Slutet gott, allting gott?

Jag har jobbat som testpilot i Funktekprojektet sedan början av 2016. Det har varit ett väldigt intressant och lärorikt år. Innan har jag tyckt att jag varit hyfsat insatt i tillgänglighetsfrågor men jag har i och med projektet lärt mig massor jag inte haft en aning om innan. Jag har fått många viktiga insikter och öppnat ögonen mycket mer för andras funktionsvariationer och vad som krävs i själva tillgänglighetsarbetet.

Att jobba med tillgänglighet är en ständigt pågående process som alltid kommer att behöva utvecklas. Det finns exempelvis vissa riktlinjer som ska följas vid nybyggnationer men det räcker inte med att tänka ”Nu har vi en färdig mall som vi tillämpar överallt och alltid”. Jag har otaliga gånger stött på situationer där jag märkt att folk försökt jobba med tillgänglighet men utan att det funkat hela vägen. Vad är det för idé att ha rullstolsplatser på ett tåg om en inte kan komma in på tåget för att det saknas någon form av hissanordning?

Tillgänglighet kostar, men det ger också så mycket mer tillbaka i form av fysisk och psykisk hälsa, arbetstillfällen och köpkraft. En viktig insikt är att allt inte heller behöver vara stort och dyrt för att saker ska bli bättre utan det är lika mycket kunskap och förståelse som behövs som ekonomi.

Det krävs också en ödmjukhet och förståelse för att folk inte alltid tänker på saker eller förstår hur en har det. Vi i Funktek är inte perfekta och långtifrån klara i tillgänglighetsarbetet. Vi har löst vissa delar medan andra inte blivit riktigt som önskat och det har funnits situationer där vi tyvärr inte heller har lyckats hela vägen att tänka på allt. Det kan lätt få en att skämmas väldigt mycket men jag tänker att det istället kan vara bra att ha som ögonöppnare för att även förstå andras perspektiv, att allt inte behöver vara illvilja utan att en faktiskt ofta inte ens har tänkt tanken. Däremot tycker jag att det är en skam att tillgänglighetsarbetet i samhället går så långsamt och att inte ens de lagar och konventioner som faktiskt finns efterlevs.

Jag önskar verkligen att många fler ställen skulle jobba som Funktek – med testpiloter som faktiskt är i situationen och kan ha en större förståelse för att det kan behövas andra saker än det som står i ”tillgänglighetsmallen”. Jag tänker att det borde ge mycket mer att jobba med människor som faktiskt har personlig erfarenhet av vilka problem som uppstår än personer som bara läst om det. Det är samma sak som att det är en grej att vara hetero och föreläsa om homosexualitet, en annan sak att faktiskt vara det och prata om det. Det skulle också skapa större tolerans och insikt i att vi är människor vi också med olika tankar och känslor, vi har bara annorlunda förutsättningar.

Men Funktek har varit otroligt mycket mer än fysisk tillgänglighet. Funktek har varit möten i vänskap och kärlek, intressanta diskussioner, skratt, glädje, inkludering men även frustration över alla situationer där en inte inkluderas. Något som varit underbart med Funktek är att jag fått vara i ett sammanhang där jag inte behövt känna att det är jag som är krånglig och i vägen utan vi har hjälpts åt att stötta varandra för att försöka hitta lösningar där alla kan vara med. Vi har varit människor med olika bakgrunder, åldrar, tankar och idéer om livet men oavsett har vi kunnat arbeta som en förenad kraft med ett gemensamt mål, en värld för alla där vi kan delta och ha en bra livskvalitet oavsett funktionsvariation.

De senaste månaderna har jag varit inne i en svår livskris där jag undrat varför jag lever, vad jag kämpar för, varför jag hela tiden ska behöva kämpa så mycket och om det är värt det. Det har många gånger känts som att det skulle vara mycket enklare att hoppa av tåget och säga upp sig från livet när världen inte funkar som en önskat. Jag har tillräckligt mycket att kämpa med känslomässigt ändå och om en då lägger på ett ton krångel i världen utanför blir det alldeles för mycket. Tillgänglighet är livsviktigt. Nu tar vi nya tag och fortsätter kampen på annat håll.

Av: Angela Åquist

Underbara Sverige…

Fridas verklighet

Jag har äntligen fått flytta hemifrån efter en lång väntan. Jag fick en fin anpassad lägenhet, en tvåa. Lägenheten ligger i ett så kallat serviceboende. Jag kan få hjälp när jag behöver under dagarna och så har jag trygghetslarm på natten på grund av min epilepsi.

Det var en lång väntan, jag fick stå ut med att bara ha boendestöd ett visst antal timmar om dagen och det var timmar som var i kalendern. Det var en tuff period med nekad assistans och väntan på serviceboende. Äntligen bor jag i en lägenhet med min epilepsihund Dexter.

Sverige behöver dock lära sig att man inte ska behöva vänta på hjälpen man behöver när man har funktionshinder. Nu väntar jag på att få en bostadsanpassning, jag får även leva som en fattiglapp då jag inte kan söka bostadsbidrag från försäkringskassan förrän jag har fått hyresfaktura. Den bostadsanpassning jag behöver är att koppla in diskmaskin och tvättmaskin. Innan arbetsterapeuten kommer att ordna det, ska vi fixa ny rullstol som jag har behövt ett bra tag. Efter det så ska vi fixa så att jag kan sätta rullstolen på permobilen och efter det ska jag byta arbetsterapeut. När jag har lärt känna henne ja då kan vi söka bostadsanpassning som jag hade behövt förra veckan!

Sverige är mer anpassat är många andra länder här i världen. Samtidigt som samhället behöver lära sig att vi med funktionshinder inte blir friskare med massa papper, massa ansökningar, inte minst men sist – verkliga möten. Människor får mycket att tänka på när de flyttar hemifrån men människor som behöver lite extra stöd och hjälp i livet, får dubbelt så mycket att tänka på. Självklart är det superkul och spännande. Jag har fått bra hjälp från boendestöd när det har varit rätt personer. Idag vet jag att det finns bra hjälp bara jag ringer eller sms:ar, eventuellt larmar. Det vi behöver nu är fler rätta boenden, fler som behöver ska få assistans, bättre sätt att få hjälp från Försäkringskassan, mer hjälp från habilitering med mera.

Bilden är från Svenska hjältar -  "Dexter fick ledigt när matte tog över diskot". Hunden Dexter vann årets djurhjälte.

Bilden är från Svenska hjältar – ”Dexter fick ledigt när matte tog över diskot”. Hunden Dexter vann årets djurhjälte.

Borås var först på väg att sätta mig på gruppbostad på grund av mina behov. Jag sa nej, ingen gruppbostad – jag vill ha egen lägenhet. Ni ger mig ingen assistans men boendet ni tycker jag ska ha, är gruppbostad. Jag bad om ett möte med han som gav mig boende. Innan han skulle ge mig boende tyckte jag att han skulle få se vem ja var. Han ändrade sig när han lärde känna mig och när jag fick lägenheten och han sa hejdå, sa han också att jag var cool. Gubben som gav mig boende blev plötsligt en helt annan man när han lärde känna mig.

Jag tror egentligen att papper och allt sådant inte fungerar. Det går inte att jämföra personer med papper. Att bara kolla upp personer på pappret eller datorn, ifall personen behöver det hjälpmedlet, fungerar inte. Vi är alla unika personer och behöver olika mycket stöd. Beroende på funktionshindret men också hur mycket vi gör i vardagen, vad vi gör och hur vi är för livet.

Förutom denna kamp så har vi funktionshindrade även den vanliga kampen med räkningar, hyra, mobil, internet, köpa mat och mycket mer. Jag har varit väldigt trött under denna period, och flyttade den 2:a januari 2017. Började läsa engelska sju på komvux 9:e januari. Nu börjar räkningar komma, jag vågar inte köpa någonting förutom det jag behöver. Det jag önskar är att försäkringskassa m.m. kunde vara lite snabbare.

Hoppas ni har det bra, ja jag har det toppen förutom mycket i huvudet och hjärntrötthet. Det viktiga är att vi är modiga och starka, kämpar, är oss själva och framför allt – lyssnar på oss själva!

Mvh Frida Bergström

Funktek-vibbar

Här kommer en liten radda med positiva upplevelser från Funktek, som vanligt med er Bloggbobba, så blir det lite huller om buller, fast 100 gånger mer strukturerad än min hjärna.

Bilden visar en gul vepa till vänster om bilden där det står Funktek. Till höger om bilden sitter det människor på stolar med ansiktena vända mot en scen så vi bara ser ryggen på publiken.

Från en Funktek-dag

Mycket av det som varit bra med Funktek:

  1. Alla nya intryck vi fått. Det har gett mängder med nya idéer och tankar. Det tar jag med mig ut i vardagen.
  2. Alla nya olika och spännande personer man fått tala med och fått utbyta idéer med. Vi har mängder med olika funktionsvariationer, vilket skapar alla möjliga infallsvinklar.
  3. Att man fått vara den man är, utan att behöva göra sig till. Här är man accepterad för den man är.
  4. All ny kunskap som kommit till en. Det är som att ha gått kurs i sociologi, musée-vetenskap, pedagogik, psykologi, människokännedom, kultur, att lära sig mer om olika funktionsvariationer, normkritiskt tänkande, historia och mycket mer!
  5. Alla spännande workshops – det har varit alltifrån textens storlek på montrar, till mängden utrymme som krävs för en rullstol att komma fram, till vad som gör ett besök unikt för varje individ – där alla våra funktionsvariationer varit det avgörande för att komma fram till nya kunskaper kring hur man kan tänka för att göra allt mer anpassat. Nu hoppas jag att all kunskap vi delat med oss av kommer göra skillnad på stadsmuseet men även i kulturen och i samhället i övrigt.
  6. Mycket av den här kunskapen hade aldrig uppkommit om vi inte slagit våra kloka huvud ihop!
  7. Vissa har blivit vänner för livet.
  8. Det känns som att det vi gjort är något nyskapande och unikt och att allt vi gjort och gör, skapar stor skillnad och förändring.
  9. Det har varit spännande att få uppleva alla olika utställningar och lokaler här på Stadsmuseet. Biblioteket med sina gamla gubbar i gips och sten och roliga skyltar. Gamla vikingasmycken och mycket mer.
  10. Jag tycker det är spännande att ha fått vara med i Malmö tex, och hållit i en workshop för museepedagoger, i Funkteks anda. Vi märkte hur mycket aha-upplevelser pedagogerna fick efter att vi varit där, skapat lite rabalder, föreläst och hållit i workshops :)
  11. Vi har verkligen varit med och skapat en riktig, professionell, tillgänglig utställning i och med Urbanum. En av världens första utställningar som haft hjälp av så stor kompetens på området, som vi ju besitter. Det är jäkligt häftigt! Kom nu hit och upplev Urbanum och kom gärna med feedback :)
  12. Våra kära, smarta, coola, pedagogiska, förstående, pålästa ledare i bokstavsordning: Daniel, Hanna, Jenny, Lillian, Lisa, Rebecca och Shorty ett kort tag. Ni har gjort allt väldigt bra och underlättat alla workshops. Kommer sakna er mycket när projektet är slut.
  13. Allt folk från Interaktiva institutet – många roliga prylar och lösningar har vi fått testa.
  14. Det grymt goa kaffet från den knäppa bryggaren i fikarummet, som jag haft många tvister med.
  15. Våra roliga fester och träffar! Alltifrån glöggmingel till karaoke.
  16. Det finns så mycket jag inte tänkt på tidigare, som kan underlätta inom flera områden. Som hur man strukturerar upp möten, hur man gör så att alla känner sig inkluderade.
  17. Resan till Polen där jag testade lite av vårt ”Funktänk”. På många sätt ligger vi långt före i Sverige, men det är ju ingen anledning att slå sig för bröstet.
  18. Funktek är guld!
  19. Alla positiva kommentarer jag/vi fått från folk som både har med tillgänglighet att göra men även dem ”utan problem”.
  20. FUNKED FOR LIFE

En vision:

Jag hoppas och tror att våra ansträngningar sprider sig som ringar på vattnet och tar sig vidare ut i Sverige, Europa och Universum och gör så att alla platser blir tillgängliga. Tänk att ha ett betygssystem:

5 Funktek-symboler är ett exemplariskt omdöme, 1 Funktek-symbol är lika med usel tillgänglighet. Tänk en biograf, där flera föreställningar är syntolkade, det finns bra platser för rullstolar, det är väl utmärkta stråk så man inte snubblar inne på biografen, varje nummer på stolarna är upplyst, så man slipper chansa sig fram. Vilken dröm.

Eller på en restaurant: menyn är både på punktskrift, det går att få den uppläst, den är tydlig och skriven med stort typsnitt. Där servitören beskriver maten, vad det är man har på tallriken. Där servitören också kan beskriva konsistensen för dem som har problem med tex ”trådig” mat. Där servitören beskriver miljön för dem som har synnedsättning eller kan beskriva varför det ser ut som det gör (för mig som vill veta varför det ser ut som det gör och kan fundera i timmar på det 😉 ). Där man kan få maten serverad efter ens egna förutsättningar: om det är lättare att äta ur djup tallrik med sked, så ska det inte vara några problem. Där det ska finnas bord som är höj och sänkbara. Där ens funktionsvariation inte ifrågasätts.

Jag har säkert glömt massvis av positiva grejer med Funktek, men detta kom jag på nu.

Kom gärna med egna tankar om vad som gjort Funktek så bra :)

Glöggmingel/Glöggstress?

Så här i början av det nya året, kommer ett inlägg från Ros-Marie om två olika upplevelser hur det kan vara att delta i ett mingel och hur man kan göra för att underlätta för oss med funktionsvariationer.

Fredagen den 16 december gick jag konstigt nog på två glöggsammankomster efter varandra, fast en brukar vara nog att ta knäcken på en stresskänslig person som mig som har ADD. (Fredrik tillägger: Attention Deficit Disorder – Uppmärksamhet, koncentration, underaktivitet, stresskänslighet och igångsättning är några vanliga ”problem”).

Men det vart en intressant studie i hur jag fungerade, och tyvärr drog Funktek nitlotten. De hade lagt upp allt pyssel, och satt alla vid ett långbord för att pyssla och verkligen umgås. För mig var det på tok för stor kaka information att ta in vid ett och samma tillfälle.

Ros-Marie Johansson bor på Guldheden. Hon är konstnärligt intresserad av allt ifrån foto till akvarellmålning. Hon har varit med Funktek i ca 2 år. Hennes funktionsvariation är ADD.

Ros-Marie Johansson bor på Guldheden.
Hon är konstnärligt intresserad av allt ifrån foto till akvarellmålning. Hon har varit med Funktek i ca 2 år. Hennes funktionsvariation är ADD.

Som tur var fanns det en hörnstol dit jag kunde rädda mig, äta min lussebulle stillsamt samtidigt som lyssnade på musiken. Men i mitt stilla sinne undrade jag vad de på Funktek hade tänkt, samt att jag längtade efter små öar i rummet. Ett bord där man gjorde flätade hjärtan, en med girlanger, ett hörn för bara prat etc. Det blev inget pysslat för mig eftersom det var för mycket inspiration och intryck på en och samma gång. Men mina funderingar varade inte så länge för det var några till som flydde in i hörnens lugna ro, och vi hade ett givande samtal.

Trött i skallen gick jag iväg till nästa glöggsammankomst, lite orolig men sagt är sagt. Jag var inte mer trött än jag var tidigare eftersom de hade valt små, men många bord istället för långbord, med fyra-fem personer vid varje bord. Då blir det lättare att veta vem jag ska tala med och lyssna till. Jag hade t.o.m. riktigt trevligt.

De små borden räddade mig även från den jobbiga situationen som kan dyka upp på mingelpartyn, att personer som vill tala med en dyker upp från håll och kanter, lägger sig i samtalet etc. Det var verkligen ett givande samtal.

Så underlätta för era medmänniskor med många små bord. Man kan ändå inte tala med alla vid ett långbord. Och ser ni någon fly in till ett hörn, hjälpa till med disken eller något annat ”asocialt” så är personen inte asocial eller ledsen utan kanske bara vill andas lite. Det kan även vara så att personen i fråga har en annan upplevelse av vad som är festligt än vad du har, och tycker att det som vi har kommit överens om i vårt samhälle ska vara festligt, bara är uttröttande.

Av Ros-Marie Johansson, 12 januari 2017

Tillgänglighet i Warszawa

Min pappa, jag och min bästa vän åkte till Polen för att fira pappas 70-årsdag. Jag fick en idé om att granska tillgängligheten på bokningssystemet på flyget, incheckning på flygplatsen, hur det var att flyga med lågprisbolag (tänker mest på om planet var mer högljutt och rörigare). Hur tillgängligheten på restauranger, gator, kollektivtrafik fungerar. Hur det fungerar på kulturella/historiska ställen, som museer, slott mm. Hur det gick med bokning och flyget, kommer sist i bloggen.

På bilden ser man flera trappor på väg upp till en bro, utan ramp eller hiss. Så här var det ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Så här kunde det se ut ibland: bara trappor till olika byggnader och höjder i staden.

Warszawa generellt:
Jag letade buss till centrum från flygplatsen, vilket inte var det lättaste: hur betalar man, kan man göra det på bussen eller måste man ta automaten som bara stod på polska? Jag fick hjälp av en polsk tjej som pluggade i Sverige, att hjälpa mig genom systemet. Det finns få övergångsställen och man får gå rätt långt mellan dem. Det finns bra gångbanor och det är går ofta bra att ta sig fram med rullstol. Ibland är bussar och tåg anpassade för tex rullstolar, ibland inte, så det är en chansning. De flesta butiker och restauranger vi besökte hade inga ramper för rullstol eller hiss till andra våningen och jag såg två handikapptoaletter i hela Warszawa. Vi bodde på lägenhetshotell som hade hiss, men den gick till våningar utan rum, man fick gå två trappor upp eller ner för att komma fram. Väldigt märkligt.

På bilden ser man det över 200 meter höga kulturcentret. Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

Det stora kulturcentret hade hissar och handikapptoaletter.

På bilden ser man en trappa under marken, med två personer som går uppför. Tunnlarna under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

”Labyrinterna” under staden där det var lätt att gå vilse, om man nu kom ner överhuvudtaget, eftersom det ofta inte fanns hiss eller ledmarkeringar.

Tunnlarna under jorden: 
Systemet under jorden för att komma till tex tågstation, bussterminal, centrum, var väldigt rörigt och lätt att gå vilse. Ofta fanns bara skyltar på polska och jag fick olika riktningar som förslag när jag frågade efter vägen. Ibland fanns det punkter i golvet för synskadade, ibland inte. Ofta fanns det inga markeringar i trappan och utanför, ner till själva tunnlarna. Ibland var det bra anpassning för rörelsehindrade, nere i tunnlarna, men däremot kunde de ha glömt att göra en hiss ner från trottoaren ner till själva tunneln eller perrongen. Med andra ord: när du väl är nere i tunnelbanan eller vid tåget, gick det ofta smidigt – men att komma ner till själva tunnlarna kunde vara omöjligt för någon med rullstol eller med stora svårigheter för någon med synnedsättning. För mig skapar det en hel del ångest, det där att inte kunna få tillräcklig information om vägen och att det är så lätt att gå vilse.
När jag provade kläder länge ett tag valde pappa och min kompis att gå tidigare till hotellet, detta för att jag fastnar lätt i butiker, provar, provar om, ser något annat intressant, fastnar i en detalj och glömmer bort tiden i flera timmar ibland. De skulle gå genom tunnlarna under Warszawas centralstation för att komma tillbaka och gick helt vilse och hittade inte hem, detta trots att min kompis är före detta orienterare…haha. De fick leta sig tillbaka till butiken där jag var så att vi kunde leta oss hem gemensamt.

På bilden ser man en tågstation med ett tåg som står inne och två perronger. Det är som oftast var fallet, en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

En vanlig syn: en tågstation utan hiss eller markering för de med synnedsättning.

Resan till slottet Malbork:
Att ta sig dit går bra med ”långsamma tåg” på 3 timmar, eller snabbtåg (som ser ut som rymdskepp) på 2 h och 20 minuter. Dock fanns det lite att anmärka på: det var en trappa upp utan hiss på det långsamma tåget till andra våningen (fullsatt där nere), vilket blir omöjligt om man är rullstolsburen och det fanns inga markeringar för trappstegen för de med synnedsättning. Det fanns inte heller uttag för el på platserna eller uppfällbara bord/tidningshållare på sätena. På det snabbare tåget var det väldigt varmt och information om orter vi besökte togs på polska i snabb fart – det gäller själv att veta hur länge resan tar. Ingen av tågen hade wifi eller handikappanpassade toaletter och de flesta av skyltar som rör säkerhet och mycket annat ombord var bara på polska. De flesta av tågstationerna vi stannade vid, hade varken hiss eller markeringar för personer med synnedsättning.

På bilden ser man en digital skylt inne på slottet med information. Som vanligt var texten bara på polska.

En digital skylt inne på slottet. Som vanligt var texten bara på polska.

På bilden ser man det vackra slottet Malbork: det syns tre torn och flera murar i röd tegel. Jag gillar slottet väldigt mycket, men det är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Det vackra slottet Malbork jag gillar väldigt mycket, men som är svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Malbork:
Detta är världens största medeltidsslott, ungefär 30 mil från Warszawa. Mycket väl värt ett besök, man kan vara här en heldag. Jag ville jämföra hur det var nu och då; jag var här för 10 år sedan. Då tänkte jag inte på tillgänglighet, men skillnaden från då och nu var knappt inga alls. För att komma in i slottet behöver man köpa biljetter, informationsskyltarna var främst på polska. Man får låna en digital spelare, som berättar på engelska eller polska. Varför jag inte tyckte den var bra, var för att informationen är nästan 3 timmar lång – min uppmärksamhet klarar kanske 30 minuter och för att det var svårt att hitta rätt kapitel som var kopplat till delarna på slottet. Det är bra att det finns gratis spelare att låna, jag klarar inte att läsa långa texter (det fanns många sådana inne på slottet), men man borde kunnat välja kortare eller längre information.

För att komma in i slottet går man på en gata med gamla stenar, dessa gator finns det många av i slottet. Det fanns inga hissar överhuvudtaget på slottet till de olika avdelningarna. Det finns inga ledstråk. Det fanns många omarkerade trösklar. Detta gör det väldigt svårt att besöka om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning. Det är väldigt dåligt skyltat i slottets alla olika avdelningar/områden, i och med att det är så stort så blir det som att gå runt i en labyrint. För mig med koncentrationssvårigheter, lättstressad och svårt att hitta (som ofta skapar ångest), hade det behövts vara tydligare skyltat. Som sagt, jag tycker väldigt mycket om detta slott, men det är absolut inte tillgängligt om du sitter i rullstol eller har en synnedsättning.

Bokning:
För mig med ADD/As kan det vara väldigt jobbigt att boka ett flyg. Det tog en vecka för mig att boka flyget: man ska välja destination (inte det lättaste när idéerna flyger iväg hela tiden om var man vill åka), datum, ta hänsyn till kostnad, restid, hur och var man vill bo och mycket mer. När man väl gått igenom alla ”flygsajterna” och jämfört, ska det bokas. Hemsidan är enormt rörig på bolaget som var billigast. Det första som skett när man gått igenom det krångliga systemet på flygbolagets bokning med extratjänster som de vill sälja, plats på planet, frågor om vikt på väskor mm och alla uppgifter är inskrivna och kontokort är inmatat, då stoppas bokningen pga att någon annan hann före. Detta tar all energi och jag börjar om dagen efter med samma resultat. Att komma utvilad till resmålet är bara att glömma…haha. Kan tänka mig att det är så för många med tight budget: man behöver hitta de billigaste biljetterna (det skiljde 1500 kr per biljett) men det tar mycket energi att gå igenom proceduren hos ett lågprisbolag. Därefter får man skriva ut biljetterna själv på egen skrivare, det kostar några hundra extra på flygplatsen och se till att mosa ihop väskan för att den inte ska komma över gränsen på 42 cm (300 kr extra per väg med ett lite större handbagage).

Flygplatserna och flyget:

Landvetter upplevde jag som väldigt tillgänglig och ganska tyst, men jag studerade den inte så noga, det var så mycket intryck ändå. Vid säkerhetskontrollen upplevde jag en bra service: jag glömmer ofta att packa flaskor i småpåsar, och ta av mig allt när man ska gå igenom ”röntgen” , så även denna gång. Detta stressar mig enormt mycket att det ska gå fort, denna gång fick jag gå till sidan och plocka med mitt utan stress. Värre var att det bara var ”final call” på flyget utan tidigare utrop; det stressar mig mycket att inte få en påminnelse.

Flyget var bekvämt och servicen var bra, trots att det var lågpris (jag råkade slarva bort biljetterna på vägen in i planet, men det löste sig. På hemvägen glömde min kompis sitt pass i stolsryggen, vi upptäckte det när vi skulle lämna flygplatsen, men vi fick lov att gå in igen och hämta passet – dessa situationer sker mig med ADD/ADHD dagligen på grund av bristande uppmärksamhet).

På Chopin Airport Warszawa hade jag inget att anmärka, förutom att bussen mellan flyget och flygplatsen var galet fullproppad och att flera poliser hade automatvapen och det fanns flera militärer på flygplatsen. Det kändes som att de väntade sig något angrepp, men antagligen var det så att i vanliga fall är säkerheten väldigt hög.

Jag frågade min kompis hur det fungerar när man checkar in med rullstol, han sa att en bekant till honom berättat att man skulle man vara där 2 timmar innan så att de kan checka in rullstolen och få en anpassad till planet och för att få eventuell assistans.

Av: Fredrik Eriksson

Om resande och drömmar

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt. På bilden ser man Frida, hon har blont, långt hår och blå huvtröja på sig.

Frida Bergström

Jag heter Frida Bergström. Jag har en cp-skada som gör mig försvagad i höger sida och epilepsi. Trots det vägrar jag ge upp, jag säger inte att jag inte kan förrän jag har provat, och jag lever livet. Jag bor i Viskafors utanför Borås. Jag ser mig själv som Göteborgare eftersom jag är mer i Göteborg än Borås. En dag kommer jag flytta till Göteborg om jag känner mig själv rätt.

Jag har haft två hjärninflammationer i mitt liv, trots att jag bara är 21 år. Hjärninflammation är herbies virus i hjärnan. Att få hjärninflammation är ovanligt. Den första gav mig cp-skadan och epilepsin. Epilepsin kom i tonåren. 2013 kom den andra hjärninflammationen, av den har jag fått hjärntrötthet, svårt med minnet, jag glömmer och blandar ihop ord. Det har blivit bättre och bättre men det finns kvar och det märker jag när jag blir trött. Annars är jag som vem som helst. Jag tränar ofta på gym, det ger mig mycket energi. Jag håller på att skriva en bok om mitt liv med mera, jag hoppas den kommer ut en dag. Jag jobbar som pilot på Funktek. Jag tycker att det är kul. Plus att jag får mycket användning av min lön jag får från jobbet.

Jag har min epilepsi/assistanshund Dexter. Han säger till mig före anfallen, han hämtar hjälp och då vet jag att jag kan känna mig säker fast jag åker till Göteborg ensam. Dexter hämtar också saker jag tappar, öppnar dörrar via dörröppnare, trycker på hissar och mycket mer. Tyvärr kommer jag inte in i vissa caféer och restauranger på grund av att dem skyller på hundallergi. Jag har inte kommit in på någon folkhögskola. Jag har sökt en hel del folkhögskolor men dem har samma orsak. Nu får jag ha med mig rullstol och Dexter, men inte permobil och Dexter. Där kommer de på massa olika konstiga orsaker till varför jag inte kan studera.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter ligger på en gräsmatta med ett koppel runt sig. Dexter är svart och har tungan ute.

Fridas epilepsi/assistanshund Dexter

En vecka var jag hos en vän Judith som bor utanför Berlin. Som tur var hade jag min vän Anna med mig. Judith pluggade på dagarna så jag och Anna åkte till Berlin när hon var på skolan. I Berlin är det trappor överallt och nästan aldrig hiss. Jag kan gå i trappan men då får någon vara snäll och bära rullstolen. Det var trappor upp och ned. Ibland när det fanns hiss så var det en trappa upp till hissen. Jag älskar Berlin, det är fantastiskt fint och människor är väldigt vänliga och behandlar mig med rullstol som en vanlig människa. Precis som vi är. Det är bara trapporna, hissarna och vägarna som dem får fixa. Även spårvagnarna som nästan alltid har en trappa upp. I slutet av veckan var både jag och Anna helt slut och trötta. Tack vare att det är så underbara människor där så är jag sugen på att åka dit igen eftersom det är så fint. För personer som inte klarar av trappor så är det inget bra tips enligt mig.

I Sverige finns det mer hissar och bättre tillgänglighet men här behövs också mer anpassning. Människor behöver också tänka sig för vart dem går. På övergångsställen där människor gärna vill gå, där trottoarkanten är nersänkta till rullstolar och vagnar – då får jag ta den med hög kant i alla fall. Det är också jobbigt och känns onödigt att dem brukar bygga refuger med kant. Jag hoppas att en dag vet människor mer om funktionshinder. Nu känns det som att folk tänker att funktionshinder är människor som inte kan gå men det är så mycket mer. Hjärnan funkar inte alltid hundra procent och frågan är om den funkar hundra procent på någon. Det tror inte jag. Min hjärna har vart med om mycket men den har klarat och gå vidare. Tyvärr har den fått sina ärr. Jag orkar inte jobba 100 %, jag har svårt att hänga med ibland när det blir för mycket prat på en gång. Min plan var att läsa på högskola direkt efter gymnasiet, jag ville bli något speciellt men jag fick ändra min plan, på grund av hjärninflammationen 2013.

Nu har jag lärt mig att man kan bli något utan hög utbildning. Bara man har tålamod. Som sagt kämpar jag. Mycket tack vare den fyrbenta tryggheten jag har bredvid mig. Min dröm är att jag en dag har jobb eller träffar en rik man så jag har råd med ett fint hus. Nära en sjö eller havet hade inte varit fel. Fin trädgård, en man, barn och en hund. Jag kommer bo så jag kan komma lätt till mina vänner, samtidigt som jag bor nära min familj.

På bilden ser man Frida framför en lång trappa, som hon tittar uppför.

Berlin, på väg till tunnelbanan.

.

Det är inget ”fel” på mig

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

Inlägget handlar om exkludering, anpassning och mycket mer.

Jag föddes med en funktionsvariation som kallas ryggmärgsbråck. Det innebär att vissa nerver i ryggraden inte fungerar som de brukar hos andra. Några konsekvenser av detta är att jag har svårt att gå och tar mig fram med kryckor, rullstol och elmoped.

Vi lever i ett samhälle som säger att allt som inte är som saker brukar vara, är fel och ska i största möjliga mån ”fixas”, det vill säga fås att fungera som allt annat och att personer som avviker egentligen inte ska göra det. Detta leder ofta till stor ohälsa hos individen, både fysisk och psykisk. Jag har upplevt att allt många gånger läggs på en själv vilket leder till att en börjar tro att det faktiskt ÄR fel på en. Att behöva ringa gång på gång till Försäkringskassan och lämna meddelanden utan att de ringer upp, att ständigt försöka ta sig in i affärer som säger ”Ursäkta, det är lite trångt” utan att de bryr sig om att förändra sig, att vi har lagar om tillgänglighet som inte följs, att få höra av skolor att de inte vill ta emot en elev som studerar på halvfart med motiveringen ”Det är ju bättre att vi fyller upp en hel plats än en halv”, allt detta sänder signalen: ”Det är fel på dig och det är ditt problem”. Men jag är en HEL människa. Inte en halv. Det finns inga halva människor.

Även om jag personligen inte önskar någon annan ett liv i min kropp tycker jag det är tragiskt att så många foster med ”defekter” aborteras eftersom det främst verkar bero på samhällets negativa syn på alla som är annorlunda. Jag har en kompis i rullstol som hela sitt liv fått höra att hon minsann klarar allt lika bra som alla andra medan jag å andra sidan fått höra allt jag inte klarar. Inget av synsätten är bra. Får du höra att du klarar allt som alla andra måste du hela tiden försöka leva upp till förväntningar som du inte kan leva upp vilket leder till utbrändhet eftersom du inte är som alla andra. Men får du höra att du inte klarar något vågar du inte heller se din unika potential.

Jag använder ofta rullstol. Rullstolen är en stark symbol i samhället för funktionsvariationer. Jag har många gånger upplevt att människor tyckt att det varit ”bättre” de gånger jag använt kryckor och känt att min omgivning ser det som mer värdefullt att kunna gå än att använda rullstol och jag undrar varför. Ser de en person med kryckor som mer kapabel än en person med rullstol? Jag är glad att jag kan gå litegrann men det finns mycket som är bra med en rullstol också och det värsta med att jag har svårt att gå är inte så mycket just att jag har svårt att gå som att samhället är otillgängligt och exkluderande.

När jag träffade en av mina kompisar var hon tillsammans med en kille i rullstol. Av närstående fick hon flera gånger frågan när hon skulle göra slut med honom. Till slut gjorde hon det, inte bara därför men det är omöjligt att veta hur stor del det var av hennes beslut som påverkades av yttre press.

Jag vet inte hur många gånger jag känt mig ”jobbig” för att jag haft särskilda behov och andra behövt anpassa sig och jag kan inte heller räkna alla tillfällen andra inte velat anpassa sig efter mina behov. Detta har lett till att jag på olika sätt bett om ursäkt för mig själv och min blotta existens. Men jag är människa som alla andra och min rullstol är en del av mig. Det går inte att inkludera mig och samtidigt exkludera mina kryckor.

Samhället, öppna ögonen! Varje individ är exakt som den är oavsett om du/ni vill det eller inte. Istället för att se en funktionsvariation som att det är något som blivit fel är det dags att se det som att det är så det ska vara. För det är så det är. Vi måste börja värdesätta våra olikheter, inse att vi alla har olika saker att ge och att annorlunda perspektiv berikar. Om alla såg individuella variationer som något som ska finnas skulle vi ha ett samhälle som var tillgängligt och inkluderande. För ALLA. Det är inget ”fel” på mig. Det är samhället som säger att det är fel på mig och den som sade det kan va det.

Av: Angela Åquist, 17 maj 2016

BLOGGAR, MASSVIS AV BLOGGAR

Idag blir det flera bloggar inom olika områden av funktionsnedsättningar. Fyll gärna på med egna exempel. :)

På bilden ser man två händer på ett tangentbord och texten "blogging" på dem.

Bloggar, massvis av bloggar.

https://prestationsprinsen.wordpress.com/ Hon som bloggar är civilekonom som pluggat psykologi och specialpedagogik. Här är hennes egen beskrivning: ”Här skriver Aggie om barn & unga som tänker, känner och gör ”annorlunda”: stressade, särbegåvade, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), unika funktionsuppsättnngar, högsensitiva, hemmasittare, oroliga, stressade med flera. Dessutom om skola, skolrätt, pojkkrisen, inkludering och mycket mer. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.”

http://www.kaosteknik.se/ En mamma som bla är specialpedagog med barn som har NPF. Här är hennes beskrivning: ”För mig är kaosteknik allt det man gör för att minimera, begripliggöra, synliggöra och hantera det kaos som kan uppstå i och kring en person med funktionsnedsättning.”

https://textilochtips.wordpress.com/ Tipsar om mönster och beskrivningar till lättsydda och lättpåtagna kläder om man är rörelsehindrad eller har en funktionsnedsättning.

http://blogg.likaunika.org Lika Unika är en svensk federation inom funktionshinderrörelsen som verkar för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, framförallt med nedsättningar kopplat till syn, hörsel- och rörelse.

https://sarskildabarn.wordpress.com/about/ Bloggar om livet där dottern har flera funktionsnedsättningar. Delar med sig om kontakter med myndigheter, hur det är att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättningar och vill vara inspirerande för andra.

http://livskick.nu/ Beskrivningen av sajten: ”Livskick är ett alternativ till andra livsstilsajter som pratar om hälsa utifrån viktnedgång och att forma kroppen. Vi fokuserar istället på hälsa utifrån ett balanserat perspektiv.” Bloggarna har själv erfarenhet av ätstörningar.

http://www.fantastiskaforaldrar.se/ De har barn med NPF-diagnoser (neuropsykiatriska diagnoser) och vill ge råd till andra.

https://rsmhbloggen.se RSMHbloggen drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa. Här kan du läsa aktuella inlägg med fokus på social och psykisk hälsa. Bloggen är en brukarblogg, vilket innebär att alla som skriver här har erfarenhet av psykisk ohälsa. Antingen för egen del eller som närstående.

http://www.eddiewheeler.com/ Han gör musik, bloggar, videos, är på Facebook och mycket mer.

http://nomell.se/ Johan Nömell skriver om sitt liv som blind, om ny teknik vid funktionsnedsättningar, ledarhundar, familjen, träning mm.

http://www.annabergholtz.se Fick barnreumatism och blev blind vid 24 års ålder. Är utbildad journalist och socialpedagoog. Jobbar som föreläsare om bla tillgänglighet och ”normkreativitet”.

http://tourettebloggen.se Man med tourettes, ADHD och OCD (tvång) beskriver sin vardag med familj och jobb.

RUNDVANDRING I MUSEET MED ”FUNKTEK-GLASÖGON”

 

Jag fick en ide om att testa museet utifrån ett ”Funktek-perspektiv” – med det menar jag att försöka tänka på om rullstolar kommer under montrar, om miljön är bullrig, om texterna är lättlästa, om belysningen är bra, om det finns mycket intryck osv. Jag gick igenom halva museet, tänkte tagit hela museet, men efter fyra timmar av att försöka hitta exempel som var bra och vad som var mindre bra eller rätt av usla, så var jag och hjärnan rätt utmattade. Insåg att det var en lite för stor uppgift att försöka skumma av hela museet utifrån ett ”Funktek-perspektiv”…haha Jag har säkert glömt mängder med detaljer, men detta är bara en mikroskopisk sammanfattning :)

På bilden ser man ingången till stadsmuseet. Gröna dörrar och entré i rosa text.

Ingången till Stadsmuseet har fin arkitektur.

MUSEESHOPEN Den ligger precis till vänster efter entrén till museet. Jag hade inte så mycket att anmärka, visst det finns mycket artiklar och prylar att tappa koncentrationen bland, men det är väl en del av charmen med en bra butik. Dock kan det vara lätt att riva ner föremål.

På bilden ser man en tavla med texten: museet har funktionshinder, inte besökarna!

Museet har funktionshinder, inte besökarna!

RESTAURANTEN Färden gick vidare till restauranten som ligger precis till höger efter entrén till museet . Det var ganska låg ljudnivå, trots att det var en hel del folk där, kan tänka mig att det är väl ljudisolerat. Trappor till toaletten gör det omöjligt att ta sig dit med rullstol eller om man har ett rörelsehinder. Bättring!!

På bilden ser man restaurangen. Det är tegelgolv med vita valv och en disk med kaffekanna och olika matvaror på.

Restaurangen med mysiga valv.

RECEPTIONEN MED OMGIVNINGAR Ner för en trappa eller en tydligt märkt och väl fungerande hiss, ligger receptionen. Den är inte svår att missa. Bakom disken står två trevliga individer. Det svåra är att veta var utställningarna börjar – när behöver man lösa entrébiljett? Skulle behövt en linje som talar om var utställningarna börjar, t.ex. kan man gå in och fika utan att lösa biljett? Här står även en skylt med information om utställningarna, lite vid sidan av receptionen. En bit bort, till höger om receptionen, står stolar och bord placerade där man kan fika, här finns även en scen och en filmduk. Precis till höger om receptionen ligger toaletterna som är tydligt utmärkta.

På bilden ser man receptionen. Framför den står en rosa, rund soffa, rummet är kanske 30 meter långt och 20 meter brett. Längst bort till höger ser man en filmduk och stolar och bord.

Receptionen som är välfungerande, den rosa soffan gillar jag.

På bilden ser man en stor affisch som visar var på museet utställningarna ligger och hur man tar sig dit.

Information jämte receptionen.

HISSEN TILL UTSTÄLLNINGAR BAKOM ENTREN Hissen är tydligt utmärkt och fungerar väl, med roliga figurer på väggarna inuti hissen. Det skulle varit bra om skylten som står i entrén med info om utställningarna, även funnits i hissen, så att man vet vad som väntar en.

TILL VÄNSTER OM RECEPTIONEN Dit kommer man till en mindre utställning och lite längre bort ligger ”Urbanum” – utställningen som vi testpiloter i Funktek har varit med och tagit fram. Den är väl analyserad, efter otaliga workshops, så den tar jag inte upp igen, men den är väl värd ett besök för att se vad det går att åstadkomma med lite förändringsvilja.

Hissen till olika utställningar. Den har en blå öppning och är kanske 4 meter lång och 1,5 meter bred.

Hissen till utställningar (bakom entrén).

TRAPPAN TILL HÖGER OM RECEPTIONEN Till höger om toaletterna går en lång trappa som inte är speciellt tydligt utmärkt – var går den någonstans? Här finns dock en välfungerande hiss. Till vänster om trappen ligger en annan ingång till restaurangen, här är dock en hög kant att ta sig över, man kan snubbla på den om man har en synnedsättning, det blir svårt med rullstol eller om man har ett rörelsehinder, men även för mig som snubblar lätt.

Hissen och trappan bakom receptionen till våning ett. Det är en hiss som bara går 2 meter upp.

Trappan och hissen till höger om receptionen

DET MYSTISKA RUMMET Om man går till höger efter trappan, kommer man till ett stort rum med lösa tegelstenar på golvet. Det ser väldigt gammalt ut och lite mystiskt. Får man gå in där? Vad är det till för? Nyfiken som jag är gick jag in där. Rummet verkade vara flera hundra år gammalt, det låg lösa tegelstenar på golvet och stod mängder med stolar och bord utplacerade, kan det vara ett rum som är till för restauranten på motsatt sida? Stod inga skyltar om det dock. Det kan skapa mycket förvirring för mig och många andra, jag går gärna in i öppna rum, men ibland får man inte det, då är det bra med en skylt som säger stopp!

Ett mörkt rum med flera valv, tegelgolv med lösa stenar. Det är säkert 40 meter långt och 20 meter brett.

Det mystiska rummet med låg belysning och lösa stenar.

VÅNING ETT När man går uppför den omärkta trappan, eller tar hissen dit, som fungerar väl, kommer man till en våning med två utställningar och gården. Vid hissen finns det en kant utanför, som man snubbla på, eller som kan vara svår att ta sig uppför med rullstol. Lite knepigt tycker jag, när hissen är till för främst rullstolar, rullatorer och barnvagnar. Här finns utställningarna ”Förhistoria – spåren talar” och ”Vikingar”.

En kant vid hissen man kan snubbla på. Den är ca 5 cm hög och gör det svårt att ta sig över med tex permobil.

Vid hissen finns det en kant man kan snubbla på.

FÖRHISTORIA – SPÅREN TALAR Jag tycker den är tilltalande utställningen, den är ljus och snygg. Det som möter en först är en vepa med text, som beskriver utställningen kortfattat. Den är väldigt svårläst – vit text på blandad bakgrund – mycket grått och ljust. Det finns flera vepor som är svårlästa i utställningen. Snygga montrar, men väldigt svåra att läsa, speciellt på engelska! Det är omöjligt att komma under med rullstolar också. Det finns inga förklaringar på vad som finns i alla montrar, det hade varit bra med en siffra till varje föremål. Det ställs frågor här och där, som denna: ”Gropar för offer. Vi vet inte varför man gjorde dem, men ännu på 1900-talet offrade människor smör i dem. Sedan hur länge har man gjort det?”. Sådant tycker jag är förvirrande, skulle behövt svaret längre ner eller i montern.
Jag hade på mig brusreducerande hörlurar, som jag lånade av Funktek, för att stänga av störande ljud när det blev för mycket oljud i utställningarna, mest för att jag tappar fokus så lätt. Men de flesta har ju inte sådana hörlurar.

En väldigt svårläst information. Bakgrunden har flera färger och texten på är vit vilken gör den svår att läsa.

En väldigt svårläst information.

 

På bilden ser man en monter med glas runt. I montern ligger diverse saker från förhistorisk tid. Det är svårt att veta vad det är för saker eftersom information saknas.

Monter med olika saker från förhistorisk tid.

På bilden ser man ett par brusreducerande hörlurar.Brusreducerande hörlurar kan vara väldigt hjälpsamma för att stänga av ljud ibland.

Brusreducerande hörlurar kan vara väldigt hjälpsamma för att stänga av ljud ibland.

YTTERGÅRDEN Rakt fram efter trappan ligger yttergården. Den är väldigt vacker, speciellt när det blommar, med stora porträtt på gamla vetenskapsmän (inga kvinnor dock, vilket är trist). Dock finns ingen information om dem eller något annat där ute. Det finns bara trappor ner, inga ramper för rullstolar. Jag vet inte ens om jag fick gå ut, men jag brukar testa mig fram 😉

På bilden ser man gården på stadsmuseet. Det är höga väggar runt den med flera meter höga fönster. I mitten ser man en stor glaspyramid som fungerar som ett fönster.

Den vackra gården på stadsmuseet.

VIKINGAR Snygg utställning på många sätt! Dock så är belysningen svag i nästan hela utställningen. Den är rätt ljudlig, det känns som att ljudet från röster fortplantar sig i rummet. Belysningen på skyltar är rätt dålig, svårt att se vad som står. Montrar i rummet är märkta enligt 1, 2 osv., men jag tappade bort mig efter 2 och hamnade på 15 och 16 – oerhört stressande, det behöver vara mycket tydligare åt vilket håll man ska gå, t.ex. med pilar eller belysning i golvet. På andra våningen är det en hög tröskel in. Ingen hiss upp till våning två, man får först ta sig ut och ta hissen vid trapphuset. Trapporna upp till andra våningen på utställningen är en trappa som går runt, är oupplyst och trång – väldigt lätt att snubbla om man har synnedsättning. Hissen till nästa utställning är lite dold och inte tydligt utmärkt.

På bilden ser man upplysta montrar på ett trägolv. Det är dunkelt i utställningen.

Montrar inne i den fina, men dåligt belysta utställningen ”Vikingar”.

 

En svart spiraltrappa i utställningen "Vikingar".

Trappan i utställningen ”Vikingar”.

 

OMÄNSKLIGT En gripande utställning som handlar om bl.a. rasbiologi och synen på funktionsnedsättningar förr. Denna utställning låg i anslutning till Vikingar, handtaget till trappan till utställningen tog abrupt slut, om man har en synnedsättning eller rörelsehinder kan det sluta med att man trillar ner. Det finns lurar man ska lyssna på i utställningen. Först försökte jag lyssna på ljudet med lurarna, men det kom inget ljud. Då kom jag på att man skulle använda speciella kort för att lyssna. Dessa är svåra att hitta. Sen är det svårt att veta var man ska lämna dem. Finns kanske någon som tror att det är engångskort. Sen är korten rätt otydliga med vad bilderna betyder. Engelska kort funkar inte alltid, det blir inget ljud. Ljudet på luren är väldigt hög och sprider sig ut i rummet! På något ställe hakar ljudet upp sig och startar om. När det gäller film: Tre filmsymboler utan förklaring. Engelska blir på svenska och det var ingen skillnad på lättläst eller vanlig svenska när jag skulle kolla på en film. Vid utställningen finns det en toalett, som inte är skyltad. Märkligt.

Hörlur i mässing, ca en dm lång och två cm bred, till berättelserna i utställningen Omänskligt. Bakom den ser man två texter.

Hörlur till berättelserna i Omänskligt.

 

På bilden ser man vita, gula och blå kort som används för att lyssna på utställningen Omänskligt.

Korten till utställningen Omänskligt.

På bilden ser man en tv-skärm där man lägger kort ovanför för att se och lyssna på videon.

En video från utställningen Omänskligt.

På bilden ser man en trappa med handtag. På högra sidan slutar handtaget tvärt och man riskerar att ramla.

Trappan med tvärt stopp, kolla på den rosa tejpen som Funktek satt där! :)

1800-TALETS GÖTEBORG Den ligger i anslutning till utställningen Omänskligt. Mängder med intryck. Spännande utställning. Startar med en projektor som spelar upp bilder på måfå verkar det som. Texten i skåpen är liten. En sak som är störande är att det inte är siffror på något i montrarna. Det finns text men jag vet inte vilken text som hör till vilket föremål. I vissa montrar är belysningen dålig. Även svårt att ta sig fram under vissa montrar med rullstol. Dock fanns det någon monter som hade siffror på prylarna med text kopplad till föremålen, vilket ju var bra.

En monter med glas runt, däri står saker från 1800-talet, bla en lampa. Det finns text till sakerna men inga nummer kopplade, så man får chansa vilken sak som tillhör vilken text.

Monter utan nummer gör det otydligt. Det finns text till sakerna men inga nummer kopplade, så man får chansa vilken sak som tillhör vilken text.

1700-TALETS GÖTEBORG Den ligger i anslutning till 1800-talets Göteborg. Den ser snygg och väl upplyst ut när man kommer in, den är inte rörig. Det första som tar mitt fokus är ett lejon som kissar! Det låter i alla fall så! Det skvalpar oavbrutet, där jämte finns en information om utställningen med text på svenska och engelska. Man trycker på en knapp så börjar en kvinna prata om utställningen. Jag vill gärna höra exakt vad som står på skylten, men texten är ändrad, det blir rörigt, samtidigt som det kissande lejonet fortsätter i bakgrunden, koncentrationen är helt borta! Det finns siffror på prylarna kopplade till texter i utställningen vilket är bra. Tycker att denna utställning har minst bristande tillgänglighet av dem jag gick igenom. Men som sagt, detta var ungefär hälften av vad detta fina museum har att erbjuda.

Ingången till 1700-talet är inbjudande men lejonet "kissar" hela tiden, så det gör det svårt att koncentrera sig. På bilden ser man ett grönt lejonhuvud och en text som man kan få att prata.

Ingången till 1700-talet är inbjudande men lejonet ”kissar” hela tiden så det gör det svårt att koncentrera sig.

Av Fredrik Eriksson

Workshop i bilder

Nu vill jag beskriva hur en workshop kan se ut. De skiftar ofta i form, men vi börjar våra workshops i biblioteket, eller i något konferensrum, med att berätta vilka vi är och alla deltagare får säga sitt namn. Därefter har vi genomgång om vad vi ska göra – alla får varsitt papper med information, anteckning och penna. Sen går vi till utställningen. Hoppas ni finner inlägget vara intressant. Glad påsk förresten 😀

 

På bild ett ser man Lilian, hon har blont hår, svart tröja med vita prickar, hon håller ett block i handen. Till vänster om henne står Jenny från Funktek, hon har en röd tröja och mörkt hår. TIll vänster om henne står David från arkitektfirman, han har en kavaj och har mörkt hår. Vi möts alla utanför utställningen. På bild två går deltagarna in i utställningen, genom en smal dörr. Rummet är blått, det står en tv i mitten, och bänkar. Första uppgiften var att ta del av en film om medeltiden.

1. På bild ett möts alla utanför utställningen som är på gång att ta form, på Stadsmuseet i Göteborg. Lillian inleder med att berätta om vad vi ska göra under workshopen. 2. På bild två går deltagarna in i utställningen. Första uppgiften var att ta del av en film om medeltiden, så alla fick sätta sig ner och titta. Vi börjar våra workshops med att berätta vilka vi är och alla deltagare får säga sitt namn. Därefter har vi genomgång om vad vi ska göra – alla får varsitt papper med information, anteckning och penna. Sen går vi till utställningen.

På bild ett texttolkar en kvinna med blont hår och grön tröja en film om medeltiden, en introduktion till utställningen som ska öppna i mars 2017. På bild två ser man en stor tv där mannen från arkitektfirman, visar skisser på utställningen. Detta för att underlätta för deltagarna när man tar sig runt i utställningen. En blond kvinna med röd tröja teckenspråktolkar. Det är viktigt att alla ska kunna förstå innehållet under våra workshops, därför finns det assistenter som hjälper till.

1. På bild ett teckenspråkstolkar en kvinna en film om medeltiden, en introduktion till utställningen som ska öppna i mars 2017. Det är viktigt att alla ska kunna förstå innehållet under våra workshops, därför finns det assistenter som hjälper till på olika sätt. 2. På bild två visar David från arkitektfirman skisser på utställningen, hur den kan tänkas se ut när den är klar och för att underlätta för deltagarna när man tar sig runt i utställningen. Även detta teckenspråkstolkas.

På bild ett ser man två kvinnor; den ena är blond med mörka kläder, den andra har mörkt hår, lila tröja och blindkäpp. De två går på en ca 80 cm bred passage. Jämte dem finns en monter och ett bord. De testar om det är lätt att ta sig fram om man har en synnedsättning. På bild två, som är tagen på samma ställe, undersöker en kvinna med mörkt hår och mörk tröja, i rullstol, hur smalt utrymmet är att ta sig fram i. Det är smalt, en större rullstol skulle inte komma igenom.

1. På bild ett testar två kvinnor utrymmet jämte en monter och tavla. Hur smal gången är, om det är lätt att ta sig fram om man har en synnedsättning. 2. På bild två undersöker en kvinna hur smalt utrymmet är för en rullstol att ta sig fram. Det finns knappt något utrymme alls över, en större rullstol skulle inte komma mellan, vilket är en viktig kunskap att föra vidare till de som ska bygga utställningen. Det är mycket sånt vi gör – mäter, testar, analyserar, utforskar, känner, pratar, tycker osv – allt för att göra museet mer tillgängligt.

På bild ett ser man ledaren Hanna med mörkt hår och en jacka med texten Funktek på. Jämte henne står en testpilot med blont hår, blå tröja och röd väska. De pratar om texter på en blå monter. I det här fallet är texten silvergrå, vilket kan ge reflexer och vara svårläst. På bild två undersöker testpiloterna tillsammans med ledarna Jenny och Daniel, och Daniel från arkitektfirman, en passage. Rummet är ca tre meter till taket och har trägolv. Hur kan man förändra? Vad är bra och vad är dåligt?

1. På bild ett pratar Hanna och en testpilot om texter på en monter. I det här fallet är texten silvergrå, vilket kan ge reflexer och vara svårläst. Många skyltar och texter kan göras mycket mer lättlästa genom att tex lägga en svart linje innan texten, eller välja rätt färger och storlek, som både de med synnedsättning kan ha lättare att läsa, men även jag som har svårt att fokusera i att läsa text har nytta av. 2. På bild två undersöker testpiloterna tillsammans med ledarna Jenny, Daniel och Daniel från arkitektfirman, en passage – hur kan man förändra? Vad är bra och vad är dåligt?

 

 

På bild ett är det två grupper i två olika rum som bland annat undersöker montrar och ett stort bord som kommer innehålla gamla brev och verktyg. Det är 10 personer på bilden. Väggarna är röda och blå. På bild två är det väggar som behöver flyttas för att alla ska kunna komma fram. Det hänger texter på vita tavlor, Hanna står med ryggen mot kameran och Lilian bär en flyttbar vägg.

1. På bild ett är det två grupper i två olika avdelningar som bland annat undersöker montrar och ett stort bord som kommer innehålla gamla brev och verktyg. Det finns mycket att tänka på vad gäller framkomlighet, läsbarhet – belysning, text och mycket mer. 2. På bild två är det väggar som behöver flyttas för att alla ska kunna komma fram. Det är mycket som ska hinnas med på kort tid när vi har workshops – det gör det väldigt spännande tycker jag :)

På bild ett ser man Daniel med grå skjorta, svarta glasögon och svart skägg. Han står i ett rum med röda väggar och två blå tavlor med bilder av en kvinna och en man från medeltiden. Daniel pratar med tre stycken som arbetar med att bygga utställningen. De verkar ha roligt, jag undrar vad de pratar om? På bild två ser man Lilian som tillsamman med fyra testpiloter, undersöker en monter. Bakom dem ser man ett svart skynke mot en vit vägg och en blå tavla. Det är många nya tankar och idéer som sätts igång.

1. På bild ett pratar Daniel med de som arbetar med att bygga utställningen. De verkar ha roligt, jag undrar vad de pratar om? 2. På bild två undersöker deltagarna tillsammans med Lillian en monter. Det är många nya tankar och idéer som bollas och ibland hittar vi helt nya lösningar på ett enkelt problem.

På bild ett ser man en monter med en modell av ett handelsskepp från medeltiden på väg mot en modell av Älvsborgs fästning i Göteborg. På bild två ser man ett tre meter högt rum, med fönster och röda bågar. Det står fyra tomma montrar med glas runt och en tavla med en rödklädd man på väggen. Detta är några av de få grejerna som är kvar i utställningen, men det är väldigt mycket material att montera ner efter en utställning, som sparas, kastas eller kanske används i ett annat sammanhang.

1. På bild ett ser man ett handelsskepp från medeltiden på väg mot Älvsborgs fästning i Göteborg. 2. På bild två ser man diverse montrar och en tavla med en rödklädd man på väggen. Detta är några av de få grejerna som är kvar i utställningen, men det är väldigt mycket material att montera ner efter en utställning, som sparas, kastas eller kanske används i ett annat sammanhang.

På bild ett sitter Daniel på en stol och filmar vår workshop, med en liten svart kamera, framför honom står en karaff i glas. Det är första gången filmkameran används. På bild två ser man ett bibliotek, ca 6 meter upp till taket och kanske 40 meter långt, med nio lampor i taket, som ser ut som 0,5 meter stora vita pingisbollar. Lilian pratar med en deltagare - i mörk kofta, vitstrecks-randig tröja och mörkt hår - om upplevelser under dagens workshop. Lillian antecknar på en bärbar dator.

1. På bild ett sitter Daniel och filmar vår workshop, det är första gången filmkameran används. 2. På bild två berättar en deltagare om upplevelser under dagens workshop och Lillian antecknar. En stor del av en workshop går ut på att anteckna och prata med deltagarna efter rundvandring, för att ta reda på deras intryck. Ofta väcks nya tankar och idéer fram när man hör någon annan prata om något som kan förändras.

Bild ett: Fikatime! Det ligger ljusa kakor i en svart korg, det står ett glas saft, ligger två clementiner och står två koppar kaffe på bordet. På bild två ser man två mackor, med det lite tråkiga namnet: "matiga mackor" :) De är mörkbruna, dubbla och är fyllda med ostskivor och krasse. En av de viktigaste punkterna under våra workshops är just fikan - här utbyts många tankar och vi käkar goa mackor, kakor och frukt med kaffe, te eller saft till. Man kanske lär känna nya kompisar också.

1. Bild ett: Fikatime! Kakor, saft, frukt och kaffe. ☕??? 2. På bild två ser man två mackor, med det, enligt mig, lite tråkiga namnet: ”matiga mackor”. En av de viktigaste punkterna under våra workshops är just fikan – här utbyts många tankar och vi käkar goa mackor, kakor och frukt med kaffe, te eller saft till. Man lär känna nya människor också.

På bild ser man sex testpiloter och Lilian runt ett bord fyllt med anteckningsblock. Bakom dem finns mängder av böcker i bokhyllor. Alla ser glada ut och applåderar efter att workshopen är slut. Vi tackar för en givande eftermiddag. På bild två fikar vi i biblioteket på stadsmuseet. Det är 14 personer runt bordet vad jag kan se. Till vänster hänger en ca två meter bred tavla och längst bort ser man en trappa. Bilderna borde varit i omvänd ordning, men men :)

1. På bild ett applåderar vi efter att workshopen är slut och vi tackar för en givande eftermiddag. 2. På bild två fikar vi i biblioteket på stadsmuseet. Bilderna borde varit i omvänd ordning, men men ? Nu har ni fått se hur en workshop kan gå till, hoppas ni tyckte det var intressant.