Slutet gott, allting gott?

Jag har jobbat som testpilot i Funktekprojektet sedan början av 2016. Det har varit ett väldigt intressant och lärorikt år. Innan har jag tyckt att jag varit hyfsat insatt i tillgänglighetsfrågor men jag har i och med projektet lärt mig massor jag inte haft en aning om innan. Jag har fått många viktiga insikter och öppnat ögonen mycket mer för andras funktionsvariationer och vad som krävs i själva tillgänglighetsarbetet.

Att jobba med tillgänglighet är en ständigt pågående process som alltid kommer att behöva utvecklas. Det finns exempelvis vissa riktlinjer som ska följas vid nybyggnationer men det räcker inte med att tänka ”Nu har vi en färdig mall som vi tillämpar överallt och alltid”. Jag har otaliga gånger stött på situationer där jag märkt att folk försökt jobba med tillgänglighet men utan att det funkat hela vägen. Vad är det för idé att ha rullstolsplatser på ett tåg om en inte kan komma in på tåget för att det saknas någon form av hissanordning?

Tillgänglighet kostar, men det ger också så mycket mer tillbaka i form av fysisk och psykisk hälsa, arbetstillfällen och köpkraft. En viktig insikt är att allt inte heller behöver vara stort och dyrt för att saker ska bli bättre utan det är lika mycket kunskap och förståelse som behövs som ekonomi.

Det krävs också en ödmjukhet och förståelse för att folk inte alltid tänker på saker eller förstår hur en har det. Vi i Funktek är inte perfekta och långtifrån klara i tillgänglighetsarbetet. Vi har löst vissa delar medan andra inte blivit riktigt som önskat och det har funnits situationer där vi tyvärr inte heller har lyckats hela vägen att tänka på allt. Det kan lätt få en att skämmas väldigt mycket men jag tänker att det istället kan vara bra att ha som ögonöppnare för att även förstå andras perspektiv, att allt inte behöver vara illvilja utan att en faktiskt ofta inte ens har tänkt tanken. Däremot tycker jag att det är en skam att tillgänglighetsarbetet i samhället går så långsamt och att inte ens de lagar och konventioner som faktiskt finns efterlevs.

Jag önskar verkligen att många fler ställen skulle jobba som Funktek – med testpiloter som faktiskt är i situationen och kan ha en större förståelse för att det kan behövas andra saker än det som står i ”tillgänglighetsmallen”. Jag tänker att det borde ge mycket mer att jobba med människor som faktiskt har personlig erfarenhet av vilka problem som uppstår än personer som bara läst om det. Det är samma sak som att det är en grej att vara hetero och föreläsa om homosexualitet, en annan sak att faktiskt vara det och prata om det. Det skulle också skapa större tolerans och insikt i att vi är människor vi också med olika tankar och känslor, vi har bara annorlunda förutsättningar.

Men Funktek har varit otroligt mycket mer än fysisk tillgänglighet. Funktek har varit möten i vänskap och kärlek, intressanta diskussioner, skratt, glädje, inkludering men även frustration över alla situationer där en inte inkluderas. Något som varit underbart med Funktek är att jag fått vara i ett sammanhang där jag inte behövt känna att det är jag som är krånglig och i vägen utan vi har hjälpts åt att stötta varandra för att försöka hitta lösningar där alla kan vara med. Vi har varit människor med olika bakgrunder, åldrar, tankar och idéer om livet men oavsett har vi kunnat arbeta som en förenad kraft med ett gemensamt mål, en värld för alla där vi kan delta och ha en bra livskvalitet oavsett funktionsvariation.

De senaste månaderna har jag varit inne i en svår livskris där jag undrat varför jag lever, vad jag kämpar för, varför jag hela tiden ska behöva kämpa så mycket och om det är värt det. Det har många gånger känts som att det skulle vara mycket enklare att hoppa av tåget och säga upp sig från livet när världen inte funkar som en önskat. Jag har tillräckligt mycket att kämpa med känslomässigt ändå och om en då lägger på ett ton krångel i världen utanför blir det alldeles för mycket. Tillgänglighet är livsviktigt. Nu tar vi nya tag och fortsätter kampen på annat håll.

Av: Angela Åquist

Funktek-vibbar

Här kommer en liten radda med positiva upplevelser från Funktek, som vanligt med er Bloggbobba, så blir det lite huller om buller, fast 100 gånger mer strukturerad än min hjärna.

Bilden visar en gul vepa till vänster om bilden där det står Funktek. Till höger om bilden sitter det människor på stolar med ansiktena vända mot en scen så vi bara ser ryggen på publiken.

Från en Funktek-dag

Mycket av det som varit bra med Funktek:

  1. Alla nya intryck vi fått. Det har gett mängder med nya idéer och tankar. Det tar jag med mig ut i vardagen.
  2. Alla nya olika och spännande personer man fått tala med och fått utbyta idéer med. Vi har mängder med olika funktionsvariationer, vilket skapar alla möjliga infallsvinklar.
  3. Att man fått vara den man är, utan att behöva göra sig till. Här är man accepterad för den man är.
  4. All ny kunskap som kommit till en. Det är som att ha gått kurs i sociologi, musée-vetenskap, pedagogik, psykologi, människokännedom, kultur, att lära sig mer om olika funktionsvariationer, normkritiskt tänkande, historia och mycket mer!
  5. Alla spännande workshops – det har varit alltifrån textens storlek på montrar, till mängden utrymme som krävs för en rullstol att komma fram, till vad som gör ett besök unikt för varje individ – där alla våra funktionsvariationer varit det avgörande för att komma fram till nya kunskaper kring hur man kan tänka för att göra allt mer anpassat. Nu hoppas jag att all kunskap vi delat med oss av kommer göra skillnad på stadsmuseet men även i kulturen och i samhället i övrigt.
  6. Mycket av den här kunskapen hade aldrig uppkommit om vi inte slagit våra kloka huvud ihop!
  7. Vissa har blivit vänner för livet.
  8. Det känns som att det vi gjort är något nyskapande och unikt och att allt vi gjort och gör, skapar stor skillnad och förändring.
  9. Det har varit spännande att få uppleva alla olika utställningar och lokaler här på Stadsmuseet. Biblioteket med sina gamla gubbar i gips och sten och roliga skyltar. Gamla vikingasmycken och mycket mer.
  10. Jag tycker det är spännande att ha fått vara med i Malmö tex, och hållit i en workshop för museepedagoger, i Funkteks anda. Vi märkte hur mycket aha-upplevelser pedagogerna fick efter att vi varit där, skapat lite rabalder, föreläst och hållit i workshops :)
  11. Vi har verkligen varit med och skapat en riktig, professionell, tillgänglig utställning i och med Urbanum. En av världens första utställningar som haft hjälp av så stor kompetens på området, som vi ju besitter. Det är jäkligt häftigt! Kom nu hit och upplev Urbanum och kom gärna med feedback :)
  12. Våra kära, smarta, coola, pedagogiska, förstående, pålästa ledare i bokstavsordning: Daniel, Hanna, Jenny, Lillian, Lisa, Rebecca och Shorty ett kort tag. Ni har gjort allt väldigt bra och underlättat alla workshops. Kommer sakna er mycket när projektet är slut.
  13. Allt folk från Interaktiva institutet – många roliga prylar och lösningar har vi fått testa.
  14. Det grymt goa kaffet från den knäppa bryggaren i fikarummet, som jag haft många tvister med.
  15. Våra roliga fester och träffar! Alltifrån glöggmingel till karaoke.
  16. Det finns så mycket jag inte tänkt på tidigare, som kan underlätta inom flera områden. Som hur man strukturerar upp möten, hur man gör så att alla känner sig inkluderade.
  17. Resan till Polen där jag testade lite av vårt ”Funktänk”. På många sätt ligger vi långt före i Sverige, men det är ju ingen anledning att slå sig för bröstet.
  18. Funktek är guld!
  19. Alla positiva kommentarer jag/vi fått från folk som både har med tillgänglighet att göra men även dem ”utan problem”.
  20. FUNKED FOR LIFE

En vision:

Jag hoppas och tror att våra ansträngningar sprider sig som ringar på vattnet och tar sig vidare ut i Sverige, Europa och Universum och gör så att alla platser blir tillgängliga. Tänk att ha ett betygssystem:

5 Funktek-symboler är ett exemplariskt omdöme, 1 Funktek-symbol är lika med usel tillgänglighet. Tänk en biograf, där flera föreställningar är syntolkade, det finns bra platser för rullstolar, det är väl utmärkta stråk så man inte snubblar inne på biografen, varje nummer på stolarna är upplyst, så man slipper chansa sig fram. Vilken dröm.

Eller på en restaurant: menyn är både på punktskrift, det går att få den uppläst, den är tydlig och skriven med stort typsnitt. Där servitören beskriver maten, vad det är man har på tallriken. Där servitören också kan beskriva konsistensen för dem som har problem med tex ”trådig” mat. Där servitören beskriver miljön för dem som har synnedsättning eller kan beskriva varför det ser ut som det gör (för mig som vill veta varför det ser ut som det gör och kan fundera i timmar på det 😉 ). Där man kan få maten serverad efter ens egna förutsättningar: om det är lättare att äta ur djup tallrik med sked, så ska det inte vara några problem. Där det ska finnas bord som är höj och sänkbara. Där ens funktionsvariation inte ifrågasätts.

Jag har säkert glömt massvis av positiva grejer med Funktek, men detta kom jag på nu.

Kom gärna med egna tankar om vad som gjort Funktek så bra :)

Glöggmingel/Glöggstress?

Så här i början av det nya året, kommer ett inlägg från Ros-Marie om två olika upplevelser hur det kan vara att delta i ett mingel och hur man kan göra för att underlätta för oss med funktionsvariationer.

Fredagen den 16 december gick jag konstigt nog på två glöggsammankomster efter varandra, fast en brukar vara nog att ta knäcken på en stresskänslig person som mig som har ADD. (Fredrik tillägger: Attention Deficit Disorder – Uppmärksamhet, koncentration, underaktivitet, stresskänslighet och igångsättning är några vanliga ”problem”).

Men det vart en intressant studie i hur jag fungerade, och tyvärr drog Funktek nitlotten. De hade lagt upp allt pyssel, och satt alla vid ett långbord för att pyssla och verkligen umgås. För mig var det på tok för stor kaka information att ta in vid ett och samma tillfälle.

Ros-Marie Johansson bor på Guldheden. Hon är konstnärligt intresserad av allt ifrån foto till akvarellmålning. Hon har varit med Funktek i ca 2 år. Hennes funktionsvariation är ADD.

Ros-Marie Johansson bor på Guldheden.
Hon är konstnärligt intresserad av allt ifrån foto till akvarellmålning. Hon har varit med Funktek i ca 2 år. Hennes funktionsvariation är ADD.

Som tur var fanns det en hörnstol dit jag kunde rädda mig, äta min lussebulle stillsamt samtidigt som lyssnade på musiken. Men i mitt stilla sinne undrade jag vad de på Funktek hade tänkt, samt att jag längtade efter små öar i rummet. Ett bord där man gjorde flätade hjärtan, en med girlanger, ett hörn för bara prat etc. Det blev inget pysslat för mig eftersom det var för mycket inspiration och intryck på en och samma gång. Men mina funderingar varade inte så länge för det var några till som flydde in i hörnens lugna ro, och vi hade ett givande samtal.

Trött i skallen gick jag iväg till nästa glöggsammankomst, lite orolig men sagt är sagt. Jag var inte mer trött än jag var tidigare eftersom de hade valt små, men många bord istället för långbord, med fyra-fem personer vid varje bord. Då blir det lättare att veta vem jag ska tala med och lyssna till. Jag hade t.o.m. riktigt trevligt.

De små borden räddade mig även från den jobbiga situationen som kan dyka upp på mingelpartyn, att personer som vill tala med en dyker upp från håll och kanter, lägger sig i samtalet etc. Det var verkligen ett givande samtal.

Så underlätta för era medmänniskor med många små bord. Man kan ändå inte tala med alla vid ett långbord. Och ser ni någon fly in till ett hörn, hjälpa till med disken eller något annat ”asocialt” så är personen inte asocial eller ledsen utan kanske bara vill andas lite. Det kan även vara så att personen i fråga har en annan upplevelse av vad som är festligt än vad du har, och tycker att det som vi har kommit överens om i vårt samhälle ska vara festligt, bara är uttröttande.

Av Ros-Marie Johansson, 12 januari 2017

Appar

Idag kommer några appar som kan öka tillgängligheten inom både kultur och när du kan tänkas kan behöva gå på toaletten 😉

http://www.frittframapp.se/
Fritt Fram är en app som är utvecklad för att hjälpa personer med tillgänglighetsbehov.

http://www.sf.se/Tillganglig-Bio/
Appar för tillgänglighet på bio. Iphone och Android.

http://taptapseeapp.com/ (hemsidan på engelska).
En igenkännings-app. Man tar foto, och kan få berättat vad som syns på bilden. Den finns både till Iphone och Android.

http://www.wheelmate.com/
Ladda ner vår app WheelMate™ som kan hjälpa dig genom att visa vart toaletter och parkeringar som är handikappanpassade finns nära dig. Både Iphone och Android.

https://itunes.apple.com/se/app/tillbio/id629282203?mt=8
Appen används på bioföreställningar för syntolkning. Endast Iphone.

https://itunes.apple.com/se/app/rikstext/id423541918?mt=8
https://play.google.com/store/apps/details?id=se.dogood.rikstext&hl=sv
Textad teater. Denna app används vid Riksteaterns textade föreställningar – du får replikerna som text direkt i din egen telefon. Textning förekommer både på svenska, som stöd för döva eller personer med hörselnedsättning men också till andra språk.

Länkar och julfika

Idag har det filmats för Funkteks slutkonferens, en liten sammanfattning på video kan man väl kalla det. Snart är det dags för julfika, ser verkligen fram emot det, många Funktek-piloter kommer att närvara. Mysigt 😀

Idag kommer några intressanta länkar om vad som försiggår i landet just nu, kring tillgänglighet inom kulturen. Tänker att Funktek varit en så stor kraft inom detta området, vi får ta åt oss lite av äran att det pratas så mycket mer om kultur och tillgänglighet 😉
1. Från utställningen Kännbart som nu huserar på Göteborgs stadsmuseum: Ett citat ur texten: ”– Saknar man syn, vad finns det då att känna på i många konstutställningar? För oss var den ultimata utmaningen att ha en utställning för dövblinda, för de är de mest bortglömda av alla, säger Annika Ottander.”
1. Så här skriver riksutställningar om tillgänglighet:
”Under hösten anordnar vi fyra seminarier om tillgänglighet. Vi vill uppmuntra till ett aktivt arbete med tillgänglighet för att alla skall ha möjlighet att besöka museer runt om i landet.”
2. Nya tillgänglighetsdokument. ”Här finns till exempel en rapport från Arts Council i England. Den behandlar projektet Unlimited som är the Arts Council’s flaggskepp på området. Studien visar vad i projektet som fungerat och varför.”
3. Ny bok om syntolkning:
4. Min gamla hemstad kommer med bra riktlinjer: Tillgänglighet blir bedömningsgrund i Halmstad för att söka kulturbidrag.
5. Kulturrådet arbetar mellan 2011 till 2016, med uppdrag från Regeringen,
http://www.kulturradet.se/Tillgangligt-kulturliv/Nyheter-tillganglighet/2016/Insatser-for-ett-tillgangligare-kulturliv/

Bilden visar ett urholkat ljust träd, en hand hänger ut genom ett hål i trädet. Ett naket ben hänger ut från trädet. Ur handen trillar det bark och sågspån ner på ett golv. Trädbiten kan nog vara 3 meter långt och en meter högt.

En trädstam från projektet Kännbart, som nu huserar på Göteborgs stadsmuseum. Trädet går att spela på!
Syntolkning: Bilden visar ett urholkat ljust träd, en hand hänger ut genom ett hål i trädet. Ett naket ben hänger ut från trädet. Ur handen trillar det bark och sågspån ner på ett golv. Trädbiten kan nog vara 3 meter långt och en meter högt.

Konferens i Malmö med museepedagoger

Detta tänkte jag på nu så här en tid efter att vi besökte Malmö och konferensen om bla Normkreativitet och tillgänglighet med museepedagoger:

  • Jag tycker det var spännande med så många olika förmågor på en plats – skapar mycket kunskap och utveckling.
  • Första workshopen med kunniga talare – flera nya begrepp vi/jag fick lära oss som normkreativ till exempel.
  • Funktek berättade om vårt uppdrag och vad vi uträttat och såklart det om gårdagens otillgänglighet . Anette berättade om kultur och synnedsättning och Angela om att sitta i rullstol och bemötande.
  • Vi höll i en mycket uppskattad workshop, på samma sätt som vi håller i workshops på stadsmuseet.

Några tankar jag skrev ner som deltagarna sa:

  • ”De förändringar vi gör är roligt och viktigt för alla”.
  • ”Ni i Funktek är det bästa som hänt på hela workshopen, vi kunde strukit mycket annat”.
    ”Det som ni gör i Funktek måste in i vår verksamhet”.
  • ”Låt alla ta samma väg som den som tar rullstol” för att belysa hur det kan vara att ha en funktionsvariation.
  • ”Vad tycker du och vad vill du förändra personligen, jag är nyfiken?”. Detta är en enkel fråga som kan svaras på som enkät eller av personalen.
  • ”Mer personal på helgerna för att öka tillgängligheten för oss med funktionstillgänglighet”.
  • ”Ta med ficklampa till museer som har dålig belysning, det väcker intresse och förhoppningsvis förändring”.
  • ”Tejpa trösklar mm i stark färg, för att visa på hinder”.
  • ”En röd tråd i utställningen, inte bara hux flux (det skapar stress hos mig när utställningar inte är tydliga)”.
  • ”Fråga besökarna mer om deras intryck”.

Sådant som inte var bra under besöket:

  • Matdisken var otillgängligt hög. Lappar fattades på menyn, vet inte vad rätterna innehöll.
  • Kvällen med restaurangbesök hade vi sett fram emot med god buffé och mingel med museepedagoger och annan personal blev misslyckat – trappor ner till restauranten vilket gjorde att en deltagare med rullstol inte kunde ta sig ner, ljudvolymen i medeltidskällaren hade omöjlig ljudnivå och ingen handikapptoalett – skapade frustration hos oss och en ganska förstörd kväll och vi åt på hotellet – tillgänglighet ”på riktigt” blev inte så tillgängligt. Det gjorde dock att pedagoger och ansvariga fick sig en rejäl tankeställare; ibland behöver det bli dåligt för att förändring ska uppstå. Den ansvariga bad om ursäkt nästan på sina bara knän och skämdes för det inträffade.
  • Utvärdera utvärderingen. Den var så svår att ta sig igenom att vi gjorde så att vi helt enkelt utvärderade den.
  • Trångt med de stora lapparna under workshopen, det gick knappt att ta sig fram.
  • Lång workshop om att eventuellt bygga ett stort demokratimuseum med museepedagoger – jag och flera från Funktek kände oss ganska bortkomna och det var nästan två timmar utan paus.

Förlåt att det blev ett lite osammanhängande inlägg.

Funktänk!

En inspirerande dag för personalen på stadsmuseet av oss i Funktek för ökad kunskap om tillgänglighet och normkritik bla. Detta är bara en liten kort sammanfattning från dagen, er bloggare har väldigt kort minne så jag skriver vad som finns kvar i hjärnkontoret innan dagens slut.

Dagen började med Teater Kattma (som jag tyvärr missade) http://www.teaterkattma.se. ”Vår historia – mot ett samhälle för alla” . Har hört mycket positivt om dem :)

Det följdes av att vi berättade lite om Funktek (ni som läser bloggen vet vad vårt uppdrag går ut på, annars finns det mer information här http://www.funktek.se/detta-vill-vi/).

Vi lyssnade därefter på kunniga Lotta Björkman – dramapedagog, gymnasielärare som jobbar med normkritik bla. Från Wikipedia:
”Normkritik handlar om att synliggöra, kritisera och förändra strukturer (exempelvis ojämlika maktförhållanden), sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället”.
Vi fick även se en TED-talk med den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie om faran med bara en enda berättelse. Om vi bara hör en berättelse om en människa, land eller världsdel är det svårt att bilda sig en egen uppfattning och fördomar föds. (https://www.ted.com/talks/chimamanda_adichie_the_danger_of_a_single_story?language=sv).

Angela Åquist berättade mycket intressant om vad Funktek inneburit för henne och hur vi påverkat. Hon är riktigt bra på att formulera sig.

På eftermiddagen utvärderade delar ur personalen Foajén och utställningen Värdefullt på Stadsmuseet. Den andra halvan valde workshopen, ”Skriva tillgängligt”.
Lilian och jag höll i workshopen kring Värdefullt. Vi ordnade den så att personalen fick tänka igenom om olika frågeställningar, tex hur belysningen, ljudet, tekniken och montrarna fungerar; hur lätt det är att hitta och ta sig runt med rullstol eller om man har en synnedsättning. Jag tror att alla fick med sig med mycket ny kunskap.

Av Fredrik, kl 1659 (1 minut innan museet stängs;) ).

 

Att flytta hemifrån

Hej! Jag heter Frida.

Jag kämpar varje dag med att klara vardagen, kämpar också med att visa min underbara hund vad han gör och hur han hjälper mig. Dexter är en epilepsihund och samtidigt är han en assistanshund. Dexter och jag är med på tidningar, tv 4, för att vi vill visa hur värdefull han är – och vem vet vad som kommer här näst? Han hjälper mig varje dag att kämpa med allt motstånd! Jag och Dexter visar hur vi har det tillsammans, som jag säkert har skrivit förut.

Att flytta hemifrån. Idag tänkte jag att skriva lite om hur det är för någon att flytta hemifrån. Tillexempel för mig. Jag trodde att det skulle gå fort eftersom LSS tog bort alla mina assistenttimmar och mamma började jobba, hon fick inte längre vabba (vara hemma med sjukt eller funktionsnedsatt barn) eftersom jag fyllde 21. Jag har haft 2 hjärninflammationer. Jag har fått en cp-skada och svår epilepsi även hjärntrötthet och ångest. Jag tycker inte att någon ska tycka synd om mig men jag behöver få hjälp, får jag ingen assistent behöver jag ett boende. Jag har fått boendestöd och trygghetslarm. Boendestöd kommer vissa timmar om dagen, jag hinner inte göra det jag vill göra. Trygghetslarm trycker jag på när jag får anfall och det tar ca en halvtimma innan dem kommer. Att få vänta i en halvtimma vid ett anfall är inte bra! Dexter, min epilepsihund larmar som tur var så att jag hinner sätta mig ner innan anfallen, han kan tyvärr inte ge mig medicin. LSS-handläggaren sa att jag bara skulle ha boendestöd ett litet tag men jag har nu haft dem i ca 5 månader. Jag hoppas snart få flytta hemifrån men behöver ett serviceboende där jag har hjälp bara 100 meter bort, där hjälpen är nära. Jag får ringa och tjata på LSS-handläggare men han ska göra det m.m. sedan får man ringa igen och då ska han prata med den och den personen. Tillslut fattar man ingenting. En gång sa dem att jag helt plötsligt skulle bo på gruppboende men det sa jag nej till. Det är för mycket hjälp för mig. Jag vill ha en egen lägenhet. Jag har även en hund, det skulle dem nog inte gå med på på ett gruppboende, plus att jag inte passar på ett sånt boende. Jag ville ha ett möte med den som jobbar med speciella boenden i Borås. De skulle fixa det och höra av sig men det var i början av veckan och de har inte hört av sig än. Det får väl vara jag som ringer som vanligt… Jag är väldigt trött på kommunen, jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få ett boende pga att man behöver lite extra stöd. Först behöver man söka det sedan får man tjata på dem så att de försöker hitta någonting… Undrar ifall de förstår vad dem jobbar med? Min dröm är egentligen att flytta till Göteborg! :) Bara för att jag är funktionsnedsatt så måste jag skriva bra anledningar varför jag ska bo i Göteborg. Det kommer alltid någonting i vägen. Om man kan bo i vanlig lägenhet utan anpassning, hjälp och så vidare så är det bara att stå i kö. Vi som behöver hjälp, med att anpassa lägenheten, som inte kan ha en lägenhet utan hiss eller behöva ligga på bottenplan, vi måste hitta en annan lägenhet. Ingen av oss får någonsin ge upp! Där har vi det viktigaste!

Första bilden: Frida i ljust hår med en kompis med mörkt hår, bägge ler. På andra bilden: deltagande på Tv4, man ser henne prata på tv. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Det är snö på marken.

Frida med en kompis och deltagande på Tv4. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Undrar om permobilen är så stark att den kan spinna loss? ;)

Kram på er Mvh Frida Bergström!

Utställningstexter

Jag fick i uppgift att titta lite närmare på några av museets utställningar och granska vad som var bra och mindre bra föremålstexter. Så det ska bli intressant att se hur texterna har utvecklats från 2005 (1800-talets Göteborg), 2010 (1700-talets Göteborg) till 2011 (Omänskligt – som är en vandringsutställning, skapad av bla Riksutställningar).

En bättre text enligt mig om ett föremål är kort, koncis och lättläst; den ska ändå innehålla väsentlig fakta om föremålet. Det ska finnas ett nummer eller bokstav som kopplar texten till föremålet.

Jag börjar med utställningen som är skapad först: 1800-talets Göteborg.

Svart suddig text på grått papper, med dåligt ljus - nästintill oläsligt.

Texten var liten och svårläst på flera ställen, kontrasten och färgerna gjorde vissa skyltar oläsliga och så även belysningen.

Bilden visar svartvita fotografier på människor under 1800-talet. Det finns ingen information om dem.

Många föremål har inga skyltar alls, vilket gör det svårt att ta till sig dem. Jag blir mest uppstressad och nervös av att inte riktigt veta vad som är vad och man får chansa sig fram.

Bilden visar ett tjugotal föremål i en monter. Det finns inga siffror som kopplar föremålen till texten.

Ibland finns inga förklaringar. Texterna var ofta väldigt korta och gav inte tillräcklig information. Ofta saknas numreringar kring föremål och texter.

Bilden visar två montrar: en monter med en fabrik i tegel, står framför en text och monter med diverse föremål. Det är svårt att ta sig fram men även att hitta texten.

Placeringen av texterna var på några ställen inte så bra: ofta satt den långt upp, vilket gör det omöjligt om man sitter i rullstol eller är kortväxt; på några ställen alldeles för långt ner så man får huka sig ner. Även bakom andra föremål, som här, bakom en fabrik.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar. Bilden visar en del av en grön gubbe och en karta.

Tobakskardus, vad är det? Det fanns fler exempel på ord som inte hade förklaringar.

Bilden här under säger ganska mycket: det är svårt att veta vilken av texterna som tillhör vilket av föremålen. Härifrån kan det bara bli bättre har jag på känn.  DSC_3303

Därefter följer 1700-talets Göteborg.

 

Bilden visar montrar med föremål och frågeställningar därunder. Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten "Vad är detta?". Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är - vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

Jag uppskattade montrarna med föremål och skylten ”Vad är detta?”. Det väcker hos mig nyfikenhet och skapar intresse. Ofta uppfattar jag det som om prylar bara staplas på varandra, läser jag inte så mycket om dem. Om det istället, som här, ställs frågor kring vad föremålet är – vill jag veta mer. Under frågeställningen står svaret och lite fakta kring det. Utmärkt!

  • Det första jag tänkte på när jag kom fram till montrarna, är att allt är numrerat och därmed mycket enklare att förstå.
  • Det finns även bättre förklaringar tycker jag kring föremålen och lättlästa skyltar. Ett exempel: ”Märkdukar – med alfabet och siffror var vanliga, både som träning och för att visa upp sömerskans kunskaper”.
  • Bra ljus och höjder på skyltarna.
  • Jag skulle önska mig mer information om mönster på tallrikarna i en del av utställningen.

 

Till slut gick jag igenom (O)mänskligt.

Utställningen handlar bla om Sveriges rasbiologiska institut och att Sverige var ledande inom den forskningen för så lite som 70 år sedan.
Jag lade märke till att en stor av utställningen inte är översatt till engelska.
På bilden ser man två texter om "Bollnässkallen". Jag tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket - istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

Tycker om olika stilgrepp, som detta med blocket – istället för att bara ha ett dokument med svaren, lägger man dem som ser ut att vara ett brev.

  • De flesta av montrarna verkar anpassade till rullstol och texterna sitter i bra höjd.
  • De väcker även intresse eftersom de är installerade i olika möbler, vilket gör att det känns som jag är där vissa av experimenten verkligen inträffade.
  • Texterna hade lagom med information och var lättförståelig.
  • Ibland fanns det ingen text, det gick bara att lyssna genom hörlurar.
  • Belysningen i montrarna försvann ibland, vilket gjorde texten lite svårläst.
På bilden ser man en text som vi i Funktek skapat. Det är grön text med en balk bakom för att göra den mer lättläst.

Det som vi testade i Funktek, med en balk bakom texten, och annan färg och storlek på både text och bakgrund, kunde använts även i dessa utställningar.

Av Fredrik Eriksson

 

Stadsvandring: 1600-talets Göteborg

Vi var tre deltagare från Funktek, inklusive en ledare som möttes på Esperantoplatsen i Göteborg, för att gå en stadsvandring.

Sex stycken andra deltog förutom pedagogen som ledde workshopen. Han som ledde vandringen var pedagogisk, lättförståelig, intressant, kunnig, öppen, lyhörd och fick med sig gruppen tyckte vi.

På bilden ser man några av deltagarna samlade på Esperantoplatsen. En blå container och högre hus i bakgrunden. Pedagogen står vid ett staket.

Några av deltagarna samlade på Esperantoplatsen.

Alla fick varsin whisper – en liten apparat som hängs kring halsen som gör att man kan höra informationen tydligt. Jag blev förvånad över att det var så bra ljud i whispern trots att det blåste rejält; det brusade endast svagt när det blåste som mest, men man hörde allt som pedagogen pratade om. Vi saknade dock lite information om whispern – hur volymen skulle justeras och var man skulle prata för att ställa frågor. Vi fick information om att det gick att ställa frågor genom att trycka på en knapp på sidan, men inte var man skulle prata. När någon ställde frågor gick de knappt att höra frågorna, mest för att folk inte visste var man skulle prata någonstans. Det hade varit bra om pedagogen hade repeterat frågorna.

På bilden ser man en orange apparat som heter whisper och används vid stadsvandringen. Den är ca en dm lång och fem cm bred.

Whispern vi använde vid vandringen.

Något av det som berättades om, var: byggnader och olika skrån i samhället – man kan nästan säga att det var 1600-talets fackförbund, i ett skrå samlades snickare, i ett annat slaktare för att nämna två. En rolig händelse var när pedagogen berättade om när en av stadens två lagliga musikanter, anmälde en militär, som olagligt hade sjungit på en fest. Militären fick böta och betala rättegången. Sådant här gör att jag får upp intresset, eftersom jag lätt tappar fokus när något blir tråkigt.

Jag skulle uppskatta att få någon fråga att fundera över till en början av vandringen, detta för att göra deltagarna mer delaktiga och frågvisa.

Vi tyckte att det var lagom med tre stopp och mängden information var tillräcklig, på vandringen som varade i drygt 30 minuter och var 500 meter lång. Det fanns inga höga kanter eller backar att ta sig uppför, så vi ansåg den som tillgänglig.

Några frågor som dök upp i mitt huvud var: Hur gör pedagogen om någon eller några ställer frågor hela tiden? Kan man stänga av frågefunktionen? Jag tyckte också att den som leder vandringen borde ha någon färg eller större dekal på sig, eftersom det var lätt att ta miste på honom och deltagarna.

Det är väldigt intressant och roligt att gå en stadsvandring eller besöka tex ett museum om man har sina ”funktek-glasögon” på sig (tänker på tillgänglighet, vad som funkar bra och vad som kan göras bättre) – det kan göra att man får en större förståelse för olika funktionsvariationer. Testa vettja :)

Av: Fredrik Eriksson