Slutet gott, allting gott?

Jag har jobbat som testpilot i Funktekprojektet sedan början av 2016. Det har varit ett väldigt intressant och lärorikt år. Innan har jag tyckt att jag varit hyfsat insatt i tillgänglighetsfrågor men jag har i och med projektet lärt mig massor jag inte haft en aning om innan. Jag har fått många viktiga insikter och öppnat ögonen mycket mer för andras funktionsvariationer och vad som krävs i själva tillgänglighetsarbetet.

Att jobba med tillgänglighet är en ständigt pågående process som alltid kommer att behöva utvecklas. Det finns exempelvis vissa riktlinjer som ska följas vid nybyggnationer men det räcker inte med att tänka ”Nu har vi en färdig mall som vi tillämpar överallt och alltid”. Jag har otaliga gånger stött på situationer där jag märkt att folk försökt jobba med tillgänglighet men utan att det funkat hela vägen. Vad är det för idé att ha rullstolsplatser på ett tåg om en inte kan komma in på tåget för att det saknas någon form av hissanordning?

Tillgänglighet kostar, men det ger också så mycket mer tillbaka i form av fysisk och psykisk hälsa, arbetstillfällen och köpkraft. En viktig insikt är att allt inte heller behöver vara stort och dyrt för att saker ska bli bättre utan det är lika mycket kunskap och förståelse som behövs som ekonomi.

Det krävs också en ödmjukhet och förståelse för att folk inte alltid tänker på saker eller förstår hur en har det. Vi i Funktek är inte perfekta och långtifrån klara i tillgänglighetsarbetet. Vi har löst vissa delar medan andra inte blivit riktigt som önskat och det har funnits situationer där vi tyvärr inte heller har lyckats hela vägen att tänka på allt. Det kan lätt få en att skämmas väldigt mycket men jag tänker att det istället kan vara bra att ha som ögonöppnare för att även förstå andras perspektiv, att allt inte behöver vara illvilja utan att en faktiskt ofta inte ens har tänkt tanken. Däremot tycker jag att det är en skam att tillgänglighetsarbetet i samhället går så långsamt och att inte ens de lagar och konventioner som faktiskt finns efterlevs.

Jag önskar verkligen att många fler ställen skulle jobba som Funktek – med testpiloter som faktiskt är i situationen och kan ha en större förståelse för att det kan behövas andra saker än det som står i ”tillgänglighetsmallen”. Jag tänker att det borde ge mycket mer att jobba med människor som faktiskt har personlig erfarenhet av vilka problem som uppstår än personer som bara läst om det. Det är samma sak som att det är en grej att vara hetero och föreläsa om homosexualitet, en annan sak att faktiskt vara det och prata om det. Det skulle också skapa större tolerans och insikt i att vi är människor vi också med olika tankar och känslor, vi har bara annorlunda förutsättningar.

Men Funktek har varit otroligt mycket mer än fysisk tillgänglighet. Funktek har varit möten i vänskap och kärlek, intressanta diskussioner, skratt, glädje, inkludering men även frustration över alla situationer där en inte inkluderas. Något som varit underbart med Funktek är att jag fått vara i ett sammanhang där jag inte behövt känna att det är jag som är krånglig och i vägen utan vi har hjälpts åt att stötta varandra för att försöka hitta lösningar där alla kan vara med. Vi har varit människor med olika bakgrunder, åldrar, tankar och idéer om livet men oavsett har vi kunnat arbeta som en förenad kraft med ett gemensamt mål, en värld för alla där vi kan delta och ha en bra livskvalitet oavsett funktionsvariation.

De senaste månaderna har jag varit inne i en svår livskris där jag undrat varför jag lever, vad jag kämpar för, varför jag hela tiden ska behöva kämpa så mycket och om det är värt det. Det har många gånger känts som att det skulle vara mycket enklare att hoppa av tåget och säga upp sig från livet när världen inte funkar som en önskat. Jag har tillräckligt mycket att kämpa med känslomässigt ändå och om en då lägger på ett ton krångel i världen utanför blir det alldeles för mycket. Tillgänglighet är livsviktigt. Nu tar vi nya tag och fortsätter kampen på annat håll.

Av: Angela Åquist