Slutet gott, allting gott?

Jag har jobbat som testpilot i Funktekprojektet sedan början av 2016. Det har varit ett väldigt intressant och lärorikt år. Innan har jag tyckt att jag varit hyfsat insatt i tillgänglighetsfrågor men jag har i och med projektet lärt mig massor jag inte haft en aning om innan. Jag har fått många viktiga insikter och öppnat ögonen mycket mer för andras funktionsvariationer och vad som krävs i själva tillgänglighetsarbetet.

Att jobba med tillgänglighet är en ständigt pågående process som alltid kommer att behöva utvecklas. Det finns exempelvis vissa riktlinjer som ska följas vid nybyggnationer men det räcker inte med att tänka ”Nu har vi en färdig mall som vi tillämpar överallt och alltid”. Jag har otaliga gånger stött på situationer där jag märkt att folk försökt jobba med tillgänglighet men utan att det funkat hela vägen. Vad är det för idé att ha rullstolsplatser på ett tåg om en inte kan komma in på tåget för att det saknas någon form av hissanordning?

Tillgänglighet kostar, men det ger också så mycket mer tillbaka i form av fysisk och psykisk hälsa, arbetstillfällen och köpkraft. En viktig insikt är att allt inte heller behöver vara stort och dyrt för att saker ska bli bättre utan det är lika mycket kunskap och förståelse som behövs som ekonomi.

Det krävs också en ödmjukhet och förståelse för att folk inte alltid tänker på saker eller förstår hur en har det. Vi i Funktek är inte perfekta och långtifrån klara i tillgänglighetsarbetet. Vi har löst vissa delar medan andra inte blivit riktigt som önskat och det har funnits situationer där vi tyvärr inte heller har lyckats hela vägen att tänka på allt. Det kan lätt få en att skämmas väldigt mycket men jag tänker att det istället kan vara bra att ha som ögonöppnare för att även förstå andras perspektiv, att allt inte behöver vara illvilja utan att en faktiskt ofta inte ens har tänkt tanken. Däremot tycker jag att det är en skam att tillgänglighetsarbetet i samhället går så långsamt och att inte ens de lagar och konventioner som faktiskt finns efterlevs.

Jag önskar verkligen att många fler ställen skulle jobba som Funktek – med testpiloter som faktiskt är i situationen och kan ha en större förståelse för att det kan behövas andra saker än det som står i ”tillgänglighetsmallen”. Jag tänker att det borde ge mycket mer att jobba med människor som faktiskt har personlig erfarenhet av vilka problem som uppstår än personer som bara läst om det. Det är samma sak som att det är en grej att vara hetero och föreläsa om homosexualitet, en annan sak att faktiskt vara det och prata om det. Det skulle också skapa större tolerans och insikt i att vi är människor vi också med olika tankar och känslor, vi har bara annorlunda förutsättningar.

Men Funktek har varit otroligt mycket mer än fysisk tillgänglighet. Funktek har varit möten i vänskap och kärlek, intressanta diskussioner, skratt, glädje, inkludering men även frustration över alla situationer där en inte inkluderas. Något som varit underbart med Funktek är att jag fått vara i ett sammanhang där jag inte behövt känna att det är jag som är krånglig och i vägen utan vi har hjälpts åt att stötta varandra för att försöka hitta lösningar där alla kan vara med. Vi har varit människor med olika bakgrunder, åldrar, tankar och idéer om livet men oavsett har vi kunnat arbeta som en förenad kraft med ett gemensamt mål, en värld för alla där vi kan delta och ha en bra livskvalitet oavsett funktionsvariation.

De senaste månaderna har jag varit inne i en svår livskris där jag undrat varför jag lever, vad jag kämpar för, varför jag hela tiden ska behöva kämpa så mycket och om det är värt det. Det har många gånger känts som att det skulle vara mycket enklare att hoppa av tåget och säga upp sig från livet när världen inte funkar som en önskat. Jag har tillräckligt mycket att kämpa med känslomässigt ändå och om en då lägger på ett ton krångel i världen utanför blir det alldeles för mycket. Tillgänglighet är livsviktigt. Nu tar vi nya tag och fortsätter kampen på annat håll.

Av: Angela Åquist

Glöggmingel/Glöggstress?

Så här i början av det nya året, kommer ett inlägg från Ros-Marie om två olika upplevelser hur det kan vara att delta i ett mingel och hur man kan göra för att underlätta för oss med funktionsvariationer.

Fredagen den 16 december gick jag konstigt nog på två glöggsammankomster efter varandra, fast en brukar vara nog att ta knäcken på en stresskänslig person som mig som har ADD. (Fredrik tillägger: Attention Deficit Disorder – Uppmärksamhet, koncentration, underaktivitet, stresskänslighet och igångsättning är några vanliga ”problem”).

Men det vart en intressant studie i hur jag fungerade, och tyvärr drog Funktek nitlotten. De hade lagt upp allt pyssel, och satt alla vid ett långbord för att pyssla och verkligen umgås. För mig var det på tok för stor kaka information att ta in vid ett och samma tillfälle.

Ros-Marie Johansson bor på Guldheden. Hon är konstnärligt intresserad av allt ifrån foto till akvarellmålning. Hon har varit med Funktek i ca 2 år. Hennes funktionsvariation är ADD.

Ros-Marie Johansson bor på Guldheden.
Hon är konstnärligt intresserad av allt ifrån foto till akvarellmålning. Hon har varit med Funktek i ca 2 år. Hennes funktionsvariation är ADD.

Som tur var fanns det en hörnstol dit jag kunde rädda mig, äta min lussebulle stillsamt samtidigt som lyssnade på musiken. Men i mitt stilla sinne undrade jag vad de på Funktek hade tänkt, samt att jag längtade efter små öar i rummet. Ett bord där man gjorde flätade hjärtan, en med girlanger, ett hörn för bara prat etc. Det blev inget pysslat för mig eftersom det var för mycket inspiration och intryck på en och samma gång. Men mina funderingar varade inte så länge för det var några till som flydde in i hörnens lugna ro, och vi hade ett givande samtal.

Trött i skallen gick jag iväg till nästa glöggsammankomst, lite orolig men sagt är sagt. Jag var inte mer trött än jag var tidigare eftersom de hade valt små, men många bord istället för långbord, med fyra-fem personer vid varje bord. Då blir det lättare att veta vem jag ska tala med och lyssna till. Jag hade t.o.m. riktigt trevligt.

De små borden räddade mig även från den jobbiga situationen som kan dyka upp på mingelpartyn, att personer som vill tala med en dyker upp från håll och kanter, lägger sig i samtalet etc. Det var verkligen ett givande samtal.

Så underlätta för era medmänniskor med många små bord. Man kan ändå inte tala med alla vid ett långbord. Och ser ni någon fly in till ett hörn, hjälpa till med disken eller något annat ”asocialt” så är personen inte asocial eller ledsen utan kanske bara vill andas lite. Det kan även vara så att personen i fråga har en annan upplevelse av vad som är festligt än vad du har, och tycker att det som vi har kommit överens om i vårt samhälle ska vara festligt, bara är uttröttande.

Av Ros-Marie Johansson, 12 januari 2017

Länkar och julfika

Idag har det filmats för Funkteks slutkonferens, en liten sammanfattning på video kan man väl kalla det. Snart är det dags för julfika, ser verkligen fram emot det, många Funktek-piloter kommer att närvara. Mysigt 😀

Idag kommer några intressanta länkar om vad som försiggår i landet just nu, kring tillgänglighet inom kulturen. Tänker att Funktek varit en så stor kraft inom detta området, vi får ta åt oss lite av äran att det pratas så mycket mer om kultur och tillgänglighet 😉
1. Från utställningen Kännbart som nu huserar på Göteborgs stadsmuseum: Ett citat ur texten: ”– Saknar man syn, vad finns det då att känna på i många konstutställningar? För oss var den ultimata utmaningen att ha en utställning för dövblinda, för de är de mest bortglömda av alla, säger Annika Ottander.”
1. Så här skriver riksutställningar om tillgänglighet:
”Under hösten anordnar vi fyra seminarier om tillgänglighet. Vi vill uppmuntra till ett aktivt arbete med tillgänglighet för att alla skall ha möjlighet att besöka museer runt om i landet.”
2. Nya tillgänglighetsdokument. ”Här finns till exempel en rapport från Arts Council i England. Den behandlar projektet Unlimited som är the Arts Council’s flaggskepp på området. Studien visar vad i projektet som fungerat och varför.”
3. Ny bok om syntolkning:
4. Min gamla hemstad kommer med bra riktlinjer: Tillgänglighet blir bedömningsgrund i Halmstad för att söka kulturbidrag.
5. Kulturrådet arbetar mellan 2011 till 2016, med uppdrag från Regeringen,
http://www.kulturradet.se/Tillgangligt-kulturliv/Nyheter-tillganglighet/2016/Insatser-for-ett-tillgangligare-kulturliv/

Bilden visar ett urholkat ljust träd, en hand hänger ut genom ett hål i trädet. Ett naket ben hänger ut från trädet. Ur handen trillar det bark och sågspån ner på ett golv. Trädbiten kan nog vara 3 meter långt och en meter högt.

En trädstam från projektet Kännbart, som nu huserar på Göteborgs stadsmuseum. Trädet går att spela på!
Syntolkning: Bilden visar ett urholkat ljust träd, en hand hänger ut genom ett hål i trädet. Ett naket ben hänger ut från trädet. Ur handen trillar det bark och sågspån ner på ett golv. Trädbiten kan nog vara 3 meter långt och en meter högt.

Funktänk!

En inspirerande dag för personalen på stadsmuseet av oss i Funktek för ökad kunskap om tillgänglighet och normkritik bla. Detta är bara en liten kort sammanfattning från dagen, er bloggare har väldigt kort minne så jag skriver vad som finns kvar i hjärnkontoret innan dagens slut.

Dagen började med Teater Kattma (som jag tyvärr missade) http://www.teaterkattma.se. ”Vår historia – mot ett samhälle för alla” . Har hört mycket positivt om dem :)

Det följdes av att vi berättade lite om Funktek (ni som läser bloggen vet vad vårt uppdrag går ut på, annars finns det mer information här http://www.funktek.se/detta-vill-vi/).

Vi lyssnade därefter på kunniga Lotta Björkman – dramapedagog, gymnasielärare som jobbar med normkritik bla. Från Wikipedia:
”Normkritik handlar om att synliggöra, kritisera och förändra strukturer (exempelvis ojämlika maktförhållanden), sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället”.
Vi fick även se en TED-talk med den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie om faran med bara en enda berättelse. Om vi bara hör en berättelse om en människa, land eller världsdel är det svårt att bilda sig en egen uppfattning och fördomar föds. (https://www.ted.com/talks/chimamanda_adichie_the_danger_of_a_single_story?language=sv).

Angela Åquist berättade mycket intressant om vad Funktek inneburit för henne och hur vi påverkat. Hon är riktigt bra på att formulera sig.

På eftermiddagen utvärderade delar ur personalen Foajén och utställningen Värdefullt på Stadsmuseet. Den andra halvan valde workshopen, ”Skriva tillgängligt”.
Lilian och jag höll i workshopen kring Värdefullt. Vi ordnade den så att personalen fick tänka igenom om olika frågeställningar, tex hur belysningen, ljudet, tekniken och montrarna fungerar; hur lätt det är att hitta och ta sig runt med rullstol eller om man har en synnedsättning. Jag tror att alla fick med sig med mycket ny kunskap.

Av Fredrik, kl 1659 (1 minut innan museet stängs;) ).

 

Att flytta hemifrån

Hej! Jag heter Frida.

Jag kämpar varje dag med att klara vardagen, kämpar också med att visa min underbara hund vad han gör och hur han hjälper mig. Dexter är en epilepsihund och samtidigt är han en assistanshund. Dexter och jag är med på tidningar, tv 4, för att vi vill visa hur värdefull han är – och vem vet vad som kommer här näst? Han hjälper mig varje dag att kämpa med allt motstånd! Jag och Dexter visar hur vi har det tillsammans, som jag säkert har skrivit förut.

Att flytta hemifrån. Idag tänkte jag att skriva lite om hur det är för någon att flytta hemifrån. Tillexempel för mig. Jag trodde att det skulle gå fort eftersom LSS tog bort alla mina assistenttimmar och mamma började jobba, hon fick inte längre vabba (vara hemma med sjukt eller funktionsnedsatt barn) eftersom jag fyllde 21. Jag har haft 2 hjärninflammationer. Jag har fått en cp-skada och svår epilepsi även hjärntrötthet och ångest. Jag tycker inte att någon ska tycka synd om mig men jag behöver få hjälp, får jag ingen assistent behöver jag ett boende. Jag har fått boendestöd och trygghetslarm. Boendestöd kommer vissa timmar om dagen, jag hinner inte göra det jag vill göra. Trygghetslarm trycker jag på när jag får anfall och det tar ca en halvtimma innan dem kommer. Att få vänta i en halvtimma vid ett anfall är inte bra! Dexter, min epilepsihund larmar som tur var så att jag hinner sätta mig ner innan anfallen, han kan tyvärr inte ge mig medicin. LSS-handläggaren sa att jag bara skulle ha boendestöd ett litet tag men jag har nu haft dem i ca 5 månader. Jag hoppas snart få flytta hemifrån men behöver ett serviceboende där jag har hjälp bara 100 meter bort, där hjälpen är nära. Jag får ringa och tjata på LSS-handläggare men han ska göra det m.m. sedan får man ringa igen och då ska han prata med den och den personen. Tillslut fattar man ingenting. En gång sa dem att jag helt plötsligt skulle bo på gruppboende men det sa jag nej till. Det är för mycket hjälp för mig. Jag vill ha en egen lägenhet. Jag har även en hund, det skulle dem nog inte gå med på på ett gruppboende, plus att jag inte passar på ett sånt boende. Jag ville ha ett möte med den som jobbar med speciella boenden i Borås. De skulle fixa det och höra av sig men det var i början av veckan och de har inte hört av sig än. Det får väl vara jag som ringer som vanligt… Jag är väldigt trött på kommunen, jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få ett boende pga att man behöver lite extra stöd. Först behöver man söka det sedan får man tjata på dem så att de försöker hitta någonting… Undrar ifall de förstår vad dem jobbar med? Min dröm är egentligen att flytta till Göteborg! :) Bara för att jag är funktionsnedsatt så måste jag skriva bra anledningar varför jag ska bo i Göteborg. Det kommer alltid någonting i vägen. Om man kan bo i vanlig lägenhet utan anpassning, hjälp och så vidare så är det bara att stå i kö. Vi som behöver hjälp, med att anpassa lägenheten, som inte kan ha en lägenhet utan hiss eller behöva ligga på bottenplan, vi måste hitta en annan lägenhet. Ingen av oss får någonsin ge upp! Där har vi det viktigaste!

Första bilden: Frida i ljust hår med en kompis med mörkt hår, bägge ler. På andra bilden: deltagande på Tv4, man ser henne prata på tv. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Det är snö på marken.

Frida med en kompis och deltagande på Tv4. På sista bilden ser man hennes permobil som står på bakhjulen och hennes svarta hund Dexter står jämte. Undrar om permobilen är så stark att den kan spinna loss? ;)

Kram på er Mvh Frida Bergström!

Gott och blandat i sommartid =)

Denna sköna sommardag kommer lite gott och blandat, som rör funktionsnedsättningar/funktionsvariationer:

 

Bilder som förändrar världen

Den här tyckte jag var väldigt spännande om normbrytande fotografering: http://www.metro.se/nyheter/guide-sa-tar-du-bilder-som-ar-normbrytande/EVHpdg!cdqff74XN6y8k/

Sällsynta filmfestivalen, affisch

Den här filmfestivalen hade jag gärna upplevt: http://www.sallsyntadiagnoser.se/sallsynta-dagen/sallsynta-filmfestivalen

Verkligen på tiden, nu kan det bara gå framåt:
http://www.metro.se/nyheter/nu-lanserar-lego-forsta-rullstolsburna-figuren/EVHpaC!N3cO1u9J9eab2/

 

 

Även om ”alla andra” inte finns så är jag så trött på att glömmas bort.

På bilden ser man Felicia. Hon har rött långt hår, svart tröja med grå huvtröja. Hon sitter i en rullstol på kullerstenar.

Felicia Sparrström är 26 år och bor i Göteborg. Hon är intresserad av hälsa, teater och av att skriva. Hon tycker om att beröra andra genom det hon skriver, genom att ta upp viktiga ämnen som nog många tänker på men som man kanske inte själv vågar ta upp.

Jag har alltid försökt att inte tänka på den diskriminering som drabbar främst oss med funktionsnedsättning. Jag läser t.ex. aldrig statistik om hur många av oss med funktionsnedsättning som inte får jobb och jag försöker att inte tänka på alla ställen som vi inte kan komma in på. Jag undviker också att läsa artiklar om när någon med funktionsnedsättning har blivit illa bemött. Jag klarar liksom inte av att tänka på alla orättvisor. Men den senaste tiden så har jag haft lite för mycket tid till att fundera över just denna diskriminering och just det faktum att vi ofta inte ens nämns som en minoritets grupp.

När man pratar minoritetsgrupper så brukar man prata om homosexuella och personer med ursprung från något annat land och diskriminering mot kvinnor men ofta tycker jag folk glömmer oss med funktionsnedsättning.

Egentligen vet jag ju att vi räknas som en diskriminerad minoritet och många är medvetna om vår situation som faktiskt går framåt. Tänk bara för 40-50 år sedan så bodde nästan alla med någon form av funktionsvariation gömda på någon intuition och nu kan vi ändå få ett jobb som ”alla andra” och leva ett vanligt liv med både familj och barn.

Men jag tänkte på det där vem är ”alla andra”? Är det alla som inte har en synlig eller intellektuell funktionsnedsättning? För det är så lätt att man utgår från sig själv när man pratar om diskriminering och att tänka att ”alla andra har det mycket lättare”. Det är så lätt att glömma att det är så många fler i samhället som blir diskriminerade. Jag utgår från mitt perspektiv och den diskriminering som råder mot mig som funktionsnedsatt kvinna, men vi är så många som blir diskriminerade av olika anledningar, först har vi ju de andra minoritetsgrupperna, men det räcker med att du har en övervikt för att du ska ha svårare att få jobb. Det räcker också med att du är ung kvinna för att få en klapp på axeln och en ”lilla gumman” stämpel eller få mindre lön än en jämnårig man. Det är som sagt väldigt lätt att utgå från sig själv och är du just ung kvinna så utgår du från just det perspektivet och den diskriminering som råder då, medens jag som funktionsnedsatt kvinna önskar att jag bara fick vara med om den diskrimineringen som ”vanliga” kvinnor får vara med om.

Så även om det ibland är bra att tänka på att vi är många i samhället som blir diskriminerade vid olika tillfällen och att det faktiskt inte bara är jag som har det jobbigt, så kan jag inte låta bl. Även om jag försöker undvika det, att tänka på att vi så ofta glöms bort som minoritetsgrupp. Jag kan inte låta bli att bli riktigt ledsen över att nybyggda caféer inte har haft en tanke på att vi med rullstol ska kunna komma in, eller att min favoritaffär endast har två branta rännor som ramp som jag omöjligt kan ta mig upp för själv. Jag kan inte heller låta bli att bli ledsen över att de flesta receptioner är så höga att jag inte når upp över kanten eller att det arbetas aktivt för att det ska bli en bra könsfördelning på arbetsplatser. Och att invandrare ska få komma in på arbetsmarknaden, medans vi med någon form av funktionsvariation ska bli glada över om vi får en praktikplats, även det som sagt går framåt på den fronten också. Men det är många som har väldigt lite kunskap om funktionsnedsättningar och är rädda för att anställa oss då de har förutfattade meningar om vad ”vi” klarar av och inte klarar av.

Så även om ”alla andra” inte finns och att vi är många i samhället som blir diskriminerade och inte behandlade på ett okej sett så är jag trött på att glömmas bort, trött på att inte räknas med, trött på att inte kunna komma in i min favoritaffär och trött på folks förutfattade meningar om mig och vad jag klarar av och inte klarar av.

Felicia Sparrström

Det är inget ”fel” på mig

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

Inlägget handlar om exkludering, anpassning och mycket mer.

Jag föddes med en funktionsvariation som kallas ryggmärgsbråck. Det innebär att vissa nerver i ryggraden inte fungerar som de brukar hos andra. Några konsekvenser av detta är att jag har svårt att gå och tar mig fram med kryckor, rullstol och elmoped.

Vi lever i ett samhälle som säger att allt som inte är som saker brukar vara, är fel och ska i största möjliga mån ”fixas”, det vill säga fås att fungera som allt annat och att personer som avviker egentligen inte ska göra det. Detta leder ofta till stor ohälsa hos individen, både fysisk och psykisk. Jag har upplevt att allt många gånger läggs på en själv vilket leder till att en börjar tro att det faktiskt ÄR fel på en. Att behöva ringa gång på gång till Försäkringskassan och lämna meddelanden utan att de ringer upp, att ständigt försöka ta sig in i affärer som säger ”Ursäkta, det är lite trångt” utan att de bryr sig om att förändra sig, att vi har lagar om tillgänglighet som inte följs, att få höra av skolor att de inte vill ta emot en elev som studerar på halvfart med motiveringen ”Det är ju bättre att vi fyller upp en hel plats än en halv”, allt detta sänder signalen: ”Det är fel på dig och det är ditt problem”. Men jag är en HEL människa. Inte en halv. Det finns inga halva människor.

Även om jag personligen inte önskar någon annan ett liv i min kropp tycker jag det är tragiskt att så många foster med ”defekter” aborteras eftersom det främst verkar bero på samhällets negativa syn på alla som är annorlunda. Jag har en kompis i rullstol som hela sitt liv fått höra att hon minsann klarar allt lika bra som alla andra medan jag å andra sidan fått höra allt jag inte klarar. Inget av synsätten är bra. Får du höra att du klarar allt som alla andra måste du hela tiden försöka leva upp till förväntningar som du inte kan leva upp vilket leder till utbrändhet eftersom du inte är som alla andra. Men får du höra att du inte klarar något vågar du inte heller se din unika potential.

Jag använder ofta rullstol. Rullstolen är en stark symbol i samhället för funktionsvariationer. Jag har många gånger upplevt att människor tyckt att det varit ”bättre” de gånger jag använt kryckor och känt att min omgivning ser det som mer värdefullt att kunna gå än att använda rullstol och jag undrar varför. Ser de en person med kryckor som mer kapabel än en person med rullstol? Jag är glad att jag kan gå litegrann men det finns mycket som är bra med en rullstol också och det värsta med att jag har svårt att gå är inte så mycket just att jag har svårt att gå som att samhället är otillgängligt och exkluderande.

När jag träffade en av mina kompisar var hon tillsammans med en kille i rullstol. Av närstående fick hon flera gånger frågan när hon skulle göra slut med honom. Till slut gjorde hon det, inte bara därför men det är omöjligt att veta hur stor del det var av hennes beslut som påverkades av yttre press.

Jag vet inte hur många gånger jag känt mig ”jobbig” för att jag haft särskilda behov och andra behövt anpassa sig och jag kan inte heller räkna alla tillfällen andra inte velat anpassa sig efter mina behov. Detta har lett till att jag på olika sätt bett om ursäkt för mig själv och min blotta existens. Men jag är människa som alla andra och min rullstol är en del av mig. Det går inte att inkludera mig och samtidigt exkludera mina kryckor.

Samhället, öppna ögonen! Varje individ är exakt som den är oavsett om du/ni vill det eller inte. Istället för att se en funktionsvariation som att det är något som blivit fel är det dags att se det som att det är så det ska vara. För det är så det är. Vi måste börja värdesätta våra olikheter, inse att vi alla har olika saker att ge och att annorlunda perspektiv berikar. Om alla såg individuella variationer som något som ska finnas skulle vi ha ett samhälle som var tillgängligt och inkluderande. För ALLA. Det är inget ”fel” på mig. Det är samhället som säger att det är fel på mig och den som sade det kan va det.

Av: Angela Åquist, 17 maj 2016

Inlägg om ADHD/ADD

rosa pratbubbla där det står museet har funktionshinder, inte besökarna.

Idag länkar jag två inlägg om ADHD/ADD, i fortsättningen kommer länkar upp när vi läser något intressant inom olika funktionsvariationer:

http://www.metro.se/kolumner/cissi-wallin-sluta-svartmala-oss-med-adhd-sa-svart-ar-det-inte-att-vara-lite-positiv/EVHpar!CgQFmcfcuu4oE/
Håller med om mycket, ta fram styrkorna också, inte bara lyfta fram svårigheterna. Sen pratade psykologen om att alla med ett NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning…puh långt ord…haha) har bra effekt av KBT – för mig är det raka motsatsen. Viktigt att se alla som individer, inte bara se ”bokstäverna”.

http://www.metro.se/kolumner/alla-verkar-ju-ha-en-slang-av-adhd-nufortiden/EVHpcB!oKaAc0UdqXChc/
Jag är en av de 10 procenten :)

Har ni några tankar kring inläggen, håller med, är emot, känner igen er, osv – kommentera gärna. Ni kanske även har tips på länkar, lägg dem gärna i kommentarerna undertill. Fick en idé om att utforska museet utifrån ett funkisperspektiv, så det ska jag göra nu, rapport kommer i nästa blogg. Ha en bra vårdag önskar Fredrik :)

Jag ska få jobba som Funktek-pilot! Vad skoj!

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

På bilden ser man Angela. Hon har en svart hatt, svart slips med prickar, en röd skjorta och brunt hår. På den vita väggen bakom henne, är det målat två röda hjärtan.

Lite om Angela: Angela är stolt över att vara Funktek-pilot. Hon tycker om kultur i alla dess former och spelar fiol, gitarr, skriver dikter och fotar. Hon tycker om museer och att umgås med kompisar och tänker mycket på tillgänglighet i vardagen, såväl som på museer.

Jag ska få jobba som Funktek-pilot. Rätt nice att kunna stoltsera med att ha varit pilot, det är det inte alla som kan skriva på sitt CV. Att jag inte kan flyga några plan behöver vi inte nämna, för det här är så mycket viktigare. Alla som kan komma in i butiker, på toaletter, söka vilket jobb som helst som inte kräver utbildning (för att inte tala om att söka vilken utbildning som helst utan att fundera på om de kan anpassa den till deltid) eller åka kollektivt utan att undra om rampen fungerar den här gången kan oroa sig över vilken charterresa som är billigast, vi övriga har så mycket annat att bekymra oss över i vardagen.

”Jag ska få jobba som Funktek-pilot! Vad skoj! Jag ska få jobba för ett mer tillgängligt samhälle! Jag ska få granska Göteborgs stadsmuseum! Tjoho!” Det här tänker en del av mig. En annan del tänker ”Tillgänglighet är självklara saker som en ettåring borde förstå! Varför ska jag ens behöva lägga energi på det? Jag vill ju bli rockstjärna!” Men vad gör jag om mina kamrater inte kan komma på mina konserter? För det är tyvärr verkligheten.

Det pratas mycket om diskriminering av normbrytande grupper. En kille som provar kläder i en tjejaffär kanske blir hånad. Men vad händer om en kille i rullstol inte ens kan ta sig in i samma affär? Inte kan komma in i provrummet?

Tillgänglighet är ett stort ämne, det handlar om så mycket mer än bara om ifall det finns hiss eller ”handikappingång”. Tar vi till exempel dessa särskilda ingångar för oss som ofta inte kan ta samma väg som alla andra är politiker ofta så nöjda när de byggs. Vi ska tänka på alla. Personligen är jag fruktansvärt trött på dessa särskilda ingångar. Äkta tillgänglighet handlar om att jag kan ta mig in samma väg som alla mina kompisar. Att jag kan åka till stan tillsammans med mina kompisar. Det räcker inte bara att jag kan ta mig in bakvägen på ett ställe eller att jag kan ta mig till stan med färdtjänst. Det värsta med att ha svårt att gå är inte det i sig att det är svårt att gå utan alla bitar runtomkring, som när en inte kan umgås socialt på samma villkor som alla andra, inte utöva sina intressen och så vidare. Och det att berövas sitt människovärde, att bara ses som en minussiffra i samhällsbudgeten.

Jag är totalt medveten om att mitt perspektiv på tillgänglighet är vinklat. Jag har svårt att gå och använder ofta rullstol. När vi tänker på ordet tillgänglighet är det ofta just personer i rullstol vi tänker på, att det ska finnas hiss men det finns så många fler typer av funktionsvariationer eller sjukdomar som påverkar en persons funktion. Synskadade, hörselskadade, kortvuxna, personer med stomi och människor med Asperger har helt andra behov än hiss. En toalett behöver inte vara bra planerad bara för att den är stor. Vi måste bredda perspektivet när det gäller tillgänglighetsbegreppet och det är både politiker och allmänhet som behöver få upp ögonen och bli mer inkluderande. Jag har gått på skolor där det funnits personer som inte kunnat äta i samma matsal som oss andra p g a att de varit allergiska mot de parfymer många använder, det finns så många saker som ställer till med ett onödigt utanförskap. Många med funktionsvariationer har varken ork eller möjlighet att jobba heltid eller ens över huvud taget och tillgänglighet kan vara en sådan sak som att ha tillräcklig ekonomi för att kunna gå en kurs eller på konsert. Tillgänglighet är att det ens finns jobb som är möjliga att söka.

Alla med funktionsvariationer har olika intressen. Personligen brinner jag mycket för kultur i olika former. Jag spelar gitarr och fiol, skriver dikter och fotar. Jag har under min uppväxt många gånger varit på museum och tycker att det är intressant med historia medan jag har kompisar med samma funktionsvariation som gillar helt andra saker och skulle tycka att museum är jättetråkiga men det är inget konstigt med det. Vi är individer som alla andra. Tillgänglighet och tillgängliga museum är viktigt. Inte för att alla vi med funktionsvariationer ska kunna ta del av historien utan för att alla vi som är historieintresserade ska kunna göra det.

Angela Åquist, Funktek-pilot