Funktek-vibbar

Här kommer en liten radda med positiva upplevelser från Funktek, som vanligt med er Bloggbobba, så blir det lite huller om buller, fast 100 gånger mer strukturerad än min hjärna.

Bilden visar en gul vepa till vänster om bilden där det står Funktek. Till höger om bilden sitter det människor på stolar med ansiktena vända mot en scen så vi bara ser ryggen på publiken.

Från en Funktek-dag

Mycket av det som varit bra med Funktek:

  1. Alla nya intryck vi fått. Det har gett mängder med nya idéer och tankar. Det tar jag med mig ut i vardagen.
  2. Alla nya olika och spännande personer man fått tala med och fått utbyta idéer med. Vi har mängder med olika funktionsvariationer, vilket skapar alla möjliga infallsvinklar.
  3. Att man fått vara den man är, utan att behöva göra sig till. Här är man accepterad för den man är.
  4. All ny kunskap som kommit till en. Det är som att ha gått kurs i sociologi, musée-vetenskap, pedagogik, psykologi, människokännedom, kultur, att lära sig mer om olika funktionsvariationer, normkritiskt tänkande, historia och mycket mer!
  5. Alla spännande workshops – det har varit alltifrån textens storlek på montrar, till mängden utrymme som krävs för en rullstol att komma fram, till vad som gör ett besök unikt för varje individ – där alla våra funktionsvariationer varit det avgörande för att komma fram till nya kunskaper kring hur man kan tänka för att göra allt mer anpassat. Nu hoppas jag att all kunskap vi delat med oss av kommer göra skillnad på stadsmuseet men även i kulturen och i samhället i övrigt.
  6. Mycket av den här kunskapen hade aldrig uppkommit om vi inte slagit våra kloka huvud ihop!
  7. Vissa har blivit vänner för livet.
  8. Det känns som att det vi gjort är något nyskapande och unikt och att allt vi gjort och gör, skapar stor skillnad och förändring.
  9. Det har varit spännande att få uppleva alla olika utställningar och lokaler här på Stadsmuseet. Biblioteket med sina gamla gubbar i gips och sten och roliga skyltar. Gamla vikingasmycken och mycket mer.
  10. Jag tycker det är spännande att ha fått vara med i Malmö tex, och hållit i en workshop för museepedagoger, i Funkteks anda. Vi märkte hur mycket aha-upplevelser pedagogerna fick efter att vi varit där, skapat lite rabalder, föreläst och hållit i workshops :)
  11. Vi har verkligen varit med och skapat en riktig, professionell, tillgänglig utställning i och med Urbanum. En av världens första utställningar som haft hjälp av så stor kompetens på området, som vi ju besitter. Det är jäkligt häftigt! Kom nu hit och upplev Urbanum och kom gärna med feedback :)
  12. Våra kära, smarta, coola, pedagogiska, förstående, pålästa ledare i bokstavsordning: Daniel, Hanna, Jenny, Lillian, Lisa, Rebecca och Shorty ett kort tag. Ni har gjort allt väldigt bra och underlättat alla workshops. Kommer sakna er mycket när projektet är slut.
  13. Allt folk från Interaktiva institutet – många roliga prylar och lösningar har vi fått testa.
  14. Det grymt goa kaffet från den knäppa bryggaren i fikarummet, som jag haft många tvister med.
  15. Våra roliga fester och träffar! Alltifrån glöggmingel till karaoke.
  16. Det finns så mycket jag inte tänkt på tidigare, som kan underlätta inom flera områden. Som hur man strukturerar upp möten, hur man gör så att alla känner sig inkluderade.
  17. Resan till Polen där jag testade lite av vårt ”Funktänk”. På många sätt ligger vi långt före i Sverige, men det är ju ingen anledning att slå sig för bröstet.
  18. Funktek är guld!
  19. Alla positiva kommentarer jag/vi fått från folk som både har med tillgänglighet att göra men även dem ”utan problem”.
  20. FUNKED FOR LIFE

En vision:

Jag hoppas och tror att våra ansträngningar sprider sig som ringar på vattnet och tar sig vidare ut i Sverige, Europa och Universum och gör så att alla platser blir tillgängliga. Tänk att ha ett betygssystem:

5 Funktek-symboler är ett exemplariskt omdöme, 1 Funktek-symbol är lika med usel tillgänglighet. Tänk en biograf, där flera föreställningar är syntolkade, det finns bra platser för rullstolar, det är väl utmärkta stråk så man inte snubblar inne på biografen, varje nummer på stolarna är upplyst, så man slipper chansa sig fram. Vilken dröm.

Eller på en restaurant: menyn är både på punktskrift, det går att få den uppläst, den är tydlig och skriven med stort typsnitt. Där servitören beskriver maten, vad det är man har på tallriken. Där servitören också kan beskriva konsistensen för dem som har problem med tex ”trådig” mat. Där servitören beskriver miljön för dem som har synnedsättning eller kan beskriva varför det ser ut som det gör (för mig som vill veta varför det ser ut som det gör och kan fundera i timmar på det 😉 ). Där man kan få maten serverad efter ens egna förutsättningar: om det är lättare att äta ur djup tallrik med sked, så ska det inte vara några problem. Där det ska finnas bord som är höj och sänkbara. Där ens funktionsvariation inte ifrågasätts.

Jag har säkert glömt massvis av positiva grejer med Funktek, men detta kom jag på nu.

Kom gärna med egna tankar om vad som gjort Funktek så bra :)

Tillgänglighet i Warszawa

Min pappa, jag och min bästa vän åkte till Polen för att fira pappas 70-årsdag. Jag fick en idé om att granska tillgängligheten på bokningssystemet på flyget, incheckning på flygplatsen, hur det var att flyga med lågprisbolag (tänker mest på om planet var mer högljutt och rörigare). Hur tillgängligheten på restauranger, gator, kollektivtrafik fungerar. Hur det fungerar på kulturella/historiska ställen, som museer, slott mm. Hur det gick med bokning och flyget, kommer sist i bloggen.

På bilden ser man flera trappor på väg upp till en bro, utan ramp eller hiss. Så här var det ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Så här kunde det se ut ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Warszawa generellt:
Jag letade buss till centrum från flygplatsen, vilket inte var det lättaste: hur betalar man, kan man göra det på bussen eller måste man ta automaten som bara stod på polska? Jag fick hjälp av en polsk tjej som pluggade i Sverige, att hjälpa mig genom systemet. Det finns få övergångsställen och man får gå rätt långt mellan dem. Det finns bra gångbanor och det är går ofta bra att ta sig fram med rullstol. Ibland är bussar och tåg anpassade för tex rullstolar, ibland inte, så det är en chansning. De flesta butiker och restauranger vi besökte hade inga ramper för rullstol eller hiss till andra våningen och jag såg två handikapptoaletter i hela Warszawa. Vi bodde på lägenhetshotell som hade hiss, men den gick till våningar utan rum, man fick gå två trappor upp eller ner för att komma fram. Väldigt märkligt.

På bilden ser man det över 200 meter höga kulturcentret. Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

På bilden ser man en trappa under marken, med två personer som går uppför. Tunnlarna under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

”Labyrinterna” under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

Tunnlarna under jorden: 
Systemet under jorden för att komma till tex tågstation, bussterminal, centrum, var väldigt rörigt och lätt att gå vilse. Ofta fanns bara skyltar på polska och jag fick olika riktningar som förslag när jag frågade efter vägen. Ibland fanns det punkter i golvet för synskadade, ibland inte. Ofta fanns det inga markeringar i trappan och utanför, ner till själva tunnlarna. Ibland var det bra anpassning för rörelsehindrade, nere i tunnlarna, men däremot kunde de ha glömt att göra en hiss ner från trottoaren ner till själva tunneln eller perrongen. Med andra ord: när du väl är nere i tunnelbanan eller vid tåget, gick det ofta smidigt – men att komma ner till själva tunnlarna kunde vara omöjligt för någon med rullstol eller med stora svårigheter för någon med synnedsättning. För mig skapar det en hel del ångest, det där att inte kunna få tillräcklig information om vägen och att det är så lätt att gå vilse.
När jag provade kläder länge ett tag valde pappa och min kompis att gå tidigare till hotellet, detta för att jag fastnar lätt i butiker, provar, provar om, ser något annat intressant, fastnar i en detalj och glömmer bort tiden i flera timmar ibland. De skulle gå genom tunnlarna under Warszawas centralstation för att komma tillbaka och gick helt vilse och hittade inte hem, detta trots att min kompis är före detta orienterare…haha. De fick leta sig tillbaka till butiken där jag var så att vi kunde leta oss hem gemensamt.

På bilden ser man en tågstation med ett tåg som står inne och två perronger. Det är som oftast var fallet, en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

En vanlig syn: en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

Resan till slottet Malbork:
Att ta sig dit går bra med ”långsamma tåg” på 3 timmar, eller snabbtåg (som ser ut som rymdskepp) på 2 h och 20 minuter. Dock fanns det lite att anmärka på: det var en trappa upp utan hiss på det långsamma tåget till andra våningen (fullsatt där nere), vilket blir omöjligt om man är rullstolsburen och det fanns inga markeringar för trappstegen för de med synnedsättning. Det fanns inte heller uttag för el på platserna eller uppfällbara bord/tidningshållare på sätena. På det snabbare tåget var det väldigt varmt och information om orter vi besökte togs på polska i snabb fart – det gäller själv att veta hur länge resan tar. Ingen av tågen hade wifi eller handikappanpassade toaletter och de flesta av skyltar som rör säkerhet och mycket annat ombord var bara på polska. De flesta av tågstationerna vi stannade vid, hade varken hiss eller markeringar för personer med synnedsättning.

På bilden ser man en digital skylt inne på slottet med information. Som vanligt var texten bara på polska.

En digital skylt inne på slottet. Som vanligt var texten bara på polska.

På bilden ser man det vackra slottet Malbork: det syns tre torn och flera murar i röd tegel. Jag gillar slottet väldigt mycket, men det är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Det vackra slottet Malbork jag gillar väldigt mycket, men som är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Malbork:
Detta är världens största medeltidsslott, ungefär 30 mil från Warszawa. Mycket väl värt ett besök, man kan vara här en heldag. Jag ville jämföra hur det var nu och då; jag var här för 10 år sedan. Då tänkte jag inte på tillgänglighet, men skillnaden från då och nu var knappt inga alls. För att komma in i slottet behöver man köpa biljetter, informationsskyltarna var främst på polska. Man får låna en digital spelare, som berättar på engelska eller polska. Varför jag inte tyckte den var bra, var för att informationen är nästan 3 timmar lång – min uppmärksamhet klarar kanske 30 minuter och för att det var svårt att hitta rätt kapitel som var kopplat till delarna på slottet. Det är bra att det finns gratis spelare att låna, jag klarar inte att läsa långa texter (det fanns många sådana inne på slottet), men man borde kunnat välja kortare eller längre information.

För att komma in i slottet går man på en gata med gamla stenar, dessa gator finns det många av i slottet. Det fanns inga hissar överhuvudtaget på slottet till de olika avdelningarna. Det finns inga ledstråk. Det fanns många omarkerade trösklar. Detta gör det väldigt svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning. Det är väldigt dåligt skyltat i slottets alla olika avdelningar/områden, i och med att det är så stort så blir det som att gå runt i en labyrint. För mig med koncentrationssvårigheter, lättstressad och svårt att hitta (som ofta skapar ångest), hade det behövts vara tydligare skyltat. Som sagt, jag tycker väldigt mycket om detta slott, men det är absolut inte tillgängligt om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Bokning:
För mig med ADD/As kan det vara väldigt jobbigt att boka ett flyg. Det tog en vecka för mig att boka flyget: man ska välja destination (inte det lättaste när idéerna flyger iväg hela tiden om var man vill åka), datum, ta hänsyn till kostnad, restid, hur och var man vill bo och mycket mer. När man väl gått igenom alla ”flygsajterna” och jämfört, ska det bokas. Hemsidan är enormt rörig på bolaget som var billigast. Det första som skett när man gått igenom det krångliga systemet på flygbolagets bokning med extratjänster som de vill sälja, plats på planet, frågor om vikt på väskor mm och alla uppgifter är inskrivna och kontokort är inmatat, då stoppas bokningen pga att någon annan hann före. Detta tar all energi och jag börjar om dagen efter med samma resultat. Att komma utvilad till resmålet är bara att glömma…haha. Kan tänka mig att det är så för många med tight budget: man behöver hitta de billigaste biljetterna (det skiljde 1500 kr per biljett) men det tar mycket energi att gå igenom proceduren hos ett lågprisbolag. Därefter får man skriva ut biljetterna själv på egen skrivare, det kostar några hundra extra på flygplatsen och se till att mosa ihop väskan för att den inte ska komma över gränsen på 42 cm (300 kr extra per väg med ett lite större handbagage).

Flygplatserna och flyget:

Landvetter upplevde jag som väldigt tillgänglig och ganska tyst, men jag studerade den inte så noga, det var så mycket intryck ändå. Vid säkerhetskontrollen upplevde jag en bra service: jag glömmer ofta att packa flaskor i småpåsar, och ta av mig allt när man ska gå igenom ”röntgen” , så även denna gång. Detta stressar mig enormt mycket att det ska gå fort, denna gång fick jag gå till sidan och plocka med mitt utan stress. Värre var att det bara var ”final call” på flyget utan tidigare utrop; det stressar mig mycket att inte få en påminnelse.

Flyget var bekvämt och servicen var bra, trots att det var lågpris (jag råkade slarva bort biljetterna på vägen in i planet, men det löste sig. På hemvägen glömde min kompis sitt pass i stolsryggen, vi upptäckte det när vi skulle lämna flygplatsen, men vi fick lov att gå in igen och hämta passet – dessa situationer sker mig med ADD/ADHD dagligen på grund av bristande uppmärksamhet).

På Chopin Airport Warszawa hade jag inget att anmärka, förutom att bussen mellan flyget och flygplatsen var galet fullproppad och att flera poliser hade automatvapen och det fanns flera militärer på flygplatsen. Det kändes som att de väntade sig något angrepp, men antagligen var det så att i vanliga fall är säkerheten väldigt hög.

Jag frågade min kompis hur det fungerar när man checkar in med rullstol, han sa att en bekant till honom berättat att man skulle man vara där 2 timmar innan så att de kan checka in rullstolen och få en anpassad till planet och för att få eventuell assistans.

Av: Fredrik Eriksson

Om resande och drömmar

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt. På bilden ser man Frida, hon har blont, långt hår och blå huvtröja på sig.

Frida Bergström

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt.

Jag har haft två hjärninflammationer i mitt liv, trots att jag bara är 21 år. Hjärninflammation är herbies virus i hjärnan. Att få hjärninflammation är ovanligt. Den första gav mig cp-skadan och epilepsin. Epilepsin kom i tonåren. 2013 kom den andra hjärninflammationen, av den har jag fått hjärntrötthet, svårt med minnet, jag glömmer och blandar ihop ord. Det har blivit bättre och bättre men det finns kvar och det märker jag när jag blir trött. Annars är jag som vem som helst. Jag tränar ofta på gym, det ger mig mycket energi. Jag håller på att skriva en bok om mitt liv med mera, jag hoppas den kommer ut en dag. Jag jobbar som pilot på Funktek. Jag tycker att det är kul. Plus att jag får mycket användning av min lön jag får från jobbet.

Jag har min epilepsi/assistanshund Dexter. Han säger till mig före anfallen, han hämtar hjälp och då vet jag att jag kan känna mig säker fast jag åker till Göteborg ensam. Dexter hämtar också saker jag tappar, öppnar dörrar via dörröppnare, trycker på hissar och mycket mer. Tyvärr kommer jag inte in i vissa caféer och restauranger på grund av att dem skyller på hundallergi. Jag har inte kommit in på någon folkhögskola. Jag har sökt en hel del folkhögskolor men dem har samma orsak. Nu får jag ha med mig rullstol och Dexter, men inte permobil och Dexter. Där kommer de på massa olika konstiga orsaker till varför jag inte kan studera.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter ligger på en gräsmatta med ett koppel runt sig. Dexter är svart och har tungan ute.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter

En vecka var jag hos en vän Judith som bor utanför Berlin. Som tur var hade jag min vän Anna med mig. Judith pluggade på dagarna så jag och Anna åkte till Berlin när hon var på skolan. I Berlin är det trappor överallt och nästan aldrig hiss. Jag kan gå i trappan men då får någon vara snäll och bära rullstolen. Det var trappor upp och ned. Ibland när det fanns hiss så var det en trappa upp till hissen. Jag älskar Berlin, det är fantastiskt fint och människor är väldigt vänliga och behandlar mig med rullstol som en vanlig människa. Precis som vi är. Det är bara trapporna, hissarna och vägarna som dem får fixa. Även spårvagnarna som nästan alltid har en trappa upp. I slutet av veckan var både jag och Anna helt slut och trötta. Tack vare att det är så underbara människor där så är jag sugen på att åka dit igen eftersom det är så fint. För personer som inte klarar av trappor så är det inget bra tips enligt mig.

I Sverige finns det mer hissar och bättre tillgänglighet men här behövs också mer anpassning. Människor behöver också tänka sig för vart dem går. På övergångsställen där människor gärna vill gå, där trottoarkanten är nersänkta till rullstolar och vagnar – då får jag ta den med hög kant i alla fall. Det är också jobbigt och känns onödigt att dem brukar bygga refuger med kant. Jag hoppas att en dag vet människor mer om funktionshinder. Nu känns det som att folk tänker att funktionshinder är människor som inte kan gå men det är så mycket mer. Hjärnan funkar inte alltid hundra procent och frågan är om den funkar hundra procent på någon. Det tror inte jag. Min hjärna har vart med om mycket men den har klarat och gå vidare. Tyvärr har den fått sina ärr. Jag orkar inte jobba 100 %, jag har svårt att hänga med ibland när det blir för mycket prat på en gång. Min plan var att läsa på högskola direkt efter gymnasiet, jag ville bli något speciellt men jag fick ändra min plan, på grund av hjärninflammationen 2013.

Nu har jag lärt mig att man kan bli något utan hög utbildning. Bara man har tålamod. Som sagt kämpar jag. Mycket tack vare den fyrbenta tryggheten jag har bredvid mig. Min dröm är att jag en dag har jobb eller träffar en rik man så jag har råd med ett fint hus. Nära en sjö eller havet hade inte varit fel. Fin trädgård, en man, barn och en hund. Jag kommer bo så jag kan komma lätt till mina vänner, samtidigt som jag bor nära min familj.

På bilden ser man Frida framför en lång trappa, som hon tittar uppför.

Berlin, på väg till tunnelbanan.

.

Gott och blandat i sommartid =)

Denna sköna sommardag kommer lite gott och blandat, som rör funktionsnedsättningar/funktionsvariationer:

 

Bilder som förändrar världen

Den här tyckte jag var väldigt spännande om normbrytande fotografering: http://www.metro.se/nyheter/guide-sa-tar-du-bilder-som-ar-normbrytande/EVHpdg!cdqff74XN6y8k/

Sällsynta filmfestivalen, affisch

Den här filmfestivalen hade jag gärna upplevt: http://www.sallsyntadiagnoser.se/sallsynta-dagen/sallsynta-filmfestivalen

Verkligen på tiden, nu kan det bara gå framåt:
http://www.metro.se/nyheter/nu-lanserar-lego-forsta-rullstolsburna-figuren/EVHpaC!N3cO1u9J9eab2/

 

 

En helt ny värld

Sofia Jönsson är 27 år och bor i Västra Frölunda. Hon är en musikintresserad språkfantast som gillar att resa. Jobbar som ombudsman för DHR Göteborgsavdelningen.

Sofia Jönsson är 27 år och bor i Västra Frölunda. Hon är en musikintresserad språkfantast som gillar att resa. Hon jobbar som ombudsman för DHR, Göteborgsavdelningen. Brinner för tillgänglighet och jämställdhet.

Det finns många anledningar till varför jag gillar Teneriffa. Solen, maten, språket, drinkarna och mina vänner. Men något som jag tycker känns så häftigt är hur man smälter in på ett helt annat sätt än här hemma i kalla gråa Göteborg. Jag tänkte försöka förklara det här utan att låta som en resebyrå.

Jag sitter i permobil och som många andra så brukar jag åka ner till Los Cristianos, Teneriffa under vintern. De senaste tre åren har jag haft turen att kunna vara där i någon eller några månader runt årsskiftet. Jag känner hur jag förändras så fort jag kommer ut från flygplatsen där nere. Ofta åker man tidigt på morgonen innan solen har gått upp här i Sverige, ofta är det några minusgrader eller kanske snöblandat rusk. När man kommer ut där så bländas man av solen, palmer och havet är något av det första man ser. Sedan är det alltid ett litet projekt att ta sig till lägenheten där jag bor. Men det är egentligen bara att gå fram till taxistationen och beställa en bil med ramp. Man brukar få vänta några minuter men till slut kommer det en. Oftast suckar chauffören lite över hur mycket grejer jag har med mig men det löser sig alltid efter lite pusslande. Ingen färdtjänst, inga speciella tillstånd behöver visas upp, det är bara att be om den bil som behövs. Det måste inte vara så svårt.

Väl där nere har jag hyrt en lägenhet som är anpassad så att man lätt kan bo där om man sitter i rullstol. Den ligger inom gångavstånd till stranden och nära till den schysta bargatan San Telmo. Ni vet hur det är hemma när man ska gå ut. Det krävs alltid en del planerande. Var ska vi gå ikväll? Kommer vi in? Måste vi boka bord? Finns det någon bra toa? Där nere behöver man inte fundera så mycket för de flesta ställen har redan tänkt på allt det här. Det är mer regel än undantag om stället inte ligger i markplan att det finns ramp. Dessutom är personalen så vana vid att folk sitter i rullstol att det sällan blir några trötta suckar när man kommer. De röjer snabbt väg för en och ser till att man får ett bra bord.

Så själva tillgängligheten är klart bättre men det är inte bara det. Visst är tillgängligheten en viktig del. Kommer man inte in kan man inte vara delaktig. Men något som jag tycker är minst lika viktigt är vilken attityd man möts av. Om man så fort man kommer till ett ställe känner sig besvärlig så är det inte så lockande att hitta på saker. Ses man hela tiden som ett problem som måste ”tas om hand” så är det lätt att man hellre stannar hemma. Min favoritbar i Los Cristianos heter Agua de Coco och det är en liten brasiliansk bar med stor terrass. På helgerna är det alltid fullpackat med folk inne på det lilla dansgolvet men direkt när jag kommer så kommer det fram någon som banar väg åt mig så jag kan komma in och dansa. Och det här är en självklarhet. Visst finns det ställen i Göteborg där man kommer in med permobil och de hjälper en att komma fram men det är alltid vakter som ser ut som om de helst hade velat slippa. Sedan så är det en väldig skillnad om de andra gästerna i baren glatt flyttar sig och välkomnar en in eller bara tittar snett på en och undrar vad man gör där.

Jag har försökt att förklara den här känslan för mina vänner här i Sverige. Om man sitter i rullstol så känner man sig lätt utpekad. Man sticker liksom ut och det drar till sig uppmärksamhet. Saken är den att det är så himla många som sitter i rullstol på Teneriffa att man inte är så speciell där. Man blir en i mängden på ett sätt som jag aldrig har upplevt här i Sverige. Jag tycker det är otroligt skönt och omväxlande. Det går bara att gå till stranden och ligga där utan att någon bryr sig särskilt mycket. Folk har sett det förut och då blir det inte en lika stor grej. Ibland kan jag nästan tycka att livvakterna och de som ska hjälpa till på stranden kan vara lite för på. De vill så himla gärna hjälpa till.

Kanske är det att det är en annan mentalitet i Spanien men det jag alltid känner när jag är där är att om det kan vara så bra där, vad är det som hindrar oss här? Det är uppenbarligen möjligt att få till ett samhälle där alla känner sig inkluderade. Sedan så är självklart inte allt perfekt där heller men jag tror ändå att vi kan lära oss mycket av kanarierna. Så kom igen Sverige! Vad väntar vi på?

Av Sofia Jönsson