Slutet gott, allting gott?

Jag har jobbat som testpilot i Funktekprojektet sedan början av 2016. Det har varit ett väldigt intressant och lärorikt år. Innan har jag tyckt att jag varit hyfsat insatt i tillgänglighetsfrågor men jag har i och med projektet lärt mig massor jag inte haft en aning om innan. Jag har fått många viktiga insikter och öppnat ögonen mycket mer för andras funktionsvariationer och vad som krävs i själva tillgänglighetsarbetet.

Att jobba med tillgänglighet är en ständigt pågående process som alltid kommer att behöva utvecklas. Det finns exempelvis vissa riktlinjer som ska följas vid nybyggnationer men det räcker inte med att tänka ”Nu har vi en färdig mall som vi tillämpar överallt och alltid”. Jag har otaliga gånger stött på situationer där jag märkt att folk försökt jobba med tillgänglighet men utan att det funkat hela vägen. Vad är det för idé att ha rullstolsplatser på ett tåg om en inte kan komma in på tåget för att det saknas någon form av hissanordning?

Tillgänglighet kostar, men det ger också så mycket mer tillbaka i form av fysisk och psykisk hälsa, arbetstillfällen och köpkraft. En viktig insikt är att allt inte heller behöver vara stort och dyrt för att saker ska bli bättre utan det är lika mycket kunskap och förståelse som behövs som ekonomi.

Det krävs också en ödmjukhet och förståelse för att folk inte alltid tänker på saker eller förstår hur en har det. Vi i Funktek är inte perfekta och långtifrån klara i tillgänglighetsarbetet. Vi har löst vissa delar medan andra inte blivit riktigt som önskat och det har funnits situationer där vi tyvärr inte heller har lyckats hela vägen att tänka på allt. Det kan lätt få en att skämmas väldigt mycket men jag tänker att det istället kan vara bra att ha som ögonöppnare för att även förstå andras perspektiv, att allt inte behöver vara illvilja utan att en faktiskt ofta inte ens har tänkt tanken. Däremot tycker jag att det är en skam att tillgänglighetsarbetet i samhället går så långsamt och att inte ens de lagar och konventioner som faktiskt finns efterlevs.

Jag önskar verkligen att många fler ställen skulle jobba som Funktek – med testpiloter som faktiskt är i situationen och kan ha en större förståelse för att det kan behövas andra saker än det som står i ”tillgänglighetsmallen”. Jag tänker att det borde ge mycket mer att jobba med människor som faktiskt har personlig erfarenhet av vilka problem som uppstår än personer som bara läst om det. Det är samma sak som att det är en grej att vara hetero och föreläsa om homosexualitet, en annan sak att faktiskt vara det och prata om det. Det skulle också skapa större tolerans och insikt i att vi är människor vi också med olika tankar och känslor, vi har bara annorlunda förutsättningar.

Men Funktek har varit otroligt mycket mer än fysisk tillgänglighet. Funktek har varit möten i vänskap och kärlek, intressanta diskussioner, skratt, glädje, inkludering men även frustration över alla situationer där en inte inkluderas. Något som varit underbart med Funktek är att jag fått vara i ett sammanhang där jag inte behövt känna att det är jag som är krånglig och i vägen utan vi har hjälpts åt att stötta varandra för att försöka hitta lösningar där alla kan vara med. Vi har varit människor med olika bakgrunder, åldrar, tankar och idéer om livet men oavsett har vi kunnat arbeta som en förenad kraft med ett gemensamt mål, en värld för alla där vi kan delta och ha en bra livskvalitet oavsett funktionsvariation.

De senaste månaderna har jag varit inne i en svår livskris där jag undrat varför jag lever, vad jag kämpar för, varför jag hela tiden ska behöva kämpa så mycket och om det är värt det. Det har många gånger känts som att det skulle vara mycket enklare att hoppa av tåget och säga upp sig från livet när världen inte funkar som en önskat. Jag har tillräckligt mycket att kämpa med känslomässigt ändå och om en då lägger på ett ton krångel i världen utanför blir det alldeles för mycket. Tillgänglighet är livsviktigt. Nu tar vi nya tag och fortsätter kampen på annat håll.

Av: Angela Åquist

Funktek-vibbar

Här kommer en liten radda med positiva upplevelser från Funktek, som vanligt med er Bloggbobba, så blir det lite huller om buller, fast 100 gånger mer strukturerad än min hjärna.

Bilden visar en gul vepa till vänster om bilden där det står Funktek. Till höger om bilden sitter det människor på stolar med ansiktena vända mot en scen så vi bara ser ryggen på publiken.

Från en Funktek-dag

Mycket av det som varit bra med Funktek:

  1. Alla nya intryck vi fått. Det har gett mängder med nya idéer och tankar. Det tar jag med mig ut i vardagen.
  2. Alla nya olika och spännande personer man fått tala med och fått utbyta idéer med. Vi har mängder med olika funktionsvariationer, vilket skapar alla möjliga infallsvinklar.
  3. Att man fått vara den man är, utan att behöva göra sig till. Här är man accepterad för den man är.
  4. All ny kunskap som kommit till en. Det är som att ha gått kurs i sociologi, musée-vetenskap, pedagogik, psykologi, människokännedom, kultur, att lära sig mer om olika funktionsvariationer, normkritiskt tänkande, historia och mycket mer!
  5. Alla spännande workshops – det har varit alltifrån textens storlek på montrar, till mängden utrymme som krävs för en rullstol att komma fram, till vad som gör ett besök unikt för varje individ – där alla våra funktionsvariationer varit det avgörande för att komma fram till nya kunskaper kring hur man kan tänka för att göra allt mer anpassat. Nu hoppas jag att all kunskap vi delat med oss av kommer göra skillnad på stadsmuseet men även i kulturen och i samhället i övrigt.
  6. Mycket av den här kunskapen hade aldrig uppkommit om vi inte slagit våra kloka huvud ihop!
  7. Vissa har blivit vänner för livet.
  8. Det känns som att det vi gjort är något nyskapande och unikt och att allt vi gjort och gör, skapar stor skillnad och förändring.
  9. Det har varit spännande att få uppleva alla olika utställningar och lokaler här på Stadsmuseet. Biblioteket med sina gamla gubbar i gips och sten och roliga skyltar. Gamla vikingasmycken och mycket mer.
  10. Jag tycker det är spännande att ha fått vara med i Malmö tex, och hållit i en workshop för museepedagoger, i Funkteks anda. Vi märkte hur mycket aha-upplevelser pedagogerna fick efter att vi varit där, skapat lite rabalder, föreläst och hållit i workshops :)
  11. Vi har verkligen varit med och skapat en riktig, professionell, tillgänglig utställning i och med Urbanum. En av världens första utställningar som haft hjälp av så stor kompetens på området, som vi ju besitter. Det är jäkligt häftigt! Kom nu hit och upplev Urbanum och kom gärna med feedback :)
  12. Våra kära, smarta, coola, pedagogiska, förstående, pålästa ledare i bokstavsordning: Daniel, Hanna, Jenny, Lillian, Lisa, Rebecca och Shorty ett kort tag. Ni har gjort allt väldigt bra och underlättat alla workshops. Kommer sakna er mycket när projektet är slut.
  13. Allt folk från Interaktiva institutet – många roliga prylar och lösningar har vi fått testa.
  14. Det grymt goa kaffet från den knäppa bryggaren i fikarummet, som jag haft många tvister med.
  15. Våra roliga fester och träffar! Alltifrån glöggmingel till karaoke.
  16. Det finns så mycket jag inte tänkt på tidigare, som kan underlätta inom flera områden. Som hur man strukturerar upp möten, hur man gör så att alla känner sig inkluderade.
  17. Resan till Polen där jag testade lite av vårt ”Funktänk”. På många sätt ligger vi långt före i Sverige, men det är ju ingen anledning att slå sig för bröstet.
  18. Funktek är guld!
  19. Alla positiva kommentarer jag/vi fått från folk som både har med tillgänglighet att göra men även dem ”utan problem”.
  20. FUNKED FOR LIFE

En vision:

Jag hoppas och tror att våra ansträngningar sprider sig som ringar på vattnet och tar sig vidare ut i Sverige, Europa och Universum och gör så att alla platser blir tillgängliga. Tänk att ha ett betygssystem:

5 Funktek-symboler är ett exemplariskt omdöme, 1 Funktek-symbol är lika med usel tillgänglighet. Tänk en biograf, där flera föreställningar är syntolkade, det finns bra platser för rullstolar, det är väl utmärkta stråk så man inte snubblar inne på biografen, varje nummer på stolarna är upplyst, så man slipper chansa sig fram. Vilken dröm.

Eller på en restaurant: menyn är både på punktskrift, det går att få den uppläst, den är tydlig och skriven med stort typsnitt. Där servitören beskriver maten, vad det är man har på tallriken. Där servitören också kan beskriva konsistensen för dem som har problem med tex ”trådig” mat. Där servitören beskriver miljön för dem som har synnedsättning eller kan beskriva varför det ser ut som det gör (för mig som vill veta varför det ser ut som det gör och kan fundera i timmar på det 😉 ). Där man kan få maten serverad efter ens egna förutsättningar: om det är lättare att äta ur djup tallrik med sked, så ska det inte vara några problem. Där det ska finnas bord som är höj och sänkbara. Där ens funktionsvariation inte ifrågasätts.

Jag har säkert glömt massvis av positiva grejer med Funktek, men detta kom jag på nu.

Kom gärna med egna tankar om vad som gjort Funktek så bra :)

Tillgänglighet på ytan

”I strategin för genomförandet av funktionshinderspolitiken har regeringen satt upp ett inriktningsmål för det prioriterade området Ökad fysisk tillgänglighet 2011-2016.” Detta läser jag under fliken ”Funktionshinderpolitik” på Myndigheten för delaktighets hemsida. Det står även att ”Den fysiska tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning ska förbättras, bland annat genom att enkelt avhjälpta hinder undanröjs”. I artikel 9 i ”FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning” som jag hittar på www.regeringen.se står det att konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att personer med funktionsvariationer på samma sätt som andra får tillgång till den fysiska miljön, transporter, information och kommunikation, även IT, samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för allmänheten.

Att läsa detta känns mest som ett stort skämt. Det borde vara en total självklarhet men den fysiska tillgängligheten är otroligt långt ifrån detta vilket är en skandal.

Men det finns ett annat problem. Den fysiska tillgängligheten är jätteviktig men när vi bara ser på tillgänglighet på det här sättet känns det som att samhället vill visa upp en tillgänglig fasad. Det du inte vet om har du inte ont av. Andra kan se att ”Här finns det minsann ramp, här är det avfasat” och tänker inte så mycket mer på det. Men tillgänglighet är så otroligt mycket mer. Jag har med både sorg och ilska läst och hört om personer med väldigt stort hjälpbehov som blivit av med eller fått kraftigt minskad assistans. Ett exempel beskrivs i artikeln ”Selma, 4, kan inte gå eller äta – nu tas stödet bort” av Linnea Järkstig i Aftonbladet från den 20 augusti i år som beskriver familjens förtvivlan när Selma bara får fem timmars assistans i veckan istället för de tidigare 66 på grund av ändrad lagstiftning. Det gör att medicinering, sondmatning och träning inte längre räknas som grundläggande behov utan egenvård och därmed något som personen eller dennes familj ska utföra. Att äta räknas däremot som ett grundläggande behov, men endast om du intar födan oralt. Det är så löjligt så det finns inte.

En sak som ständigt används som ursäkt är ekonomi. Men enligt LSS, ”Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade”, får ekonomin inte påverka beslut om insatser. Jag läser i artikeln ”Konsulter lär kommuner dra in hjälp för funktionshindrade” i Aftonbladet den 10 november 2013 av Staffan Dickson om ett Kalla fakta-program där det skildrats hur kommuner anlitat privata konsulter för att lära kommunerna att säga nej, konsulter som påpekat hur dyrt LSS är. Själva har konsulenterna tjänat miljonbelopp. Det är oförsvarbart att dyrbara pengar som kunnat läggas på att ge människor ett drägligt liv istället hamnat i fickorna på dessa konsulter.

Jag föddes med ryggmärgsbråck och upplever ofta att jag kommer i kläm och faller mellan stolarna när det gäller att kunna få hjälp. Jag klarar mig för bra för att kunna få personlig assistans men för dåligt för att klara mig själv och har många gånger upplevt att mina kompisar med assistans har kunnat vara mycket mer aktiva än jag. Jag kan exempelvis inte bära vilket gör det mycket svårare för mig att resa, inte minst då jag dessutom behöver extra packning på grund av mina stomier. Ingen fysisk tillgänglighet i världen hjälper om en inte får hjälp för att kunna ta sig ut och utnyttja ”tillgängligheten”. Det är också så löjligt att om en som jag har hemtjänst kostar det pengar, har en däremot personlig assistans är den gratis. En assistent gör allt medan hemtjänsten bara gör vissa saker. Jag kan exempelvis inte få hjälp av hemtjänsten med att sätta upp gardiner, spika upp tavlor eller byta lysrör. När jag frågade min förre socialsekreterare hur jag skulle kunna få hjälp med dessa saker hänvisades jag till att vid behov söka en annan insats som dessutom kostade extra pengar vilket jag inte haft råd med. Detta har, bara för att nämna en sak, resulterat i att jag nu många veckor saknat belysning i taket i köket då lysrören slutat fungera. Till slut fick jag hjälp av en kompis med att byta dem men så ska det inte behöva vara. Vad är fysisk tillgänglighet om inte ens hjälp att sköta ditt hem är tillgängligt?

Ovannämnda Selmas pappa Jonas Lundmark skriver i debattartikeln ”Ni skyller på fusk – vår Selma får lida” i Aftonbladet den 10 september i år ”I slutet av oktober 2015 lät finansminister Magdalena Andersson (S) meddela att det utökade flyktingmottagandet skulle bekostas med bland annat neddragningar i assistansersättningen. Sveriges två svagaste grupper ställdes mot varandra – nyanlända asylsökande och gravt funktionsnedsatta.” Det är inte okej. Och vad är vinsten om det satsas mer på fysisk tillgänglighet samtidigt som det blir sämre med färdtjänst, assistans och vård? I slutändan leder det bara till ökade sjukskrivningar samt fysisk och psykisk ohälsa. Jag har oräkneliga gånger varit frustrerad över min livssituation och fått gå i terapi för att jag mått dåligt. Det tråkiga är att jag har trott att det berott på mig själv men ser mer och mer att det är samhället som är fel. Inte jag.

Av Angela Åquist