Slutet gott, allting gott?

Jag har jobbat som testpilot i Funktekprojektet sedan början av 2016. Det har varit ett väldigt intressant och lärorikt år. Innan har jag tyckt att jag varit hyfsat insatt i tillgänglighetsfrågor men jag har i och med projektet lärt mig massor jag inte haft en aning om innan. Jag har fått många viktiga insikter och öppnat ögonen mycket mer för andras funktionsvariationer och vad som krävs i själva tillgänglighetsarbetet.

Att jobba med tillgänglighet är en ständigt pågående process som alltid kommer att behöva utvecklas. Det finns exempelvis vissa riktlinjer som ska följas vid nybyggnationer men det räcker inte med att tänka ”Nu har vi en färdig mall som vi tillämpar överallt och alltid”. Jag har otaliga gånger stött på situationer där jag märkt att folk försökt jobba med tillgänglighet men utan att det funkat hela vägen. Vad är det för idé att ha rullstolsplatser på ett tåg om en inte kan komma in på tåget för att det saknas någon form av hissanordning?

Tillgänglighet kostar, men det ger också så mycket mer tillbaka i form av fysisk och psykisk hälsa, arbetstillfällen och köpkraft. En viktig insikt är att allt inte heller behöver vara stort och dyrt för att saker ska bli bättre utan det är lika mycket kunskap och förståelse som behövs som ekonomi.

Det krävs också en ödmjukhet och förståelse för att folk inte alltid tänker på saker eller förstår hur en har det. Vi i Funktek är inte perfekta och långtifrån klara i tillgänglighetsarbetet. Vi har löst vissa delar medan andra inte blivit riktigt som önskat och det har funnits situationer där vi tyvärr inte heller har lyckats hela vägen att tänka på allt. Det kan lätt få en att skämmas väldigt mycket men jag tänker att det istället kan vara bra att ha som ögonöppnare för att även förstå andras perspektiv, att allt inte behöver vara illvilja utan att en faktiskt ofta inte ens har tänkt tanken. Däremot tycker jag att det är en skam att tillgänglighetsarbetet i samhället går så långsamt och att inte ens de lagar och konventioner som faktiskt finns efterlevs.

Jag önskar verkligen att många fler ställen skulle jobba som Funktek – med testpiloter som faktiskt är i situationen och kan ha en större förståelse för att det kan behövas andra saker än det som står i ”tillgänglighetsmallen”. Jag tänker att det borde ge mycket mer att jobba med människor som faktiskt har personlig erfarenhet av vilka problem som uppstår än personer som bara läst om det. Det är samma sak som att det är en grej att vara hetero och föreläsa om homosexualitet, en annan sak att faktiskt vara det och prata om det. Det skulle också skapa större tolerans och insikt i att vi är människor vi också med olika tankar och känslor, vi har bara annorlunda förutsättningar.

Men Funktek har varit otroligt mycket mer än fysisk tillgänglighet. Funktek har varit möten i vänskap och kärlek, intressanta diskussioner, skratt, glädje, inkludering men även frustration över alla situationer där en inte inkluderas. Något som varit underbart med Funktek är att jag fått vara i ett sammanhang där jag inte behövt känna att det är jag som är krånglig och i vägen utan vi har hjälpts åt att stötta varandra för att försöka hitta lösningar där alla kan vara med. Vi har varit människor med olika bakgrunder, åldrar, tankar och idéer om livet men oavsett har vi kunnat arbeta som en förenad kraft med ett gemensamt mål, en värld för alla där vi kan delta och ha en bra livskvalitet oavsett funktionsvariation.

De senaste månaderna har jag varit inne i en svår livskris där jag undrat varför jag lever, vad jag kämpar för, varför jag hela tiden ska behöva kämpa så mycket och om det är värt det. Det har många gånger känts som att det skulle vara mycket enklare att hoppa av tåget och säga upp sig från livet när världen inte funkar som en önskat. Jag har tillräckligt mycket att kämpa med känslomässigt ändå och om en då lägger på ett ton krångel i världen utanför blir det alldeles för mycket. Tillgänglighet är livsviktigt. Nu tar vi nya tag och fortsätter kampen på annat håll.

Av: Angela Åquist

Underbara Sverige…

Fridas verklighet

Jag har äntligen fått flytta hemifrån efter en lång väntan. Jag fick en fin anpassad lägenhet, en tvåa. Lägenheten ligger i ett så kallat serviceboende. Jag kan få hjälp när jag behöver under dagarna och så har jag trygghetslarm på natten på grund av min epilepsi.

Det var en lång väntan, jag fick stå ut med att bara ha boendestöd ett visst antal timmar om dagen och det var timmar som var i kalendern. Det var en tuff period med nekad assistans och väntan på serviceboende. Äntligen bor jag i en lägenhet med min epilepsihund Dexter.

Sverige behöver dock lära sig att man inte ska behöva vänta på hjälpen man behöver när man har funktionshinder. Nu väntar jag på att få en bostadsanpassning, jag får även leva som en fattiglapp då jag inte kan söka bostadsbidrag från försäkringskassan förrän jag har fått hyresfaktura. Den bostadsanpassning jag behöver är att koppla in diskmaskin och tvättmaskin. Innan arbetsterapeuten kommer att ordna det, ska vi fixa ny rullstol som jag har behövt ett bra tag. Efter det så ska vi fixa så att jag kan sätta rullstolen på permobilen och efter det ska jag byta arbetsterapeut. När jag har lärt känna henne ja då kan vi söka bostadsanpassning som jag hade behövt förra veckan!

Sverige är mer anpassat är många andra länder här i världen. Samtidigt som samhället behöver lära sig att vi med funktionshinder inte blir friskare med massa papper, massa ansökningar, inte minst men sist – verkliga möten. Människor får mycket att tänka på när de flyttar hemifrån men människor som behöver lite extra stöd och hjälp i livet, får dubbelt så mycket att tänka på. Självklart är det superkul och spännande. Jag har fått bra hjälp från boendestöd när det har varit rätt personer. Idag vet jag att det finns bra hjälp bara jag ringer eller sms:ar, eventuellt larmar. Det vi behöver nu är fler rätta boenden, fler som behöver ska få assistans, bättre sätt att få hjälp från Försäkringskassan, mer hjälp från habilitering med mera.

Bilden är från Svenska hjältar -  "Dexter fick ledigt när matte tog över diskot". Hunden Dexter vann årets djurhjälte.

Bilden är från Svenska hjältar – ”Dexter fick ledigt när matte tog över diskot”. Hunden Dexter vann årets djurhjälte.

Borås var först på väg att sätta mig på gruppbostad på grund av mina behov. Jag sa nej, ingen gruppbostad – jag vill ha egen lägenhet. Ni ger mig ingen assistans men boendet ni tycker jag ska ha, är gruppbostad. Jag bad om ett möte med han som gav mig boende. Innan han skulle ge mig boende tyckte jag att han skulle få se vem ja var. Han ändrade sig när han lärde känna mig och när jag fick lägenheten och han sa hejdå, sa han också att jag var cool. Gubben som gav mig boende blev plötsligt en helt annan man när han lärde känna mig.

Jag tror egentligen att papper och allt sådant inte fungerar. Det går inte att jämföra personer med papper. Att bara kolla upp personer på pappret eller datorn, ifall personen behöver det hjälpmedlet, fungerar inte. Vi är alla unika personer och behöver olika mycket stöd. Beroende på funktionshindret men också hur mycket vi gör i vardagen, vad vi gör och hur vi är för livet.

Förutom denna kamp så har vi funktionshindrade även den vanliga kampen med räkningar, hyra, mobil, internet, köpa mat och mycket mer. Jag har varit väldigt trött under denna period, och flyttade den 2:a januari 2017. Började läsa engelska sju på komvux 9:e januari. Nu börjar räkningar komma, jag vågar inte köpa någonting förutom det jag behöver. Det jag önskar är att försäkringskassa m.m. kunde vara lite snabbare.

Hoppas ni har det bra, ja jag har det toppen förutom mycket i huvudet och hjärntrötthet. Det viktiga är att vi är modiga och starka, kämpar, är oss själva och framför allt – lyssnar på oss själva!

Mvh Frida Bergström

Länkar och julfika

Idag har det filmats för Funkteks slutkonferens, en liten sammanfattning på video kan man väl kalla det. Snart är det dags för julfika, ser verkligen fram emot det, många Funktek-piloter kommer att närvara. Mysigt 😀

Idag kommer några intressanta länkar om vad som försiggår i landet just nu, kring tillgänglighet inom kulturen. Tänker att Funktek varit en så stor kraft inom detta området, vi får ta åt oss lite av äran att det pratas så mycket mer om kultur och tillgänglighet 😉
1. Från utställningen Kännbart som nu huserar på Göteborgs stadsmuseum: Ett citat ur texten: ”– Saknar man syn, vad finns det då att känna på i många konstutställningar? För oss var den ultimata utmaningen att ha en utställning för dövblinda, för de är de mest bortglömda av alla, säger Annika Ottander.”
1. Så här skriver riksutställningar om tillgänglighet:
”Under hösten anordnar vi fyra seminarier om tillgänglighet. Vi vill uppmuntra till ett aktivt arbete med tillgänglighet för att alla skall ha möjlighet att besöka museer runt om i landet.”
2. Nya tillgänglighetsdokument. ”Här finns till exempel en rapport från Arts Council i England. Den behandlar projektet Unlimited som är the Arts Council’s flaggskepp på området. Studien visar vad i projektet som fungerat och varför.”
3. Ny bok om syntolkning:
4. Min gamla hemstad kommer med bra riktlinjer: Tillgänglighet blir bedömningsgrund i Halmstad för att söka kulturbidrag.
5. Kulturrådet arbetar mellan 2011 till 2016, med uppdrag från Regeringen,
http://www.kulturradet.se/Tillgangligt-kulturliv/Nyheter-tillganglighet/2016/Insatser-for-ett-tillgangligare-kulturliv/

Bilden visar ett urholkat ljust träd, en hand hänger ut genom ett hål i trädet. Ett naket ben hänger ut från trädet. Ur handen trillar det bark och sågspån ner på ett golv. Trädbiten kan nog vara 3 meter långt och en meter högt.

En trädstam från projektet Kännbart, som nu huserar på Göteborgs stadsmuseum. Trädet går att spela på!
Syntolkning: Bilden visar ett urholkat ljust träd, en hand hänger ut genom ett hål i trädet. Ett naket ben hänger ut från trädet. Ur handen trillar det bark och sågspån ner på ett golv. Trädbiten kan nog vara 3 meter långt och en meter högt.

Tillgänglighet på ytan

”I strategin för genomförandet av funktionshinderspolitiken har regeringen satt upp ett inriktningsmål för det prioriterade området Ökad fysisk tillgänglighet 2011-2016.” Detta läser jag under fliken ”Funktionshinderpolitik” på Myndigheten för delaktighets hemsida. Det står även att ”Den fysiska tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning ska förbättras, bland annat genom att enkelt avhjälpta hinder undanröjs”. I artikel 9 i ”FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning” som jag hittar på www.regeringen.se står det att konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att personer med funktionsvariationer på samma sätt som andra får tillgång till den fysiska miljön, transporter, information och kommunikation, även IT, samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för allmänheten.

Att läsa detta känns mest som ett stort skämt. Det borde vara en total självklarhet men den fysiska tillgängligheten är otroligt långt ifrån detta vilket är en skandal.

Men det finns ett annat problem. Den fysiska tillgängligheten är jätteviktig men när vi bara ser på tillgänglighet på det här sättet känns det som att samhället vill visa upp en tillgänglig fasad. Det du inte vet om har du inte ont av. Andra kan se att ”Här finns det minsann ramp, här är det avfasat” och tänker inte så mycket mer på det. Men tillgänglighet är så otroligt mycket mer. Jag har med både sorg och ilska läst och hört om personer med väldigt stort hjälpbehov som blivit av med eller fått kraftigt minskad assistans. Ett exempel beskrivs i artikeln ”Selma, 4, kan inte gå eller äta – nu tas stödet bort” av Linnea Järkstig i Aftonbladet från den 20 augusti i år som beskriver familjens förtvivlan när Selma bara får fem timmars assistans i veckan istället för de tidigare 66 på grund av ändrad lagstiftning. Det gör att medicinering, sondmatning och träning inte längre räknas som grundläggande behov utan egenvård och därmed något som personen eller dennes familj ska utföra. Att äta räknas däremot som ett grundläggande behov, men endast om du intar födan oralt. Det är så löjligt så det finns inte.

En sak som ständigt används som ursäkt är ekonomi. Men enligt LSS, ”Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade”, får ekonomin inte påverka beslut om insatser. Jag läser i artikeln ”Konsulter lär kommuner dra in hjälp för funktionshindrade” i Aftonbladet den 10 november 2013 av Staffan Dickson om ett Kalla fakta-program där det skildrats hur kommuner anlitat privata konsulter för att lära kommunerna att säga nej, konsulter som påpekat hur dyrt LSS är. Själva har konsulenterna tjänat miljonbelopp. Det är oförsvarbart att dyrbara pengar som kunnat läggas på att ge människor ett drägligt liv istället hamnat i fickorna på dessa konsulter.

Jag föddes med ryggmärgsbråck och upplever ofta att jag kommer i kläm och faller mellan stolarna när det gäller att kunna få hjälp. Jag klarar mig för bra för att kunna få personlig assistans men för dåligt för att klara mig själv och har många gånger upplevt att mina kompisar med assistans har kunnat vara mycket mer aktiva än jag. Jag kan exempelvis inte bära vilket gör det mycket svårare för mig att resa, inte minst då jag dessutom behöver extra packning på grund av mina stomier. Ingen fysisk tillgänglighet i världen hjälper om en inte får hjälp för att kunna ta sig ut och utnyttja ”tillgängligheten”. Det är också så löjligt att om en som jag har hemtjänst kostar det pengar, har en däremot personlig assistans är den gratis. En assistent gör allt medan hemtjänsten bara gör vissa saker. Jag kan exempelvis inte få hjälp av hemtjänsten med att sätta upp gardiner, spika upp tavlor eller byta lysrör. När jag frågade min förre socialsekreterare hur jag skulle kunna få hjälp med dessa saker hänvisades jag till att vid behov söka en annan insats som dessutom kostade extra pengar vilket jag inte haft råd med. Detta har, bara för att nämna en sak, resulterat i att jag nu många veckor saknat belysning i taket i köket då lysrören slutat fungera. Till slut fick jag hjälp av en kompis med att byta dem men så ska det inte behöva vara. Vad är fysisk tillgänglighet om inte ens hjälp att sköta ditt hem är tillgängligt?

Ovannämnda Selmas pappa Jonas Lundmark skriver i debattartikeln ”Ni skyller på fusk – vår Selma får lida” i Aftonbladet den 10 september i år ”I slutet av oktober 2015 lät finansminister Magdalena Andersson (S) meddela att det utökade flyktingmottagandet skulle bekostas med bland annat neddragningar i assistansersättningen. Sveriges två svagaste grupper ställdes mot varandra – nyanlända asylsökande och gravt funktionsnedsatta.” Det är inte okej. Och vad är vinsten om det satsas mer på fysisk tillgänglighet samtidigt som det blir sämre med färdtjänst, assistans och vård? I slutändan leder det bara till ökade sjukskrivningar samt fysisk och psykisk ohälsa. Jag har oräkneliga gånger varit frustrerad över min livssituation och fått gå i terapi för att jag mått dåligt. Det tråkiga är att jag har trott att det berott på mig själv men ser mer och mer att det är samhället som är fel. Inte jag.

Av Angela Åquist

Funktänk!

En inspirerande dag för personalen på stadsmuseet av oss i Funktek för ökad kunskap om tillgänglighet och normkritik bla. Detta är bara en liten kort sammanfattning från dagen, er bloggare har väldigt kort minne så jag skriver vad som finns kvar i hjärnkontoret innan dagens slut.

Dagen började med Teater Kattma (som jag tyvärr missade) http://www.teaterkattma.se. ”Vår historia – mot ett samhälle för alla” . Har hört mycket positivt om dem :)

Det följdes av att vi berättade lite om Funktek (ni som läser bloggen vet vad vårt uppdrag går ut på, annars finns det mer information här http://www.funktek.se/detta-vill-vi/).

Vi lyssnade därefter på kunniga Lotta Björkman – dramapedagog, gymnasielärare som jobbar med normkritik bla. Från Wikipedia:
”Normkritik handlar om att synliggöra, kritisera och förändra strukturer (exempelvis ojämlika maktförhållanden), sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället”.
Vi fick även se en TED-talk med den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie om faran med bara en enda berättelse. Om vi bara hör en berättelse om en människa, land eller världsdel är det svårt att bilda sig en egen uppfattning och fördomar föds. (https://www.ted.com/talks/chimamanda_adichie_the_danger_of_a_single_story?language=sv).

Angela Åquist berättade mycket intressant om vad Funktek inneburit för henne och hur vi påverkat. Hon är riktigt bra på att formulera sig.

På eftermiddagen utvärderade delar ur personalen Foajén och utställningen Värdefullt på Stadsmuseet. Den andra halvan valde workshopen, ”Skriva tillgängligt”.
Lilian och jag höll i workshopen kring Värdefullt. Vi ordnade den så att personalen fick tänka igenom om olika frågeställningar, tex hur belysningen, ljudet, tekniken och montrarna fungerar; hur lätt det är att hitta och ta sig runt med rullstol eller om man har en synnedsättning. Jag tror att alla fick med sig med mycket ny kunskap.

Av Fredrik, kl 1659 (1 minut innan museet stängs;) ).

 

Att flytta hemifrån

Hej! Jag heter Frida.

Jag kämpar varje dag med att klara vardagen, kämpar också med att visa min underbara hund vad han gör och hur han hjälper mig. Dexter är en epilepsihund och samtidigt är han en assistanshund. Dexter och jag är med på tidningar, tv 4, för att vi vill visa hur värdefull han är – och vem vet vad som kommer här näst? Han hjälper mig varje dag att kämpa med allt motstånd! Jag och Dexter visar hur vi har det tillsammans, som jag säkert har skrivit förut.

Att flytta hemifrån. Idag tänkte jag att skriva lite om hur det är för någon att flytta hemifrån. Tillexempel för mig. Jag trodde att det skulle gå fort eftersom LSS tog bort alla mina assistenttimmar och mamma började jobba, hon fick inte längre vabba (vara hemma med sjukt eller funktionsnedsatt barn) eftersom jag fyllde 21. Jag har haft 2 hjärninflammationer. Jag har fått en cp-skada och svår epilepsi även hjärntrötthet och ångest. Jag tycker inte att någon ska tycka synd om mig men jag behöver få hjälp, får jag ingen assistent behöver jag ett boende. Jag har fått boendestöd och trygghetslarm. Boendestöd kommer vissa timmar om dagen, jag hinner inte göra det jag vill göra. Trygghetslarm trycker jag på när jag får anfall och det tar ca en halvtimma innan dem kommer. Att få vänta i en halvtimma vid ett anfall är inte bra! Dexter, min epilepsihund larmar som tur var så att jag hinner sätta mig ner innan anfallen, han kan tyvärr inte ge mig medicin. LSS-handläggaren sa att jag bara skulle ha boendestöd ett litet tag men jag har nu haft dem i ca 5 månader. Jag hoppas snart få flytta hemifrån men behöver ett serviceboende där jag har hjälp bara 100 meter bort, där hjälpen är nära. Jag får ringa och tjata på LSS-handläggare men han ska göra det m.m. sedan får man ringa igen och då ska han prata med den och den personen. Tillslut fattar man ingenting. En gång sa dem att jag helt plötsligt skulle bo på gruppboende men det sa jag nej till. Det är för mycket hjälp för mig. Jag vill ha en egen lägenhet. Jag har även en hund, det skulle dem nog inte gå med på på ett gruppboende, plus att jag inte passar på ett sånt boende. Jag ville ha ett möte med den som jobbar med speciella boenden i Borås. De skulle fixa det och höra av sig men det var i början av veckan och de har inte hört av sig än. Det får väl vara jag som ringer som vanligt… Jag är väldigt trött på kommunen, jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få ett boende pga att man behöver lite extra stöd. Först behöver man söka det sedan får man tjata på dem så att de försöker hitta någonting… Undrar ifall de förstår vad dem jobbar med? Min dröm är egentligen att flytta till Göteborg! :) Bara för att jag är funktionsnedsatt så måste jag skriva bra anledningar varför jag ska bo i Göteborg. Det kommer alltid någonting i vägen. Om man kan bo i vanlig lägenhet utan anpassning, hjälp och så vidare så är det bara att stå i kö. Vi som behöver hjälp, med att anpassa lägenheten, som inte kan ha en lägenhet utan hiss eller behöva ligga på bottenplan, vi måste hitta en annan lägenhet. Ingen av oss får någonsin ge upp! Där har vi det viktigaste!

Första bilden: Frida i ljust hår med en kompis med mörkt hår, bägge ler. På andra bilden: deltagande på Tv4, man ser henne prata på tv. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Det är snö på marken.

Frida med en kompis och deltagande på Tv4. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Undrar om permobilen är så stark att den kan spinna loss? ;)

Kram på er Mvh Frida Bergström!

Utställningstexter

Jag fick i uppgift att titta lite närmare på några av museets utställningar och granska vad som var bra och mindre bra föremålstexter. Så det ska bli intressant att se hur texterna har utvecklats från 2005 (1800-talets Göteborg), 2010 (1700-talets Göteborg) till 2011 (Omänskligt – som är en vandringsutställning, skapad av bla Riksutställningar).

En bättre text enligt mig om ett föremål är kort, koncis och lättläst; den ska ändå innehålla väsentlig fakta om föremålet. Det ska finnas ett nummer eller bokstav som kopplar texten till föremålet.

Jag börjar med utställningen som är skapad först: 1800-talets Göteborg.

Svart suddig text på grått papper, med dåligt ljus - nästintill oläsligt.

Texten var liten och svårläst på flera ställen, kontrasten och färgerna gjorde vissa skyltar oläsliga och så även belysningen.

Bilden visar svartvita fotografier på människor under 1800-talet. Det finns ingen information om dem.

Många föremål har inga skyltar alls, vilket gör det svårt att ta till sig dem. Jag blir mest uppstressad och nervös av att inte riktigt veta vad som är vad och man får chansa sig fram.

Bilden visar ett tjugotal föremål i en monter. Det finns inga siffror som kopplar föremålen till texten.

Ibland finns inga förklaringar. Texterna var ofta väldigt korta och gav inte tillräcklig information. Ofta saknas numreringar kring föremål och texter.

Bilden visar två montrar: en monter med en fabrik i tegel, står framför en text och monter med diverse föremål. Det är svårt att ta sig fram men även att hitta texten.

Placeringen av texterna var på några ställen inte så bra: ofta satt den långt upp, vilket gör det omöjligt om man sitter i rullstol eller är kortväxt; på några ställen alldeles för långt ner så man får huka sig ner. Även bakom andra föremål, som här, bakom en fabrik.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar. Bilden visar en del av en grön gubbe och en karta.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar.

Bilden här under säger ganska mycket: det är svårt att veta vilken av texterna som tillhör vilket av föremålen. Härifrån kan det bara bli bättre har jag på känn.  DSC_3303

Därefter följer 1700-talets Göteborg.

 

Bilden visar montrar med föremål och frågeställningar därunder. Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten "Vad är detta?". Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är - vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten ”Vad är detta?”. Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är – vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

  • Det första jag tänkte på när jag kom fram till montrarna, är att allt är numrerat och därmed mycket enklare att förstå.
  • Det finns även bättre förklaringar tycker jag kring föremålen och lättlästa skyltar. Ett exempel: ”Märkdukar – med alfabet och siffror var vanliga, både som träning och för att visa upp sömerskans kunskaper”.
  • Bra ljus och höjder på skyltarna.
  • Jag skulle önska mig mer information om mönster på tallrikarna i en del av utställningen.

 

Till slut gick jag igenom (O)mänskligt.

Utställningen handlar bla om Sveriges rasbiologiska institut och att Sverige var ledande inom den forskningen för så lite som 70 år sedan.
Jag lade märke till att en stor av utställningen inte är översatt till engelska.
På bilden ser man två texter om "Bollnässkallen". Jag tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket - istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

Tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket – istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

  • De flesta av montrarna verkar anpassade till rullstol och texterna sitter i bra höjd.
  • De väcker även intresse eftersom de är installerade i olika möbler, vilket gör att det känns som jag är där vissa av experimenten verkligen inträffade.
  • Texterna hade lagom med information och var lättförståelig.
  • Ibland fanns det ingen text, det gick bara att lyssna genom hörlurar.
  • Belysningen i montrarna försvann ibland, vilket gjorde texten lite svårläst.
På bilden ser man en text som vi i Funktek skapat. Det är grön text med en balk bakom för att göra den mer lättläst.

Det som vi testade i Funktek, med en balk bakom texten, och annan färg och storlek på både text och bakgrund, kunde använts även i dessa utställningar.

Av Fredrik Eriksson

 

Gott och blandat i sommartid =)

Denna sköna sommardag kommer lite gott och blandat, som rör funktionsnedsättningar/funktionsvariationer:

 

Bilder som förändrar världen

Den här tyckte jag var väldigt spännande om normbrytande fotografering: http://www.metro.se/nyheter/guide-sa-tar-du-bilder-som-ar-normbrytande/EVHpdg!cdqff74XN6y8k/

Sällsynta filmfestivalen, affisch

Den här filmfestivalen hade jag gärna upplevt: http://www.sallsyntadiagnoser.se/sallsynta-dagen/sallsynta-filmfestivalen

Verkligen på tiden, nu kan det bara gå framåt:
http://www.metro.se/nyheter/nu-lanserar-lego-forsta-rullstolsburna-figuren/EVHpaC!N3cO1u9J9eab2/

 

 

Vad händer med Funktek efter 2017?

AVSLUT

Underrubriken kanske är lite hård, men workshopen 12e maj handlade om vad vi vill att Funktek ska bli efter att projektet tar slut 19 februari 2017. Det är ju via Allmänna arvsfonden. Man söker pengar för ett projekt som inte finns, ofta varar projektet i tre år. I fallet Funktek är syftet detta (saxat från AA:s hemsida):

          ”Funktek är ett projekt som handlar om att alla ska kunna gå på museum. Alla har lika stor rätt att delta och skapa kulturen! Men många museer är svåra att besöka om du har en funktionsvariation. Detta vill vi ändra på! Det gör vi genom att bjuda in dig med en funktionsvariation att utvärdera Göteborgs Stadsmuseums utställningar utifrån din funktionsvariation. Vi behöver din kunskap och erfarenhet för att kunna skapa ett bättre museum! Vi vill inte skapa fler särlösningar, vi vill skapa lösningar. Så att fler kan ta del av museets utställningar på samma villkor.

INLEDNING:
Vi samlades i biblioteket, i toppen av museet – det var nog rekord i antal deltagare – jättekul, för det var ett viktigt ämne som togs upp. Alla verkade vara på gott humör, alla är vi ju väldigt stolta över Funktek – vad vi genomfört genom alla våra workshops och samtal för att förbättra tillgängligheten för oss med olika funktionsuppsättningar. Frågan för projektet från början var: ”Hur kan man med nya tekniker förbättra museet?”. Under tidens gång har det handlat mer om att förbättra tillgängligheten för oss med olika funktionsvariationer.

En del av gruppen på väg till biblioteket, där workshopen ägde rum. På bilden ser man åtta personer, några åker i en hiss, några går i en trappa.

En del av gruppen på väg till biblioteket, där workshopen ägde rum.

Vi samlade ihop oss i tre grupper för att brainstorma, sätta upp tankar som post-it-lappar, och frågorna var (kortfattat):

  1. Vad är viktigt att vi pratar om när vi ska berätta om Funktek?
  2. Hur kan vi bäst hjälpa andra museer att bli mer tillgängliga?
  3. Vad ska hända med alla oss när projektet är över?


VAD BETYDER FUNKTEK FÖR DIG?

  1. “Funktek är bra därför att saker behöver testas i verkligheten… det finns en massa lagar men de som skrivit lagarna har själva inte upplevt hur det är att leva med normbrytande funktion”
  2. “Politiker borde sätta sig en vecka i en rullstol så får vi se vad som skulle hända med samhället sedan…”
  3. “Alla har funktionsvariationer, alla har egentligen behov av Funktek”
  4. “Alla kommer förr eller senare att få en normbrytande funktionsvariation… Funktek angår oss alla!”
  5. Varje människa är unik och ser, upplever på olika sätt
  6. “Vem som helst kan vara funktek-pilot”
  7. “Funktek gör det möjligt för fler att se och besöka de olika utställningarna.”
  8. “Jag har börjat leva mer i nuet och gå mer på tillfälliga utställningar.”
  9. “Ordet sprids bland Funktek-piloter och utökar antalet besökare!”
  10. “Jag tycker att det är viktigt att berätta om att Funktek syftar till att underlätta museibesök för människor med och ibland helt skilda handikapp/funktionshinder och skapa intresse för Funktek hos olika människor jag möter.”
  11. “Jag har börjat gå mer på museer. Började gå mer här (Göteborgs stadsmuseum) först, sen mer på andra.”
  12. “När jag berättar om Funktek för andra så blir de väldigt intresserade. Det är roligt!”
  13. “Funktek gör att museibesöket är värt! Värt att göra!”
  14. “Genom vårt metodtestande får man en ökad förståelse för hur museet funkar. Både som pilot och de som jobbar här.”
  15. “Det känns om som att man har lärt sig mycket nytt. Av att mötas tillsammans – olika personer. Att lyssna på varandra.”


VAD ÄR VIKTIGT ATT BERÄTTA OM?

  1. Viktigt att berätta vilka vi är, hur vi jobbat och vad vi åstadkommit= bättre tillgänglighet!
  2. People, process, product.
  3. Vi har en demokratisk process.
  4. Vi har olika bakgrund, olika funktionsvariationer, olika åldrar, olika erfarenheter, olika kön, olika etnicitet.
  5. Detta är på riktigt! Folk VILL jobba med detta (tillgänglighet) – det känns hoppfullt.
  6. Tillgänglighet har inte varit en stor fråga. Personer med funktionsnedsättning är en grupp med låg status, dålig ekonomi. Därför är det så bra att detta görs.
  7. Vi jobbar mot traditioner.
  8. Viktigt att våra erfarenheter inte glöms bort.
  9. En måste sikta långt men också vara beredd på att inte nå ända fram.
  10. Urbanum som exempel på hur vi jobbat – att vara med och påverka hur den skulle läggas upp. Ex. med kontraststråket.
  11. Hur piloterna utvecklats som människor.
  12. Handikapp är ett begrepp som inte stämmer med ett museibesök.
  13. “En speciell teknisk produkt som jag tycker vi ska lyfta fram är de här radiomottagarna (Whispers). Det har gjort stadsvandringarna väldigt mycket bättre! Man kan svara och säga sin mening. Det är ett väldigt genomtänkt och bra system. Slipper skrikande guider som ändå inte hörs och som kanske inte hör frågor och så. Helt enkelt bättre för alla tror jag.”

    Lilian sätter upp postit-lappar på en tavla under workshopen, med förslag från deltagarna. På tavlan står: Vad är viktigt att berätta om Funktek?

    Lilian sätter upp postit-lappar på en tavla under workshopen, med förslag från deltagarna.


VAD HAR VARIT MINNESVÄRT?

  1. Hemsideworkshopen var rolig, att också sitta två och två och “götta” ner sig i en hemsida.
  2. “Testade olika hjälpmedel. Kul och viktigt att få hänga med i tekniken. Se vad som är nytt och på gång.”
  3. “Grejen med Funktek är att alla är jämlika här… jag har aldrig känt ’där sitter ni där nere och här sitter vi här uppe’”.
  4. Respekt för varje individs behov. En blir tillfrågad.
  5. En kan ge sin input på olika sätt, det gör att fler kan säga vad de tycker.
  6. Möjlighet att ge sin feedback på olika sätt.
  7. En kan inte fatta hur det är om en inte påverkas av det själv.
  8. Vi är alla i gruppen olika med olika erfarenheter, olika men lika.
  9. Det är kul att som funktekpilot kunna påverka.
  10. “Funktek är en trygg miljö”.
  11. “Vi har den här olikheten gemensamt… vi skapar tryggheten tillsammans… vi vågar stå för våra olikheter inom Funktek”.
  12. “Det känns som att det ni gör, gör ni inte vara snälla. Känslan är att ni lyssnar och tar med er vad vi säger”.
  13. “Funktek har öppnat ögonen, jag förstår mycket mer av utställningarna och tillgängligheten i utställningarna”.
  14. Det är viktigt att testa i verkligheten.
  15. “Det känns inte som att jag går till jobbet, det känns att jag gör något bra och viktigt när jag är med i funktek”.
  16. “Det är bra att ni skickar ut påminnelse-mail”.
  17. Vi har en demokratisk process.
  18. Vi har olika bakgrund, olika funktionsvariationer, olika åldrar, olika erfarenheter, olika kön, olika etnicitet.
  19. Detta är på riktigt! Folk VILL jobba med detta (tillgänglighet) – det känns hoppfullt.
  20. Tillgänglighet har inte varit en stor fråga. Personer med funktionsnedsättning är en grupp med låg status, dålig ekonomi. Därför är det så bra att detta görs.
  21. Vi jobbar mot traditioner.
  22. Viktigt att våra erfarenheter inte glöms bort.
  23. En måste sikta långt men också vara beredd på att inte nå ända fram.


HUR SKA VI BERÄTTA OM FUNKTEK?

  1. Frågor i manualen vad som är normalt och att fånga in läsaren om att “kan vem som helst bli funktekpilot”. Viktigt att få folk att reflektera om funktion.
  2. Vi behöver tid tillsammans för att vaska ur vad som är det viktigaste att berätta om!
  3. Personer ska synas i manualen. Personligt är viktigt.
  4. “Viktigt att berätta vilka vi är, hur vi jobbat och vad vi åstadkommit = bättre tillgänglighet!”.
  5. Vill berätta om Urbanum, som ett case för hur vi jobbat och gjort skillnad.
  6. People, process, product.
  7. Våra erfarenheter kring syntolkning är viktigt.
  8. Andra saker att ha med: Lön, att det är viktigt, pengar är status, kan sätta funktek på mitt cv.
  9. “Vi har ju kompetens inom området otillgänglighet och är experter och därför ska vi få betalt för det.”
  10. Det är viktiga frågor och expertis i viktiga frågor kostar, jämföra med andra fält.
  11. Funktek-piloter lär sig också om tillgänglighet.
  12. “Vi Funktek-piloter ser museet och huset med nya ögon”.
  13. Allt måste testas, för kompetensen finns tyvärr inte i verksamheten.
  14. Att det går att använda sin funktionsvariation till något kreativt.
  15. Vi vill berätta om hur vi gör workshops.
  16. Respekt för varje individs behov. En blir tillfrågad.
  17. Det är viktigt att testa i verkligheten.
  18. En kan ge sin input på olika sätt, det gör att fler kan säga vad de tycker.
  19. Möjlighet att ge sin feedback på olika sätt.
Vad är viktigt att berätta om Funktek? En tavla full med postit-lappar.

Vad är viktigt att berätta om Funktek?


ALLMÄNT OM UTFORMNINGEN:

  1. Något som gör ett starkt första intryck. Man ska fångas in. Det ska inte bara vara tråkigt ”bla bla bla” utan något roligt.
  2. ”Det hade varit kul om det i början av manualen var ett stycke text skrivet i blindskrift. I vanlig text kan det stå: ”tycker du att detta är svårt förstå? Så här är det för folk som inte kan se”.
  3. ”En sak vi kommit fram till är att det är bra med olika nivåer… manualen borde också vara så… Och med ljud… och någon kanske behöver bildkomplettering”.
  4. Syntolkning är viktigt! Både att manualen syntolkas men också att den berättar om syntolkning! Det är bra också för seende att man blir uppmärksammad på vad som händer.
  5. Texterna måste tänkas igenom, lättläst. Ex: ”Det där får vi skjuta upp…” (Skjuta upp vaddå?) eller ”Kan du sätta en kråka här…” (”Va, vad äckligt!”) Tar en sådant bokstavligt kan det bli konstigt. Bättre att tänka klarspråk.


OLIKA FÖRSLAG:

  1. Föreläsningar/Att besöka ställen/människor och berätta om Funktek.
  2. Vi måste berätta! Det talade ordet!
  3. Besöka och berätta!
  4. Bjuda in och låta folk testa.
  5. Använda storytelling för att berätta.
  6. Utbilda alla i tillgänglighet. Vi skapar en plan för implementering som kan gå vidare till andra museer.
  7. Petcha Kutcha – korta berättelser om/av olika personer som snabbt fångar in en.
  8. Allt måste ju inte vara text, det kan också vara en radiodokumentär.
  9. Var med på Röhsskas pensionärshappening (är som ett berättarcafé / föreläsningsserie om olika teman). Eller kanske göra egna föreläsningar här (på museet)? Om Funktek. Ha det lite på kvällstid – så kan olika personer och åldrar mötas. Det blir ett “för alla-happening”.
  10. Ha en drop-in-biograf, som berättar om Funktek, fånga intresse.
  11. Vara med på festivaler och kulturkalas! Många människor på stan.
  12. Träffa människor – viktigt att kunna höra av sig igen, kunna rådfråga.
  13. Personliga berättelser!
  14. Personalworkshop (ha liknande workshop med personalen som med oss här – vad har de lärt sig? Vad tycker de är viktigt att berätta? Hur ser de på Funkteks framtid? Vad inom tillgänglighet vill de lära sig mer om?).

Bokideér: 
  1. ”Jag vill ha en rullstolsformad bok”.
  2. ”Om det blir en bok ska den se rolig ut.”
  3. Bilder på omslaget och i boken.
  4. Bra typsnitt. Funkteks typsnitt funkar bra. ”Stort och fint”, Detta borde vi testa längre fram! Luft mellan raderna.
  5. Inte för tung bok, den ska vara lätt att hålla.
  6. Tonalitet och design på boken “en ska bli intresserad direkt och fångas in”.
  7. Vi ska skriva i klarspråk och tydligt.
  8. Gillar bokomslag med bilder.
  9. Boken ska finnas i ljud.
  10. Tecknad serie inne i boken.
  11. Vore bra att ha workshops om utformning av bok, typsnitt färger, bilder etc.

En grupp får frågan vad en tycker om Funkteks flyer (pratbubblan)?  
  1. ”Ja! Då känner vi igen oss!”
  2. Lite mera ljusgult. Alla sidor kan vara gula.

Filmidéer:
  1. ”En websida/film med text som blinkar och visar hur en dyslektiker kan uppleva ”vanlig” text”.
  2. Korta kärnfulla filmer som är roliga och drabbande.
  3. Filmer som får en att “se med andra ögon”.
  4. Vi Funktek-piloter ska vara med i filmerna, inga skådespelare.
  5. Vi kan göra en dokumentär. Låta en professionell dokumentärfilmare berätta om funktek och oss och vad vi kommit fram till, hur en ska bli mer tillgänglig.
  6. Film ska vara i snuttar.
  7. Ingen “stackars dig” porträtt i filmen
  8. Skuttande bokstäver upp och ner (i film som påvisar dyslexi för dem utan dyslexi).
  9. ”En film med jättehöga konstiga ljud som gör att en inte kan koncentrera sig”.
  10. ”Om vi med diagnoser själva får berätta hur vi upplever världen skulle världen se annorlunda ut”.
  11. Inte smyga in dialekter.

Radio/TV: 
  1. Sända i Göteborgs öppna kanal.
  2. Göteborgs Närradio.

HUR SER DU PÅ FUNKTEKS FRAMTID?
  1. “Vi vill fortsätta!” “På något sätt måste vi fotsätta för det är så trevligt att träffa alla som är med här”.
  2. “Det är frågor som vi behöver arbeta vidare med på så många olika plan”.
  3. “Samhället borde bli funktek:at också!” .
  4. “Funktek borde inte stanna vid bara museerna, det finns så mycket mer som behöver detta! Det är så himla mycket som inte är anpassat”.
  5. Alla tycker att idén om ett socialt företag låter bra.
  6. “Allt måste testas, för kompetensen finns ofta inte inom verksamheterna”.
  7. “Det är bra att få använda sin funktionsvariation till någonting kreativt!”.
  8. “Det skulle vara bra om det blev något som kunde skapa jobberfarenhet”.
  9. “Jag skulle varit med i Funktek även om jag inte fått betalt.”
  10. “Samtidigt är det viktigt att vårt jobb värdesätts”.
  11. “Varför skulle vi inte ha lön?!”.
  12. “Det är bra att få använda sin funktionsvariation till någonting kreativt!”.
  13. Kan vi bilda en tillgänglighets-expert-grupp/råd inom kultursektorn i kommunen? Kan vi samarbeta med de andra tillgänglighetsråden?
  14. Certifiering! Kan vi skapa som ett Funktek-certifiering? Vi kan utvärdera olika verksamheter och ge dom olika många stjärnor beroende på hur tillgängliga de är.
  15. Funktek finns på en nivå, kan vi finnas på en annan nivå?

Övrigt (jobbsituation):
  1. “Att fajtas med försäkringskassan tar så mycket kraft att det krävs nästan att en måste vara frisk för att orka.”
  2. “För att orka vara sjuk måste man vara frisk…” (ang. försäkringskassan och att jobba).
  3. Att kunna och vilja jobba efter sina behov .

    Diskussion och sammanfattning efter workshopen. Det är minst 15 personer på bilden. Vi sitter i biblioteket.

    Diskussion och sammanfattning efter workshopen.

Av: Fredrik Eriksson

Även om ”alla andra” inte finns så är jag så trött på att glömmas bort.

På bilden ser man Felicia. Hon har rött långt hår, svart tröja med grå huvtröja. Hon sitter i en rullstol på kullerstenar.

Felicia Sparrström är 26 år och bor i Göteborg. Hon är intresserad av hälsa, teater och av att skriva. Hon tycker om att beröra andra genom det hon skriver, genom att ta upp viktiga ämnen som nog många tänker på men som man kanske inte själv vågar ta upp.

Jag har alltid försökt att inte tänka på den diskriminering som drabbar främst oss med funktionsnedsättning. Jag läser t.ex. aldrig statistik om hur många av oss med funktionsnedsättning som inte får jobb och jag försöker att inte tänka på alla ställen som vi inte kan komma in på. Jag undviker också att läsa artiklar om när någon med funktionsnedsättning har blivit illa bemött. Jag klarar liksom inte av att tänka på alla orättvisor. Men den senaste tiden så har jag haft lite för mycket tid till att fundera över just denna diskriminering och just det faktum att vi ofta inte ens nämns som en minoritets grupp.

När man pratar minoritetsgrupper så brukar man prata om homosexuella och personer med ursprung från något annat land och diskriminering mot kvinnor men ofta tycker jag folk glömmer oss med funktionsnedsättning.

Egentligen vet jag ju att vi räknas som en diskriminerad minoritet och många är medvetna om vår situation som faktiskt går framåt. Tänk bara för 40-50 år sedan så bodde nästan alla med någon form av funktionsvariation gömda på någon intuition och nu kan vi ändå få ett jobb som ”alla andra” och leva ett vanligt liv med både familj och barn.

Men jag tänkte på det där vem är ”alla andra”? Är det alla som inte har en synlig eller intellektuell funktionsnedsättning? För det är så lätt att man utgår från sig själv när man pratar om diskriminering och att tänka att ”alla andra har det mycket lättare”. Det är så lätt att glömma att det är så många fler i samhället som blir diskriminerade. Jag utgår från mitt perspektiv och den diskriminering som råder mot mig som funktionsnedsatt kvinna, men vi är så många som blir diskriminerade av olika anledningar, först har vi ju de andra minoritetsgrupperna, men det räcker med att du har en övervikt för att du ska ha svårare att få jobb. Det räcker också med att du är ung kvinna för att få en klapp på axeln och en ”lilla gumman” stämpel eller få mindre lön än en jämnårig man. Det är som sagt väldigt lätt att utgå från sig själv och är du just ung kvinna så utgår du från just det perspektivet och den diskriminering som råder då, medens jag som funktionsnedsatt kvinna önskar att jag bara fick vara med om den diskrimineringen som ”vanliga” kvinnor får vara med om.

Så även om det ibland är bra att tänka på att vi är många i samhället som blir diskriminerade vid olika tillfällen och att det faktiskt inte bara är jag som har det jobbigt, så kan jag inte låta bl. Även om jag försöker undvika det, att tänka på att vi så ofta glöms bort som minoritetsgrupp. Jag kan inte låta bli att bli riktigt ledsen över att nybyggda caféer inte har haft en tanke på att vi med rullstol ska kunna komma in, eller att min favoritaffär endast har två branta rännor som ramp som jag omöjligt kan ta mig upp för själv. Jag kan inte heller låta bli att bli ledsen över att de flesta receptioner är så höga att jag inte når upp över kanten eller att det arbetas aktivt för att det ska bli en bra könsfördelning på arbetsplatser. Och att invandrare ska få komma in på arbetsmarknaden, medans vi med någon form av funktionsvariation ska bli glada över om vi får en praktikplats, även det som sagt går framåt på den fronten också. Men det är många som har väldigt lite kunskap om funktionsnedsättningar och är rädda för att anställa oss då de har förutfattade meningar om vad ”vi” klarar av och inte klarar av.

Så även om ”alla andra” inte finns och att vi är många i samhället som blir diskriminerade och inte behandlade på ett okej sett så är jag trött på att glömmas bort, trött på att inte räknas med, trött på att inte kunna komma in i min favoritaffär och trött på folks förutfattade meningar om mig och vad jag klarar av och inte klarar av.

Felicia Sparrström