En helt ny värld

Sofia Jönsson är 27 år och bor i Västra Frölunda. Hon är en musikintresserad språkfantast som gillar att resa. Jobbar som ombudsman för DHR Göteborgsavdelningen.

Sofia Jönsson är 27 år och bor i Västra Frölunda. Hon är en musikintresserad språkfantast som gillar att resa. Hon jobbar som ombudsman för DHR, Göteborgsavdelningen. Brinner för tillgänglighet och jämställdhet.

Det finns många anledningar till varför jag gillar Teneriffa. Solen, maten, språket, drinkarna och mina vänner. Men något som jag tycker känns så häftigt är hur man smälter in på ett helt annat sätt än här hemma i kalla gråa Göteborg. Jag tänkte försöka förklara det här utan att låta som en resebyrå.

Jag sitter i permobil och som många andra så brukar jag åka ner till Los Cristianos, Teneriffa under vintern. De senaste tre åren har jag haft turen att kunna vara där i någon eller några månader runt årsskiftet. Jag känner hur jag förändras så fort jag kommer ut från flygplatsen där nere. Ofta åker man tidigt på morgonen innan solen har gått upp här i Sverige, ofta är det några minusgrader eller kanske snöblandat rusk. När man kommer ut där så bländas man av solen, palmer och havet är något av det första man ser. Sedan är det alltid ett litet projekt att ta sig till lägenheten där jag bor. Men det är egentligen bara att gå fram till taxistationen och beställa en bil med ramp. Man brukar få vänta några minuter men till slut kommer det en. Oftast suckar chauffören lite över hur mycket grejer jag har med mig men det löser sig alltid efter lite pusslande. Ingen färdtjänst, inga speciella tillstånd behöver visas upp, det är bara att be om den bil som behövs. Det måste inte vara så svårt.

Väl där nere har jag hyrt en lägenhet som är anpassad så att man lätt kan bo där om man sitter i rullstol. Den ligger inom gångavstånd till stranden och nära till den schysta bargatan San Telmo. Ni vet hur det är hemma när man ska gå ut. Det krävs alltid en del planerande. Var ska vi gå ikväll? Kommer vi in? Måste vi boka bord? Finns det någon bra toa? Där nere behöver man inte fundera så mycket för de flesta ställen har redan tänkt på allt det här. Det är mer regel än undantag om stället inte ligger i markplan att det finns ramp. Dessutom är personalen så vana vid att folk sitter i rullstol att det sällan blir några trötta suckar när man kommer. De röjer snabbt väg för en och ser till att man får ett bra bord.

Så själva tillgängligheten är klart bättre men det är inte bara det. Visst är tillgängligheten en viktig del. Kommer man inte in kan man inte vara delaktig. Men något som jag tycker är minst lika viktigt är vilken attityd man möts av. Om man så fort man kommer till ett ställe känner sig besvärlig så är det inte så lockande att hitta på saker. Ses man hela tiden som ett problem som måste ”tas om hand” så är det lätt att man hellre stannar hemma. Min favoritbar i Los Cristianos heter Agua de Coco och det är en liten brasiliansk bar med stor terrass. På helgerna är det alltid fullpackat med folk inne på det lilla dansgolvet men direkt när jag kommer så kommer det fram någon som banar väg åt mig så jag kan komma in och dansa. Och det här är en självklarhet. Visst finns det ställen i Göteborg där man kommer in med permobil och de hjälper en att komma fram men det är alltid vakter som ser ut som om de helst hade velat slippa. Sedan så är det en väldig skillnad om de andra gästerna i baren glatt flyttar sig och välkomnar en in eller bara tittar snett på en och undrar vad man gör där.

Jag har försökt att förklara den här känslan för mina vänner här i Sverige. Om man sitter i rullstol så känner man sig lätt utpekad. Man sticker liksom ut och det drar till sig uppmärksamhet. Saken är den att det är så himla många som sitter i rullstol på Teneriffa att man inte är så speciell där. Man blir en i mängden på ett sätt som jag aldrig har upplevt här i Sverige. Jag tycker det är otroligt skönt och omväxlande. Det går bara att gå till stranden och ligga där utan att någon bryr sig särskilt mycket. Folk har sett det förut och då blir det inte en lika stor grej. Ibland kan jag nästan tycka att livvakterna och de som ska hjälpa till på stranden kan vara lite för på. De vill så himla gärna hjälpa till.

Kanske är det att det är en annan mentalitet i Spanien men det jag alltid känner när jag är där är att om det kan vara så bra där, vad är det som hindrar oss här? Det är uppenbarligen möjligt att få till ett samhälle där alla känner sig inkluderade. Sedan så är självklart inte allt perfekt där heller men jag tror ändå att vi kan lära oss mycket av kanarierna. Så kom igen Sverige! Vad väntar vi på?

Av Sofia Jönsson