt på samma villkor som alla andra, inte utöva sina intressen och så vidare. Och det att berövas sitt människovärde, att bara ses som en minussiffra i samhällsbudgeten.

Jag är totalt medveten om att mitt perspektiv på tillgänglighet är vinklat. Jag har svårt att gå och använder ofta rullstol. När vi tänker på ordet tillgänglighet är det ofta just personer i rullstol vi tänker på, att det ska finnas hiss men det finns så många fler typer av funktionsvariationer eller sjukdomar som påverkar en persons funktion. Synskadade, hörselskadade, kortvuxna, personer med stomi och människor med Asperger har helt andra behov än hiss. En toalett behöver inte vara bra planerad bara för att den är stor. Vi måste bredda perspektivet när det gäller tillgänglighetsbegreppet och det är både politiker och allmänhet som behöver få upp ögonen och bli mer inkluderande. Jag har gått på skolor där det funnits personer som inte kunnat äta i samma matsal som oss andra p g a att de varit allergiska mot de parfymer många använder, det finns så många saker som ställer till med ett onödigt utanförskap. Många med funktionsvariationer har varken ork eller möjlighet att jobba heltid eller ens över huvud taget och tillgänglighet kan vara en sådan sak som att ha tillräcklig ekonomi för att kunna gå en kurs eller på konsert. Tillgänglighet är att det ens finns jobb som är möjliga att söka.

Alla med funktionsvariationer har olika intressen. Personligen brinner jag mycket för kultur i olika former. Jag spelar gitarr och fiol, skriver dikter och fotar. Jag har under min uppväxt många gånger varit på museum och tycker att det är intressant med historia medan jag har kompisar med samma funktionsvariation som gillar helt andra saker och skulle tycka att museum är jättetråkiga men det är inget konstigt med det. Vi är individer som alla andra. Tillgänglighet och tillgängliga museum är viktigt. Inte för att alla vi med funktionsvariationer ska kunna ta del av historien utan för att alla vi som är historieintresserade ska kunna göra det.

Angela Åquist, Funktek-pilot

STADEN HAR FUNKTIONSHINDER

Funktek arbetar med att utvärdera verksamheter på Göteborgs stadsmuseum för att förstå hur museet kan bli mer tillgängligt. En följdfråga som vi också jobbar med är ”hur kan Funkteks metoder och erfarenheter användas av de som arbetar med att planera och bygga våra städer?”

När en jobbar med tillgänglighet är en vanlig utgångspunkt att det är människan som har en funktionsnedsättning och att funktionshindret uppstår i relation till någonting. Det kan vara en miljö, ett rum eller en trottoarkant. Funktek utgår ifrån att det är staden som har funktionshinder och inte medborgarna. Med detta menar vi att problemet inte är hur stadens medborgare fungerar utan att problemen finns inbyggda i staden.

Normbrytande funktionsvariation

Vi har valt att använda begreppet normbrytande funktionsvariation istället för funktionsnedsättning när vi pratar om och tänker kring människor. Alla har vi olika funktionsvariationer. En del av oss har en normbrytande funktionsvariation. Eftersom staden byggs med utgångspunkt från hur den gängse normen fungerar byggs det in hinder för dem som har en normbrytande funktion.

Om vi ska skapa socialt hållbara städer som är till för alla måste medborgare som har en normbrytande funktion också bli medskapande av staden. Det handlar om att tänka om kring vad som är ”normalt”, och bredda denna kategori så att fler människor används som utgångspunkt när vi bygger våra städer.

Test av stadsrummet. Vilka platser är tillgängliga i Göteborgs innerstad?

Test av stadsrummet. Vilka platser är tillgängliga i Göteborgs innerstad? Bilden visar en grupp människor som tar sig över Södra Hamngatan i Göteborg.

Testa med användare och använd ett tillgängligt språk

I Funktek har vi använt en metod som går ut på att testa saker i verkligheten, göra om sakerna och testa sakerna en gång till. Testgruppen utgörs av människor som fungerar på många olika sätt. För varje test som görs med de som ska använda tillexempel en utställning eller ett rum får man mer kunskap om vad som funkar och vad som inte funkar. Ju fler tester som görs ju tillgängligare blir det. Så har Funktek och museets pedagoger arbetat med stadsvandringarna på museet. Detta är en bra metod som också kan användas när en bygger städer.

När Funktek utvärderade utställningen Urbanum på Göteborgs stadsmuseum lärde vi oss bland annat hur viktigt det är att ha ett tillgängligt språk. Detta är någonting en kan ta med sig när man arbetar med stadsförändringar. Sådana arbeten innebär bland annat att viktig information ska nå fram till stadens medborgare.

Just nu undersöker Funktek hur projektets lärdomar kan användas av de som arbetar med att planera hur våra städer göras om och användas.

Är du en av dem? Välkommen att höra av dig till oss med tankar och idéer!

 

/Daniel